That Makes It Sound So Much Better!
(Roller Coaster!)
Efter bröllopet med Maria Elena på sommaren 1958 lämnade Buddy Holly Lubbock,Texas, och paret bosatte sig i hennes hemstad New York. Flytten skulle inte äventyra The Crickets existens, då Holly var överens med de andra två medlemmarna - trummisen Jerry Allison och basisten Joe B Mauldin - att även de senare på hösten skulle flytta till New York.
För den omfattande skivförsäljningen av bland annat "That'll Be The Day", "Oh, Boy", "Maybe Baby" och "Peggy Sue" hade ingen av medlemmarna i The Crickets fått ordentlig ersättning. Norman Petty, som var gruppens producent och manager, höll inne pengarna. Holly, Allison och Mauldin var förbannade på Petty och tillsammans skulle de ge honom sparken. Som motdrag gav Norman Petty löften om en lysande framtid och att betala sin skuld till Allison och Mauldin om de lämnade Holly åt sitt öde och stannade i Texas för att fortsätta att jobba för honom.
Vid ett besök i Lubbock i början på november 1958 fick Holly, på omvägar, höra att Allison och Mauldin låtit sig övertalas av Petty. Upprörd sökte han upp Petty i dennes inspelningsstudio och kontor i Clovis, New Mexico, för att avkräva honom de pengar han ansåg sig ha rätt till. Han lär inte ha känt sig bättre till mods då Petty kastade ur sig:
"You'll starve to death before you see a penny of those royalties".(1)
Samtliga intäkter gällande sålda skivor av The Crickets hamnade på ett konto tillhörande The Norman Petty Agency Inc. Och där satt de till Petty behagade ersätta trion Holly, Allison och Mauldin, som varit naiva nog att lita på honom.
Mellan Buddy Holly och Norman Petty var brytningen definitiv. Trots flera försök från Hollys sida att övertala Allison och Mauldin att lämna Petty valde de att stanna kvar. Om de fick några pengar skall jag låta vara osagt. Holly däremot var pank då julen 1958 närmade sig. Behovet av pengar övervann olusten att ge sig ut på turné och då artistagenten GAC erbjöd honom plats i en tre veckors lång turné kallad "Winter Dance Party" tackade han ja. Premiär var 23 januari 1959 i Milwaukee och förutom Holly deltog Ritchie Valens, Big Bopper, Dion and the Delmonts och Frankie Sardo.
I avsaknad av Jerry Allison och Joe B Mauldin engagerade Holly gitarristen Tommy Allsup, trummisen Carl Bunch och på bas Waylon Jennings som kompmusiker. Konstellationen presenterades som Buddy Holly and the Crickets, något som föranledde Norman Petty att hota Holly med lagliga påföljder om han inte slutade använda namnet Crickets. Petty inte bara höll inne Hollys pengar, han använde sig också av Jerry Allison och Joe B Mauldin för att förvägra honom namnet The Crickets.
Att det, den tredje februari 1959, för Buddy Hollys räkning slutade på en delvis snötäckt åker vid Clear Lake i delstaten Iowa vet vi, men hur han egentligen tänkte sig sin musikaliska framtid kan vi bara spekulera i.
Den sista utgåva som fick Buddy Hollys eget erkännande var singeln "It Doesn't Matter Anymore/Raining In My Heart", som båda var inspelade i New York den 21 oktober 1958 och markerade en avsevärd förändring i Hollys musikaliska uttryck. Bakom honom fanns inte några av de kamrater han vuxit upp med hemma i Lubbock. Istället var det till orkesterledaren och producenten Dick Jacobs han vänt sig. Ackompanjerad av en arton man stor orkester - bestående av gitarr, bas, piano, trummor, tenorsax, fiol, altfiol, cello och harpa - spelades på samma dag fyra sånger in. Ingen låter det minsta som det Buddy Holly tidigare hade spelat in.
Specialskriven av Paul Anka för Buddy Holly var "It Doesn't Matter Anymore" och från kompositörsduon Boudleaux Bryant/Felice Bryant fick han "Raining In My Heart", som ursprungligen var tänkt för Everly Brothers. De två övriga sångerna som spelades in var "True Love Ways", skriven av Buddy Holly och Norman Petty samt "Moondreams", skriven av Petty ensam.
Skulle man spekulera i en musikalisk riktning med utgångspunkt från Buddy Hollys sista utgivna skiva medan han fortfarande var i livet hamnar man, dessbättre, förmodligen fel. Visst gör han sig bra som sångare av ledmotiv till romantiska komedier från sent femtiotal och tidigt sextiotal, för de fyra sista sångerna är som hämtade ur någon av paret Doris Day och Rock Hudson filmer, men Holly provade sig fram.
