John Wesley Coleman

JOHN WESLEY COLEMAN
Bad Lady Goes To Jail
(Goner)

Trots en ganska omfattande skivkatalog, både i eget namn och med sin grupp The Golden Boys, är John Wesley Coleman ett helt nytt namn för mig. Blev bekant med honom först under en natts skivspelande hos en kamrat nyligen, då denne med förklaringen "det här är en riktig fattigmans-Springsteen" stoppade in titelspåret "Bad Lady Goes To Jail" i cd-spelaren.

Ut ur högtalarna strömmade Springsteen, f´låt, jag menar naturligtvis Coleman, inspelad i en burk med Roy Bittan-piano och allt. Och jag hade kunnat svära på att den inlånade pianisten, Orville Neeley, ton för ton kopierat Bittans spel på Springsteens "No Surrender", men på "Born In The USA"s bästa låt finns inget framträdande piano. Inte ens ett pianosolo. Neeley träffar rätt ändå. Och medan Springsteen bygger frihetsdrömmar om att bli och vara annorlunda finns i "Bad Lady Goes To Jail" inga visioner alls. Rollinnehavarna sitter där dom sitter.

Om rockmusiken har någon framtid så är det inte längre Springsteen som står för den. Nej, det är till udda filurer som John Wesley Coleman - som dissekerar rockmusiken, slänger det arenarockpompösa och bara behåller det mest nödvändiga - jag sätter mitt hopp. Och han behöver inte uttrycka sig verbalt ens, det räcker med att som enda text upprepa titeln, såsom i "Ooh Basketball" och "Christians Drive Like Shit". En textskrivarkonst Roky Erickson gjorde till sin i "Clear Night For Love".

Coleman missionerar i samma miljöer som The Damned och Stiv Bators frekventerade och hans stundtals snygga melodier, som "Lazy Baby", "Go Baby Go", "Can't Stop Dreaming" och "Bad Lady Goes To Jail", förstärks av att skivan är inspelad under mycket enkla förhållanden.

Vid en första anblick finns inget gemensamt mellan John Wesley Colemans "Bad Lady Goes To Jail" och det på omslaget avbildade albumet "Alfie" av Billy Vaughn på Dot Records 1966. Eller tror jag bara så? Det gör mig sömnlös att jag inte kan se någon annan eventuell koppling...

ANONYMOUS

ANONYMOUS
Inside The Shadow
(Machu Picchu)

Begåvningar belönas inte alltid i den tid då de är verksamma. Amerikanska Anonymous är ett talande exempel på sanningshalten i uttrycket otack är världens lön. Nu gjorde gruppen å andra sidan det inte speciellt lätt för omvärlden att få visa sin uppskattning.

"Inside The Shadow", som är Anonymous enda skiva, spelades in på bara två dagar 1976, varav hela den instrumentella bakgrunden spelades in dag ett och alla sångpålägg gjordes dag två några veckor senare. Inget kontrakt fanns med något större bolag, utan medlemmarna och producenten Jim Spencer lät själva pressa upp några hundra exemplar för försäljning. De som lyckligtvis innehar ett originalexemplar, på det de med glimten i ögat kallade A Major Label, får antas tillhöra deras familjer och den närmaste vänkretsen. Det normala hade varit att sälja ytterligare hundratals exemplar av "Inside The Shadow" på gruppens konserter, men några framträdanden inför publik gjorde aldrig Anonymous.

Det är naturligtvis inget ovanligt med privatpressade skivor, men det finns två anledningar till att "Inside The Shadow" är just ovanlig. Den första är dess extremt höga musikaliska kvalitet och den andra är utgivningsåret 1976.

Anonymous härstammade från Indianapolis, Indiana, men ursprunget till deras musik fanns att hitta i Kalifornien knappt tio år innan "Inside The Shadow" spelades in. Och precis som de musikaliska tvillingsjälarna i San Franciscogruppen Hot Knives förädlade Anonymous arvet från Byrds, Mamas and Papas, Jefferson Airplane, Beau Brummels och It´s A Beautiful Day.

