ÅRSBÄSTA 2021
Dags igen att någorlunda summera årets bästa musik. Som vanligt struntas det i utgivningsåret och någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. En liten upplysning känns ändå nödvändig, de tre första artisterna är de som överraskat mig mest i år. Blev fullständigt däckad då jag hörde Missing Bees, Ishaaq och Hanna Chawki. I de fall utgivningsåret inte är 2021 anges året efter skivbolagsnamnet.
(Spotify, Low Impact)
De i Missing Bees har tagit med sig energin från åttiotalets Ramones och Iggy Pop och blandat upp den med de då samtida The Plimsouls starka melodikänsla. Resultatet är formidabel och tidlös popmusik jag knappt trodde någon bemästrade längre. Så synd bara att det inte går att själv få lägga den på skivtallriken, ty med Missing Bees finns inget utgivet i skivform.
HANNA CHAWKI
Fjärrstyrd Kool Kat ur Tusen & En Natt
(Spotify, 2017)
Hanna Chawki, Allkonstnär och undergroundpersona från Göteborg, som tillsammans med ett sanslöst bra band gör en Barbro Hörberg för 2020-talet. Det är poetiskt och vackert på ett inte alltid helt "anständigt" sätt. Musikerna rör sig obehindrat mellan avant-jazz, rock/pop, nutid och trettiotalets tyska Weimarrepublik. "Steffe & Gänget" svänger så skoningslöst att mina barnbarn spontandansar. Det går inte att lura en två- respektive femåring. Och övergången i den direkt efterföljande "På Min Svarta Vinge" är magnifik. Med det här bandet i ryggen blir Hanna Chawki en megastjärna! Det är både stor- och svårslaget helt enkelt.
Fjärrstyrd Kool Kat ur Tusen & En Natt
(Spotify, 2017)
Hanna Chawki, Allkonstnär och undergroundpersona från Göteborg, som tillsammans med ett sanslöst bra band gör en Barbro Hörberg för 2020-talet. Det är poetiskt och vackert på ett inte alltid helt "anständigt" sätt. Musikerna rör sig obehindrat mellan avant-jazz, rock/pop, nutid och trettiotalets tyska Weimarrepublik. "Steffe & Gänget" svänger så skoningslöst att mina barnbarn spontandansar. Det går inte att lura en två- respektive femåring. Och övergången i den direkt efterföljande "På Min Svarta Vinge" är magnifik. Med det här bandet i ryggen blir Hanna Chawki en megastjärna! Det är både stor- och svårslaget helt enkelt.
ISHAAQ
Best of Klasson
(dia dia)
Ishaaq, eller Isak Klasson som är hans namn, skriver angeläget om verkligheten utifrån ett klassperspektiv underifrån. Klasson öppnar dörren till en värld där socialen knackar på, en sektliknande tillvaro, barn som tas om hand, sprit, tjack i påsar och buntar med cash. Men även till en värld full av längtan efter frigörelse som i "Vodka Russian" och att vilja bort med hjälp av klassresan som symboliseras av en väska från "Louis Vuitton". Ishaaq "Best of Klasson" är en magisk skiva, både i text och musik.
Best of Klasson
(dia dia)
Ishaaq, eller Isak Klasson som är hans namn, skriver angeläget om verkligheten utifrån ett klassperspektiv underifrån. Klasson öppnar dörren till en värld där socialen knackar på, en sektliknande tillvaro, barn som tas om hand, sprit, tjack i påsar och buntar med cash. Men även till en värld full av längtan efter frigörelse som i "Vodka Russian" och att vilja bort med hjälp av klassresan som symboliseras av en väska från "Louis Vuitton". Ishaaq "Best of Klasson" är en magisk skiva, både i text och musik.
DIGGIN' FOR GOLD Vol 12
A Collection of Demented 60' R&B/Punk
& Mesmerizing Pop
(Busy Bee)
Som alltid är det toppkvalitet på samlingarna från "Diggin' For Gold"-etiketten och Vol 12 är inget undantag. Uteslutande band från Finland finns representerade och inspelningarna är huvudsakligen gjorda 1965 och 1966. Två mycket fina år för Merseybeat och brittisk rhythm & blues, de två genrer som var de största inspirationskällorna för all samtida europeisk popmusik, så också i Finland. Visst finns här namn som är bekanta, men den absoluta majoriteten var för mig okända. Det är inte möjligt att lyfta fram enstaka grupper, det finns ju inte ett svagt spår. Verkligen upplyftande att få veta hur mycket bra musik Finland hade på sextiotalet, törs man hoppas på ytterligare utgåvor med finsk beat?
A Collection of Demented 60' R&B/Punk
& Mesmerizing Pop
(Busy Bee)
Som alltid är det toppkvalitet på samlingarna från "Diggin' For Gold"-etiketten och Vol 12 är inget undantag. Uteslutande band från Finland finns representerade och inspelningarna är huvudsakligen gjorda 1965 och 1966. Två mycket fina år för Merseybeat och brittisk rhythm & blues, de två genrer som var de största inspirationskällorna för all samtida europeisk popmusik, så också i Finland. Visst finns här namn som är bekanta, men den absoluta majoriteten var för mig okända. Det är inte möjligt att lyfta fram enstaka grupper, det finns ju inte ett svagt spår. Verkligen upplyftande att få veta hur mycket bra musik Finland hade på sextiotalet, törs man hoppas på ytterligare utgåvor med finsk beat?
Steampacket
(Busy Bee)
Så kom det äntligen en samling med den här fantastiska gruppen, innehållande deras bästa singelspår plus två liveinspelade låtar från 1967 och den outgivna "You Don't Love Me". Att Steampacket tillhörde de mest avancerade grupperna i Sverige på sextiotalet visar framför allt albumets första sida. Blandningen av freakbeat, psykedelia och soul är magnifik.
