Sidor

onsdag 29 december 2010



CONWAY TWITTY
The Ballads of Conway Twitty
(Bear Family)


“Conway Twitty was a great singer, there are many great singers, but Twitty´s greatness resided as much in his uniqueness and in the way he intuitively understood his audience. When his audience was young, he recorded songs that caught their giddy hormonal rush. When rock´n´roll changed in the midsixties, he realized that neither he nor his fans were listening to it any more, so he switched to country music. He echoed a generation as it made its often awkward way into and through adulthood. He didn´t need market surveys, media consultants, or spin doctors. He just looked inside himself and knew. Many of his songs were self-composed while some came fresh from the Nashville and New York music mills, and other were written long ago. He brought much of himself to them all. Truly, he was one of the best friends a song ever had”

Så träffande inleder Colin Escott det medföljande texthäftet till “The Ballads of Conway Twitty” och gör därmed ytterligare analyser överflödiga.

Vid andra världskrigets slut 1945 bildade den då tolvårige Harold Lloyd Jenkins sin första orkester - ett hillbillyband kallat Phillips County Ramblers - som spelade på barer, skoldanser och hos mindre radiostationer. I mitten på femtiotalet var han en rutinerad musiker som insåg att närmaste vägen till framgång och berömmelse gick via Elvis Presleys förändring av countrymusiken.

Under det mer slagkraftiga namnet Conway Twitty sökte sig Jenkins till Sam Phillips Sun Records i Memphis. I bagaget hade han den egenhändigt skrivna “Rock House”, vilken Phillips istället lät Roy Orbison spela in. Det enda officiella avtrycket från Twittys sejour hos Sun Records blev just hans namn inom parentes under Orbisons inspelning av “Rockhouse”.

Det skulle dröja ytterligare något år innan Twitty fick sitt stora genombrott med “It´s Only Make Believe”, listetta både i USA och England, och det är väl ingen större överdrift att påstå att Conway Twitty därefter varit en av countrymusikens mest framgångsrika sångare.

Orsaken till hans makalösa framgång kan banne mig inte sammanfattas bättre än i Colin Escotts ord: Truly, he was one of the best friends a song ever had”. Samlingen “The Ballads of Conway Twitty” visar att Twitty hade en enastående förmåga att hitta och ta fram det väsentliga i varje sång, både sina egna och andras.

http://www.youtube.com/watch?v=QMCBmWG49iY
http://www.youtube.com/watch?v=CRrKvlb3pAg

fredag 17 december 2010

BÄST 2010
Nedan är skivor och inspelningar jag lyssnat på under året. Det betyder nödvändigtvis inte att musik eller utgåvor har 2010 som utgivningsår. Det kan t ex vara sådant som jag återupptäckt eller aldrig hört innan. Ebay och Gemm har ökat tillgängligheten och gjort all musik lika aktuell.

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Det här är inte New York
(Punks Only)

Malmögruppen Bäddat För Trubbel gör genuint rakryggad rockmusik som slår undan fötterna för allt vad beräkning, karriär och fina manér heter. Gruppen tar vid där Wilmer X lämnade Larm, Svenska Pop Fabriken och Amigo. Lika hoppfulla, vardagsnära och enkla som Wilmer X kändes med de två första singlarna - ”Sov Min Älskling/Säj Din Mamma & Din Pappa" och "En Dansande Polis/Wilmer I Paris” - känns idag Bäddat För Trubbels debutalbum ”Det här är inte New York”. Svensk rockmusiks största hopp just nu. Gitarrljudet i ”Jag är bättre än dig” är fullständigt avväpnande.

THE MAHARAJAS
Sucked Into The 70´s
(Crusher)

The Maharajas behärskar alla de olika stilarter som samlades under det gemensamma namnet Pubrock. Ett sjuttiotalsfenomen som höll liv i femtiotalets rock´n´noll, sextiotalets beatmusik och de på folk- och countrymusik baserade influenserna från The Band. På fyra originalspår ger oss Maharajas en påminnelse om hur lysande Dr Feelgood, Brinsley Schwarz , Graham Parker och hela denna underbara period kallad Pubrock var.

RILEY
Grandma´s Roadhouse
(Delmore)

Rileys fyrtio år gamla inspelningar, “Grandma´s Roadhouse”, är ett unikt dokument över vad begåvade musiker kan åstadkomma med relativt små medel, i kombination med en djup förankring i amerikansk rotmusik - såsom country, gospel, rock´n´noll - och en slags övertygelse om att vardagen är livets nerv.

SLAP THAT BASS!
The Story of Finnish Rockabilly & 50´s Style Rock´n´Roll 1979-2009
(Johanna)

Sam Phillips ständiga råd till sina artister i SUN-studion: “Keep It Simple Boys”, löper som en röd tråd genom “Slap That Bass” och rådet visar sig vara lika rätt i Helsingfors 2009 som det var i Mempis 1955. När engelska teddyboys på sjuttiotalet lade ner stora summor på rätt kläder, sydde de finska rockabillyentusiasterna om sina mor- och farföräldrars kläder och snickrade boots av gamla träskor. Driven av samma nervösa energi som femtiotalets amerikanska förebilder gjorde Buck Jones & His Rhythm Riders 1999 - med “I´m Gonna Rock Your Brains Out” - vild, passionerad hembränd rockmusik. När känslan får styra blir det precis så här bra.

JULIAN LEAL
Not Just Another Pop Album
(Useful Records)
Ursprungligen kom Julian Leals egenhändigt gjorda album ut 1985. Leal skrev låtarna, spelade alla instrument utom trummor, sjöng och lade på stämmor, mixade, producerade och försökte slutligen sälja resultatet. Av de få som lyckades komma över ett exemplar fanns naturligtvis de kreativa krafterna bakom den svenska etiketten Sound Asleep Records. Dessa har nu förbarmat sig över oss andra och återutgett Julian Leals lilla powerpopmästerverk. I en begränsad upplaga på hundra (100!) exemplar kommer man - under samlingsnamnet “Sound Investment CD Club” - även fortsättningsvis att släppa obskyra trevligheter som nästan inga andra än Christer Strömberg och Jerker Emanuelson hört talas om.

