Kent Norberg

KENT NORBERG & THE STRAYWALKERS
Come Cry With Me / Live
(Adore Music)

Det kan stilmässigt tyckas långt mellan ABBAs "Ring Ring" och George Jones "Good Year For The Roses". För musikaliska trygghetsnarkomaner är det inte bara långt, utan snarare en avgrund mellan stilarna de båda låtarna representerar. Musikaliska barriärer är för de som har starkt behov av samhörighet med en grupp de gärna vill tillhöra. Att exkludera blir för dem lika viktigt som att inkludera.

Kent Norberg tycks inte vara belastad med behovet att exkludera. Han och Sator tog fram och förstärkte de kvaliteter ABBAs "Ring Ring" är behäftad med. Mer modig, men mindre lyckad, var deras inspelning av Lili & Susies "Oh Mama". På samlingsboxen "35 Years!!! Bear Family Records" från 2010 var Norbergs "The Last Polar Bear" ett av de snyggaste bidragen. Samma eleganta powerpop, i Big Star och Smithereens anda, som i "Last Polar Bear" gav han också uttryck för på sitt första soloalbum "Skyll På Mig" (2015).

Att Norberg har en böjelse även för countrymusik, fick jag erfara då han i samband med Bear Familys 35-årsjubileum, ensam med akustisk gitarr, framförde sånger av bland annat Hank Williams. Att artistiskt närma sig, och förmå minska avståndet mellan, olika musikgenrer handlar uteslutande om känsla och trovärdighet. Kent Norberg besitter båda egenskaperna.

När han nu, på sitt andra soloalbum, hals över huvud drar på sig, och jag kan lova att den sitter bra, Gram Parsons skräddarsydda Nudie Cohn-kostym beträder han vad som för många är helig mark. Men lugn, bara lugn, Kent Norberg förstår countrylyrikens essens och gör bakfylleångest, sårad stolthet, missbruksproblem, obesvarad kärlek, ensamhet och svek rättvisa.

Det är ingen lätt uppgift att välja sånger inspelade av storheter som George Jones ("Good Year For The Roses" och "Things Have Gone To Pieces"), Bobby Bare ("Streets of Baltimore"), Kris Kristofferson ("Sunday Mornin' Coming Down"), Merle Haggard ("Reason To Quit" och "Today I Started Loving You Again"), James Carr ("Dark End of The Street"), Townes Van Zandt ("Waiting 'Round To Die") och Willie Nelson ("Blue Eyes Crying In The Rain"), men Norberg ställer sig på scenen, för det är en liveskiva, och "rider in hästen" med både övertygelse och finess.

Men, han står där inte ensam. Till sin hjälp har han en samling rutinerade och lyhörda musiker som förtjänar att nämnas: Stefan Bellnäs - bas & sång, Bengan Blomgren - Gitarr, Gunnar Frick - Pedal steel, klaviatur, gitarr & sång och Johan Håkansson - trummor & sång.

Att fylla upp Gram Parsonskostymen kräver, i alla fall ibland, en Emmylou Harris vid sin sida. Kent Norberg borde göra en duett med Vanja Renberg från The Vanjas. Inte för att hon, likt Emmylou, sjunger som en ängel, utan därför att hon har en sjuhelvetes bra attityd. Och inte minst gjorde hon en fin duettinsats på Stockholmsgruppen Luxury Liners "To Heal A Hurting Heart".

Patrik Strands El-kvartett

PATRIK STRANDS EL-KVARTETT
Country på Svenska
(Jared Sin, kassett)

I sin bok "The Country Music Encyclopedia" (Crowell, 1974) sammanfattar författaren Melvin Shestack sin analys av countrymusiken på ett par rader:

"...country music deals with the cruel, hard facts of life. That's why it is so popular with the average man and woman in America, and why country music is so important."

Idag, mer än fyrtio år efter Shestacks bok, är countrymusiken både väl genomlyst och allmänt erkänd som musik för och om människor som inget annat har att sälja än sitt eget arbete. De vars marginaler är antingen små eller helt obefintliga. Det är helt enkelt svårt att tänka sig country som beskriver livet på Östermalm, Lidingö eller i Djursholm.

"Det blir skit av allt jag rör..." uttrycker Patrik Strands El-kvartett - som är en (tillfällig?) konstellation med medlemmar från Åtta Bier Ti Min Far och Bäddat För Trubbel - i sin tolkning av Hank Williams "Cold, Cold Heart" och det är väl något av en grundton på deras kassett "Country på Svenska". De beskriver själva sin musik som innehållande "Endast låtar om olycklig kärlek, skitjobb, och alkohol".

Sånger om strävsamhet och människor på marginalen, alternativt de som redan brakat igenom skyddsnätet, är centrala teman på El-kvartettens debut, vars texter är översättningar, eller snarare tolkningar, av originallåtar gjorda av Ernest Tubb, Hank Williams, Jimmie Rogers, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Slaid Cleaves, Buck Owens, Oscar Brown Jr, Merle Haggard m fl. Förutom Patrik Strand själv står Andreas "Hjelle" Hjelmér, som även ingår i gruppen, för texttolkningarna och då vet ni som är bekanta med Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och soloartisten Hjelle att här finns, både i text och musik, trovärdighet och känsla för tradition. Och Patrik Strand verkar i samma anda. Så blir hans översättning av "What's made Milwaukee famous (has made a loser out of me)" utifrån svenska förhållanden "Det som gjort släkten Spendrup förmögen (har gjort en fubbick utav mig)".

Ni som är svag för diskbänksrealism, tårar i ölen, jordnära produktioner och dessutom förstår att inte helt underskatta sentimentalitet har här en högtidsstund att se fram emot. För det generösa priset av endast sextio kronor ges ni, nu när semestern är slut och det är dags att börja slita igen, möjlighet att förstå att det finns alltid de som har det värre. Så, vad väntar ni på? Adressen är jaredsinrecords@gmail.com