All of THUS

THUS

All of Thus

(Guersson)

Innan den amerikanska gruppen Thus 1968 kunde förverkliga sin dröm om att ge ut en LP, var man tvungen att säkerställa ett visst antal förbeställda exemplar. Vid utgången till sin skola i det lilla samhället Victor, i delstaten New York, placerade sig medlemmarna - John Johnston: gitarr & sång, Jerry Heukensfeld: orgel & sång, Don Corbit: bas & sång och Berry Dalgleish: trummor - och tog upp beställningar. Då man övertygat 260 av sina skolkamrater att de absolut behövde en skiva med skolans mest kända popband, lät de trycka upp 265 exemplar av det som skulle komma att bli "All of Thus".

Utanför Victor, som 1968 hade några tusen innevånare, var Thus i princip helt okända, varför "All of Thus" förblev en lokal hemlighet fram till början på 1990-talet. Grundaren av Texasbolaget Rockadelic Records, Mark Migliore, som specialiserat sig på att leta upp obskyra garage- och psychutgåvor från sextiotalet, kom över ett exemplar av "All of Thus" och återutgav det 1993. I år, trettio år senare, är det dags för ännu en utgåva, nu från spanska Guersson Records. "All of Thus" är inte bara en extremt ovanlig skiva i original, den är, och det är väl det allra viktigaste, även en förbaskat bra skiva. 

Det var påverkan från musiken med alla engelska band som svepte in över den nordamerikanska kontinenten 1964/-65 som väckte medlemmarnas intresse för popmusik. Redan från början blev gitarristen John Johnston den drivande kraften i gruppen, vars första namn var The Impalas och med en repertoar bestående av hits som "She's Not There", "For Your Love" och "You Really Got Me". Spelställena utgjordes huvudsakligen av skoldanser, då de var alltför unga för att få spela för en vuxen publik på barer och krogar i och omkring Victor. Med namnbytet till Thus ville gruppen ha ett fräckare namn, gärna ett som liknade The Who. Någon föreslog The Us, vilket slutade med att man bestämde sig för Thus.

Tanken på att spela in en LP kom 1968 från deras musiklärare, Mrs Coker, som var bekant med ägaren, Bill Dengler, till en inspelningsstudion i närliggande Rochester. Bakgrunderna till alla sånger gjordes live i skolans aula och tog inte mer än fem timmar att få klara. En vecka senare kompletterade man med sången, som gjordes i Denglers studio. Någon ambition att mixa eller balansera ljuden mellan instrumenten eller rösterna ingick inte i Denglers rutiner. Det vi hör är därför väldigt likt hur gruppen lät. 

Century Records, hemmahörande i Kalifornien, pressade skivor efter kundens önskemål. Precis som i fallet Dollar Records i Sverige fick artisten/gruppen själva stå för alla kostnader. Thus lät bara pressa det antal man hade förbeställningar på plus fem extra exemplar. 

Den som söker ett äkta, genuint exempel på hur amerikansk garagerock i division fyra eller fem kunde låta, kan med fördel låna ett öra till Thus och deras "All of Thus". Hälften av skivans tolv spår är komponerade av gitarristen John Johnston. Hans mycket fina "Rely" ligger som första spår, direkt följd av likaledes snygga "Kind Of A Dream". Båda visar Johnsons begåvning som låtskrivare. Den förstnämnda är som hämtad ur tidiga Jefferson Airplanes repertoar, medan den andra skulle kunna vara hämtad ur "Odessey and Oracle" med The Zombies. Och Zombies verkar ha varit en förebild för Thus. Johnstons "Just A Little" och "Artifical Lies" är ytterligare exempel på det inflytande den engelska förebilden måste ha haft på Thus. Och när de känsligt tar sig an Dionne Warwicks stora hit "Walk On By", skriven av Burt Bacharach och Hal David, så gör de det värdigt ett arrangemang som skulle kunna ha kommit från Zombies. Rod Argents rhythm & blues-dänga "It's All Right With Me" hämtade de däremot direkt från en EP med Zombies, utgiven 1965.

Pete Seegers "Bells Of Rhymney" finns med på Byrds debutalbum "Mr. Tambourine Man" (1965), men Thus förhåller sig självständiga gentemot både Seeger och Byrds. Närmare Byrds, eller snarare den folkrock som kom från amerikanska västkusten 1965/-66, kommer Thus i Johnstons "Last Night", "Uncharted Voyager Of Thought Processes" och "She Thinks She Knows".