Med nästan hela den amerikanska kontinenten mellan sig gjorde Hot Knives och Anonymous 1976, oberoende av varandra, varsitt album-mästerverk som båda hämtade inspiration i den tolvsträngade folkrocken som nådde sin kulmen 1967. Hot Knives inspelningar blev, förutom ett par singlar, outgivna fram till 2011 då det australiensiska skivbolaget Grown Up Wrong äntligen gav ut dem, medan Anonymous "Inside The Shadow" har återutgetts i mindre upplagor vid ett antal tillfällen.

Medan Hot Knives folkrock var luftigt lätt fanns hos Anonymous en tyngd som påminner om den engelska folkrockgruppen Trees och deras suveräna sista album "On The Shore" från 1971. I centrum två kvinnors starka röster - Celia Humphris i Trees respektive Marsha Rollings i Anonymous - mot en bakgrund av klassisk folkrock med inslag av tidens progressiva påverkan.

Precis som Jim Fords geniala "Harlan County" länge var en väl förborgad hemlighets hos initierade skivsamlare, är "Inside The Shadow" av Anonymous fortfarande mest en angelägen för oss som ständigt letar efter bortglömda pärlor i rockmusikens historia.

Det är dags att Anonymous kliver fram ur skuggan. De av er som har det minsta intresset för amerikansk folkrock med inslag av psykedelia kommer att älska "Inside The Shadow". Ni vet bara inte om det ännu.

Stora Popboxen Vol. 1

STORA POPBOXEN
Svensk Pop 1964-1969, Volume 1
(Premium Publishing, 4cd-Box)

Det här är recensionen jag helst inte vill skriva.

Vid en första anblick ser Stora Popboxen ut att vara en mycket ambitiös genomgång av den svenska sextiotalsmusiken, avseende pop, rhythm & blues, beat och psykedelia. Boxen fanns med på min årsbästalista över bästa utgåvor 2013, men så här i efterhand måste jag erkänna att den nog inte borde ha funnits där. Första intryckets entusiasm tog uppenbarligen överhanden då boxen i slutet av förra året landade i min brevlåda.

De som känner mig vet att jag alltid ansett att svensk sextiotalspop borde lyftas fram och få ett erkännande. Otaliga är de samlingar jag "tvingat" på vänner och bekanta för att belysa genialiteten hos de bästa inspelningarna som gjordes av svenska band mellan 1964 - 69.

När nu Premium gör en seriös satsning, med ett omfattande text- och bildmaterial där inget finns att klaga på, så verkar ingen däremot ha haft den minsta känsla för i vilket sammanhang musiken uppstod. Hur skall man annars förklara den fullständigt befängda idén att över fyra cd-skivor låta låtordningen vara baserad på en alfabetisk band- och artistmedverkan?

Boxen börjar således cd 1 med Annaabee-Nox (inte Annabee-Nox som det står i låtförteckningen) 1965 och slutar cd 4 med Yardleys 1965 och däremellan blir musiken i stort fullständigt ogripbar. Och i sin absoluta tondövhet gällande genre och kronologi tvingas jag, smärtsamt nog, även påstå att innehållet i det närmaste blir olyssningsbart, i bemärkelsen onödigt svårlyssnat. Inte huvudsakligen för att materialet är dåligt - sjuttio procent håller, medan material motsvarande en cd med fördel hade stannat i arkiven - utan för att en gräslig "When A Boy (In Your Arms) med Jane Swärd & The Swedish Four med alfabetisk nödvändighet följs av T-Boones beatklassiker "At The Club".

Shakers primitiva rhythm & bluesinspelning "Hoochie Coochie Man" från 1965 följs av Shamrocks harmonypop "Day Time, Night Time" från 1967. Båda bör självklart finnas med, men ingen av låtarna lyfter den andra. Det måste finnas en tanke och idé om vad som passar ihop. Och när sedan Shamrocks i sin tur följs av Shandies dansbandspop "That's My Desire" då tar man sig för pannan.