A REAL COOL TIME REVISITED
Swedish Punk, Pop and Garage Rock 1982-1989
(Amigo)

Visst hade man hört det tidigare och det är det som är meningen med riktigt bra rockmusik. Att den verkar i en tradition, men även tillför något för sin tid specifikt. Genom att addera punkens energi till Voodoo Dolls rockabilly, Nomads fascination för Pebblessamlingarna samt Bottle Ups kärlek till Link Wray och surfmusiken fick vi på åttiotalet äntligen en uppkäftig svensk rockmusik igen.

BILLY RILEY
The Mojo Albums, plus
(Bear Family)

På något sätt kom han alltid för sent Billy Riley. Borden verkade alltid redan tömda när det var hans tur att äta. Som musiker var han dock rikligt belönad Han behärskade allt: Rock´n´roll, Folk, Country eller som här Blue-eyed-soul.

A ROCKET IN MY POCKET
The Soundtrack To
THE HIPSTER´S GUIDE TO ROCKABILLY MUSIC
(ACE)

Det hickas, frustas och stönas och var och varannan sjunger som om de har en het potatis i munnen. Det finns helt enkelt inget övrigt att önska, för det är så här rockabilly låter när det är som allra, allra bäst. Författaren Max Décharné visar sig vara precis rätt person att, för en ny, ung musikintresserad generation, lyfta fram rockabillymusiken som en av rock- och populärmusikens allra mest vitala, adrenalinpumpande och revolutionerande musikstilar.

BOBBY CHARLES
See You Later, Alligator
(Bear Family)

Robert Charles Guidry - eller Bobby Charles som han döptes om till av Leonard Chess - hade under senare halvan av femtiotalet klippkort till Cosimo Matassas inspelningsstudio i New Orleans, Louisiana. Med Paul Gayten som producent och musiker som Lee Allen - tenorsax och Earl Palmer - trummor bakom sig, befann sig den knappt tjugoårige sångaren i den bästa av världar.

KENT NORBERG
The Last Polar Bear
(Bear Family)

Den som gillar powerpop hittar i boxen ”35 YEARS!!! BEAR FAMILY RECORDS” Satorgitarristen Kent Norbergs och hans “The Last Polar Bear”. Trots den sorgmodiga texten om global uppvärmning och de ödesdigra konsekvenserna för jordens isbjörnar är sången en riktig skönhet. Norberg blandar med säker hand Big Star med The Smithereens och lägger in snygga 10CC-stämmor som är så smakfulla att jag saknar ord. Norberg har definitivt gjort den snyggaste pop jag hört på länge.

PETE MOLINARI
A Train Bound For Glory
(Clarkesville)

För Pete Molinari - som befinner sig i ständig rörelse - finns inget artistiskt slutmål. Resan är behållningen. Molinari lyfter på hatten och hälsar välkommen till Linje Lusta. Vill du åka med så hoppa på, annars blir du kvar vid hållplatsen stirrande på sista vagnens akterljus.

JOHN PAUL KEITH & THE ONE FOUR FIVES
Spills And Thrills
(Big Legal Mess Records)

När man lägger “Spills And Thrills” i spelare så väller en så äkta och naturlig rock´n´roll ut, att man måste gå via tidiga The Blasters - och på vägen passera Johnny Thunders “So Alone” - ända tillbaka till femtiotalet och Ricky Nelsons inspelning av “Lonesome Town” för att hitta samma avspända attityd och känsla.

JOE DUNNETT & THE NEW RENEGADES
Lay Down
(Philips)

Förbluffad drog jag upp singeln ur en skivback i ett av Helsingfors skivantikvariat. The Renegades utan Kim Brown vid sångmikrofonen spelade 1976 in den här pubrockrökaren och lade den som b-sida till en nyinspelning av ”Cadillac”. Singeln gavs ut i Tyskland i samband med att gruppen turnerade där. Man skulle vilja ha en hel Lp som låter så här bra.

STRAWBS
Lay Down
(AM)

När jag städade i skrivrummet kom den här singeln från 1972 fram och jag hade fullständigt glömt hur bra den är. Suverän pop med starka influenser från brittisk folkrock.



THE DISTRACTIONS
Come Home
(Occultation)

Eden Kanes gråtande småbröder är tillbaka. Och det är inte vilken återkomst som helst. ”Lost” låter t o m bättre än albumet ”Nobody´s Perfect”.




CUFF THE DUKE
Way Down Here
(Noble Recording Co.)

Att “Way Down Here” är Cuff The Dukes minst experimentella skiva betyder inte att musiken saknar överraskningar eller har blivit slätstruken. Nej, istället har musiken blivit mer homogen och de olika stilarna är nu helt integrerade i gruppen. Framför allt är “Way Down Here” rakt igenom behagligt vacker.

SE- och LÄSVÄRT

SEAN TYLA
Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll
(Soundcheck Books)

En välskriven och intressant skildring av det extremt tuffa arbetet i en bransch där bara framgång räknas. Och endast den som vet vad han vill överlever med hälsan i behåll. Sean Tyla visar att han är en överlevare och i ”Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll” ger han oss historierna om Ducks Deluxe och Tyla Gang. En vol. 2 lär vara på gång och jag kan knappt vänta på historien om The Force.

JOHAN CRONEMAN
Filmrecensent och tv-krönikör i Dagens Nyheter

Började prenumerera på DN enbart för att inte missa någon av hans krönikor. Han formulerar allt vad jag själv tycker, men inte lyckas uttrycka. 2006 fick Croneman Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik med motivationen: "Johan Croneman har ett mycket stabilt humör. Han är alltid arg. Det gör honom ovanlig och viktig i ett kulturklimat som annars i hög grad präglas av längtan efter att tycka om och bli omtyckt."

BRINSLEY SCHWARTZ DISKOGRAFI
HÅKANs POP

Popprofessor Håkan Pettersson och Mickey Juppkonnässören Lars Kärrbäck gjorde en ordentlig och ambitiös djupdykning i först Brinsley Schwartz skivutgåvor och nu senast tar de sig an Billy ”Rockpile” Bremner och där det finns det långt mer än jag hade förstått. Spännande och intressant läsning gjord av fans för fans. Det blir alltid bäst så.
http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?kid=43


OIL CITY CONFIDENTIAL
(Cadiz Music)

Wilko Johnson guidar genom oljeraffinaderiernas Klondyke, Canvey Island. Maniskt och spännande, ja rent av vacker är historien om pubrockens kungar, Dr Feelgood. Julien Temple har gjort en av de bästa rockdokumentärer jag sett.



