HAZZE "Hep" ÖSTLUND
En Psykedelisk Cowboy
Hasse Östlund blev Hazze Östlund redan i slutet på femtiotalet, då han spelade tillsammans med en ung Erik Fernström i Jean William Orkester. Erik Fernström förvandlade sig till Jerry Williams och fick senare ett erbjudande från The Violents och där började en av de längsta artistkarriärerna i svensk rock- och pophistoria.
Sent på hösten 1964 såg jag Hep Stars - nu även med Svenne Hedlund - på min hemorts Folkets Hus, som varje torsdagskväll ordnade raggardanser under det världsvana namnet The Madison Club. Förmodligen var det precis innan Östlund hoppade av och lämnade över till Benny Andersson. Repertoaren bestod uteslutande av tidig brittisk beat och amerikansk rock´n´roll, typ Cliff Richards "Move It" och Chuck Berrys "Around And Around". Det är mitt livs viktigaste konsert i den bemärkelsen att därefter blev inget sig likt. Visst hade jag sett band uppträda tidigare, men inga som hade gjort så stark intryck på mig som Hep Stars den där torsdagskvällen i november.
Redan någon dag därefter beställde jag den enda skiva som fanns tillgänglig med gruppen och efter en tids väntan kunde jag ta den röda vinylsingeln ur fodralet. A-sidans "Kana Kapila" gjorde mig vid första spelningen rejält besviken, men med tiden förlikade jag mig med inspelningen och kom att betrakta den ungefär som Sam The Shams "Wooly Bully" (1965) eller Jay Epaes "Putti Putti" (1961). D.v.s. charmig nonsensrock utan större krav på lyssnaren än att framkalla ett leende. I översättning lär "Kana Kapila" betyda kannibalgryta , därav omslagsbilden med Svenne Hedlund sittande i en stor gryta och övriga medlemmar stående runt omkring - iklädda bastkjolar. Visst förvånas man över låtvalet till första singelns a-sida, men hör man idag varifrån de fick uppslaget så är i alla fall jag med på noterna. Det var belgiska The Continental Cousins som 1961 var förebilden och med vars hjälp Hep Stars skulle nå framgång.
När jag nu femtio år senare och efter en tids sökande till sist lyckades få tag på Hazze Östlunds telefonnummer, ringde jag upp och berättade att han var ansvarig för min livslånga passion för rock'n'roll. Överraskad och smått smickrad var han villig att berätta sin historia.
- Mina föräldrar kom ursprungligen från Sundsvall, men flyttade till Stockholm. Jag är uppvuxen på Mosebacke på söder i Stockholm. Morsan spelade lite gitarr och plockade gärna fram den och sjöng vid festligare tillfällen. Själv började jag spela 1957 då en kompis skulle bilda ett band och behövde en basist. Jag köpte en Höfnerbas av Paul McCartneymodell, men blev istället gitarrist då vi bildade Jean Williams Orkester. Vi spelade mest melodiös rock, typ Roy Orbison och lugnare Elvislåtar.
När och hur kom du i kontakt med Jerry Williams?
- 1959 slutade vår sångare Jean William och vi fick tips om en grabb som brukade gå upp och sjunga några låtar på Nalen tillsammans med husbandet. Han hette Erik Fernström och blev vår nye sångare under namnet Jerry Williams. Musiken blev tuffare med låtar av Elvis, Jerry Lee, Eddie Cochran, Little Richard och Gene Vincent och vi döpte om bandet till Jerry Williams Orkester.
Antal ställen att spela rock'n'roll på var väl inte så många i slutet på femtiotalet och början på sextiotalet?
- På femtiotalet fanns ett flertal jazzklubbar i Gamla Stan och några av dem hade speciella kvällar avsatta för rockmusik och det var på såna ställen vi spelade. Under samma period åkte vi till Oslo och ställde upp i tävlingen Nordens Rockkung, där alla skulle göra sin version av King Creole. Vi placerade oss som trea.
Raggarna var den grupp som stod Hazze Östlund närmast och de anlitade ofta Jerry Williams Orkester för att spela på deras fester.