Eller när rent skräp som Beatstones "Stop Your Sobbing", Bröderna Volts "Don't Ha Ha" och den gräsliga "Set Me Free" med The Chicks helt ogenerat blandas med högklassiga Beathovens "Summer Sun", Bootjacks "My Baby" och Cads "Call My Name".

För att den oinitierade skall få någorlunda grepp om vilken enorm utveckling som musiken på sextiotalet genomgick, från till exempel Friends pulserande rhythm & blues i "Empty Handed" till Tages pop-psykedeliska Marmaladecover "I See The Rain", hade materialet istället krävt en lyhörd genremässig och kronologisk struktur.

Den som försöker förstå hur de olika stilarterna förhåller sig till varandra tidsmässigt får problem redan på cd 1. Det är en genremässig berg- och dalbana från första stund, där Annaabee-Nox inleder med beatballaden "Where Have You Been" från 1965 för att sedan kasta oss rakt in i blytung blues anno 1969 i Aunt Sallys "Wicked Little Thing". Därefter fem år tillbaka igen med Beach Walkers "Got My Feet On The Ground" som visserligen är inspelad 1966, men låter som något Staffan Berggren skrivit till Shanes debutalbum "Let Us Show You!" 1964.

Tidsmässigt kommer både Slim's Blues Gangs "I Want To Get Married" och Steampackets "Take Her Anytime" från 1966, men medan Slim passar bäst på en rhythm & blues-samling så var Steampackets bidrag så före sin tid att den med fördel kan ta plats på en freakbeat- och psychsamling. Tidpunkten för en inspelning är alltså inte den avgörande faktorn. Men, ingen av ovanstående bör följas av vare sig Stranglers "Who Wouldn't Like A Girl Like That", Streaplers "Rockin' Robin" eller Suzies "Look At Him". Det känns bara taffligt och okunnigt.

Låt mig ta ett tänkt exempel:

Göteborgsgruppen Tages speglade, som kanske enda svenska grupp, på ett utmärkt sätt hela musikutvecklingen under sextiotalet. Från den tidiga, på sin höjd charmiga, "Sleep Little Girl" och försöken att leva upp till epitetet "Västkustens Beatles", över den riktigt bra beat- och freakbeatperioden med låtar som "I'll Be Doggone", "I'm Going Out" och "The Man You'll Be Looking For" fram till kronjuvelen - albumet "Studio". Lägg till Blonds powerpopalbum "The Lilac Years" och ge ut alltihop i en 4-cd-box med låtarna i alfabetisk ordningsföljd.

I exemplet ovan skulle boxens första cd inledas på följande sätt:

TAGES: Bloodhound -65
BLOND: Caroline -69
TAGES: Cathy's Clown -65
TAGES: Crazy 'bout My Baby -66
TAGES: Dancing In The Street -67
BLOND: Deep Inside My Heart -69
TAGES: Dimples -65
TAGES: Donna -65

Och ännu mer osammanhängande skulle det bli då "Sleep Little Girl" (-64), "Seventh Son" (-65) och "Stand By Me" (-65), på tänkta cd 4, skall samsas med "Sister's Got A Boyfriend (-67), "She's Having A Baby Now" (-67) och Blondlåtarna "Six White Horses (-69), "Sailing Across The Ocean (-69) och "Sun In Her Hand" (-69).

Ingen är betjänt av en sådan utgåva, allra minst Tages själva. Sak samma med "Stora Popboxen", som förutom den hopplösa alfabetiska artistordningen även tycks ha förlorat sig i att vara så bred som möjligt.