PETE MOLINARI
(Konsert 10.10.29 och 10.11.02)

Molinari - som befann sig i Stockholm för att göra en inspelning - gjorde två i det närmast oannonserade livespelningar. Först på Izzy Youngs Folklore Centrum, där han ensam med akustisk gitarr spelade inför tjugofem personer och fyra dagar senare uppträdde han med band på Pet Sounds Bar. Två fantastiska spelningar som visar vilken bredd och hur stilmässigt svårfångad Pete Molinari är.

lördag 11 december 2010



Cuff The Duke
Way Down Here
(Noble Recording Co.)


Den kanadensiska gruppen Cuff The Duke är återhållsam med sina skivsläpp. Debuten “Life Stories for Minimum Wage” kom redan 2002. Den självbetitlade tvåan släpptes 2005 och trean “Sidelines In the City” 2007. Och så då deras senast, “Way Down Here” (2009), som är gruppens fjärde och också dess minst experimentella skiva.

Cuff The Duke består av fyra begåvade musiker som inte räds att blanda stilar som normalt inte kopplas samman. På de tre första skivorna drog sig inte bandet för oväntade, halsbrytande stilbyten på ett sätt som ingen annan tidigare hade gjort det. Man levererade den ena överraskningen efter den andra och mixade folk- och countrymusik med progressiv, symfonisk rock. Ibland lät de som ett ledset Samla Mammas Manna och ibland som om någon av Keith Emersons grupper - Nice eller Emerson, Lake & Palmer - gått vilse och förlorat sig i den amerikanska folkmusiken.

Det låter förskräckligt och borde kanske vara det, men det är inte det. Istället skapas en balanserad, spännande musik som gör Cuff The Duke helt unika. Förutsättningen för att göra det här bra är att vara ung och nyfiken. Att kunna förhålla sig till både progressiv rock och country utan skygglappar och förblindande förutfattade meningar. Att kunna ta det bästa från varje genre och använda det efter eget huvud. Just däri ligger gruppens styrka.

Att “Way Down Here” är Cuff The Dukes minst experimentella skiva betyder inte att musiken saknar överraskningar eller har blivit slätstruken. Nej, istället har musiken blivit mer homogen och de olika stilarna är nu helt integrerade i gruppen. Framför allt är “Way Down Here” rakt igenom behagligt vacker.

Och hur skall en åldrad monogam kunna motstå en textrad som: “The simple things in life like love we take for granted dear. But growing old with you my love is something I don´t fear.”

http://www.youtube.com/watch?v=H9sjJjCa--w
http://www.youtube.com/watch?v=gAUTO7GEIT4

måndag 6 december 2010

Oh! CAROLE KING

Ingen annan kvinna har betytt så mycket för brittisk popmusik som Carole King. Hennes betydelse och påverkan kan bara jämföras med det inflytande Buddy Holly haft över den popmusik som The Beatles kom att erövra världen med.

Det tidiga sextiotalet betraktas ju ofta som ett vakuum mellan femtiotalets rock´n´roll och sextiotalets explosion av popmusik. Det var under dessa år som kompositörerna hade sin gyllene era. Carole King - tillsammans med maken och textförfattaren Gerry Goffin - kom att bli bland de främsta. Deras förmåga att förena svart och vit popmusik var unik. Innan The Beat Boom exploderade skrev Goffin & King musik för oftast svarta amerikanska artister, vilken kom att passa utmärkt även för brittiska sångare och sångerskor. Det var åren före och närmast efter det att The Beatles slog igenom.

Det stora genombrottet kom med The Shirelles inspelning av "Will You Love Me Tomorrow" (1960) som blev en jättehit i både USA och England. Därefter rullade det på med ett tjugotal hits de närmaste fem åren. De kanske snyggaste gjordes av den begåvade vokalgruppen The Drifters, som fick hits med "Some Kind of Wonderful" (-61), den mästerliga "When My Little Girl Is Smiling" (-62), "Up On The Roof" (-63) och "At The Club" (-65). Alla snyggt arrangerade med både blås och stråkar som är svåra att värja sig mot.

AT THE CLUB

Lyssna på "At The Club" och ni förstår vad jag menar. En väl markerad takt, en akustisk stålsträngad gitarr, därefter Johnny Moore som berättar att den efterlängtade fredagskvällen äntligen är här. In kommer kören och när vi mår som bäst smyger sig stråkarna på oss. Man kan inte kalla det solo, men mitt i sången tas allt ner till bara några takter pianoackord. Utifrån det byggs ett crescendo upp, men nu med ett mer markerat blås och slutligen inser man vilken höjdarkväll Mr Moore har haft!

Ni, som inte tycker er behöva allt som The Drifters spelade in, kan hitta "At The Club" på Kent-samlingen med samma namn. På köpet får ni då också originalet till "Some Kind of Wonderful" med The Soul Brother Six, skriven av deras sångare John Ellison och en hit för gruppen 1967. Alltså inte Goffin & King-låten, utan den som The Inmates gjorde på sin andra Lp, "Shot In The Dark" (-80).

The Drifters var sedan 1953 väl etablerade. De bildades för att ge Clyde McPhatter en egen grupp efter avhoppet från The Dominoes. Längre fram kom Ben E King att avlösa McPhatter , men ingen av dessa två fanns kvar när Carole King och Gerry Goffin fick förtroendet att skriva för gruppen. Vänd gärna på "Up On The Roof" och spela "Another Night With The Boys", vilket är en uppdaterad och själfull doo-wopballad. Även den komponerad av duon.

THE COOKIES

Den kvinnliga vokaltrion The Cookies adopterades nästan av King och Goffin, som kom att skriva det mesta trion spelade in. The Cookies arbetade som kör- och demosångerskor för låtskrivarna i Brill Building när de fick chansen att spela in "Chains" 1962. Ytterligare tre hits skulle det bli innan det var dags för Earl-Jean McCree att göra solokarriär. Fortfarande skrevs materialet av Goffin & King. Under artistnamnet Earl-Jean gjorde hon originalet till "I´m Into Something Good" 1964. Trots den lite barnsliga sången och det enkla kompet så är den, tillsammans med "Chains" och "I Never Dreamed", det mest minnesvärda hon och The Cookies spelade in. Hela deras produktion finns samlad på den av Sequel Records 1994 utgivna Cd´n "The Complete Cookies".