Första gången Buddy Holly arbetade tillsammans med Dick Jacobs var i juni 1958. Materialet de då spelade in var två sånger skrivna av Bobby Darin. Darin var vid tidpunkten under kontrakt med Atco men smög iväg till Brunswick och gjorde singeln "Early In The Morning/Now We're One", producerad av samme Dick Jacobs, under gruppnamnet The Ding Dongs. Atco blev naturligtvis inte glad och Brunswick fick dra tillbaka sin upplaga och överlämna mastertejperna till Atco, som i sin tur gav ut samma inspelningar under pseudonymen The Rinky Dinks. Brunswick var en underetikett till Coral Records - båda etiketterna gav ut Buddy Hollys skivor - och via Jacobs fick Holly höra Darins indragna sånger och erbjöd sig att spela in dem. Jacobs använde samma musiker och samma arrangemang som vid inspelningen med Darin. Med den svarta gospelkören The Helen Way Singers i ryggen fick Holly till ett gospelsväng som han själv, med all rätt, var mycket nöjd med.
Under ett framträdande på Alan Freed Paramount Show 1957 hade Holly träffat rhythm & blues-saxofonisten King Curtis och de båda bestämde sig för att någon gång arbeta tillsammans. Tillfälle gavs i september 1958 och Holly betalade för Curtis flygbiljett från New York till Clovis. Tillsammans med Jerry Allison och Joe B Mauldin spelades King Curtis komposition "Reminiscing" in, samt "Come Back Baby" som Norman Petty komponerat tillsammans med den då relativt okände Fred Neil. Inspelningen av den snyggt rhythm & bluesfärgade "Reminiscing" blev liggande till hösten 1962 då den gavs ut som singel, medan den mindre lyckade "Baby Come Back" stoppades in på albumet "Showcase" 1964.
Under en kort tidsperiod jobbade Holly med stilar som gospel, rhythm & blues och romantisk pop. Det går alltså inte att dra några egentliga slutsatser om vart Buddy Holly var på väg musikaliskt. Vägen låg öppen och likt sina generationskamrater Elvis Presley, Gene Vincent, Jerry Lee Lewis, Eddie Cochran, listan kan göras lång, så var Hollys sinne vidöppet då det kom till musikaliska intryck. Stilar som country, blues, rhythm & blues, bluegrass, cajun, pop, rockabilly, rock'n'roll, även här kan listan göras lång, insöps med samma välvilja och intresse.
Vid en lunchträff med Dick Jacobs den 19 januari 1959, alltså fyra dagar innan Holly gav sig av på den sista ödesdigra turnén, lämnade han till Jacobs över en bandkopia med sex nykomponerade sånger inspelade hemma i lägenheten i Greenwich Village. För ändamålet hade han använt den bandspelare av märket Ampex 401A som han köpt(!) begagnad av Norman Petty. På baksidan av bandasken finns sångtitlar och datumen för inspelningarna noterade:
1. "THAT'S WHAT THEY SAY" DEC. 3, '58
2. "WHAT TO DO" DEC. 3, '58
3. "PEGGY SUE GOT MARRIED" DEC. 5, '58
4. "THAT MAKES IT TOUGH" DEC. 8, '58
5. "CRYING, WAITING, HOPING" DEC. 14, '58
6. "LEARNING THE GAME" DEC. 17, '58
Anledningen till mötet med Jacobs var att Holly ville planera inför framtiden. De sex nya sångerna var demoinspelningar, där Holly ensam kompade sig själv med akustisk gitarr, och aldrig menade att ges ut. Det var råmaterial avsett endast för Dick Jacobs att fundera över de tre veckor Buddy Holly skulle kuska runt i en kall turnébuss. Ödet ville något annat och det band Jacobs fick i sin hand skulle visa sig bli något av Buddy Hollys testamente, allmänt kallat "The Apartment Tapes".
Med digital teknik har man idag lyckats göra underverk med de sex sångerna. Är själv innehavare av både 6lp-boxen "The Complete Buddy Holly" (MCA-Coral, 1979) som var först med att officiellt ge ut Hollys hemmainspelningar, dock inte alla, samt den av HIP-O Select 2009 utgivna 6cd-boxen "Buddy Holly NOT FADE AWAY - The Complete Studio Recordings And More" och jag måste säga att jag är överväldigad över resultatet på den senare.
Förutom uptempolåtarna "Peggy Sue Got Married" och "Crying, Waiting, Hoping" är det en mer eftertänksam Buddy Holly som ger sig till känna. Det är mer popmusik än rock'n'roll och det är verkligen inte svårt att förstå att en låtskrivare och musiker som Paul McCartney älskar Buddy Holly. Även i Beatles tidiga musik fanns en enkelhet och lätthet som vid första anblick/lyssning kan misstas för simpel och alltför okomplicerad.
Efter Buddy Hollys död låg det plötsligt i Dick Jacobs händer att på bästa sätt försöka förvalta de sex sånger Holly anförtrott honom. Idag är det främst enkelheten i inspelningarna man värdesätter och det är just det som gör dem så sensationella. Utan att då vara medveten om det gav Buddy Holly singer-songwriter-traditionen en bredare innebörd.