I förordet skriver förläggaren/producenten Wille Wendt att "Ambitionen har denna gång varit att presentera ett fräckt tvärsnitt av det allra bästa från den svenska 60-tals-epoken". Möjligtvis har man lyckas presentera ett tvärsnitt, men tyvärr är det som helhet långt ifrån både fräckt och det allra bästa. Istället är det stundtals så illa ställt att man är tvungen att beväpna sig med fjärrkontrollen för att trycka fram nästa låt som förhoppningsvis är bättre än pinsamheterna Chicks "Set Me Free", Five Teddys "Another Girl", Shakemakers "The Rise And Fall Of Flingel Bunt", Mascots "Hey Hey", Sleepstones "Just Eighteen", Fabs "Gulp", Jinx "Mary Angel", Jokers "Broken Engagement" eller Claes Diedens "In The Jungle".

Den 3-cd-box Premium gav ut i samband med "Stora Popboken" 1996 var till sitt yttre mer sparsam, men höll en betydligt högre och mer sammansatt kvalitet. Framför allt gjorde Hans Olofsson och Sven Åke Peterson som sammanställde boxen utvecklingen av den svenska sextiotalsmusiken begriplig.

Istället för att göra en box som helt igenom tar fasta på kvalitet och som kunde ha övertygat både svenska och internationella lyssnare och inte minst - med tanke på att Premium planerar en hel serie med svenska sextiotalsboxar - köpare, så blev "Stora Popboxen" ett obegripligt sammanställt halvpekoral. Målgruppen tycks mer ha varit nostalgikerna, de som tycker allt var så roligt förr, än de som är beredda att osäkra kontokorten och införskaffa föredömligt sammanställda boxar som "Nederbeat 63-69 / Beat, Bluf & Branie" (Hunter, 2001), "Love Is The Song We Sing - San Francisco Nuggets 1965 -1970" (Rhino, 2007) och "Where The Action Is! - Los Angeles Nuggets 1965 - 1968" (Rhino, 2009).

Beträffande möjligheten att skapa intresse för ytterligare svenska sextiotalsboxar tror jag dessvärre Premium har skjutit sig själv i foten.

THE FLIPPERS

THE FLIPPERS
Bandet som trotsade statistiken

Sixten Jernberg, Mora-Nisse och Gunde Svan i all ära, men för mig är det The Flippers från Säter som sitter på hög piedestal bland dalmasarna.

Gruppens historia och framgång i mitten på sextiotalet är så osannolik att den nästan inte kan ha funnits. Statistiskt sett går det i alla fall inte, eller nästan inte, att förklara hur gruppen under ett par veckor sommaren 1965 var lika uppmärksammade i Sverige som Elvis, Rolling Stones, Animals, Beach Boys, Them, Hep Stars och Tages.

Och allt för två ynka veckors placering på radioprogrammet Tio i Topp, där de matematiskt sett inte skulle kunna ha varit. Eller nästan inte i alla fall...

Innan Flippers och deras musik får en närmare presentation så får statistiken förklara varför det egentligen inte borde ha varit möjligt att de hamnade på den då så viktiga topplistan.

TIO I TOPP

Med Beatles gjorde den moderna popmusiken entré på Sveriges då viktigaste popularitesmätare, radioprogrammet Tio i Topp. Men deras debut i programmet i mars 1963 innebar initialt ingen självklar framgång för det som skulle komma att bli världens största popgrupp. Beatles placerade "Please Please Me" på listans tiondeplats två veckor i rad bara för att redan tredje veckan åka ut. Fjärde veckan fick "Please Please Me" en andra chans och stannade då en vecka på plats nummer sju och försvann sen helt från Tio i Topp.

I maj 1963 var Beatles tillbaka med "From Me To You" och upprepade ungefär samma mönster som tidigare med tre veckor på listan, som högst nummer fem, och två veckor strax under tiostrecket. Med högsta placering nummer tre fanns strax därefter gruppens inspelning av "Twist And Shout" som i sju veckor var en av den sommarens mest populära skivor.

I oktober samma år och fram till början på juni 1964 kom Beatles verkliga genombrott i Sverige, då de placerade "She Loves You", "I Want To Hold Your Hand", "All My Loving" och "Can't Buy Me Love" sammanlagt fyrtiotre veckor på Tio i Topp och alla fyra erövrade också den åtråvärda förstaplatsen. Tillsammans lade sångerna beslag på topplatsen i totalt arton veckor.