1969 hade medlemmarna i Thus lämnat high school och sökt sig åt olika håll. De träffades sporadiskt på ferier, gjorde några spelningar ihop, men intresset för att hålla liv i Thus dog ut. Det är inte säkert att ett skivkontrakt med ett etablerat bolag skulle ha gett en lika intressant skiva, som den de fyra artonåringarna, på några timmar och för egna pengar, spelade in. "All Of Thus" var ett äkta, finstämt och rörande projekt som visar styrkan i att göra det själv.

Thr Roadrunners

THE ROADRUNNERS

Judgement Day

(Dangerhouse Skylab)

Måste först bara kommentera det utomordentligt snygga omslaget. Om jag inte alls kände till The Roadrunners, skulle jag absolut tro att året var 1965 och att de varit hemmahörande någonstans i Storbritannien. Att musiken inte kan vara något annat än brittisk rhythm and blues bekräftas av både fotografierna och skivtiteln "Judgement Day", vilken signalerar att The Pretty Things var en viktig förebild. Ni som har Pretty Things debut-Lp vet varför. I själva verket var medlemmarna i Roadrunners i tjugoårsåldern, de kom från Örebro och var verksamma 1993 till 2003.

Jag såg gruppen vid två tillfällen någon gång i slutet på 1996 och början på 1997 och imponerades stort av gruppens autenticitet. Dess genuina känsla och förståelse för brittisk rhythm and blues i allmänhet och Pretty Things i synnerhet var unik. The Roadrunners var inte bara ett revival- eller coverband som spelade låtar av Pretty Things, The Roadrunners ville vara Pretty Things och lämnade inget åt slumpen. Precis som den amerikanska gruppen The Tell Tale Heart tio år innan hade dyrkat Pretty Things, förhöll sig Roadrunners på exakt samma sätt till de engelska förebilderna. Jag ser ingen annan förklaring till att de så i detalj och känsla, och med egna låtar dessutom, lyckades förmedla näst intill samma känsla och intensitet som Phil May, Dick Taylor, John Stax, Brian Pendleton och Viv Prince gjorde på dess första och andra album - den självbetitlade debuten och "Get The Picture" som båda kom 1965.

Det är säkert ingen tillfällighet att "Downhearted Man" är Roadrunners svar på Pretty Things "Honey I Need", att "Come Here Honey" svarar mot både "Get The Picture" och "Come See Me" eller att "Yeah I Know" är deras "Big City" med inslag av Shanes "Come On Sally". Men, det handlar inte om några karbonkopior utan om ren och skär passion. Det är därför, och bara därför, resultatet är så sant och äkta. Det är på inspelningarna gjorda för Uppers/Universal deras fascination för Pretty Things kommer allra mest till sin rätt. Av alla svenska garageband som hittade sin inspiration i sextiotalets rhythm and blues var Roadrunners det band som kom närmast dess själ och hjärta.

"Judgement Day" samlar allt som gavs ut med Roadrunners, vilket var en ep i cd-format 1997 och tre singelskivor, varav två 1999 och en 2001. Till det kom ytterligare två låtar som återfinns på två samlingsskivor med olika artister, 1997 respektive 2003, vilka är de enda jag själv saknar. Till de totalt tolv officiella spåren har även lagts två tidigare outgivna demolåtar och det är riktigt svårt att förstå varför de aldrig gavs ut. I "Please Don't" förvandlade Roadrunners sig till tidiga Rolling Stones, medan "Bring Me Down" på ett alldeles sensationellt sätt förlägger hela ljudbilden till Belfast 1965, Van Morrison, Them och Them-bastaderna Belfast Gypsies. Det borde ha blivit en singel, inget neo-rhythm and blues-band har gjort det bättre. 

Av det övriga materialet skulle med lätthet "Goodbye" och "Love Me As I Am" platsa på en Nuggets- eller Pebblessamling, medan "I'm Crying", de fuzzdränkta "Be Mine" och "Payback Time" skulle kunna vara höjdpunkterna på en Nederbeatsamling. Sextiotalets holländska band tog ju till sig de engelska influenserna, men ville vara ännu tuffare. The Roadrunners var tuffare. Och allra tuffast var de i "Can't You Be True?", "Would You Be Mine" och "Come On Home", som alla har ett utsökt drivande basspel. Och där hade de kommit fram till 1967, men vänt ryggen åt den samtida psykedelian och istället på ett magnifikt sätt blandat rhythm and blues med rock'n'roll. 

Enligt informationen på omslaget är allt, utom de fem låtarna på cd:n, inspelat 1996. Då de var verksamma under tio år skulle det förvåna mig om det inte finns långt mer outgivet material, inspelat i både studio och replokal. Vågar man hoppas på ytterligare utgåvor. The Roadrunners musik och attityd är lika spännande idag som för tjugofem år sedan. Den som vill ha nostalgi får leta någon annanstans.