Trots det magiska ursprungsframförandet så måste man kanske föreställa sig att Holly tänkt sig ett större arrangemang. Och det var ju faktiskt till Jacobs han vände sig.
Det skulle dröja fyra månader innan Jacobs tog sig an de sex sångerna. Förmodligen påverkad av att den stort orkestrerade "It Doesn't Matter Anymore" efter Hollys död började klättra på Billboards poplista, där den placerade sig som bäst på trettonde plats, valde han bort det egentligen självklara alternativet - Cricketsmedlemmarna Jerry Allison och Joe B Mauldin - att i efterhand medverka vid försöken att lägga musik bakom Hollys röst.
Det var istället musikern och arrangören Jack Hansen som fick uppgiften att göra sig till tolk för hur Buddy Holly tänkt sig de musikaliska bakgrunderna till de sist komponerade sångerna. Till sin hjälp tog Hansen fyra rutinerade studiomusiker, varav tre tidigare haft ett smärre samarbete med Holly. Gitarristen Don Arnones kompgitarr kan höras på "Rave On", basisten Sandford Bloch och trummisen Panama Francis finns i kompet på Hollys gospelinspelning "Early In The Morning". Pianisten Andy Ackers däremot saknade helt anknytning till Holly, vilket även kören Ray Charles Singers, ej att förväxla med Ray Charles körsångerskor The Raelettes, gjorde. Allt förpackades till The Jack Hansen Combo.
Fyra äldre studiomusiker och en femmannakör, vars vägar säkert korsat varandra på hundratals inspelningar gjorda i New York under fyrtio- och femtiotalet, kunde naturligtvis inte frammana den lössläppt uppsluppna stämning som kännetecknade Buddy Holly and the Crickets inspelningar. Resultatet blev istället ett moget och kompetent men något småtråkigt komp, mer inspirerat av Norman Pettys syn på Buddy Holly än av Buddy Holly själv. Petty hade ju för vana att i efterhand lägga på både det ena och det andra på Hollys inspelningar. Det värsta var nog körerna The Picks och The Roses som han belastade Holly och Crickets inspelningar med. Här är det The Ray Charles Singers som fått den rollen och deras medverkan låter dessvärre inte bättre.
Jack Hansen gjorde säkert så gott han kunde och då han långt senare blev tillfrågad om inspelningarna mindes han dem som märkliga:
"Ah yes, they were strange. Very difficult because Buddy's timing was so bad and there wasn't a lot of time, we were under pressure from Coral to get them done".(2)
Så var det naturligtvis. Inspelningsmässigt fick de göra så gott de kunde då de lade ett komp bakom Hollys röst och gitarr. Problemet var att Holly inte varit taktmässigt hundraprocentig. Det var trots allt bara demoinspelningar som han tänkte fortsätta jobba med så snart han var hemma igen.
Med dagens datateknik till hjälp har inspelningsteknikern Chris Hopkins lyckats korrigera alla de fel som Jack Hansen inspelningar var behäftade med. Och det är dessa remasteringar som Roller Coaster gett ut som "That Makes It Sound So Much Better!". Principen för Hopkins var att anpassa Hollys röst till bandets musik istället för som tidigare tvärtom. För en icke tekniskt kunnig person, som jag själv, är det inte helt lätt att hänga med i den bifogade textens förklaringar om mängden av millisekunders klipp för att få sång och bakgrund att passa perfekt ihop. Som exempel "styckades" Hollys demos upp i bitar på trettio millisekunder för att sedan fogas samman med bakgrunderna.
Ja, ni hör hur det låter...
Den stora behållningen är ändå Buddy Holly själv och hans musik var/är alltid fantastisk. Holly var genial i sin egenskap av förebild till den popmusik som senare kom att utvecklas till Merseybeat. Låtarna, rösten och känslan kom aldrig på skam. Även om man helst ser att Holly själv skulle ha kunnat arrangerat de sista demoinspelningarna, så vill man ju att det vi får hålla till godo med skall låta så bra som möjligt. Och bra låter det. Verkligt, verkligt bra till och med. Buddy Holly är ju alltid Buddy Holly och av och med honom vill man ha allt. I alla fall jag.
Fotnot. Även Norman Petty tog sig an de demoinspelningar Buddy Holly lämnade efter sig. Inte heller han anlitade Jerry Allison och Joe B Mauldin för att lägga bakgrunder till sångerna. Istället anlitade han gruppen The Firebeats, men det är en annan historia.
(1) Citatet är hämtat från sid 283 i "Buddy The Biography", skriven av Philip Norman (Macmillian Publ. 1996)
(2) Citatet är hämtat från texthäftet till "That Makes It Sounds So Much Better!", skrivet av John Beecher 2011.
Länkar:
http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/09/buddy-holly-and-crickets-off-records.html
http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/05/buddy-holly-baby-lets-play-house.html