THE MOON WAS FULL AND SO WAS I
(Chaputa)
Vad kan vara mer hedrande för en musiker, som spelat i en mängd olika band, än att tillägnas en hel LP med låtar som bär hans signum. Personen i fråga är garagerockens okrönte konung i Sverige - Jens Lindberg. Och signum är i hans fall långt mer än "bara" namnet under en låttitel. Lindberg är något så unikt som svensk garagerock personifierad.
Hans namn förknippas med gruppnamn som The Crimson Shadows, The Stomachmouths och The Wylde Mammoths, som alla hade en framträdande position inom 1980-talets svenska garagevåg. Musiker alldeles för unga för att själva ha upplevt de brittiska rhythm & blues- respektive de amerikanska garagebanden från mitten av 1960-talet.
Grupper som The Kinks, The Downliners Sect och The Pretty Things från England och The Music Machine, The Seeds och Love från Amerika lyftes fram som förebilder. Men, intresset stannade inte vid relativt kända namn, utan 80-talet kom att kännetecknas av de obskyras revansch. Plötligt blev de som kanske bara gjort en singel, tryckt i ett par hundra exemplar, de mest åtråvärda. Understödda av fanzine som Bomp Magazine, Larm och Ugly Things och skivutgåvor som Pebbles och Chocolate Soap For Diabetic fick en ung hungrig generation, som var less på den samtida musiken, upp ögon och öron för "The wild sound from past dimensions", som Mike Stax så talande uttrycker det.
Även i Sverige gick det att hitta bortglömda skatter. Minns en artikel om The Stomachmouths, där gruppen med emfas talar om betydelsen av The Stringtones från Karlskoga. Stringtones gjorde tre singlar 1965-66, varav b- sidan på debutsingeln - "Ode To Rhythm & Blues" - och a-sidan på sista singeln - "Don't Run And Hide" - är själva arketypen för vad ett seriöst garageband i 80-talet ville uppnå. Och med den av Lennart Persson och Ulf Lindqvist ihopsatta LP:n "Searching For Shakes- Swedish Beat 1965 - 1968" (Amigo, 1984) synliggjordes den svenska garagerockens rötter.
Det är mer än troligt att allt ovan påverkade Jens Lindberg. Som medlem i några av de mest inflytelserika grupperna under 80-talet fick han, tillsammans med gruppmedlemmar som Stefan Kéry, Måns Månsson och Peter Maniette, tidigt utlopp för sin kreativa ådra.
När 80-talet övergick i 90-tal och garagescenen mattades av tycktes Lindberg vara den enda som fortfarande höll fanan högt. Det är den uthålligheten som kommer till uttryck på "The Moon Was Full And So Was I". Skivan är en utomordentligt fin dokumentation över hur väl Jens Lindberg, och övrigt berörda musiker, tog hand om en musiktradition som alltför sällan ges publikt utrymme.
Under decenniet före millenniumskiftet fanns Lindberg med i bland annat grupperna The Cliffhangers (1991), Blindshag (1992, 1995), The Freinds (1995), The Maharajas (1996), The Maggots (1997) och The Infidels (1997). Det är mestadels outgivet material från dessa grupper som samlats på "The Moon Was Full..." och Lindberg är kompositör/medkompositör till fjorton av skivans arton spår.
Det är en imponerande samling låtar av hög kvalitet. Visst hör man varifrån inspirationen hämtats och det dyker upp associationer till det engelska, amerikanska och svenska sextiotalet. Mest är det ändå en självständig kärleksförklaring och förståelse för den musik deras själsfränder spelade in trettio år tidigare.