Både popmusiken och programmet Tio i Topp kom genom Beatles framgångar att stärka sin ställning i Sverige. Innan Liverpool blev popmusikens Mecka hade Tio i Topp mestadels befolkats av eftersläntrande rock'n'rollartister, instrumentalutövare, surf-, schlager- och en och annan countrysångare.

Första delen av 1965 frekventerades Tio i Topp i huvudsak av engelska popband som Beatles, Rolling Stones, Searchers, Honeycombs, Hollies, Animals, Downliners Sect och likasinnade.

Bland svenska popgruppen utmärkte sig Shanes redan i maj 1963, då de placerade "Gunfight Saloon" på en tiondeplats och året efter i augusti intogs åttondeplatsen med en inspelning av Little Richards "Keep A Knockin'". Ingen av låtarna är dock att betrakta som den popmusik vi vanligtvis förknippar med s.k. sextiotalspop. Den förstnämnda är en gitarrinstrumentalare i Shadows anda medan den andra är ett rent rock'n'roll-nummer. Det var först med deras rhythm & blues-inspirerade "Let Me Show You Who I Am" som gruppen tog steget in i den då nya musiken.

Shanes var ändå inte den första gruppen att introducera svenskproducerad popmusik på Tio i Topp. Allra först var Göteborgsgruppen Tages, vars "Sleep Little Girl" tjugoförsta november 1964 intog fjärdeplatsen och veckan därefter erövrade förstaplatsen. I samma program gjorde även Mascots entré med sin "Baby Baby" och först veckan därefter, femte december, kom Shanes från ingenstans och petade ner Tages från förstaplatsen med "Let Me Show You Who I Am".

Startskottet för den svenska sextiotalspopen avfyrades alltså några veckor före jul 1964 och tätpositionen innehades redan från början av två av vad som skulle komma att bli decenniets tre största svenska grupper. Hep Stars, den tredje giganten, hade fortfarande cirka sex månader kvar innan de popularitetsmässigt skulle placera alla andra svenska grupper bakom sig.

Kirunagruppen Shanes var den första svenska popgruppen utanför storstäderna Stockholm, Göteborg, Malmö, och deras direkta närhet, som erhöll en svensk listplacering på Tio i Topp. Det kan tyckas vara ett rekord inte värt att uppmärksammas, men då skall ni veta att det var sannerligen inte lätt för en svensk popgrupp att bli inröstad på Tio i Topp.

Programmet sändes under perioden 1961 - 1974, men gällande svensk sextiotalspop är enbart tiden med början sent 1964 fram till och med året 1969 intressant att studera. Räknar man därefter bort de artister som genremässigt inte passar in, typ dansband och schlagerartister, så återstår endast drygt fyrtio svenska popartister och -grupper av listans totalt ungefär trehundrafyrtio svenska och internationella artister som passar in i urvalet under samma tidsperiod. Svensk popmusiks andel inröstade artister på Tio i Topp under perioden sent 1964 - 1969 motsvarar således 11,8 procent.

Av dessa fyrtio svenska popartister var endast åtta, d.v.s. 20 procent eller 2,4 procent av totalen, hemmahörande utanför våra tre största städer med omnejd. Kronologiskt såg det ut så här (datumen avser tävlingsbidragets första placering på Tio i Topp och siffran inom parentes anger ortens ungefärliga folkmängd, enligt Wikipedia, vid samma tidpunkt):

641205 SHANES "Let Me Show You Who I Am" - Kiruna (21500)
650102 NASHMEN "Carol" - Uppsala (82500)
650626 FLIPPERS "I Could Hear Her Cry" - Säter (3800)
660806 MIKE WALLACE & THE CARETAKERS
"The End Of The World" - Jönköping (71000)
670408 MANIACS "Please, Please, Please" - Enköping (15800)
680224 SLAM CREEPERS´ "It's Saturday" - Vansbro (2700)
690118 MICHAEL "Suddenly Tomorrow Is Today - Gävle (65000)
691101 PUGH ROGEFELDT "Här Kommer Natten" - Västerås (99000)