- Vi spelade mycket på raggargårdar ute i skogen och blev hämtade och hemkörda i deras bilar. De ville bara höra ren rock'n'roll och under tiden vi spelade gick någon omkring med en hatt och samlade in pengar till vårt gage. Vi var själva medlemmar i motorklubbarna Car Angels och Road Devils så det föll sig naturligt att spela på deras klubbhus.
Sextiotalets kanske mest populäre svenska sångare, Svenne Hedlund, kom med i Hep Stars genom Östlunds rekommendation.
- Jag hade gjort några inhopp i en grupp som hette The Clifftones och de hade en sångare som hette Svenne Hedlund och när Hep Stars sökte en sångare så föreslog jag de övriga att ta med honom.
Hur kom det sig att ni valde att göra skivdebut med ”Kana Kapila”?
- ”Kana Kapila” var nog trummisen Christer Petterssons idé. Vi hade ungefär samma humor, men det var hans idé. Jag kan förstå nu att du då blev besviken på Kana Kapila, men att vi gjorde en sån låt berodde helt på att Hep Stars ville vara originella och annorlunda.
THE FOOLS
Nästa gång Hazze Östlund uppträdde på Madison Club var det med en ny grupp, The Fools. Som sångare hade han anlitat Jerry Williams bror, Arvid Fernström, som uppträdde under namnet Andy Williams. Gruppens repertoar minns jag som liknande den Hep Stars hade initialt, d v s mestadels ren rock´n´roll.
- Efter att jag lämnat Hep Stars bildade jag och de andra som varit med i The Clifftones gruppen The Fools. På sång tog vi in Arvid Fernström, som jag kände genom brodern Jerry från tiden i Jerry Williams Orkester. Det var Åke Gerhard som föreslog Arvid på sång och som också döpte om honom till Andy Williams. Det var en chansning eftersom han var helt oerfaren då The Fools var hans första band. Arvid/Andy var naturligtvis inte lika rutinerad som Jerry, men han lärde sig med tiden.
Förutom sångaren Arvid Fernström och organisten Hazze Östlund ingick i Fools även gitarristen Claes Lindhoff, trummisen Lars Thorefeldt och Lars Zetterberg på bas. Zetterberg ersattes senare av basisten Thore Eriksson.
- E.L.L betyder Elektroniska Ljud och var namnet på en firma jag hade, så vi döpte skivbolaget till det. Vi spelade in hos Dieke och gjorde sen alla omslag själva med en specialgjord stämpel. De flesta exemplaren gav vi nog bort.
Att Fools egentligen var mer av ett rock´n´roll-band än ett beatband av 1965 års modell framstår ännu tydligare på nästa skiva. Fernström och bandet attackerar Bobby Darins "Bullmoose" från 1959 på ett sätt som gör inspelningen till den kanske bästa femtiotals-rock´n´roll som gjordes i Sverige under sextiotalet.
Helt övertygade om valet av låtar var inte de andra medlemmarna.
- De övriga i The Fools var inte så pigga på att spela country, men samtidigt ville vi spela sånt som inte alla andra grupper hade på repertoaren. Själv gillade jag verkligen country och köpte på mig en stor samling 78-varvare med Hank Williams för en krona styck. Sången "Alabam" hörde jag på radion, sen var det bara att knalla ner till Westins Musikaffär på Drottninggatan och försöka förklara eller sjunga låten och för det mesta så förstod de vad man hade hört och plockade fram skivan.
I mitten av sextiotalet var det lätt att få speljobb.
- The Fools hade rätt mycket spelningar, speciellt i jämförelse med dagens band, vi spelade på ungdomsgårdar på vintern och i folkparkerna på sommaren. Under en månad turnerade vi även i Västtyskland och besökte i princip alla större städer utom Hamburg. Vi var faktiskt bara spellediga två kvällar och passade då på att turista i Berlin. Det var en märklig känsla att spela i Tyskland eftersom flickor under arton år inte fick vara ute efter klockan 22.00 och publiken på den tiden ju var ganska ung. Efter klockan tio på kvällen hämtade polisen upp flickor som fortfarande var ute och körde hem dem. Eftersom vi huvudsakligen spelade på klubbar och pubar så avslutades alltid spelningarna med bara män i publiken som mest satt och glodde och drack sprit. I Sverige serverades aldrig alkohol där vi spelade. Inte ens ett känt ställe som Nalen hade utskänkningstillstånd.