(Busy Bee)
Så kom det äntligen en samling med den här fantastiska gruppen, innehållande deras bästa singelspår plus två liveinspelade låtar från 1967 och den outgivna "You Don't Love Me". Att Steampacket tillhörde de mest avancerade grupperna i Sverige på sextiotalet visar framför allt albumets första sida. Blandningen av freakbeat, psykedelia och soul är magnifik.
MISTREATER
Hell's Fire
(On The Dole)
Mistreater, från Ohio, fick 1981 själva stå för inspelningskostnaderna och pressningen av tusen exemplar av deras enda album, "Hell's Fire", totalt ca 2000 dollar. Idag får du kanske fem exemplar av originalskivan för samma kostnad. "Hell's Fire" har aldrig tidigare legalt återutgivits och jag tvivlar på att originalet, som jag naturligtvis aldrig sett, var så här snyggt gjord beträffande text och bildmaterial. Och musiken är den tuffaste man kan höra, som en mix av Blue Cheer och Black Sabbath. Sättningen är sång, en gitarr, bas och trummor med förmodligen en Marshallvägg i gigantisk storlek bakom gruppen. Gitarrljudet på "Lies/Graverobber" är så monumentalt fint att inget annat vore möjligt.
(On The Dole)
Mistreater, från Ohio, fick 1981 själva stå för inspelningskostnaderna och pressningen av tusen exemplar av deras enda album, "Hell's Fire", totalt ca 2000 dollar. Idag får du kanske fem exemplar av originalskivan för samma kostnad. "Hell's Fire" har aldrig tidigare legalt återutgivits och jag tvivlar på att originalet, som jag naturligtvis aldrig sett, var så här snyggt gjord beträffande text och bildmaterial. Och musiken är den tuffaste man kan höra, som en mix av Blue Cheer och Black Sabbath. Sättningen är sång, en gitarr, bas och trummor med förmodligen en Marshallvägg i gigantisk storlek bakom gruppen. Gitarrljudet på "Lies/Graverobber" är så monumentalt fint att inget annat vore möjligt.
PUSHUPS
Pushups Is Pop
(Hozac)
Snabb energisk powerpop med Pushups, hemmahörande i San Francisco. De gjorde två singlar, "Victims of Terrorism/Angels On Runway One" (1978) och "Empty Faces/Global Corporation" (1979), men här finns ytterligare sex outgivna studioinspelningar från 1979 och 1980. De har beskrivits som en blandning mellan Tubeway Army och The Knack.
Pushups Is Pop
(Hozac)
Snabb energisk powerpop med Pushups, hemmahörande i San Francisco. De gjorde två singlar, "Victims of Terrorism/Angels On Runway One" (1978) och "Empty Faces/Global Corporation" (1979), men här finns ytterligare sex outgivna studioinspelningar från 1979 och 1980. De har beskrivits som en blandning mellan Tubeway Army och The Knack.
THE ATTACK
Final Daze
(Dol, 2019)
Brittisk freakbeat i absolut toppklass, från sista upplagan av Attack där bara sångaren Richard Shirman fanns kvar. Något skivsläpp blev aldrig verklighet för den gruppen -med tidigare upplagor av Attack släpptes 1967 och 1968 fyra singlar, bl a "Created By Clive" - men inspelningar gjordes 1968 för ett helt album. Det är gitarristen John Du Cann som skrivit samtliga låtar och även står bakom "Final Daze"-utgåvan, som år 2000 för första gången gavs ut av bolaget Angel Air. Materialet är sensationellt och en ren attack på all musik som är medioker och tråkig.
Final Daze
(Dol, 2019)
Brittisk freakbeat i absolut toppklass, från sista upplagan av Attack där bara sångaren Richard Shirman fanns kvar. Något skivsläpp blev aldrig verklighet för den gruppen -med tidigare upplagor av Attack släpptes 1967 och 1968 fyra singlar, bl a "Created By Clive" - men inspelningar gjordes 1968 för ett helt album. Det är gitarristen John Du Cann som skrivit samtliga låtar och även står bakom "Final Daze"-utgåvan, som år 2000 för första gången gavs ut av bolaget Angel Air. Materialet är sensationellt och en ren attack på all musik som är medioker och tråkig.
JOHN DU CANN
The World's Not Big Enough
(JAW)
Efter tiden i The Attack bildade gitarristen och låtskrivaren John Du Cann Andromeda, som gjorde ett självbetitlat album 1969. Gruppen blev kortlivad och sent samma år fick Du Cann erbjudande att ingå i Atomic Rooster och finns med på deras andra och tredje album - " Death Walks Behind You" och "In Hearing of Atomic Rooster". Du Cann skrev även Atomic Roosters två listplaceringar 1971, "Tomorrow Night" och " Devil's Answer". Sen fick han sparken av organisten Vince Crane, men utan ett öre för de låtar han skrivit för Atomic Rooster. Under en turné senare ersatte Du Cann Gary Moore i Thin Lizzy, sen kom punken...och nya möjligheter öppnade sig. Med ett skivkontrakt med Arista och Francis Rossi som producent spelades 1977 albumet "The World's Not Big Enough" in. Men John Du Cann fick känna sig blåst, något album gavs aldrig ut. Han fick vänta till 1992 då bolaget Angel Air köpte rättigheterna. Den som tycker om pub- och glamrock med punkenergi har mycket att hämta här. Det är en riktigt rolig skiva. I september 2011 avled Du Cann av en hjärtattack.