"I´m Into Something Good" skulle komma att bli den första av nästan tjugo hits i USA för Herman´s Hermits mellan åren 1964 - 68. De förstörde låten genom att dra upp tempot, men sålde ändå betydligt mer skivor än Earl-Jean.

"The Loco- Motion" blev Little Evas genombrott sommaren 1962. I bakgrunden finns kompisarna i The Cookies körande. Earl Jean var den som rekommenderade Carole King att använda den 17 årige Eva Boyd som barnvakt. Boyd blev tillfrågad om hon ville sjunga in en demoversion av "The Loco-Motion", som ursprungligen var tänkt för Dee Dee Sharp. Inspelningen var så välgjord att Don Kirshner, på det nystartade skivbolaget Demension Records, köpte den som den var och gav ut den med Eva Boyd under namnet Little Eva.

Little Eva var ingen stor sångerska. King & Goffin öste material över henne, men likt The Cookies så var förutsättningarna inte riktigt dom rätta. Gräver man tillräckligt djupt finns det i alla fall några bra inspelningar med Little Eva, såsom "Another Night With The Boys" i duett med Big Dee Irvin. Den traditionella "On Top of Old Smokey", som i Carole Kings produktion blir "Old Smokey Loco-Motion" (Den definitiva versionen av "Old Smokey" måste ändå vara den på "Bo Diddley´s Beach Party - live" (1963). Bara Diddley kan ge en låt en sådan behandling!). Little Evas bästa stund kom något år senare. Inspelningen av Chip Taylors "Takin´ Back What I Said" 1965 är hennes stora ögonblick!

OH! NEIL

1995 släppte skivbolaget Drill Tone Records dubbel-cd:n "Carole King - The Right Girl / Complete recordings 1958 - 1966". Den innehåller allt det tidiga material King gav ut i eget namn. Däribland svaret på Neil Sedakas "Oh! Carol", naturligtvis döpt till "Oh! Neil" och "It Might As Well Rain Until September" (-62), som var hennes enda egna stora hit under sextiotalet. Den mindre säljande, men bättre, "He´s A Bad Boy" från året efter skulle ha passat utmärkt i en dramatisk George "Shadow" Morton-produktion för The Shangri-Las ett par år senare. "Baby Sittin´" (-58) är ett försök att låta som Wanda Jackson medan "School Bells Are Ringing" är flickpop från 1962 och "We Grow Up Together" (-63) och "Queen of The Beach" (-59) är teenbeat.

Det finns inget revolutionerande i Kings tidiga, spretiga och lite naiva inspelningar. Intressantast med Drill Tone-cd:n är istället hennes demoinspelningar. Hennes begränsade, men mycket personliga, röst gör sig alldeles utmärkt i den spröda "Crying´ In The Rain". The Everly Brothers måste omgående ha förstått vilken genial sång det är. Mycket riktigt fick de också en megahit 1962 med "Crying In The Rain". När jag såg bröderna i London för några år sedan så var det en av kvällens höjdpunkter.

Den absolut största anledningen till att skaffa "The Right Girl..." är att den även innehåller den magnifika "A Road To Nowhere" (-66). Mot en orientaliskt ödesmättad, nästan psykedelisk, bakgrund förklarar Carole King till vilken punkt hon och Gerry Goffin kommit i äktenskapet: "Our love it has rotten right down to the core. Whatever we had, we don´t have it anymore...Well I tried and I tried to make things work out right. But I guess we're two people who can't help but fight." Strax därefter flyttade King och Goffin till Los Angeles, dock inte tillsammans.

Bobby Vee, som ju inte gjorde något rätt, fick sin första och enda listetta med "Take Good Care of My Baby" 1961. Samma år gjorde han en mindre bra version av den charmiga bagatellen "Walking With My Angel". Då är Carole Kings outgivna demo från samma år betydligt roligare. Med enbart eget pianokomp och vispande trummor promenerar hon genom låten med en enkelhet som idag är närmast bristvara.

Bästa utgivna version av "Walkin´ With My Angel" står svenska The Mascots för på debut-Lp:n "Your Mascots" (-65). Bara i en tid när kompgitarren var kung lät beatmusik så här oskyldig. Det var innan John Mayall släppte sitt s.k. Beano album 1966 och Eric Clapton för alltid förändrade vårt sätt att lyssna på musik. År 2005 kom den stora Joe Meek-boxen "Portrait of a genius - The RGM legacy". Den innehåller en outgiven "Walkin´ With My Angel" med Lee Starr & The Astrals som har samma enkla kvaliteter som den svenska versionen.

JOE MEEK

För er som vill tränga in i Joe Meeks universum är boxen en utmärkt investering. Komplettera gärna med Repertoiresamlingen "The Complete Heinz", RPM-utgåvorna "Glenda Collins - This little girl´s gone rockin´!" och freakbeat-samlingen "Joe Meek´s Groups - Crawdaddy Simone". På den senare får ni allt, inklusive den outgivna singeln "Leave My Kitten Alone / Don´t Know What To Do", med The Syndicats, där Steve Howe var gitarrist 1964-65. Deras "Crawdaddy Simone" och "Howling For My Baby" hör till den fräckaste brittiska rhythm & blues som spelats in.

Saknar ni biografin "The Legendary JOE MEEK - The telstar Man", skriven av Meek-kännaren John Repsch, så finns på ebay säkert möjlighet att reparera skadan. Gör vid nästa Londonresa gärna även ett besök på 304 Holloway Road. Lyft blicken från den cykelaffär som nu ligger på nedre botten och några meter upp ser ni den metallplatta som satts upp till Meeks minne. Där bodde och arbetade han fram till tredje februari 1967, då han - paranoid och förbisprungen av tiden - först sköt sin kvinnliga hyresvärd och sedan sig själv. Allt framför ögonen på sin assistent och förmodade pojkvän, Patrick Pink. Joe Meek var inte som någon av oss andra.