Den egenkomponerade "Baby, I Want To Know" påminner en hel del om hur Ola & The Janglers lät tidigt 1965.
- Till det som skulle bli vår fjärde och sista skiva spelade vi in "Baby, I Want To Know" som Lasse skrev och visst fanns det några fler originallåtar som vi kanske borde ha spelat in, men de flesta banden på den tiden spelade mest andras låtar. T.o.m Dylan gjorde ju sånger som andra skrivit.
Fools stämplade därefter ut och upplöstes. Gruppen och dess publik - jag vet för jag var där - hade haft en rolig tid, men vägen till större framgång var blockerad av att de aldrig riktigt var i fas med tiden. Intresset för kufisk country och femtiotalsrock´n´roll var inte speciellt stort vare sig 1965 eller 1966. Sammanfattningsvis måste man ända poängtera att gruppens åtta inspelningar inte kan göra någon älskare av rock´n´roll besviken. De hade det som krävdes, även om de var för sent ute, d.v.s. förmågan att hitta bra udda låtar samt en befriande opretentiös och okomplicerad inställning till sin musik.
- Vi var mer av en rock´n´roll- och popgrupp än ett modsband. Jag har alltid kört motorcykel och var skeptisk till både jazzkillar och duffelklädda mods. Våra skivor sålde kanske på sin höjd i 1500 ex/singel. När vi lade av tyckte vi nog att vi kommit så långt det gick att komma. Jag, Lars och Claus jobbade därefter tillsammans ett tag som studiomusiker i Åke Gerhards studio, men ingen av oss fortsatte sen som professionella musiker. Arvid började studera på Handelshögskolan, men dog i slutet på sextiotalet i sviterna av en svår bilkrasch.
HAZZE HEP
Hazze Östlund har alltid haft ett stort intresse även för den tekniska sidan av musiken och kom därför aldrig att lämna musikbranschen.
- Efter Fools startade jag egen studio igen och det var där vi spelade in Hazze Hep-låtarna. Jag spelade alla instrument utom trummor som Lars Thorefeltd lirade. Jag hade faktiskt en studio redan då jag spelade med Jerry Williams i slutet på femtiotalet. Tillsammans med Jerry Williams Orkester gjorde vi en demoinspelning med två småtjejer som kallade sig Kim & Pyret. Jag sålde inspelningen till Simon Brehm på Karusell som kontrakterade flickorna, döpte om dem till Tina & Marina och fick en storsäljare med en sång med samma namn, "Tina och Marina". På så sätt fick jag bra kontakt med Karusell och kunde få mina Hazze Hep-inspelningar utgivna av bolaget.
Östlunds intresse för ovanliga låtar och att göra dem på sitt högst personliga sätt nådde sin kulmen med Karusellutgåvorna, vilka är de ultimata Hazze Östlundinspelningarna. Skivbolaget Karusell tyckte det var en bra idé att försöka slå mynt av att Östlund hade varit medlem i Hep Stars.
- Alla kallade mig ju för Hazze Hep, just för att jag hade varit med i Hep Stars. När jag började göra inspelningar för Karusell tyckte de att det var ett bra namn. Under namnet Hazze Hep gjorde jag också ett fåtal spelningar på klubbar i Stockholm. Det var jag på orgel och sång, Lars Thorefeldt och Claes Lindhoff från Fools på trummor och gitarr, plus en basist som jag glömt namnet på.