The World's Not Big Enough
(JAW)
Efter tiden i The Attack bildade gitarristen och låtskrivaren John Du Cann Andromeda, som gjorde ett självbetitlat album 1969. Gruppen blev kortlivad och sent samma år fick Du Cann erbjudande att ingå i Atomic Rooster och finns med på deras andra och tredje album - " Death Walks Behind You" och "In Hearing of Atomic Rooster". Du Cann skrev även Atomic Roosters två listplaceringar 1971, "Tomorrow Night" och " Devil's Answer". Sen fick han sparken av organisten Vince Crane, men utan ett öre för de låtar han skrivit för Atomic Rooster. Under en turné senare ersatte Du Cann Gary Moore i Thin Lizzy, sen kom punken...och nya möjligheter öppnade sig. Med ett skivkontrakt med Arista och Francis Rossi som producent spelades 1977 albumet "The World's Not Big Enough" in. Men John Du Cann fick känna sig blåst, något album gavs aldrig ut. Han fick vänta till 1992 då bolaget Angel Air köpte rättigheterna. Den som tycker om pub- och glamrock med punkenergi har mycket att hämta här. Det är en riktigt rolig skiva. I september 2011 avled Du Cann av en hjärtattack.
Love At A Psychedelic Velocity
(Mississippi/Moi J'Connais)
Bandet från Los Angeles som tackade nej till "Born To Be Wild", med anledning av att de inte trodde den var säljbar och att de tyckte den inledande frasen "Get your motor running, head out on the highway" var banal. Och det är det inte svårt att hålla med om. Att Steppenwolf sommaren 1968 fick en megahit med Born To Be Wild" visar ändå att den var säljbar. Av samma låtskrivare - Mars Bonfire - erbjöds de istället "Sweet Child of Nothingness", som blev gruppens tredje och sista singel. Det mest självklara musikaliska valet av de två sångerna. Mellan 1966 - 1968 blev det bara tre singlar för Human Expression och de finns med på den här samlingen, plus den outgivna singelsidan "Readin' Your Will" som var tänkt som deras debutsingel. Förutom det officiella materialet finns även sju demoinspelningar, varav de mest spännande är "Following Me" och "Who Is Burning".
(Mississippi/Moi J'Connais)
Bandet från Los Angeles som tackade nej till "Born To Be Wild", med anledning av att de inte trodde den var säljbar och att de tyckte den inledande frasen "Get your motor running, head out on the highway" var banal. Och det är det inte svårt att hålla med om. Att Steppenwolf sommaren 1968 fick en megahit med Born To Be Wild" visar ändå att den var säljbar. Av samma låtskrivare - Mars Bonfire - erbjöds de istället "Sweet Child of Nothingness", som blev gruppens tredje och sista singel. Det mest självklara musikaliska valet av de två sångerna. Mellan 1966 - 1968 blev det bara tre singlar för Human Expression och de finns med på den här samlingen, plus den outgivna singelsidan "Readin' Your Will" som var tänkt som deras debutsingel. Förutom det officiella materialet finns även sju demoinspelningar, varav de mest spännande är "Following Me" och "Who Is Burning".
Arbetsförmedlingen ringde
(Jared Sin)
Precis innan jul kom Hjelles minialbum, där han kompas av bas, trummor och orgel från gruppen Ormarna. Själv står han för sång, gitarr och komposition av skivans sex låtar, plus den Alf Robertsonliknande monologen om sina tio år på Posten i Arlöv. Det är en varm beskrivning av personalen, men mindre fördelaktig beskrivning av de som såg sig själva som chefsämnen. Monologen är ett intro till "Säcksortering", vilken har det där speciella Hjelle-svänget han är ensam om att ha. Samma magiska rock'n'roll-sväng återfinns i "Arbetsförmedlingen ringde", där perspektivet är långt underifrån och, utan självömkan, förmedlar känslan av att inte duga något till. Skivans absoluta toppnummer är ändå "Är hans hjärta hos henne", där den ratade har all Hjelles sympati. Det är en vacker ballad med fint orgelackompangemang, i känslan inte alls olik några av de ballader man hittar på Ricky Nelsons album "Ricky Sings Again" från 1959. Hjelle befäster sin ställning som en av de största låtskrivarna vi har.
(Jared Sin)
Precis innan jul kom Hjelles minialbum, där han kompas av bas, trummor och orgel från gruppen Ormarna. Själv står han för sång, gitarr och komposition av skivans sex låtar, plus den Alf Robertsonliknande monologen om sina tio år på Posten i Arlöv. Det är en varm beskrivning av personalen, men mindre fördelaktig beskrivning av de som såg sig själva som chefsämnen. Monologen är ett intro till "Säcksortering", vilken har det där speciella Hjelle-svänget han är ensam om att ha. Samma magiska rock'n'roll-sväng återfinns i "Arbetsförmedlingen ringde", där perspektivet är långt underifrån och, utan självömkan, förmedlar känslan av att inte duga något till. Skivans absoluta toppnummer är ändå "Är hans hjärta hos henne", där den ratade har all Hjelles sympati. Det är en vacker ballad med fint orgelackompangemang, i känslan inte alls olik några av de ballader man hittar på Ricky Nelsons album "Ricky Sings Again" från 1959. Hjelle befäster sin ställning som en av de största låtskrivarna vi har.
A Little More Time With Reigning Sound
(Merge)
Greg Cartwright firar tjugoårsjubileum som primus motor för Reigning Sound och gruppen släpper ett av sina starkaste album. Cartwright skriver själv fantastiska låtar och behöver inte låna andras, men här gör de ändå en ännu tuffare version av "I Don't Need That Kind of Lovin'", skriven av Chris Andrews, än den Adam Faith with The Roulettes spelade in sent 1965. Övriga elva spår innehåller all den briljans vi kan förvänta oss av Reigning Sound. Men, måste det vara så lång tid mellan skivorna?
(Merge)
Greg Cartwright firar tjugoårsjubileum som primus motor för Reigning Sound och gruppen släpper ett av sina starkaste album. Cartwright skriver själv fantastiska låtar och behöver inte låna andras, men här gör de ändå en ännu tuffare version av "I Don't Need That Kind of Lovin'", skriven av Chris Andrews, än den Adam Faith with The Roulettes spelade in sent 1965. Övriga elva spår innehåller all den briljans vi kan förvänta oss av Reigning Sound. Men, måste det vara så lång tid mellan skivorna?
