WRECKLESS ERIC
Transience
(Southern Domestic)
På sjabbiga övernattningsrum, vid poolkanten på slut-på-säsongen-tomma semesterhotell och under rundvandringar i okända förorter i kölvattnet på förra årets briljanta album - "Construction Time And Demolition" - gör Eric Goulden iakttagelser som leder honom fram till den likaledes lysande "Transience". Till och med i entrén till en butik säljande kontorsmaterial hittar Goulden inspiration till att skriva musik.
Oförutsägbara Wreckless Eric - som Goulden är mer känd som - fortsätter att gå sin egen väg och förblir outtröttligt otrendigt nyskapande. Men han blickar också bakåt och gör musik som är lika sinnesutvidgande som Beatles, Pink Floyd och Pretty Things årgång 1966 - 1968, lika glamrockig som David Bowies 70-tal och fish and chipsslamrigt garagerockig i stil med 80-talets Len Bright Combo.
På "Transience" gör Eric Goulden en underfundig mix av glamrock och psykedelia, vilket han är ensam om, och positionerar sig i täten bland artister som, trots stigande ålder, inte tilllåter sig att bli bekväma. Istället har han med fingertoppskänsla tagit sitt alias - Wreckless Eric, ett namn han säger sig inte gilla - in i framtiden. De två senaste albumen har all den briljans och genialitet som vi fick prov på under hans allra tidigaste period hos Stiff Records.
De åtta spåren på "Transience" spänner mellan Bowierock i "Tiny House", där han fräckt lånar introt till "Rebel Rebel", pubrock i "Strange Locomotion", som är skriven av Kevin Coyne, och Velvet Underground-monotoni i "Indelible Stain".
Med risk för att bli enformig. Eric Goulden/Wreckless Eric är utomordentligt begåvad. Inte bara som låtskrivare, sångare och musiker, utan även som förmedlare av känslor - både av väl- och obehag.