LOWE & EDMUNDS

När Nick Lowe & Dave Edmunds spelade in sin version av "Crying In The Rain" - för den medföljande Ep:n "Nick Lowe & Dave Edmunds sing the Everly Brothers" till Rockpiles enda Lp "Seconds of Pleasure" 1980 - så promenerade dom på en väl upptrampad stig. Nästan varje amerikansk utgåva av en Goffin & King-inspelning följdes av en engelsk dito. Den engelska vokalduon Peter & Gordon gjorde redan 1965 en behaglig och pojkaktigt anspråkslös version av "Crying In The Rain".

Andrew Loog Oldham hade Phil Spector i tankarna när han producerade "Is This What I Get For Lovin´ You Baby" med Twice As Much. Sången, som Goffin & King skrev ihop med Spector åt The Ronettes, har mycket av det som man förknippar med Carole Kings arrangemang. Dom breda pianoackorden i inledningen, tamburinen, klockspelet, stråkarna och slutligen en fantastiskt fin trumpet innan allt tonar ut. Det enda som saknas är det trevliga ljudet av en triangel och kastanjetter. Ronnie Spectors förtjusande vibrato är naturligtvis svårslaget, men Twice As Much gjorde ett gott försök. Gruppen är annars mest kända för sin version av Jagger & Richards "Sitting On A Fence" sommaren 1966.

DUSTY SPRINFIELD

Dusty Springfield är den i England som spelat in flest av Carole King och Gerry Goffins låtar. Redan 1964 gjorde hon "Will You Love Me Tomorrow", 1965 -"I Love You For A While", "I Can´t Hear You No More", "Some of Your Lovin´" och den snygga "Oh No, Not My Baby", som blev en hit för Manfred Mann samma år. Båda konkurreras dock ut av Maxine Browns original från året innan. Brown lutar sig tillbaks och litar fullständigt på både pojkvännen och sin egen vokala förmåga.

"Going Back" blev en stor hit för Dusty 1966. Hon älskade låten, men var tvungen att först vänta ut och förvissa sig om att originalen med Goldie - från Goldie & The Gingerbreads - inte skulle bli en storsäljare. Därefter gjorde hon sin egen version. Vilken man föredrar är en humörsfråga, båda är mycket bra! The Byrds förvandlade den till folkrock och gjorde sedan countryrock av Goffin & Kings "Wasn´t Born To Follow", som kom att ingå i soundtracket till Dennis Hoppers film "Easy Riders".

Dusty spelade in mer än tio olika Goffin & King-låtar under sextiotalet, inklusive dom fyra som finns med på den, av Jerry Wexler producerade, rosade "Dusty In Memphis" (-69). Att hon tog med hela fyra av Lp:ns elva låtar visar vilket förtroende hon måste haft för parets förmåga att skriva även mognare material. Deras "That Old Sweet Roll (Hi-De-Ho)" släppte Atlantic Records som en av Dustys singlar samma år.

BRINSLEY SCHWARZ

När Nick Lowe 1977 spelade in "Halfway To Paradise", så hade han säkert hört Tony Orlandos fint tidstypiska original. Än troligare är väl att han redan som ung fastnade för Billy Furys hit med samma låt 1961. "Halfway To Pardise" är en av dom två Goffin & King-låtar som öppnade mitt hjärta för duon. När svenska The Panthers 1966 lade låten som b-sida på sin sista singel, ansåg jag att det var deras bästa inspelning.

De förmodlingen långa nattliga diskussionerna på 10 Carew Road i Northwood - det hus som gruppen Brinsley Schwarz hyrde 1970 - mellan kanske främst Nick Lowe och den nye medlemmen Ian Gomm, handlade säkert ibland om kompositörena i Brill Building tio år tidigare. Båda utvecklade ett sätt att skriva musik på som är i rakt nedstigande led från King, Goffin och deras kollegor. Brinsley Schwarz spelade in och döpte sin femte Lp efter The Crickets Englandshit "Don´t Ever Change" 1962.

"Don´t Ever Change" och "Keep Your Hands of My Baby", Little Evas uppföljare till "The Loco-Motion", är två Goffin & King-sånger som The Beatles spelade live på BBC under sina tidigare år. Som The Silver Beatles gjorde gruppen femton låtar i Deccas studio första januari 1962, däribland "Take Good Care of My Baby". Debut-Lp:n "Please Please Me" innehåller gruppens version av The Cookies "Chains". När The Beatles besökte Amerika första gången, var ett av önskemålen att få träffa makarna King-Goffin. Respekten för de amerikanska kollegorna var stor.

En rolig inspelning av "Keep Your Hands of My Baby" är den med The Trashmen på Sundazed-Lp:n "The Trashmen - Live Bird 65-67". Som titeln antyder är den alltså live och för älskare av surfmusik i allmänhet, och The Trashmen i synnerhet, är den ett måste. På samma skiva ligger också den snygga Dylanpastischen "Same Lines". Det blev deras sista singel 1966. Den har inget med Carole King att göra, men är ändå ett stycke musik väl värd att ha.

Den andra låten som öppnade mina sinnen för Carole King var "He´s In Town". Engelska The Rockin´ Berries version var den jag hörde först. De spelade även in "I Need You" och "You´re My Girl" som också det är Goffin & King-kompositioner. Den sistnämnda, liksom "He´s In Town", hämtade The Rockin´Berries från amerikanska The Tokens repertoar.

I Sverige gjorde engelska The Dee Jays 1968 en hyfsad "He´s In Town", som inte avviker allt för mycket från originalet. The Friends tog sig an låten mer som en brittisk rhythm & blues-ballad.

HARMONY POP

Harmony pop har sitt ursprung i svart doo-wop. Därefter kom vita vokalgrupper som Dion & The Belmonts, som då fortfarande hade kvar en fot i femtiotalet. Tidigt sextiotal kastade The Four Seasons loss och skapade ett nytt vokalt sound med låtar som "Big Girls Don´t Cry", "Sherry" och den strålande "Rag Doll". The Tokens sätt att framföra King & Goffins "He´s In Town" passade The Rockin´ Berries perfekt. Gruppen, som var stora beundrare av The Four Seasons falsettsång, plagierade The Tokens arrangemang och fick en hit med "He´s In Town" i sitt hemland 1964.