För att villkoren skall bli någorlunda jämlika bör man plocka bort Pughs bidrag, då detta mer är att betrakta som tidig progg än sextiotalspop. Eftersom Flippers var okända för de flesta av oss innan inträdet på Tio i Topp, bör även de som tidigare varit med på listan avlägsnas. Shanes och Michael, som innan varit en del av Tom & Mick & Maniacs, får därför avlägsna sig.

Kvar finns således Nashmen, Flippers, Mike Wallace & The Caretakers, Maniacs och Slam Creepers´, vilka tillsammans utgjorde 12,5 procent av den svenska andelen och 1,8 procent av den totala mängden artister som stämde överens med urvalskriterierna.

Då den överlägset största gruppen, åttio procent, inröstade svenska popartister hämtades från våra tre största städer får vi anta att storleken hade betydelse, vilket kan misstänkas ha gynnat även artister från andra relativt stora städer. Uppsalas Nashmen och Jönköpings Mike Wallace & The Caretakers lyfts bort. Kvar blir då bara Flippers, Maniacs och Slam Creepers´, vilket motsvara 7,5 respektive 0,8 procent.

Höjer man ribban ytterligare och beaktar svårigheterna för en okänd svensk grupp att på Tio i Topp lansera en egen komposition faller till sist även Maniacs version av James Browns "Please, Please, Please" bort. Här hade även Nashmens charmiga Chuck Berry-tolkning, Caretakers lustmord på Skeeter Davis känslosamma "The End Of The World" och Michaels "Suddenly Tomorrow Is Today" (en Benny Andersson / Lasse Berghagen-komposition hämtad från Hep Stars "Songs We Sang 68") fått ge vika.

Kvar finns då bara två grupper, båda från bonnvischan i Dalarna, och det smärtar att behöva plocka bort även Slam Creepers´, vars Tio i Topp-placerade "It's Saturday" är skriven av den före detta Science Poption-medlemmen Claes Dieden och alltså inte en av gruppen egen komponerad listplacering.

Den enda tidigare helt okända svenska popgrupp, sprungen ur landsbygden, som med en egen komposition, mot alla odds, lyckades bli inröstad på Tio i Topp var The Flippers från Säter. Statistiskt sett var det knappt möjligt, eller vad skall man annars dra för slutsatser:

På Tio i Topp utgjorde Flippers 2,5 procent av gruppen svenska popartister som motsvarade de givna kriterierna, men endast 0,3 procent av den totala andelen artister. Vidgar man jämförelsegruppen till att omfatta hela antalet svenska popartister som under samma period gav ut minst en singelskiva så avtog chansen att placera sig på Tio i Topp betydligt.

Under perioden senhösten 1964 - 1969 släppte ganska exakt trehundra svenska popartister och -grupper cirka niohundra singlar med någorlunda potential för en placering på Tio i Topp. Sannolikheten för Flippers som grupp att hävda sig gentemot övriga singelproducerande artister befann sig därmed på låga 0,3 procent, medan deras egenkomponerade singelutgåva "I Could Hear Her Cry" chans att nå de mentometertryckande entusiasternas öron stannar på 0,11 procent eller lite drygt 1 promille.

FLIPPERS - SVERIGES SVAR PÅ THE KINGSMEN

Utan att förringa allvaret i Tage Danielssons burleska monolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg, så är det hans sannolikhetsresonemang jag tänker på varje gång jag hör The Flippers enda listframgång, "I Could Hear Her Cry ". Det som hade hänt kunde inte hända, men hände ändå, trots att det var osannolikt, eller i alla fall nästan...

