Bloodhounds

THE BLOODHOUNDS
Let Loose!
(Alive Naturalsound Records)

Los Angelesgruppen Bloodhounds har beskrivits som en nutida version av tidiga Rolling Stones och jämförts med Yardbirds. Varken eller, enligt min uppfattning, trots att Bloodhounds säkert uppskattar båda dessa grupper.

Det är istället till San Diego-gruppen Crawdaddys associationerna leder när jag lyssnar på "Let Loose!". Nästan ingen annan skiva betydde mer för mig 1979 än deras suveräna debutalbum "Crawdaddy Express", utgiven av Voxx Records. Att då äntligen få höra en ung grupp med en så genomtänkt, och så väl framförd, repertoar som hämtade kraft ur sextiotalets beat boom var en svindlande upplevelse.

Idag, trettiofem år efter "Crawdaddy Express", är det inte längre ovanligt att låta sig inspireras av musik vars ursprung finns att hitta hos grupper som Pretty Things, Downliners Sect och Kinks. Men precis som Crawdaddys hade då, har Bloodhounds tillräckligt med integritet för att inte fastna i nostalgins osunda träsk.

Liksom den unga irländska gruppen Strypes på förra årets "Snapshot" gör sin variant av Dr Feelgoods pubrock, gör Bloodhounds på "Let Loose!" brittisk rhythm & blues utifrån sina egna upplevelser av den. Och det är så det skall vara, för vem är intresserad av kopior. För många år sedan - aldrig mer - såg jag ett av alla dessa band med ett Liverpool-klingande namn som enbart spelar Beatleslåtar. Mycket kompetent tog de sig an förebildens fantastiska repertoar, men något viktigt saknades. Istället för njutbart blev resultatet Beatles utan själ.

Bloodhounds har både själ och hjärta, vilket gör "Let Loose!" till en lovande debut som ger mersmak.

It´s Zimmerman´s World...

IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...we just live in it"
(Pet Records)

Den amerikanska varianten av folkrock, så som vi känner den via artister som Turtles, P F Sloan, Beau Brummels, Mamas & Papas, Sonny & Cher och framför allt Bob Dylan och Byrds, är fullständigt väsenskild från det som i England gick under samma benämning.

Medan engelska grupper som Pentangle, Trees och Fairport Convention spelade en elektrifierad variant av folkmusik, och därmed mer adekvat använde sig av termen folkrock, så var amerikansk folkrock istället en ny form av popmusik, påverkad av Beatles, Rolling Stones, Animals och brittisk popmusik i allmänhet.

Den amerikanska folkrockens korta blomning mellan åren 1964 - 1966 skapades initialt av Bob Dylan och Byrds. De båda tillhörde Greenwich-generationen och hade tidigare varit aktiva inom folkmusikrörelsen, vars påverkan mer kom att visa sig i text än i musikaliskt uttryck. Genrens musikaliskt mest karaktäristiska drag kom att bli det sound som var resultatet av stämsång, en klingande Richenbacker, gärna tolvsträngad, och - inte minst - en slamrig tamburin.

Trots sin korta levnad kom folkrockens ljudbild att påverka alla, men dess utövare hade olika ambitioner. Under samma benämning samsades poeter som Dylan, radikala grupper som The Fugs och mer lättviktiga utövare som Sonny & Cher.

Likt psykedelia några år senare kom några av de bästa inspelningarna - typ The Unit Four Plus Two "3:30 Am" - från helt oväntat håll. Dion DiMuccis “Tomorrow Won't Bring The Rain" (1966) och Pretty Things “You Don't Believe Me" (1965) innehåller allt man kan önska sig av folkrock och på singeln "Same Lines / Hanging On Me" från april 1966 visade surfhjältarna The Trashmen upp helt nya kvaliteter.

På kvällen den 25 juli 1965 hängde Dylan på sig sin Fender Stratocaster på Newport Folk Festival och - kompad av Paul Butterfield Blues Band - framförde elektriska versioner av "Maggie's Farm" och "Like A Rolling Stone". En viktig händelse för folkrocken trots att det, lindrigt sagt, inte mottogs med någon större entusiasm av folkmusikpuritanerna i publiken.