När The Rockin´ Berries vokalt är som bäst, kan de bara jämföras med samtida The Ivy League. John Carter och Ken Lewis träffades redan som skolgrabbar hemma i Birmingham på femtiotalet. Gemensamt intresse för att skriva musik gjorde att de hamnade på Denmark Street i London hos musikförläggaren Southern Music.

Tillsammans med olika musiker började duon göra egna inspelningar under namnet Carter-Lewis & The Southerners. Deras version av "Skinny Minnie" är den bästa och de egna kompositionerna "Easy To Cry" och "Sweet And Tender Romance" är utmärkt brittisk beat. Den senare gjorde även P J Proby en lyckad cover på. Under en kort period ingick samtidigt Jimmy Page och den virvelkåte trummisen Viv Prince i The Southerners (Prince var för övrigt fullständigt briljant i tidiga The Pretty Things och därefter på VAMP:s enda utgivna singel, "Floatin´ " 1968).

1964 träffade John Carter och Ken Lewis sångaren Perry Ford. Alla tre hade erfarenhet av studioarbete och var flitigt använda för att lägga körbakgrunder på andras inspelningar. Tillsammans bildade de den vokala supertrion The Ivy League.

Några av de absolut bästa harmony pop-låtarna skulle komma att skrivas och spelas in av gruppen. Där t ex The Rockin´ Berries gick bet pga. bristande material, kunde den här trion ösa ur sig förstklassiga sånger. De nöjde sig inte med poppärlor som dom sagolika "Funny How Love Can Be" (skrevs för The Rockin´ Berries, som dock aldrig spelade in den), "Thank You For Loving Me" eller "Tossing And Turning".

Med sånger som "Four And Twenty Hours", "Lonely Room", och mästerverket "My World Fell Down" visade The Ivy League att genren inte hade några gränser. Gruppens begåvning som sångare och låtskrivare lämnade avtryck långt in i det som något år senare utvecklades till psykedelia. Från 1967 arbetade John Carter och Ken Lewis i och runt The Flowerpot Men, vars genombrott var "Let´s Go To San Francisco". De skrev allt material åt gruppen och i den vackra "White Dove" lyckas de t o m överträffat sig själva!

Sverige bidrog med något av det bästa som spelats in inom harmony pop-genren. The Hounds "The Office Girl", skriven av Henrik Salander, förtjänar allas öron. Detsamma gör Göteborgsgruppen The Jackpots, ett av få svenska band som var i världsklass åren 1966 - 68. Med starka originallåtar som, "Jack In The Box", "When I Whisper Your Name" (av Claes af Geijerstam), den av Perry Ford skrivna "Lincoln City" och välgjorda coverversioner av "Funny How Love Can Be", "Tossing And Turning", "Tiny Goddess", "King Of The World" och "Shadows And Refelection" borde ett internationellt genombrott ha varit rena promenadsegern! Lågprisutgåvan “"JACKPOTS - Jack In The Box" kostar under en hundring. Ingen annan svensk skiva förtjänar dina pengar bättre!

...GOIN´ BACK

"Goin´ back - The songs of GOFFIN & KING" (Sequel Records) är namnet på en cd som kom 2000 och samlar trettio engelska inspelningar skrivna av Carole King & Gerry Goffin. Den ger en god bild av vilken betydelse paret haft för engelsk popmusik. Goffin skrev texterna och King skrev, arrangerade och ibland producerade musiken. Hur genial den är framgår av det mesta på plattan, ett flertal redan nämnda ovan. Öppningsspåret "Stage Door", med The Tony Jackson Group från 1965, är kanske det allra bästa exemplet på parets inflytande över brittisk beatmusik. Text, musik och framförande i perfekt harmoni!

Fram till mitten på sextiotalet gjorde Goffin & King låtar som skulle påverka en hel generations sätt att skriva, framföra och lyssna på musik. Kompositörer som Carter-Lewis och Lennon-McCartney hämtade naturligtvis inspiration från flera olika håll, men Carole King var en av de viktigaste.

Fotnot 1. För den som vill fördjupa sig i Gerry Goffin & Carole Kings musik finns de båda ACE-samlingar "A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961-1967" (2007) och "Honey & Wine - Another Gerry Goffin & Carole King Song Collection" (2009)

Fotnot 2. Ken Emersons utmärkta bok "ALWAYS MAGIC IN THE AIR - The Bomp And Brilliance of The Brill Building Era" (Penguin Books, 2005) är den fascinerande berättelsen om kompositörena Leiber/Stoller, Bacharach/Davis, Sedaka/Greenfield, Barry/Greenwich, Pomus/Shuman och Goffin/King. Alltså namnen vi sett så många gånger under låttitlar.

http://www.youtube.com/watch?v=AHSKSynZM9w

http://www.youtube.com/watch?v=5Diab-7m40U

http://www.youtube.com/watch?v=zTUI8uaD7d0





(Artikeln är något omarbetad i förhållande till den som publicerades på Rootsy vintern 2007)

onsdag 17 november 2010


JACK DOWNING

Jack Downing var en av countryrockens pionjärer. Verksam i Sverige gjorde den amerikanske sångaren musik som var långt före sin tid. Downings enda album, »Now And Then«, är en oupptäckt klassiker från 1970, på vilken både Kris Kristofferson och Zal Yanovsky från The Lovin´ Spoonful medverkar. Tjugo år senare störtade han - från sin lägenhet på Rutger Fuchsgatan i Stockholm - fyra våningar rakt ner i asfalten och slog ihjäl sig.

- Om du tar hem en flicka för natten, lägg alltid en handduk i sängen.

Med en blinkning "män emellan" levererade den biologiske fadern tipset till sonen han inte sett på över tjugo år. Med vita tänder och Clark Gable-utseende hade den äldre av de två charmat många kvinnor och ett gott råd kunde ju aldrig skada.

Några år innan mötet med sin riktige far lämnade John Jackson LeMar Downing hemmet, eller snarare föräldrarna, för att bli vuxen. Hemmet kom under uppväxten att bli överallt och ingenstans. Född elfte januari 1940 i Little Rock, Arkansas och med en styvfar som officer inom US Air Force, var familjen tvungen flytta dit där armén ville ha fadern placerad. Åren mellan sju och fjorton gick John Jackson i inte mindre än femton olika skolor.