The 1979 Session
(Feel It, 2020)
Det här lär vara de sista, de första kom redan 1979, inspelningarna Tommy Marolda har efter att The Smithereens avbokade sin tid i hans studio en helg 1979. Marolda använde istället helgen till att på egen hand spela in drygt trettio egna kompositioner. Av naturliga skäl inte lika stark som debutskivan, men fortfarande mycket sympatisk pop/powerpop.
(Feel It, 2020)
Det här lär vara de sista, de första kom redan 1979, inspelningarna Tommy Marolda har efter att The Smithereens avbokade sin tid i hans studio en helg 1979. Marolda använde istället helgen till att på egen hand spela in drygt trettio egna kompositioner. Av naturliga skäl inte lika stark som debutskivan, men fortfarande mycket sympatisk pop/powerpop.
A Celebration of Hunger
(Birdman, 2007)
Namnet Spider Bags är slang för heroin och av den inledande "Bad Complexion" kan man lätt dra slutsatsen att de har en mycket liberal syn på bruket av detsamma. "A Celebration of Hunger"spelades in på två dagar i Chapel Hill i North Carolina och är gruppens debutskiva. Den korta inspelningstiden har säkert varit avgörande för den fina känslan av spel i replokal. Musiken som är genomgående löst i fogarna är en alldeles förtjusande mix av rock/pop och country/folk.
(Birdman, 2007)
Namnet Spider Bags är slang för heroin och av den inledande "Bad Complexion" kan man lätt dra slutsatsen att de har en mycket liberal syn på bruket av detsamma. "A Celebration of Hunger"spelades in på två dagar i Chapel Hill i North Carolina och är gruppens debutskiva. Den korta inspelningstiden har säkert varit avgörande för den fina känslan av spel i replokal. Musiken som är genomgående löst i fogarna är en alldeles förtjusande mix av rock/pop och country/folk.
En fot i dyngan
(Beluga, 10"-ep)
Det är förmågan och finessen att kunna vara otyglade, hetsiga och närmast brutala i sitt uttryck, men inte tappa kontrollen utan ändå göra melodiös musik, som gör Dalaplan så spännande.
(Beluga, 10"-ep)
Det är förmågan och finessen att kunna vara otyglade, hetsiga och närmast brutala i sitt uttryck, men inte tappa kontrollen utan ändå göra melodiös musik, som gör Dalaplan så spännande.
Who Do We Hate Today?
(Cherry Red Records)
Älskar det brittiska anslaget. Antar att jag är sist på bollen då Jim Bob är en ny bekantskap för mig. Jim Bob, eller James Robert Morrison som han egentligen heter, har gjort tretton soloalbum, efter att innan ha gjort mängder av skivor med gruppen Carter USM (Carter the Unstoppable Sex Machine). Tio av hans album finns på Spotify, men jag kan bara gå i god för "Who Do We Hate Today?", som besitter samma musikaliska charm som man hittar hos Ian Dury och Wreckless Eric.
(Cherry Red Records)
Älskar det brittiska anslaget. Antar att jag är sist på bollen då Jim Bob är en ny bekantskap för mig. Jim Bob, eller James Robert Morrison som han egentligen heter, har gjort tretton soloalbum, efter att innan ha gjort mängder av skivor med gruppen Carter USM (Carter the Unstoppable Sex Machine). Tio av hans album finns på Spotify, men jag kan bara gå i god för "Who Do We Hate Today?", som besitter samma musikaliska charm som man hittar hos Ian Dury och Wreckless Eric.
The "Social World" of Rodger Wilhoit
(Sweet Mental Revenge Records)
Rodger Wilhoit verkade veta allt om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Ja, t o m då kärlek egentligen inte är kärlek utan mer ett tvång att erövra. Ett personlighetsdrag han beskriver i "Eyes With That Hungry Look", där han på baren "förbarmar" sig över en kvinna som försummas av sitt manlig sällskap. Med van blick ser han direkt att hon hungrar efter ömhet och kärlek. Den som aldrig sårat någon eller själv blivit sårad kan inte låta så övertygande som Wilhoit gör. Rodger Wilhoit är countrymusikens motsvarighet till pubrockens Mickey Jupp. I likhet med Jupp gör Wilhoit mästerverk av såväl olycklig som obesvarad kärlek.
(Sweet Mental Revenge Records)
Rodger Wilhoit verkade veta allt om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Ja, t o m då kärlek egentligen inte är kärlek utan mer ett tvång att erövra. Ett personlighetsdrag han beskriver i "Eyes With That Hungry Look", där han på baren "förbarmar" sig över en kvinna som försummas av sitt manlig sällskap. Med van blick ser han direkt att hon hungrar efter ömhet och kärlek. Den som aldrig sårat någon eller själv blivit sårad kan inte låta så övertygande som Wilhoit gör. Rodger Wilhoit är countrymusikens motsvarighet till pubrockens Mickey Jupp. I likhet med Jupp gör Wilhoit mästerverk av såväl olycklig som obesvarad kärlek.
Savage Garage Punk From Valhalla 1964-1968
(Rubble, 6cdbox)
Suveränt urval 60-talsbeat från Danmark, Sverige, Norge, Finland och Island. Perfekt för den oinvigde. Medföljer gör också ett 96-sidigt texthäfte med massor av bilder på medverkande grupper.
(Rubble, 6cdbox)
Suveränt urval 60-talsbeat från Danmark, Sverige, Norge, Finland och Island. Perfekt för den oinvigde. Medföljer gör också ett 96-sidigt texthäfte med massor av bilder på medverkande grupper.
