BILLY BREMNER
Billy Bremner´s Rock Files
(Ball & Chain)

De gånger jag sett Billy Bremner live har jag alltid önskat att han skall sjunga Little Richards “The Girl Can´t Help It”, vilket han har för vana att göra ibland. Det är väl nästan bara han och Paul McCartney som kan göra Little Richard rättvisa. Alla tre har förmågan att utan ansträngning ligga på samma höga, och vid behov lite skrikiga, röstnivå.

Som musiker tillhör inte Bremner den skrytsamma sorten, han visar istället en enastående förmåga att stå tillbaka och rätta in sig i ledet för att förgylla en gruppkonstellation eller lyfta fram en soloartist på tillfälligt besök. Helt befriad från divalater och ansträngda rockposer kliver han ändå emellanåt fram och presenterar sig i rollen som soloartist.

Att Bremner inte bara är en bra sångare utan även en fantastisk gitarrist framgår mer än väl på hans nya skiva, “Rock Files”, vars sånger är fulla av snygga små gitarrlicks, väl avvägda, för att aldrig tillåtas förstöra helhetsintrycken.

Nära till skratt och med glimten i ögat stampar Bremner igång “Rock Files” med den svängiga bagatellen “The Alliguitar & The Rockodile” och dess skruvade djungeltext är i fin gammal tradition från Ray Stevens “Gitarzan” och Hank Mizells “Jungle Rock”. Det är aldrig fel med humor.

1964 hade Chuck Berry både “No Particular Place To Go” och “You Never Can Tell” på Englandslistan och den då artonårige Bremner måste ha tagit till sig båda för att nu plocka delar och sätta samman till “Emergency”, vilken är otänkbar utan Berrys påverkan.

Visst är Bremner väl förankrad i den brittiska pubrockens andra generation - där han som medlem i legendariska Rockpile tillhörde en av de främsta - vilka mer lutade sig mot Chuck Berrys rock´n´roll än pionjärernas husgudar The Band, men här finns så mycket mer.

Den countryfärgade “Bullies” med sitt banjosolo och speciellt den Lovin´ Spoonful-lätta “At Last The Summer´s Here”, med handklappningar och charmiga Oh-stämmor, är smakfullt leende popmusik. I New Orleansrökaren “The Cocktail of The Year” bekänner Bremner sin svaghet för mixen av rock´n´roll, country och boogie och “Can´t Turn Back”, “Hell´s Doors” och “She´s No Queen” håller ren “Trouble Boys”-klass.

Vem “Lena” är vet jag inte, men den avslutande instrumentallåtens Duane Eddy-twang är jag väl bekant med. Svaret på hur man åstadkommer ett tillbakalutat sväng serveras i “Everyday I Love You More And More” och för de som vill veta allt om Billy Bremners tidigare inspelningar rekommenderas Håkan Pettersson och Lars Kärrbäcks ambitiösa diskografi:

http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?publday=2010-12-20&year=2010&month=12&comments=2108#comments

GENTLEMAN JESSE
Leaving Atlanta
(Douchemaster)

Med fingertoppskänsla och finess tar Gentleman Jesse, eller Jesse Smith som han heter, genom “Leaving Atlanta” oss med på en resa tillbaka i tiden. En tid då Deborah Harry var popmusikens drottning. Då BOMP var det bästa man kunde läsa och där Greg Shaw radade upp den ena musikaliska läckerheten efter den andra. Band med välsittande kostymer, smala svarta slipsar och namn som The Pleasers, The Poppees, The Nerves, The Zippers, Shoes, 20/20 och The Last fick sin historia berättad och hamnade på skivtallrikar världen över.

Det är trettiofem år sedan Greg Shaw använde hela nummer 18 (mars 1978) av BOMP till det då relativt nya begreppet Powerpop och analyserade dess historia, sam- och framtid. Inget är helt nytt under solen, för precis som brittisk sextiotalsbeat var baserad på femtiotalets rock´n´roll var powerpop beroende av både sextiotalets beat boom och den samtida unga punkmusiken.

Med klockren stilkänsla, helt utan nostalgiska skygglappar för Gentleman Jesse traditionen från det sena sjuttiotalet vidare och “Leaving Atlanta” visar hur rätt Shaw hade när han konstaterade: “At the present time, the idea of Powerpop, or the possibilities of adapting punk energy to pop structure, seems to have stimulated a lot of people...”

Melodi och energi är vad det handlar om för Gentleman Jesse och influenserna är så skiftande, att man i öppningsspåret “Eat Me Alive” anar det driv en ung “Born To Run”-textrabblande Bruce Springsteen hade, medan “Careful What You Wish For” är så full av Lennon- McCartney-harmonier att det skulle kunna vara en av The Beatles legendariska singelbaksidor.

Än mer magiskt blir det i “Take It Easy On Me Baby” som, trots att den är inspelad i Jesse Smiths källare, låter som något Phil Spector producerade för The Ronettes. I bakhuvudet förnimmer jag Ronnie Spectors, eller Veronica Bennett som hon då hette, fantastiska vibrato. Om inte annat så ger det ändå en bild av vilken begåvad låtskrivare Jesse Smith är.

När det låter som allra bäst - det är här pubrocksStaffan skall komma in och skrika “Fy Faaan va´bra! - toppar Jesse med den rockiga “We Got To Get Out Of Here” och gruppen förvandlas till ett extremt tight The Rivieras, som formidabelt, i en minut och tjugo sekunder, rundar av med ett upprepande av refrängen “...Oh, we got to get out of here.”

Baksidesbilden visar hur gentlemannen Jesse promenerar ut ur Atlanta, bärandes resväskor, ett gevär och en sexsträngad Rickenbacker. Kvar lämnas bara en byst av Elvis, hur man nu skall tolka det?

Den kvarlämnade Elvisbysten kommer säkert att ge mig några sömnlösa nätter, men musiken ger mig inga tvivel. Bättre popmusik har jag inte hört i år!

http://www.youtube.com/watch?v=Q7Ax2yY5PZ4
http://www.youtube.com/watch?v=31o9jy9yRAw&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=31o9jy9yRAw