- "Snow" är inspirerad av den tidens musik. Jag gick ofta på Filips, Stockholms första psykedeliska klubb, där Hansson & Karlsson var husband och tyckte det var spännande musik. Tyvärr var jag inte där någon av kvällarna då Jimi Hendrix, min stora förebild, kom dit för att jamma med Hansson & Karlsson. Det var aldrig något problem för mig att kombinera mitt intresse för både country och psykedelia. Jag gick också ofta till konserthuset och lyssnade på band, såg bl. a Roxy Music, Dr Hook och AC/DC första gången de var i Sverige.
- Originalversionen av "Hey Joe" med Carl Smith fick jag av en morbror så jag var tidigt inne på countrymusiken, men skivbolaget var inte helt överrens med mig om de countrylåtar som jag spelade in och föreslog därför att jag skulle göra Bee Gees "Harry Braff". Skivorna sålde nog i ganska blygsamma mängder.
Det blev bara två utgåvor med Hazze Hep.
- Skrev därefter en del filmmusik, bland annat till Janne Halldoff första film, och strax efter att Sven-Ingvars gjort sin westernkomedi "Under Ditt Parasoll" 1968, som jag tyckte var kass, skulle jag och fotografen Peter Ohlström göra en mer seriös svensk western kallad "Fast James". Titellåten "Fast James" skrevs av Jack Downing för filmens räkning (finns med på "The JACK DOWNING Anthology A Force That Cannot Be Named" (RPM International)). Vi spelade in på Gotland och red på Gotlandsruss, men bristen på pengar sänkte projektet.
- Beträffande Jack Downing så kan jag som kuriosa berätta att det är jag som gör handklappningarna på "Greenback Dollar". Jag befann mig i en studio bredvid då Downing och hans band The Other Side gjorde inspelningen. De hade ingen som kunde klappa i takt så jag fick frågan om jag kunde komma in och fixa det.
Hazze Östlund fortsatte fram till pensioneringen sitt arbete som inspelningstekniker och producent. Åtskilliga svenska musiker har spelat in i hans studio, samtidigt som han jobbat, och gör så än idag, med ljudbearbetningar åt både film och TV.
Det är ett nationellt fattigdomsbevis att Hazze Östlund på sin höjd bara har blivit en fotnot i svensk rockhistoria. Om Östlund istället varit amerikan hade han förmodligen fångats upp av ett skivbolag som Norton Records. Det är där hans inspelningar hör hemma, hos ett bolag som värdesätter originalitet och ratar strömlinjeformade artister.
DISKOGRAFI:
THE HEP STARS:
1964 Kana Kapila / I Got A Woman (Olga SO 03)
THE FOOLS:
1965 When The Saints / Blue Blue Day (E.L.L Records SEO 1)
1965 Blue Blue Day / Something Else (Europa SE 06)
1965 Bullmoose / Alabam (Europa SE 10)
1966 Baby, I Want To Know / Bony Maronie (Olga SO 26)
HAZZE HEP:
1967 Saddy Brown / Snow (Karusell KFF 719)
1968 Harry Braff / Hey Joe (Karusell KFF 728)
Fotnot 1.
I THE HEP STARS första upplaga ingick förutom Hazze Östlund - orgel, Svenne Hedlund - sång, Janne Frisk - gitarr, Lennart Hegland - bas och Christer Pettersson - trummor.
I THE FOOLS första upplaga ingick förutom Hazze Östlund - orgel, Claes Lindhoff - gitarr, Lars Thorefeldt - trummor och Sten Zetterberg - bas.
I THE FOOLS andra upplaga ingick förutom Hazze Östlund - orgel, Claes Lindhoff - gitarr, Lars Thorefeldt - trummor , Thore Eriksson - bas och Arvid ”Andy Williams” Fernström - sång.
HAZZE HEP-inspelningarna är gjorda av Hazze Östlund och Leif Thorefeldt.
Fotnot 2.
Hazze Östlund är pappa till den fuzzälskande gitarristen Hasse Östlund i The Nomads. Sådan far, sådan son.
Ett stort tack till Hazze Östlund för trevliga pratstunder och lån av fotografier. Tack också till Alastair Henry för översättning av artikeln för publicering i amerikanska Ugly Things #38 (2015), samt de alltid lika hjälpsamma Anders Kauffeldt och Jonas Ståhl.