Speak Down The Wires
The Recordings 1975-1982
(Cherry Red, 4cdbox)
Kronjuvelen i den engelska progressiva rocken, Edgar Broughton Band, bildades 1968 i Warwick av bröderna Rob "Edgar" och Steve Broughton (gitarr resp. trummor) och basisten Arthur Grant. I gruppen ingick periodvis även gitarristen Victor Unitt, som 1970 ersatt Dick Taylor i The Pretty Things och medverkade på deras album "Parachute". The Edgar Broughton Band var protopunk på samma sätt som samtida Hawkwind och Pink Fairies. Styrkan i Broughtons var förmågan att å ena sidan vara utagerande intill bristningsgränsen och å den andra sidan vara skör och lågmäld.
Boxen "Speak Down The Wires" innehåller deras tre sista album samt 1979 års "Live Hits Harder". Vill man ha det absolut bästa med Edgar Broughton Band skall man naturligtvis köpa deras fyra första, men det här är fortfarande Edgar Broughton Band och det håller hela vägen.
The Recordings 1975-1982
(Cherry Red, 4cdbox)
Kronjuvelen i den engelska progressiva rocken, Edgar Broughton Band, bildades 1968 i Warwick av bröderna Rob "Edgar" och Steve Broughton (gitarr resp. trummor) och basisten Arthur Grant. I gruppen ingick periodvis även gitarristen Victor Unitt, som 1970 ersatt Dick Taylor i The Pretty Things och medverkade på deras album "Parachute". The Edgar Broughton Band var protopunk på samma sätt som samtida Hawkwind och Pink Fairies. Styrkan i Broughtons var förmågan att å ena sidan vara utagerande intill bristningsgränsen och å den andra sidan vara skör och lågmäld.
Boxen "Speak Down The Wires" innehåller deras tre sista album samt 1979 års "Live Hits Harder". Vill man ha det absolut bästa med Edgar Broughton Band skall man naturligtvis köpa deras fyra första, men det här är fortfarande Edgar Broughton Band och det håller hela vägen.
The Enchanted Guitar of Pekka Laine
(Svart)
En skiva bestående av instrumentalmusik lämnar helt över till lyssnaren att skapa sina egna bilder, att fritt associera till ett sammanhang i vilken musiken skulle fungera. Pekka Laine tar oss med på en rejält spännande åktur, med en enorm spännvidd. Hur mycket lättare hade det inte varit att fastna i en allt för stor fascination för gitarrgiganter som Shadows, Spotnicks, Ventures, Dick Dale eller Link Wray, än att våga/vilja göra något eget. Pekka Laines musikaliska värld däremot verkar helt sakna begränsningar. Någon slentrianmässig promenad längst minnenas aveny är det, tack och lov, inte. Det är så här det skall göras, om man inte vill fastna i ett nostalgiskt träsk där gitarrljuden låter som när barn härmar elgitarrer med munnen.
(Svart)
En skiva bestående av instrumentalmusik lämnar helt över till lyssnaren att skapa sina egna bilder, att fritt associera till ett sammanhang i vilken musiken skulle fungera. Pekka Laine tar oss med på en rejält spännande åktur, med en enorm spännvidd. Hur mycket lättare hade det inte varit att fastna i en allt för stor fascination för gitarrgiganter som Shadows, Spotnicks, Ventures, Dick Dale eller Link Wray, än att våga/vilja göra något eget. Pekka Laines musikaliska värld däremot verkar helt sakna begränsningar. Någon slentrianmässig promenad längst minnenas aveny är det, tack och lov, inte. Det är så här det skall göras, om man inte vill fastna i ett nostalgiskt träsk där gitarrljuden låter som när barn härmar elgitarrer med munnen.
To Fall Down
(Norton)
Då Grys-Grys gjorde albumdebut 2019 hade de funnits som grupp åtta år, i år, två år senare, kom uppföljaren och vad händer? Gruppen upplöses trots att de gjort ytterligare ett övertygande och ypperligt album. Så här tufft, kaxigt och självsäkert låter det bara om band som under lång tid konfronterat sin musik mot en publik. Grys-Grys gjorde rhythm & blues som var förankrad i sextiotalet, men likt band som Cannibals och Count Bishops fastnade de inte i själlös dyrkan inför stilen. Tvärtom tog de genren in i 2020-talet och gör den tidlös. "To Fall Down" är visserligen en helvetes fin skiva att avsluta en karriär med, men själv vill jag ha mycket, mycket mer av Les Gry-Grys. Låtar som "See Me From", Stonespastischen "Watching My Idols Die" och deras version av australiensiska The Throbs "Turn My Head", ja faktiskt hela skivan, är mästerlig.
(Norton)
Då Grys-Grys gjorde albumdebut 2019 hade de funnits som grupp åtta år, i år, två år senare, kom uppföljaren och vad händer? Gruppen upplöses trots att de gjort ytterligare ett övertygande och ypperligt album. Så här tufft, kaxigt och självsäkert låter det bara om band som under lång tid konfronterat sin musik mot en publik. Grys-Grys gjorde rhythm & blues som var förankrad i sextiotalet, men likt band som Cannibals och Count Bishops fastnade de inte i själlös dyrkan inför stilen. Tvärtom tog de genren in i 2020-talet och gör den tidlös. "To Fall Down" är visserligen en helvetes fin skiva att avsluta en karriär med, men själv vill jag ha mycket, mycket mer av Les Gry-Grys. Låtar som "See Me From", Stonespastischen "Watching My Idols Die" och deras version av australiensiska The Throbs "Turn My Head", ja faktiskt hela skivan, är mästerlig.
