Skall det göras, skall det göras ordentligt tycks vara den engelska gruppen The See Sees grundläggande inställning till sin musik. Det är ur sextiotalets psykedeliska period de hämtar sin inspiration, men vi tas inte tillbaka till ursprunget, utan musiken serveras oss idag som om genren alltid varit självklar, närvarande och lättillgänglig.
Richard Olson, bandets gitarrist, sångare och låtskrivare, är faktiskt svensk och har en historia i skånska Super Eight Group, hemmahörande i Lund. Efter att ha flyttat till London bildade han The See See, vilka gjort sig skyldiga till två av de finaste albumen inom kombinationen folkrock - den amerikanska varianten - och psykedelia som åstadkommits efter respektive genrers relativt korta storhetstid några år under den sista hälften av sextiotalet.
På resan över till England måste Olson ha greppat hårt om sina exemplar av skivbolaget RHINO Records fantastiska samlingsboxar “LOVE IS THE SONG WE SING - San Francisco Nuggets 1965-1970” (2007) och “WHERE THE ACTION IS - Los Angeles Nuggets 1965-1968” (2009). Det är på den amerikanska västkusten för så där fyrtifem år sedan man hittar rötterna till The See Sees musik.
Visst är det charmigt med unga musiker som upptäcker kraftpaket som The Sonics och The Wailers, köper en fuzzbox och drar volymreglaget till tolv på förstärkaren, men The See Sees är något mycket, mycket mer än rå energi. Gruppen är förmodligen innerligt trött på att jämföras med historiska storheter, men spelar man i elitserien får man finna sig i att stämsången jämförs med The Beau Brummels, The Youngbloods och We Five, att folkrockinslagen associeras till The Byrds, The Grass Roots, It´s A Beautiful Day, P F Sloan, The Leaves, The Mojo Men och att den psykedeliska överbyggnaden anses lika smakfull som den hos grupperna Moby Grape, The West Coast Pop Art Experimental Band, Love, tidiga Greatful Dead och Country Joe & The Fish.
Det är en ren njutning att höra hur gruppens röster vävs in i varandra i melodier som är omöjliga att värja sig mot och framförda med en ljudbild som är både spröd och tung. Sånger som “Mary Soul”, “Power Of Ten”, “Half A Man And A Horse´s Head”, “Little Tease”, “Fix Me Up”, “Big Wheels” och “Gold And Honey” är alldeles för storartade för att försöka förklaras. Man fullständigt överrumplas av hur välgjord och förförande The See Sees musik är.
Fotnot. Kan inte annat än hålla med den uppmärksamme Gittan - som spenderat en stor del av sitt vuxna liv bakom skivdiskarna hos Freak Scene i Stockholm och Skivhugget i Göteborg - att visst borde Michel Polnareff ha angetts som kompositör, eller åtminstone medkompositör, till “Milk And Honey”. Det låter ju inte så lite “La Poupée Qui Fait Non” om “Milk And Honey”. http://www.youtube.com/watch?v=eGXBA8N9AC0
torsdag 6 september 2012
THE WHEELS Road Block (Big Beat)
Munspelaren Rod Demick i Belfastgruppen The Wheels attackerade sitt munspel så intensivt att det bildades fradga runt munnen. Säkert hjälpte också de kemiska substanser han och de övriga medlemmarna tryckt i sig till att skapa den fullständigt ursinniga urladdningen som “Road Block”, b-sidan på deras andra singel 1966, exploderar i.
Precis som kollegorna i Belfast Gypsies har The Wheels sitt ursprung förknippat med miljön kring Van Morrison och det för Belfasts rhythm & blues så viktiga Maritime Hotel, vars Club Rado kunde jämföras med The Cavern Club i Liverpool.
Gitarristen Herbie Armstrong, tillsammans med Van Morrison, och gruppen Manhattan Showband åkte i början på 1964 över till London. En spelledig kväll gick de till Studio 51 Club för att se Richmonds stoltheter Downliners Sect framföra sin primitiva rhythm & blues, varpå Morrison konstaterade “This is the music of the future”.
Medan Van Morrison åkte hem och förberedde sig för Them, en av sextiotalets mest inflytelserika grupper, bildade Herbie Armstrong samtidigt det mer obskyra The Wheels, vilka slog sig ner i norra England och spelade flitigt i städer som Manchester, Liverpool och Blackpool.
Att både The Wheels och Belfast Gypsies kom att hamna i skuggan av Them gör dem inte mindre intressanta. Det är två grupper vars musik påminner mycket om varandra. Man kan inte låta bli att undra vad som hände där på Maritime Hotel 1964/65 som kunde ge sådana febrigt intensiva avtryck som The Wheels “Road Block” och “Bad Little Woman” respektive Belfast Gypsies nästan psykedeliska rhythm & bluesalster “People Let´s Freak Out”, “Midnight Train” och “Gloria´s Dream”.
Genom att finnas med på den av Greg Shaw utgivna “PEBBLES Vol. 6 - The Roots of MOD” (1979) har redan nämnda “Road Block” försäkrat sig om en hedersplats bland samlare av sextiotalets garagerock. Deras inspelning av “Call My Name” hittar man på “English Freakbeat Vol. 4” (1989) medan “Don´t You Know” återfinns på Vol. 2 (1989) i samma serie.
Det är naturligtvis ett bevis på kvalitet att finnas med på de bästa samlingarna och det är därför inte det minsta förvånande att rhythm & bluesmästerverket “Bad Little Woman” återfinns på Rhinoboxen “Nuggets II - Original Artyfacts From The British Empire And Beyond 1964-1969”. Den alltid initierade Mike Stax från musikmagasinet Ugly Things ger i boxens texthäfte följande målande beskrivning av The Wheels bidrag: “´Bad Little Woman´ is punk R&B at its most visceral, a brooding dangerous piece that builds from a curled-lip whisper to two bloodcurdling, scream-loaded climaxes.”
Efter att ha hört den alternativa versionen av “Bad Little Woman” - som The Wheels gav ut under namnet The Wheel-A-Ways för att inte förväxlas med Mitch Ryder & The Detroit Wheels på den amerikanska marknaden - fångade Chicagogruppen The Shadows of Knight upp sången, släppte den som singel och placerade sig ett par veckor i de nedre regionerna på Billboard Top 100.
Big Beat gav redan 1997 ut samtliga befintliga inspelningar med The Wheels på, den nu utgångna, samlings-cd:n “Belfast Beat Maritime Blues” som gruppen delade med Them och mindre kända namn som The Alleykatz, The Bats, The People, The Mad Lads m fl. Bolaget tar nu sitt ansvar och ger åter ut The Wheels samtliga tolv inspelningar, gjorda i den klassiska Regent Soundstudion i London i mitten på sextiotalet, både som Lp- och Cd-format. De rhythm & bluesentusiaster som missade “Belfast Beat Maritime Blues” bör förvissa sig om ett exemplar av “Road Block” redan nu. Det är dumt att göra samma misstag två gånger.