Samma sommar slog Byrds igenom med Dylans Mr Tambourine Man och Dylan själv kom att befästa sin ställning genom att släppa den sex minuter långa "Like A Rolling Stone" som singel och för första gången nå toppen på Billboardlistan. Pop- och rockmusiken behövde inte längre bara vara förströelse, utan tog sig friheten att ge röst åt sociala sammanhang och kritisera fördummande konventioner. Och det till ett lätt, luftigt och det kanske snyggaste sound populärmusiken frambringat!

Det är den amerikanska folkrocken i allmänhet och Bob Dylan i synnerhet som påverkat de samtida artisterna/grupperna på "IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...". I vissa fall - Johnny Cymbals "Breaking Your Balloon" - så starkt att Dylans nasala fraseringar imiterades intill perfektion. Här borde även Paul Stewart Movements fantastiska Dylanpastisch "Too Too Good" (1967) ha funnits med. Andra brydde sig aldrig om att röstmässigt låta som förebilden, men gemensamt för samtliga är den tidstypiska ljudbilden. Några med långa textmassor och Dylanmunspel, andra med Al Kooper-inspirerat orgelspel, men gemensamt för samtliga är de välljudande, klingande gitarrerna.

"IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...we just live in it" är en skiva jag längtat efter länge.

Fotnot 1: Den som litterärt vill fördjupa sig i ämnet läser med fördel Richie Unterbergers "Turn! Turn! Turn! - The '60s folkrock revolution".

Fotnot 2: I väntan på något liknande "IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...we just live in it" såg jag mig, för sådär tio år sedan, tvungen att själv sätta samman ett antal samlingar med amerikansk folkrock. En del av innehållet kan kanske tyckas tveksamt, men skulle helt enkelt inte ha låtit som det låter utan påverkan från Dylan och Byrds folkrockperiod. En sång som "Tell Me" med Rolling Stones kom så tidigt som i april 1964 och får istället tjäna som exempel på vad som säkert påverkade Dylan och Byrds. Om ni ändå tvekar, lyssna då på Grassroots version av "Tell Me" från 1966. Visst är det folkrock!

I Gör-Det-Själv-Skolan är ämnet Folkrock och svårare än så här, varför krångla till saker, behöver det inte vara:

Mickey Jupp

MICKEY JUPP
Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow - The Collection
(Repertoire 3cd + dvd)

Om cd-skivan har en framtid i nedladdningens tid så ser den ut som den nu aktuella boxen med Mickey Jupp. Den är ren glädje att beskåda, bläddra i, läsa och naturligtvis lyssna på. Det har ryktas i flera år om en box med vardagshjälten från Southend och när nu Jupp-kännaren Lars Kärrbäck, musikern och författaren Will Birch och skivbolaget Repertoire redovisar vad de sysslat med under några år är jag full av beundran. Visst har jag en och annan mindre invändning, men mer om det längre fram.

Redan i första cd-skivans öppningsfras, hämtad från "You Know What I Mean", visar Mickey Jupp vilken fyndig, smart och humoristisk textförfattare han är:

Well, I've got a girl
She's my regular date
When she´s good she´s good
When she´s bad she´s great

Och ett par spår längre fram när han förälskat sig i växeltelefonisten "Switchboard Susan" förklarar han henne helt frankt sin kärlek med orden:

Now when I look at you girl I get an extension
And I don't mean on Alexander Graham Bell's invention
Switchboard Susan can we be friends
After six and at weekends

För oss som följt Jupp sedan tiden då det fortfarande fanns växeltelefonister finns inga direkta nyheter att inhämta på "Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow", men för er som förbisett honom, eller ni som är ursäktade av er unga ålder, här har ni er chans att bekanta er med en av Englands riktigt stora låtskrivare.

Orsaken till att artisten Mickey Jupp inte precis varit på var mans läppar finns till viss del att finna hos honom själv. Stora namn som Elkie Brooks, Roger Chapman, Dr Feelgood, Dave Edmunds, Chris Farlowe, Gyllene Tider, Judds, Rick Nelson, Kursaal Flyers, Little Bob, Nick Lowe, Andy McCoy, Delbert McClinton, Refreshments, Searchers, Robert Wells och Jerry Williams, plus omkring hundra mer eller mindre okända artister, har spelat in hans sånger, men själv valde han i princip att för sådär tjugo år sedan vända ryggen åt musikbranschen.