Badgers of Wymeswold
(Moshi Moshi)
(Moshi Moshi)
The Surfing Magazines
(Moshi Moshi, 2017)
Det var en fullständig knock-out att få höra smarta, begåvade och spännande The Surfing Magazines. Fyra engelsmän, varav två också spelar i likaledes fina The Wave Pictures, helt utan musikaliska begränsningar, som med en sömlöst elegans tar sin musik in och ut ur genrer som pop, rock'n'roll, harmony pop, avantgardjazz och garagerock. De dagar Surfing Magazines spelats redan till morgonkaffet har inget annat varit gott nog den dagen. I särklass bland det absolut bästa för mig 2021.
(Moshi Moshi, 2017)
Det var en fullständig knock-out att få höra smarta, begåvade och spännande The Surfing Magazines. Fyra engelsmän, varav två också spelar i likaledes fina The Wave Pictures, helt utan musikaliska begränsningar, som med en sömlöst elegans tar sin musik in och ut ur genrer som pop, rock'n'roll, harmony pop, avantgardjazz och garagerock. De dagar Surfing Magazines spelats redan till morgonkaffet har inget annat varit gott nog den dagen. I särklass bland det absolut bästa för mig 2021.
Floor Killers
(Chaputa! Record)
Om det är något "Floor Killer" visar, så är det vilket osannolikt combo The Maharajas är. Osannolikt, därför att de här fyra männen har visat sig inte ha några som helst musikaliska gränser. Oavsett om de spelar öldränkt pubrock ("Sucked Into the Seventies", 2010), grandios merseybeat-/powerpop ("Yesterday Always Knew"), nattstökig Star-Club/Reeperbahn-garagerock (You Can't Beat Youth (2017), med låten "We Come in Peace" -tro för guds skull inte på några såna löften) eller "Floor Killer" som är känslomässigt utlämnande är The Maharajas briljanta.
(Chaputa! Record)
Om det är något "Floor Killer" visar, så är det vilket osannolikt combo The Maharajas är. Osannolikt, därför att de här fyra männen har visat sig inte ha några som helst musikaliska gränser. Oavsett om de spelar öldränkt pubrock ("Sucked Into the Seventies", 2010), grandios merseybeat-/powerpop ("Yesterday Always Knew"), nattstökig Star-Club/Reeperbahn-garagerock (You Can't Beat Youth (2017), med låten "We Come in Peace" -tro för guds skull inte på några såna löften) eller "Floor Killer" som är känslomässigt utlämnande är The Maharajas briljanta.
Moody Garage Series
(Back to Beat Records, Ep)
Då det norska skivbolaget Back to Beat skulle sjösätta en ny 7"-vinylserie, innehållande coverversioner av s k moody songs/moody beat från sextiotalet, hade man den goda smaken att låta The Maharajas göra första utgåvan. För ett band med anor delvis tillbaka till kompromisslösa Crimson Shadows, var det säkert ingen svårighet att gå ner i garaget och plocka upp fyra känsloladdade alster. Och man gör det med bravur.
(Back to Beat Records, Ep)
Då det norska skivbolaget Back to Beat skulle sjösätta en ny 7"-vinylserie, innehållande coverversioner av s k moody songs/moody beat från sextiotalet, hade man den goda smaken att låta The Maharajas göra första utgåvan. För ett band med anor delvis tillbaka till kompromisslösa Crimson Shadows, var det säkert ingen svårighet att gå ner i garaget och plocka upp fyra känsloladdade alster. Och man gör det med bravur.
Fight Fire
The Complete recordings 1964-1967
(Craft, 2017)
Pre-Creedence Clearwater Revival må ha haft ett fånigt namn i The Golliwogs och fåniga huvudbonader, men deras musik var långt ifrån fånig. Gruppen gick sommaren 1964 in i Fantasys studio som The Visions, när debutsingeln - Don't Tell Me No Lies/Little Girl (Does Your Momma Know) - släpptes i november samma år var det som The Golliwogs. Ägaren till Fantasy Records, Max Weiss, lät egenmäktigt döpa om gruppen.
The Complete recordings 1964-1967
(Craft, 2017)
Pre-Creedence Clearwater Revival må ha haft ett fånigt namn i The Golliwogs och fåniga huvudbonader, men deras musik var långt ifrån fånig. Gruppen gick sommaren 1964 in i Fantasys studio som The Visions, när debutsingeln - Don't Tell Me No Lies/Little Girl (Does Your Momma Know) - släpptes i november samma år var det som The Golliwogs. Ägaren till Fantasy Records, Max Weiss, lät egenmäktigt döpa om gruppen.
"...there's pretty things in Palookaville..."
(Hound Gawd)
På slitvargen Pat Todd, och hans The Rankoutsiders, sjätte album gör han och gruppen det de är allra bäst på, och det de alltid gjort - rock'n'roll med rötterna djupt nere bland femtiotalets bästa innovatörer, såsom Johnny Burnette & The Rock'n'Roll Trio och Hank Williams. Pat Todds musikaliska hållning är kompromisslös, men inte historielös. Han blandar det bästa ur femtiotalets rock'n'roll, ur sextiotalets beat boom, ur sjuttiotalets punk och delar generöst med sig av det gitarrlarm som blivit hans signum. Att karl'n också har den perfekta rockrösten är inget minus.
(Hound Gawd)
På slitvargen Pat Todd, och hans The Rankoutsiders, sjätte album gör han och gruppen det de är allra bäst på, och det de alltid gjort - rock'n'roll med rötterna djupt nere bland femtiotalets bästa innovatörer, såsom Johnny Burnette & The Rock'n'Roll Trio och Hank Williams. Pat Todds musikaliska hållning är kompromisslös, men inte historielös. Han blandar det bästa ur femtiotalets rock'n'roll, ur sextiotalets beat boom, ur sjuttiotalets punk och delar generöst med sig av det gitarrlarm som blivit hans signum. Att karl'n också har den perfekta rockrösten är inget minus.