Rådet från fadern var kanske inte så tokigt, med tanke på den livstil som hade präglat den unge sonen. Rastlös, full av energi och utan behov att lämna spår efter sig kom han att gå på fyra olika collage. Han skrev senare in sig på universiten i Berkeley, tanken var att bli lärare. 1962 tog han en Bachelor of Arts i engelska och historia, studerade konst på fritiden och uppmanades att istället bli konstnär.

Tiden räckte inte till och inga avstånd var för långa. Efter ett par månader på varje ställe var det alltid dags att bryta upp. Då han kom till New York 1963 för att för första gången träffa sin far, tog han efter mötet sina sista besparingar och köpte en biljett vidare till Europa. Han landade i Amsterdam med några dollar på fickan, jobbade ihop pengar och fortsatte sedan till Stockholm.

När pianisten David Hynes kliver in på studentkåren hösten 1964, ser och hör han en bullrig amerikan hålla hov. Omgiven av unga flickor talar han med hög röst om Bob Dylans storhet. Hynes kliver fram och amerikanen presenterar sig som Jack Downing. David får sedan den fråga som Downing alltid ställde till nya bekantskaper:

- Vad tycker du om Bob Dylan?

Förmodligen blev Downing nöjd med det svar han fick, för där inleddes ett långt och fruktbart samarbete mellan de båda männen.

DAVID HYNES

Engelskmannen David Hynes far var läkare och tjänstgjorde under kriget i Indien och Sydafrika. Efter krigets slut sammanstrålade han med sin familj och köpte ett hus utanför Cambridge. Föräldrarna var musikaliska och hade höga ambitioner för sitt enda barn. Ett piano inhandlades omgående och David fick redan som sexåring påbörja en klassisk skolning.

Längre fram inledde han även studier i oboe. För att förkovra sig i instrumentet påbörjade han 1964 en musikakademisk utbildning i Paris. Efter bara några veckor hemifrån hade han festat upp sina studiepengar och tvingades leta arbete. Han fick veta att det var lätt att leva och få ett jobb i Sverige.

Klockan 21.00 den artonde februari 1964 stiger Hynes av tåget i ett svinkallt Stockholm. Redan dagen efter arbetar han som laboratoriebiträde på zoologiska institutet vid Stockholms universitet.

Närheten till universitetet och kårhusmiljön är grunden till det som längre fram skall komma att bli JACK DOWNING & THE OTHER SIDE . Det är även i den miljön som den första trummisen, Björn Askerlund, befinner sig.


Under hösten 1965 bildas The Other Side (namnet syftar på de olika sidorna av Atlanten) bestående av Downing - sång, Hynes - orgel och piano, Askerlund - trummor, Paul Thomas - bas och Mac McLeod - gitarr. Det är alltså en amerikan, en svensk och tre engelsmän som tidigt 1966 åker ut till Fruängen för att i Dieke Musiks källarstudio spela in den klassiska singeln "Like a Rollin´ Stone / Out My Light" för skivbolaget Karusell.

Behandlingen av Dylans sång är kompromisslös. Slamrigt, gapigt och dränkt i fuzzgitarr söker bandet trycka in originalets sex minuter på drygt halva tiden. Kompisar och flickvänner befinner sig samtidigt i den lilla studion och det är alla dessa som bildar den uppsluppna kör som ger sången dess partyatmosfär. Över kören hörs Paul Thomas och Bill Öhrströms stämmor för att skapa en känsla av gospel.

Den av Downing och Hynes komponerade B-sidan är garagerock i ett pumpande tempo som påminner om The Seeds. Ackompanjerad av Mac McLeods munspel vrålar Downing i desperation "My God, they´re turnin´ out my light!" och bandet gör allt för att överrösta honom och varandra.

Skivan föll antagligen ner helt död, men framstår idag som en av det årets bästa svenska singlar! Som producent anges Bill Öhrström, men Paul Thomas minns inspelningen mer som ett resultat av gruppens gemensamma idéer.

Vid samma tillfälle spelades ytterligare minst fyra låtar in: Mose Allisons "Parchman Farm", Willie Dixons "Seventh Son", Booker T & The M.G´s "Green Onions" och den amerikanska gruppen The Dartells enda riktiga hit "Hot Pastrami" från 1963. Den senare är en ren stöld av trashlåten "Mashed Potatoes" från 1960. Tyvärr kan ingen längre hitta bandet med inspelningen.

PAUL THOMAS & MAC McLEOD

David Hynes, som själv var oerfaren när det gällde att spela rockmusik, är idag noga med att kreditera basisten Paul Thomas för hur bandet lät i sitt tidiga skede. Det var han som var arkitekten bakom det lösa sound som bandet levererade. Det är Thomas som efteråt så genialt dubblerar basgången med fuzzgitarren i "Like a Rollin´ Stone". Han stod också för en del av deras repertoar, arrangerade och skapade passande riff.

Paul Thomas växte upp och spelade i lokala band i södra London, innan han kom till Sverige i augusti 1965 för att arbeta som lärare inom vuxenutbildningen. Luciaaftonen samma år träffade han Jack Downing och David Hynes vid en av deras spelningar i Gamla Stan. När deras ordinarie basist inte dyker upp erbjuds han platsen. Thomas minns hur engagerad och målmedveten Downings var:

- Jack var intresserad av allting i livet och kommunicerade sitt intresse och kunskap med stor glädje, entusiasm och generositet. Jag lärde mig en hel del av honom. Han var mycket förtjust i blues-, jazz- och folkmusik. Kom ihåg att det tidiga 60-talets USA präglades dels av medborgarrättsrörelsen och solidaritet med de svarta och deras musik, dels av folkmusikrörelsen och dess anknytning till radikal politik, t ex Woody Guthrie. Innan han kom till Europa var Jack en del av allt detta.
- Min bakgrund var i viss mån densamma som Jacks (även om han tidigare inte sjungit eller spelat), men ännu mer i rock 'n' roll, soul, rhythm & blues och modern jazz. Björn Askerlunds bakgrund var mer i New Orleans-jazz. David var såpass begåvad som musiker att han snabbt kunde anpassa sin klassiska träning till att spela en musik som var ett resultat av alla dessa influenser.
Gitarristen Keith "Mac" McLeod var redan innan vistelsen i Sverige en erfaren akustisk gitarrist. Han hade spelat med storheter som John Renbourn, säjs ha lärt Donovan att spela gitarr, samt utgjorde den ena halvan i en duo tillsammans med Maddy Prior, innan hennes tid i Steeleye Span.