Numer nöjer han sig med att göra ett fåtal framträdanden på sin hemmapub uppe i Lake District, en eller två spelningar i sin forna hemstad Southend, samt via sin facebooksida sälja nygjorda hemmainspelningar. Och jag kan försäkra er om att han fortfarande är lika genial som den yngre upplagan ni möter på "Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow".

En av mina få invändningar mot Repertoireboxen är, eller snarare var, materialets avsaknad av kronologisk ordning. Men, Jupp gör än idag det han alltid gjort och det han gör gör han fantastiskt bra. Hans mix av Chuck Berry-rock´n´roll och Fats Domino/New Orleans-rhythm & blues blandat med doo wop, brittisk sextiotals-rhythm & blues och emellanåt ett stänk av engelsk music hall är så tidlös att den inte kräver någon inbördes ordning.

Detsamma gäller hans texter som alltid varit djupt förankrade i vardagen. Han inte bara står med båda fötterna på jorden, karln är som nerslagen till knäna i den engelska myllan och lika självklart engelsk som pundet och fish and chips inslaget i tidningspapper. Vid några tillfällen har musikförläggare och skivbolag tagit över honom till Nashville för att skriva låtar tillsammans med lokala förmågor, men där fungerade inte alls hans begåvning. Inget kom ut av de amerikanska försöken och snart var han tillbaka på sin älskade ö igen. Var han hör hemma beskriver han när han stiger ur bilen och blickar ut över heden i "Heather On The Hill" på första Legendalbumet från 1969.

"`Heather on the Hill´ was a song about the part of England where I now live. Even in those days this was where I wanted to be. " *

Mickey Jupp har alltid varit något av en rock´n´rollens grovarbetare, som ständigt levererat men aldrig fått den belöning som motsvarar hans insats. Men så finns heller aldrig några överklass- eller medelklassdrömmar i hans texter. Ikläder han sig rollen av någon annan yrkesgrupp än musikern så är det istället bakom ratten i "Taxi Driver" han sätter sig och som tidsfördriv skildrar han triviala sysselsättningar som "Joggin´".

Sitt liv som musiker och sitt passionerade förhållande till musik har han beskrivit i ett flertal sånger - "Down In New Orleans", "Modern Music", "Some People Can´t Dance", "I´m An Old Rock´n´Roller", "If Only Mother"... - och det är alltid självklart befriat från tramsig, romantisk rock´n´roll-glamour.

Bäst är ändå Jupp då han skriver om kärlekens villkor och allra, allra bäst då han delger oss sina tillkortakommanden i förhållande till kvinnor. När den övergivne och försmådde Mickey Jupp plockar fram världens mest ensamma blue-eyed-soul-röst är han helt enkelt oslagbar. Ingen kan låta så övergiven, men ändå utan självömkan, som Mickey Jupp. Sånger som "Cross Country", "You Made A Fool Out Of Me", "Reading Glasses", "Standing At The Crossroad", "Brother Doctor, Sister Nurse", "True Love", "Barbara" och "Feel Free" är bara några av Jupp helt enastående tonsatta kärlekspoem.

Och hur olycklig är han inte i "Pilot":

I'm a summer, ruined by rain
I'm a pilot, shot down in flames
I'm a sailor, sunk without trace
The last time I saw your face

Herregud kan det bli värre?

Det enda jag saknar på "Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow - The Collection" är två av mina egna favoritsånger, "City" från första Legendplattan 1969 och "Oh partir c'est mourir un Peu" från "Juppanese 1978, men det är naturligtvis bara en petitess.

Förutom de tre cd-skivorna, innehållande sjuttio sånger, en välskriven text av Will Birch och fakta om vilka som finns med på de olika inspelningarna får vi, i form av dvd, en halvtimmes dokumentär kallad "Mickey Jupp - A Long Distance Romancer" från 1994. En avspänd Jupp tar oss med för att vattna tomaterna i växthuset, till puben och till den plats i huset där han komponerar.

Långt, långt borta från den musikbransch han så demonstrativt vänt ryggen plockar han fram en akustisk gitarr och genom ”Blues For The Blues” tillkännager han ännu en gång hur främmande han är inför modern musik. Och själv är jag oerhört tacksam för att Mickey Jupp bara vill vara Mickey Jupp.