(Sound Asleep)
Min första tanke var, hur i h-e kunde Roy Loney dumpa "Don't You Think My Heart", som nu istället inleder "Hit The Hay Vol 12", då han och The Longshots spelade in "Shake It Or Leave It"? Sången är, i sin mix av pop och amerikansk folkrock, en verklig pärla, som väl inte passade in i det mer tuffa anslaget på "Shake It Or Leave It". Sound Asleep sätter ribban högt med Loneys inledande låt. Och det håller hög klass hela vägen, trots att Vol 12 är mer splittrad än jag minns tidigare volymer. Högklassig pop/powerpop bryts abrupt av National Grain och andras country/countryinfluerade låtar, för att med Jordan Jones vara tillbaka där det började. Allt är jättebra, men på olika sätt.
Min första tanke var, hur i h-e kunde Roy Loney dumpa "Don't You Think My Heart", som nu istället inleder "Hit The Hay Vol 12", då han och The Longshots spelade in "Shake It Or Leave It"? Sången är, i sin mix av pop och amerikansk folkrock, en verklig pärla, som väl inte passade in i det mer tuffa anslaget på "Shake It Or Leave It". Sound Asleep sätter ribban högt med Loneys inledande låt. Och det håller hög klass hela vägen, trots att Vol 12 är mer splittrad än jag minns tidigare volymer. Högklassig pop/powerpop bryts abrupt av National Grain och andras country/countryinfluerade låtar, för att med Jordan Jones vara tillbaka där det började. Allt är jättebra, men på olika sätt.
Another World/The best of the archives
(Alive, 2020)
Paul Collins har under två år gått igenom sitt arkiv, bestående av demoinspelningar på mängder av kassettband, från huvudsakligen åttiotalet. Ni som är bekanta med, och tycker om, Collins utgåvor förstår hur det låter. Att inspelningarna inte är helt färdiga utgör inget hinder, det är ändå popmusik av hög kvalitet. Och då han i "This Heart" förvandlar sig till Buddy Holly, filtrerad genom Bobby Fuller Four, är det helt lysande.
(Alive, 2020)
Paul Collins har under två år gått igenom sitt arkiv, bestående av demoinspelningar på mängder av kassettband, från huvudsakligen åttiotalet. Ni som är bekanta med, och tycker om, Collins utgåvor förstår hur det låter. Att inspelningarna inte är helt färdiga utgör inget hinder, det är ändå popmusik av hög kvalitet. Och då han i "This Heart" förvandlar sig till Buddy Holly, filtrerad genom Bobby Fuller Four, är det helt lysande.
Next Stop Nowhere/The Ep Collection
(Triple X, 1994)
Köpte den här samlingen efter att enbart ha hört "High On Drugs", som fick mig att associera till Jonathan Richman. På köpet fick jag ytterligare tjugoen poppunklåtar av bästa slag. Det var oväntat och lite gulligt att de gör två låtar av Lobo. En cineast skulle kanske kalla Lobo för en romantisk komedi och Metal Mike för diskbänksrealism. Och ändå uppstod kärlek. Om Merle Haggard gillade deras version av "I'm A Lonesome Fugitive vet jag inte, men själv är jag förtjust i den.
(Triple X, 1994)
Köpte den här samlingen efter att enbart ha hört "High On Drugs", som fick mig att associera till Jonathan Richman. På köpet fick jag ytterligare tjugoen poppunklåtar av bästa slag. Det var oväntat och lite gulligt att de gör två låtar av Lobo. En cineast skulle kanske kalla Lobo för en romantisk komedi och Metal Mike för diskbänksrealism. Och ändå uppstod kärlek. Om Merle Haggard gillade deras version av "I'm A Lonesome Fugitive vet jag inte, men själv är jag förtjust i den.
The Cosmic Genius of Big Boy Pete 1965-1977
(Mono-Tone)
(Mono-Tone)
Return To Catatonia
(Tenth Planet,1998)
Som gitarrist ingick Peter Miller, vilket är personen bakom Big Boy Pete, i gruppen Peter Jay & the Jaywalkers, vilka fick sina tre första singlar inspelade hemma hos Joe Meek 1962 och 1963. Meeks intresse för inspelningstekniska finesser smittade av sig på Peter Miller som, efter att ha lämnat Jaywalkers 1965, byggde sin egen studio. Som Miller gav han 1965 ut den klassiska "Baby I've Got News For You" och 1968 kom "Cold Turkey" under pseudonymen Big Boy Pete. Båda finns med på The Cosmic Genius...". Genomgående handlar det här om outgivet material med ofta ett lätt anslag av psykedelia, inte alls helt olik engelska Tomorrow. Han är en oerhört bra låtskrivare Peter Miller.
(Tenth Planet,1998)
Som gitarrist ingick Peter Miller, vilket är personen bakom Big Boy Pete, i gruppen Peter Jay & the Jaywalkers, vilka fick sina tre första singlar inspelade hemma hos Joe Meek 1962 och 1963. Meeks intresse för inspelningstekniska finesser smittade av sig på Peter Miller som, efter att ha lämnat Jaywalkers 1965, byggde sin egen studio. Som Miller gav han 1965 ut den klassiska "Baby I've Got News For You" och 1968 kom "Cold Turkey" under pseudonymen Big Boy Pete. Båda finns med på The Cosmic Genius...". Genomgående handlar det här om outgivet material med ofta ett lätt anslag av psykedelia, inte alls helt olik engelska Tomorrow. Han är en oerhört bra låtskrivare Peter Miller.
Wait / There Comes The Pain
(Beluga)
Den som är förtjust i, och blir knäsvag av, den förträffliga kombinationen Jackie DeShannon och The Searchers - som 1964 utmynnade i den sagolika "When You Walk In The Room" - kan med "Wait" förvänta sig två minuter och tjugoen sekunder av total eufori.