Innan de ständigt flipperspelade unga männen döpt sitt band till The Flippers, kallade de sig för The Spiders och spelade instrumentell gitarrock. Beatles genombrott 1963 påverkade medlemmarna - Kenneth Backelin: gitarr & sång, Jan Larsson: gitarr, munspel & sång, Henrik Ljungström: bas & sång och Sten Larsson: trummor - inte bara till ett namnbyte, utan även till att förändra både sin image och framför allt sitt musikaliska uttryck. Ut sparkades Shadowsinfluenserna och istället lät de sig starkt påverkas av brittiska beat- och rhythm & bluesutövare som Beatles, Animals och Kinks.

Karriären fick en rejäl skjuts framåt då Flippers, via ett antal deltävlingar, placerade sig på en andraplats i Sveriges Radios Pop- och Twistbandstävling 1965. Gaget och antal spelningar ökade och skivbolaget Karusell erbjöd gruppen möjlighet att göra skivdebut.

Våren 1965 spelades Jan Larssons båda kompositioner "I Could Hear Her Cry" och "The Children" in och sista lördagen i juni tog sig a-sidan in på åttonde plats på Sommartoppen, som Tio i Topp döptes om till ett par månader under våren och sommaren. Veckan efter avancerade den till plats fyra för att veckan därpå rasa ner till plats tretton och därefter var Flippers borta för alltid från den svenska topplistan.

Trots att jag aldrig riktigt begripit mig på texterna har jag alltid tyckt att "I Could Hear Her Cry" och "The Children" är suverän beatmusik med ett svängigt driv. När den första gången, via Sommartoppen, nådde mina öron slängde jag mig på cykeln till ortens tobakshandel, vilken också sålde allt från skolväskor till grammofonskivor, och inhandlade mästerverket. Jo, jag tyckte faktiskt så och jag kunde för mitt liv inte förstå att gruppen som lät så bra bara bodde knappt tio mil bort från mitt eget hem.

Senare 1965 kom så uppföljaren "Louie Louie / Don't Be Sad" och den lät ju ännu bättre än debuten. Flippers var det enda svenska sextiotalsbandet som gav ut Richard Berrys "Louie Louie", men det var nog snarare Kingsmens omarbetning, som fick sådant genomslag bland amerikanska garageband, från 1963 än 1955 års original med Berry som Flippers lyssnat på.

B-sidan ”Don´t Be Sad” är ytterligare en bra Jan Larsson-komposition som den här gången påminner en hel del om hur Mascots lät vid tiden då de spelade in ”A Sad Boy” och ”Stones Fell”.

Föga förvånande hamnade Flippers inspelning av "Louie Louie", så där drygt tjugo år senare, på en av Greg Shaws Pebblessamlingar med motivationen:

"Since we seem to have a series of blistering covers going on here; make room for this admirably crude version, which deserves some kind of immortality for it's bizarre mutation at the end, where it attempts to become a Drifters song!"

Den sång av The Drifters Shaw avser är "Sweets For My Sweet" som vokalgruppen lanserade 1961, men även här är det snarare engelska The Searchers version från 1963 som inspirerat Flippers än Drifters original.

Någon mer singelutgåva blev det inte för Flippers. Kanske tyckte Karusell att det var alltför osannolikt att gruppen skulle kunna upprepa framgången med "I Could Hear Her Cry". De hade ju trots allt haft statistiken emot sig.

I november 1965 hade ändå arbetet med en ny singel påbörjats. En fräck version av Chuck Berrys "Talkin' About You" spelades in men släpptes aldrig. Istället blev inspelningen liggande till 1990 då Rainbow Music i Solna gav ut den på samlingen "SWEDISH BEAT Vol. 1 / 14 Boss-Cuts From The 60's".