* Citatet ovan är hämtat från Will Birch text

Den Magiska Samlingen

DEN MAGISKA SAMLINGEN

Det kom ett email innehållande ett erbjudande det inte gick att motstå. Någon, jag tror mig veta vem, hade för Daniel Söderberg, på bloggen "Den Magiska Samlingen", berättat om min benägenhet att, istället för att sova på nätterna, tillverka egna musiksamlingar. Ibland inom en specifik genre, typ soul och rhythm & blues, country, psykedelia, pubrock, svenskt sextiotal, brittish beat, cajun och swamp pop eller kanske ytterligare en volym av den ständigt pågående samlingsserien Raised On Records.

Den är naturligtvis inte möjligt att på sextio minuter sammanfatta det bästa ur över femtio års lyssnande. Valde därför att koncentrera mig på artister jag gillat under lång tid, i vissa fall - Gene Vincent, Pretty Things och Joe Tex - sedan jag var ung grabb på sextiotalet. Alltför många fick inte plats - sorry Mickey Jupp, Chuck Berry, Rockpile, Tages, Downliners Sect, Everly Brothers, Sooner Or Later och många, många fler - men man kan ju inte få allt. Några nutida alster ville jag ändå få med och Cuff The Duke, Carolyn Mark, Hollis Brown och The Maharajas representerar ny musik jag gärna lyssnar på.

Nåväl. Det var inte lätt, det hade faktiskt varit lättare om jag blivit ombedd att ta fram tusen favoriter, men här är ändå min magiska samling:
http://denmagiskasamlingen.blogspot.se/

Raised On Records goes denga looka looka boom

1. THE INMATES: (I Wish I Had A) Heart Of Stone UK-97
Först gången jag hörde "Heart Of Stone" med Inmates var då det tyska fanzinet Hartbeat med #20/1997 bifogade en gratis ep-skiva med fyra olika grupper, varav Inmates var en. Har alltid rankat Inmates som en av det sena sjuttio- och hela åttiotalets bästa engelska grupper. Begreppet pubrock är alldeles för snävt för en sångare som Bill Hurley och en grupp som Inmates, vilket den psykedeliska "Heart Of Stone" är ett välformulerat bevis på.

2. THE YARDBIRDS: Happening Ten Years Time Ago UK-66 Ett självklart val efter Inmates - det måste ha varit "Happening Ten Years Time Ago" de hade i tankarna då de spelade in "Heart Of Stone" - och här är Yardbirds som allra bäst. En av tre - de två andra är "Psycho Daisies" och "Stroll On", varav den senare är hämtad från filmen "Blow Up" - inspelningar med både Jeff Beck och Jimmy Page i gruppen.

3. THE PRETTY THINGS: You Don't Believe Me UK-65
Här beträder vi helig mark. Den allra först Lp jag köpte, tidigt 1965 om jag inte minns fel, var Pretty Things självbetitlade första album. Ingen annan grupp har påverkat min musiksmak mer. Nyss fyllda fjorton år blev jag fullständigt förförd av deras rhythm & blues. Pretty Things både lät och såg tuffare ut än Rolling Stones och vad var gentlemannen Charlie Watts mot den virvelkåte galningen i skinnhatt bakom trummorna. Herregud Vivian "Viv" Prince förflyttade för alltid mitt fokus från gruppers sångare och gitarrister till den som satt bakom trummorna. Min tidräkning blev helt enkelt före och efter Viv Prince. Trots att de aldrig fått det välförtjänta erkännande som Beatles, Stones eller Who har erhållit, skulle Pretty Things komma att utveckla sig till en av rockmusikens mest komplexa grupper. Redan på deras andra Lp "Get The Picture?" visade gruppen att de inte hade för avsikt att stanna i rhythm & bluesens smala fålla och öppningsspåret "You Don't Believe Me" är själva prototypen för hur amerikansk folkrock skulle komma att låta.

4 CAROLYN MARK & THE NEW BEST FRIENDS: Slept All Afternoon CAN-04
Det var Juan på den spännande skivaffären Freak Scene i Stockholm som plockade fram kanadensiska Carolyn Marks album "Terrible Hostess" (2002) vid ett av mina besök i butiken. Carolyn Mark rör sig obehindrat mellan olika stilar och det med en behaglig underton av engelsk musichall och en elegans i rösten som ligger nära både Patsy Cline och Vera Lynn! När sedan uppföljaren "The Pros and Cons of Collaboration" kom 2004 gjorde den så starkt intryck på mig att jag var tvungen resa till Vancouver för att se henne live. Det är på den senare hon gör den förtjusande "Slept All Afternoon", som hon hämtat från Jr. Gone Wilds debutalbum "Less Art, More Pop" (1986).