(Beluga)
Den som är förtjust i, och blir knäsvag av, den förträffliga kombinationen Jackie DeShannon och The Searchers - som 1964 utmynnade i den sagolika "When You Walk In The Room" - kan med "Wait" förvänta sig två minuter och tjugoen sekunder av total eufori.
Strange Tide
(Hurrah!,Beluga,Snap)
Jag älskar då det känns som om musiker tagit intryck och fallit pladask för en annan artist, grupp eller en hel genre. Precis så föreställer jag mig medlemmarna i ANC4. Fyra passionerade musiker som vill åstadkomma något som är lika bra, helst bättre, än sina förebilder. ANC4 vet att inget är nytt under solen, men med ett knippe snygga låtar, framförda med musikalisk skicklighet, är de ändå i stånd att skapa sitt helt egna universum? I motsatsen till garagerock, där allt tillåts att hänga löst, lämnar ANC4 inget åt slumpen, utan med precision strävar de mot perfektion och resultatet blir popmusik då den är som allra bäst.
(Hurrah!,Beluga,Snap)
Jag älskar då det känns som om musiker tagit intryck och fallit pladask för en annan artist, grupp eller en hel genre. Precis så föreställer jag mig medlemmarna i ANC4. Fyra passionerade musiker som vill åstadkomma något som är lika bra, helst bättre, än sina förebilder. ANC4 vet att inget är nytt under solen, men med ett knippe snygga låtar, framförda med musikalisk skicklighet, är de ändå i stånd att skapa sitt helt egna universum? I motsatsen till garagerock, där allt tillåts att hänga löst, lämnar ANC4 inget åt slumpen, utan med precision strävar de mot perfektion och resultatet blir popmusik då den är som allra bäst.
Second Of A kind / The Favourites Collection
(Hiljaiset Levyt)
I min värld befinner sig Mickey Jupp bland de absolut bästa inom den genre som kallas blue eyed soul. Det är i beskrivningen av livets små upp- och nedgångar som Mickey Jupp kommer som mest till sin rätt och som allra bäst är han då han besjunger problem i förhållande till en kvinnlig partner. Det är samma svärta och smärta som man hittar i en gigant som Charlie Richs musik.
Slutligen några 45-varvare som förtjänar att lyftas fram. Inte heller här finns någon kvalitetsgradering. Vid eventuell återutgåva syns originalutgåvans år angivet direkt efter låttitlarna.
(Hiljaiset Levyt)
I min värld befinner sig Mickey Jupp bland de absolut bästa inom den genre som kallas blue eyed soul. Det är i beskrivningen av livets små upp- och nedgångar som Mickey Jupp kommer som mest till sin rätt och som allra bäst är han då han besjunger problem i förhållande till en kvinnlig partner. Det är samma svärta och smärta som man hittar i en gigant som Charlie Richs musik.
CP WESTMAN: She's my motor/Still.
I'm not like everybody else/Default RnR
(CP Rec., 2021)
THE BLUE MACS: It's the real time/A lonely Girl/Bad to worse/In touch
THE BLUE MACS: It's the real time/A lonely Girl/Bad to worse/In touch
- 1982 (Mean Bean, 2021)
NERVOUS EATERS: Loretta/Rock with me - 1976 (Penniman, 2015)
THE SPEEDWAYS: This is about a girl who loves the sun/The day I call you mine/Regular summer (Snap, 2020)
ALVIDA: Negatif/Kylie/Cinema/Demain (Alien Snatch, 2021)
THE MODS: I give you an inch (and you take a mile)/You've got another think coming - 1966 (Misty Lane, 2018)
WILD CHERRIES: I'm the Sea (stop killing Me)/Daily planet - 1971
(JAW, 2020)
JACK CADES: Once before/What am I going to do/Go ahead/I'll feel a whole lot better (Rogue, 2021)
NIGHTMEN: Ahahahah (oh no)/ City of fun/Last time/Dreaming my days away (Rockstar, 2017)
FLAMIN' GROOVIES: Somethin' else (warm up take)/Too late for your lies (Flamingo demo) (Norton, 2013)
THE BEVIS FROND: Sister John
SANDOZ LIME: Something in your eye/Where's the playground, Susie?
JACK CADES: Once before/What am I going to do/Go ahead/I'll feel a whole lot better (Rogue, 2021)
NIGHTMEN: Ahahahah (oh no)/ City of fun/Last time/Dreaming my days away (Rockstar, 2017)
FLAMIN' GROOVIES: Somethin' else (warm up take)/Too late for your lies (Flamingo demo) (Norton, 2013)
THE BEVIS FROND: Sister John
SANDOZ LIME: Something in your eye/Where's the playground, Susie?
(DR Distortions, 1997)
THE MAHARAJAS: Where the action is/Kill you darlings
THE FLAMING SIDEBURNS: Searching like a hyena/ Nibirus (Chaputa!, 2021)
VAMPA: Plugget/Tåget/Blackout - 1982 (OTD, 2021)
AXXE: Through the Night/Rock away the city - 1978 (OTD, 2021)
ROCKSET: Piteå kommun/Up in My room - 1979 (OTD, 2021)
LES GRYS-GRYS: Milk cow blues/So long (State, 2020)
ZEUS: Don't wanna leave/ With Love (Polydor, 1970)
THE MAHARAJAS: Where the action is/Kill you darlings
THE FLAMING SIDEBURNS: Searching like a hyena/ Nibirus (Chaputa!, 2021)
VAMPA: Plugget/Tåget/Blackout - 1982 (OTD, 2021)
AXXE: Through the Night/Rock away the city - 1978 (OTD, 2021)
ROCKSET: Piteå kommun/Up in My room - 1979 (OTD, 2021)
LES GRYS-GRYS: Milk cow blues/So long (State, 2020)
ZEUS: Don't wanna leave/ With Love (Polydor, 1970)