Sveriges Radio var närvarande vid inspelningen av "Talkin' About You" och av besöket i studion gjordes därefter radioprogrammet "Så görs en grammofonskiva" som sändes 1966. Lyssnarna fick följa hur producenten Silas Bäckström tillsammans med Flippers byggde upp "Talkin' About You" från den jazzigt svängiga bakgrunden, bestående av bara bas och trummor, till en helt färdig inspelning. Varför Karusell underlät att släppa inspelningen är ofattbart och det är lätt att hålla med Silas Bäckström då han från kontrollrummet sammanfattar Flippers insats:

"Det låter fruktansvärt vackert"

1966 fanns Flippers med på samlingsskivan "Radio Mistluren Presents PACKAGE OF SOUND" med en inspelning av Little Richards "The Girl Can't Help It". Alla medverkande artister ställde upp gratis och behållningen från skivans försäljning gick oavkortat till semesterresor för handikappade ungdomar.

Någon mer utgiven inspelning med Flippers finns tyvärr inte. Om man vill veta hur gruppen lät live och vilken typ av övrigt material de spelade bör man försöka hitta det som sändes live av Sveriges Radio med gruppen.

Då det var dags för final i radions Pop- & Twistbandstävling 1965 framförde Flippers båda sidorna från debutsingeln i ett rasande lössläppt tempo som måste ha skrämt slag på övriga deltagare. Hur vinnande Tronics från Göteborg lät vet jag inte, men det måste ha varit något i hästväg eftersom de lyckades placera ett Flippers i högform bakom sig.

I Tonårskvälls inslag "En poppig halvtimme" öppnar Flippers med en snygg version av Ray Davis och Kinks "So Mystifying" och fortsätter med "I Could Hear Her Cry" som är ännu mer våldsam än versionen i Pop- & Twistbandstävlingen. Därefter Doris Days "Que Sera Sera" från Hitchcocks "Mannen som visste för mycket" 1956, vilken P J Proby gjorde till en beatdänga genom att låta den öppna sitt debutalbum "I'm P J Proby". Efter deras andra singel, "Louie Louie", kommer Stoneslåten "Heart of Stone", som följs av programmets absoluta höjdpunkt, en explosiv "I'm Crying" som Flippers hämtade från Animals repertoar. Som sista nummer får Wayne Fontana & The Mindbenders "The Game of Love" avsluta Flippers halvtimme.

Radioprogrammet "En poppig halvtimme", inspelat i Karlaplansstudion 1966, visade vilket fantastiskt bra liveband Flippers var. Repertoaren var mer beat än rhythm & blues och som de lät den där torsdagskvällen i Karlaplansstudion skulle de lätt ha kunna gjort dundersuccé på Star Club i Hamburg.

Någon utlandsturné blev det aldrig för Flippers, istället tröttnade medlemmarna på turnélivet och upplöste gruppen på hösten 1966 när de stod på topp. Fyrtio år senare återförenades de och har sedan dess gjort ett antal spelningar varje år. Och enligt trovärdiga rapporter svänger det fortfarande om Kenneth Backelin, Jan Larsson, Sten Larsson och Henrik Ljungström.

DISKOGRAFI

Singlar:
I Could Hear Her Cry / The Children (Karusell, 1965)
Louie Louie / Don´t Be Sad (Karusell, 1965)
Louie Louie / Sonny & Cher - The Letter
(Polydor International, Tyskland 1965)

Samlings-Lp:n:
PACKAGE OF SOUND (Radio Mistluren, 1966)
The Girl Can´t Help It

SWEDISH BEAT Vol. 1 / 14 Boss-Cuts From The 60's (Rainbow 1990)
Talkin´ About You

PEBBLES Vol. 28
European Garage, Beat & Psych Rarities - Sweden Pt 3 (AIP, 1988)
Louie Louie

TOO MUCH MONKEY BUSINESS Vol. 5
A 14 Track Beat & Garage Journey 1964 - 1966 (Ape, 2000)
I Could Hear Her Cry

CD
HOVA RECORDS FAIR 92 (Rainbow/Star-Club/Triola, 1992)
I Could Hear Her Cry

DET VAR BÄTTRE FÖRR (Karusell 3cd, 1995)
I Could Hear Her Cry

STORA POPBOXEN - Svensk Pop 1964 - 1969 Vol. 1 (Premium, 2013)
The Children

Ett stort tack till Jan Larsson för fotografier