5. LOUDON WAINWRIGHT III: Absence Makes The Heart Grow Fonder US-75
Poetiskt och vackert om tomrummet och saknaden efter något och någon som varit. Hämtad från Wainwrights femte album "Unrequitet".

6. WILKO JOHNSON: Turned 21 UK-88
Som grabb detaljstuderade John Wilkinson gitarrspelet hos Mick Green i Johnny Kidds band The Pirates. Green spelade inte som någon annan han hört. John Wilkinson döpte om sig till Wilko Johnson och den kraftfullt rytmiska spelstil som Green lanserade skulle även komma att bli Wilkos signum. I "Turned 21" - från albumet "Barb Wire Blues" - visar han dock upp en mer kärleksfull och poetisk sida.

7. CUFF THE DUKE: Rise Above CAN-12
Ingen ny skiva med Cuff The Duke är lik någon de tidigare gjort. Den kanadensiska gruppen behärskar alla stilararter, även sådana du inte trodde dig vilja höra. Och de gör det med bravur. "Rise Above" kommer från deras senaste, "Union" (2012).

8. HOLLIS BROWN: Ride On The Train US-13
Någon, minns tyvärr inte vem, rekommenderade mig att lyssna på Hollis Browns debutalbum "Ride On The Train" och jag föll pladask för live- och replokalskänslan i titelspåret.

9. GENE VINCENT: Rainbow At Midnight US-69
Helig mark igen! Vincent har följt mig sedan jag första gången hörde hans "Lotta Lovin'" någon gång i början på sextiotalet. Om något får nackhåren att resa sig på mig är det Johnny Meeks gitarrintro på "Lotta Lovin'", vilket måste vara den ultimata raggarlåten. Det var nervevade rutor på stora amerikanare och händer som slog på utsidan av biltaket och själv blev man livrädd när de åkte förbi och skrek. Men slags nån spänning måste de ändå ha förmedlat för musiken gick rakt in. Det var Cliff Richards "Move It" och Vincents "Lotta Lovin'" som hördes från bilarna där jag växte upp. Cliff gick vidare och blev svärmorsdröm medan Vincent gick ner sig i alkohol och dog i oktober 1971. Blott trettiofem år gammal men i en sjuttioårings kropp och ett utseende som på en fullgubbe. Men jösses vilken röst karln hade och aldrig gjorde han bort sig. När han för John Peels Dandelion Records 1969 spelade in "I'm Back And I'm Proud" fanns Johnny Meeks åter med i kompet och med Ernest Tubbs "Rainbow At Midnight" visar han alla utövare av countryrock var skåpet skall stå.

10. ASHTON SAVOY: Denga Denga US-58
Svängig lyrik som "Denga looka looka boom" gör mig alltid på gott humör. För den som vill höra mer av Ashton Savoy rekommenderas starkt "Baby Baby" (även kallad "No Bread, No Meat"), där han tar på sig rollen som den självömkande slöfocken som helst går med händerna i byxfickorna. Allt medan en förbannad Katie "200 pounds of joy" Webster rullar tangenterna och kräver mat på bordet. Den som väl hört Katie Webster inspelningar för Jay Miller i Crowley, Louisiana glömmer dem aldrig.

11. THE SLICKERS: Johnny Too Bad JAM-71
Klassiker som ingick i soundtracket till "The Harder They Come" med Jimmy Cliff från 1972.

12. EDGAR BROUGHTON BAND: Double Agent UK-72
En minst sagt klurig grupp med bröderna Edgar och Steve Broughton som nav. Ena sekunden fullständigt kaotiska för att nästa bli lågmälda och melodiösa. De gjorde ett antal skivor med progressiv, psykedelisk rock i början av sjuttiotalet och där den självbetitlade "Edgar Broughton Band" (Harvest 1971) är höjdpunkten.

