The Vanjas

THE VANJAS
No Tomorrow Boy / Push It
(Some More Music, singel)

Inte visste jag att den för mord dömde producenten Phil Spector haft permission och gjort ett besök i Stockholm. Hur skall man annars förklara The Vanjas inspelning "No Tomorrow Boy"? Visserligen kallade han sig under vistelsen i Sverige för Mikael Herrström, men så lättlurade är vi inte. Ingen annan än den storslagne Phil Spector kan väl ha producerat ett så magnifikt tonårsdrama som "No Tomorrow Boy".

Skötsam flicka möter pojke med tveksamt rykte. Ung kärlek som aldrig ämnat att vara uppstår och tar form av en West Side Story-/Grease-melodram med Phil Spectors alla dramatiskt musikaliska kännetecken. Inledningsvis några breda ekoklingande pianoackord och i bakgrunden anger bastrumman och en tamburin takten innan sångerskan Vanja "Vanja Lo" Renberg förklarar - och här kommer klockspelet in - hur oemotståndlig han är. Alla varningar om att det inte finns något imorgon med honom tänker hon strunta i.

Med rätta associerar man till Ronettes "Be My Baby"(1963) och "Baby I Love You"(-63) , Shangri-Las "Leader of The Pack"(-64), Crystals "He's a Rebel"(-62) och Shirelles nervösa undran 1960 "Will You Love Me Tomorrow" - om vi går hela vägen ikväll, kommer du då att älska mig imorgon? - skriven av mästarna Carole King och Gerry Goffin. Men även en senare artist som Debbie Harry måste väl le igenkännande, hon höll ju liv i genren under sjuttiotalet.

The Vanjas har med "No Tomorrow Boy" helt och fullt lyckats återskapat den oskuldsfulla magi - med vilken flickgrupper som Ronettes, Crystals, Shirelles, Shangri-Las, Marvelettes, Marta and The Vandellas m fl fick popmusiken att överleva under första hälften av sextiotalet - som var mer vanlig långt innan man i sånger kunde uttrycka sig lika rakt och kompromisslöst som Ebba Grön i "Ung Och Kåt".

Det finns många som kan sjunga och så finns det de som förutom att de har en bra röst även kan levandegöra en sång. De som med inlevelse förmår lyssnaren att bli en del av det musikaliska sammanhanget. Vanja Renberg tillhör den senare gruppen sångare. Men, ingen människa är en ö. Bakom Vanja återfinns tre suveränt passionerade musiker med stora kunskaper om rock'n'roll, rhythm & blues, soul, punk och pop.

B-sidans "Push It" är rock'n'roll från garaget av det slag Vanjas skämt bort oss med på sitt debutalbum "The Vanjas Sings And Plays Rock'n'Roll". Gruppens musiker är här förstärka med handklappningar och en stor fet Hammondorgel. Det kan bara inte bli fel.

The Vanjas visar än en gång att de är det roligaste som hänt Musiksverige på mycket länge!

The Vanjas

THE VANJAS
Rosengrens Skafferi
Konsert, lördag 160903

Stockholmsgruppen The Vanjas var ett av alla de cirka 200 band och artister som medverkade på årets evenemang Live At Heart, som pågick i Örebro från onsdag 31 augusti - lördag 3 september.

Tre suveräna framträdanden hann gruppen med och jag hade nöjet att bevista samtliga. Det första, tjugo minuter utomhus på fredageftermiddag, var en övertygande föraning om vad gruppen skulle kunna prestera kvällstid inomhus. Och redan samma kväll stod de på Clarion Hotels barscen, vilket är en av stans bästa scener, och avväpnade publiken fullständigt med sin fräcka musik och uppseendeväckande framtoning.

Av alla framträdanden som därefter återstod på Live At Heart fick Vanjas spelning på Rosengrens Skafferi, lördagkväll kl 21.00, absolut högsta prioritet. Ingen annan jag tidigare sett på festivalen hade ens varit i närheten av den energi gruppen kunde frambringa.

Med ett självförtroende lika övertygande som det Chrissie Hynde visade upp då jag såg The Pretenders på Marquee i London 1979 och en utlevelse motsvarande den Tina Turner jobbade upp då hon fortfarande delade scen med Ike, tog Vanjas sångerska - Vanja Lo - scenen i besittning på ett till bristningsgränsen packat Rosengrens Skafferi.

Det låg förväntan i luften och med en attityd av Här-är-det-vi-som-bestämmer och en inställning att Nu-jävlar-skall-ni-få-se-något-ni-aldrig-sett-tidigare exploderade Vanjas i stenhård 60-talsgaragerock. Allt enligt samma modell som gjort Tacomagruppen The Sonics till genrens okrönta kungar och i förhållande till efterföljande traditionsbevarare som The Detroit Cobras står sig Vanjas utmärkt i konkurrensen.

Beträffande Vanjas scenuppträdandet måste man gå tillbaka till 1965 och gruppen som då kallades "Svenska Mästare i Hålligång" - The Hep Stars - för att få något att jämföra med. Jag antar att några rynkar på näsan vid jämförelsen, men glöm sånt som "I Natt Jag Drömde" och allt annat trams Hep Stars gjorde efter singelutgåvan "Should I". Fundera istället över varför Greg Shaw vintern -76/-77 i BOMP! skrev: "Hep Stars were the first Swedish group I discovered some 5 years ago, and I thought their live album was just amazingly good....There is a tremendous live atmosphere on the album, one of the best ever captured on wax".

1965 var det Hep Stars ohämmade scenshow som gav publiken en upplevelse utöver det vanliga. Jodå, tro mig, jag var där! Idag, femtio år senare, står Vanjas för det mest spektakulära man kan se på en svensk scen. Helt enligt den amerikanska showbiz-traditionen bjuder gruppen på långt mer än "bara" sin musik. De av er som älskar att se inspelningen av James Brown från T.A.M.I. Show 1964, då han upprepade gånger faller på knä och gråter i "Please, Please,Please" - varvid en av medlemmarna ur hans Famous Flames rusar fram och lägger en mantel över hans axlar och leder bort honom - kommer med största sannolikhet att uppskatta även The Vanjas.

Som en programförklaring var man historiskt står rent musikaliskt skickade gruppen in låten "Little Latin Lupe Lu". Men inte såsom Righteous Brothers gjorde den i original utan mer i stil med den ösiga version Mitch Ryder & The Detroit Wheels spelade in. Och tar man bort orgeln ur Detroit Wheels inspelningar av "Little Latin Lupe Lu" och den sanslöst attackerande "Jenny Take A Ride/C C Rider" så får man prototypen för Vanjas kraftfullt hårdsvängande musik.

Vanjas geniala motto är att ständigt öka tempot och aldrig någonsin ge publiken minsta chans till återhämtning. Då den främre publiken efter ett par låtar forfarande sitter ner, ler sångerskan och frågar om de aldrig tidigare varit på en rockkonsert. När alla halvvägs genom spelningen i princip äter ur hennes hand konstaterade hon helt riktigt "vi har krossat allt motstånd ännu en gång!".

Som avslutning på en av de tre konserterna gruppen gav i Örebro förklarade Vanja Lo frankt att "det är vi som slår hårdast!" Jag tror ingen av oss som efter femtio minuters hårdmangling lämnade Rosengrens Skafferi tvivlade det minsta på sanningshalten i påståendet.

Tack till signaturen Modsoul49 som förstod att tillfället måste dokumenteras.