13. JIM FORD: We're Not Burning Bridges (We're Just Lightning The Flames) UK-7?
"Ge mig en titel och du får en sång tillbaka" sa Jim Ford och levererade på stört. På Bear Family-utgåvan "Demolition Expert" får vi följa låtskrivarnas låtskrivare under några kvällar hemma i vardagsrummet. Det fullkomligt sprutar sånger ur karln. Personligt, privat, innerligt, begåvat och närmare en artist än så här kommer ni aldrig. Och i bakgrunden hörs en road och imponerad Bobby Womack.

14. THE LEN BRIGHT COMBO: Shirt Without Heart UK-86
Med ett helt eget uttryck, som väl speglade hans charmiga egensinne, blev Wreckless Eric popidol över en natt. I förlängningen hade dock Stiff Records inte den blekaste aning om vad man skulle göra med Wreckless Eric. Man lät honom förbli ett alkoholiserat vrak, tog ifrån honom gitarren och tvingade på honom producenter och medkompositörer som inte heller förstod hur genial karln var. Vill ni ha bevis så lyssna på den gräsliga “Big Smash!”(SEEZ 21,1980), som är rena avgrunden i förhållande till den lovande debuten i tiotumsformat 1978 och i jämförelse med de kommande Chathamskivorna rodnar man av pinsamhet. Eric Goulden, som är Wreckless Erics riktiga namn, spolade kröken, slog sig ihop med basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand, från insomnade The Milkshakes, och spelade på några timmar in "The Len Bright Combo Present The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” (Empire,1986). En fantastisk revansch som måste ha känts som ett långfinger i trynet på Stiff Records och ett album som alltid kommer att inta en topplacering i min värld...glömde visst säga att totalkostnaden för inspelningen var hela åttiosex (86!) pund, inklusive lokalhyra.

15. JACK DOWNING & THE OTHER SIDE: Belshazzar SWE-73
Sista singeln från en av countryrockens pionjärer. Amerikanen Jack Downing flyttade till Sverige 1963 och hade i bagaget idéer om att förena folkmusik av Bob Dylan och Tom Paxton med countryns Merle Haggard och blanda med rockmusik. Gram Parsons kallade det Cosmic American Music. Tio år senare spelade Downing in "Belshazzar" och avslutade strax därefter sin karriär som musiker. En värdig sorti, men hade han hållit ut fyra till fem år längre hade det levande musikklimatet som den engelska punk- och pubrocken skapade hunnit ikapp honom. Jack Downing skulle kunna ha blivit hur stor som helst.

16. JOE TEX: If Sugar Was As Sweet As You US-66
Joe Tex utforskade inte bara kärlekens mysterium, utan var även sysselsatt med frågor av mer allmänmänsklig karaktär. Av “hopplösa” låttitlar gjorde han oförglömlig musik. Vem skulle idag komma på idéer att skriva låtar som; ”Be Kind To Old People” och ”Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)”. Eller fundera över relationer liknande de som beskrivs i ”Buying A Book”, ”Keep The One You´ve Got” eller ”Hold What You´ve Got”. Utan att för ett ögonblick bli slätstruken har hans musik en befriande avsaknad av besvikelser, bitterhet och aggressivitet. Det är helt enkelt vuxen soulmusik, för en vuxen publik och i en vuxen produktion. Låter det tråkigt? - Inte det minsta!

17. MIKE NESS: A Thief In The Night US-99
Skränig punkcountry av sångaren från Social Distortion. Storartat - övriga kommentarer är överflödiga.

18 THE MAHARAJAS: Are You Ready To Shop SWE-14
Den 29 oktober släpptes albumet ”Yesterday Always Knew” och efter deras ”Sucked Into The 70´s” (Crusher, 2010), som fortfarande snurrar här hemma, var förväntningarna, vilka även infriades, skyhöga.

19. LED ZEPPELIN: D'yer mak'er UK-71
Är inte något jättefan av Led Zeppelin. Har alltid tyckt att de enskilda delarna var större än helheten och att synkopernas mästare John Bonham var en förbaskat rolig trummis och den stora stjärnan i gruppen.


Sortera under ”Lättlyssnat”. Varför krångla till saker och ting.

Fotnot. Hade någon av följande funnits på Spotify hade de varit lika självklara val:
BILLY LEE RILEY: Kay US-69
JIM FORD: Love on my brain US-69
JOHNNY'S BOOGIE BAND: Out of Time SWE-96
PAUL COLLINS: "Working On A Good Thing" US-85
RED RIVERS: You've got no heart AUS-01