Boende i ett konstnärskollektiv i Torquay övertalades McLeod av två svenska vänner att lansera sig i Sverige som folkmusikartist à la Donovan. Han uppträdde på olika ställen runt om i Stockholm, bl a Nalen och spelade in Gazell-singeln "Remember the Alamo / Candy Man" med Paul Thomas på bass .

Summan av musikernas olika folkliga influenser kommer att bli det som skiljer Jack Downing & The Other Side från andra samtida rockband. Det skall också visa sig att David Hynes ovanliga förmåga att snabbt förstå, ta till sig och i arrangemang omsätta Jacks idéer, blir den kugge som tillsammans med Downing själv ständigt driver bandet framåt.

BOZ SCAGGS

Downing hade under vintern 1964 - 65 hyrt in sig på en pråm vid Norr Mälarstrand. Under mycket primitiva förhållande arrangerade han spelningar, långt bortom dagens stränga krav från brand- och hälsovårdsmyndigheter. En kväll dyker landsmannen Boz Scaggs upp med en gitarr i handen. Jack frågar om han kan sjunga.

- Like a bird!
Downing drar upp honom på scenen och enligt David Hynes ger Boz de få närvarande en uppvisning i hur akustisk folk- och bluesmusik skall låta. Utan plektrum spelar han så hårt att högerhandens fingrar blöder. Förmodligen är repertoaren densamma som på hans Sverigeinspelade första Lp: "Steamboat, That´s Allright", "Let the Good Time Roll", "Girl from the North Country", "Stormy Monday Blues" m fl. Kanske gjorde han även Coasterslåten "Searchin´", vilken han senare spelade in tillsammans med svenska The Merrymen.

Hela 1967 befann sig Downing hemma i San Francisco tillsammans med sin svenska flickvän och senare hustru Pauline. På plats upplevde de den framväxande psykedeliska musikscenen. Enligt Pauline fick Jack användning för sin konstnärliga talang genom att göra tidstypiska flyers och affischer åt bl a klubben The Matrix, där band som Steve Miller Blues Band, Jefferson Airplane och tidiga Steppenwolf - under namnet The Sparrow - spelade.

Under Jacks bortavaro höll Hynes, Thomas och trummisen Bengt Nordgren liv i bandet genom att turnera med den i Sverige fortfarande boende Boz.

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE

Tidigt 1968 kom Downing tillbaka till Sverige. Tillsammans med David Hynes sätter han ihop ett nytt The Other Side, vars nya medlemmar var Kenny Håkansson - gitarr, tidigare T-Boones och Baby Grandmothers, och gamle Ola & The Janglers-gitarristen Christer Idering, nu på bas. För en kort tid återkommer Björn Askerlund som trummis samt en organist vid namn Anders Göransson.

Björn berättar att det i huvudsak var studenterna vid Stockholms universitet som hade möjlighet att höra bandet:

- När Jack kom tillbaka från USA spelade jag åter med The Other Side. Vi spelade varje vecka på kåren, teknis, handels och andra studentställen samt Gyllene Cirkeln.
Vilket även Christer Idering bekräftar:

- Vi var inte jättemycket ute och spelade och jag var aldrig med vid någon spelning utanför Stockholm.

Medlemmar kom och gick. Bandets fasta nav kom för många år framöver att bestå av Downing och Hynes. Under 1968 försvinner Askerlund för gott och ersätts av Bengt Nordgren. Idering är kvar, men Håkanssons plats tas av gitarristen Hans Englund. Med organisten Brynn Settels spelar de in en demo bestående av tre originallåtar: "Fast James", "Lonesome Hearted Archer" och "No Mans Land", varav de två första aldrig kommer att ges ut, samt Dylans "Open the Door, Richard".

Kenny Håkansson, som ständigt spelade under de här åren, är idag osäker på den exakta tidpunkten då han var medlem i The Other Side, däremot minns han väl:

- ...känslan att det var väldigt kul och spännande eftersom han kom från Amerika och påminde om Bob Dylan, John Sebastian, Boz Scaggs osv, alltså att han kändes äkta.

BASEMENT TAPES-INFLUENSERNA
Först 1969 skulle bandet få skivkontrakt igen. Tre år efter att "Like a Rollin´ Stone" spelades in gör RCA två singlar med Jack Downing & The Other Side, de blev de enda som bolaget gav ut under hela gruppnamnet. Därefter var RCA endast intresserad av att lansera Jack Downing, trots att The Other Side alltid fanns med i studion. Hans Englund förklarar varför:

- När det gäller marknadsföringen av Jack - och inte Jack med band - var vi överens. Han var helt medveten om bandets betydelse för sin karriär. Det var självklart att bandet skulle spela på plattorna, men som skivartist var bandet lite för diffust. Medlemmarna var ju inte desamma hela tiden och många gästmusiker bjöds in på skivorna. Det är möjligt att Jack sedan gav en annan förklaring till bandet.
Om Downing vid återkomsten från USA hade med sig en kopia av den lackskiva Columbia Records gav ut för att försöka intressera musikbranschen för Dylans låtar, eller en av alla bootlegutgåvor som genast dök upp från vad som kom att kallas för "The Basement Tapes", minns ingen längre.

Bob Dylan & The Band, eller The Hawks som de fortfarande hette, spelade under sommaren och den tidiga hösten 1967 in ett stort antal sånger under otvungna former. Först samlades man hemma hos Dylan i Woodstock, men senare flyttades inspelningarna över till källaren i det hus The Hawks hyrde, kallat The Big Pink. Samlingen av musiker struntade fullständigt i vad som för dagen var comme-il-faut. Det var som om "Freak Out", "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" eller "The Piper at the Gates of Dawn" inte existerade.

Istället för att påverkas av omständigt inspelad psykedelia, släpper de församlade, under enklast möjliga inspelningsformer, loss influenserna från allt de är uppvuxna med: folk, country, blues och rock & roll. Det är en uppsluppen och avkopplad stämning. Hela skivan - som slutligen släpptes officiellt 1975 - präglas av Bob Dylans och The Hawks / The Bands längtan att, utan yttre tryck och utan några som helst begränsningar, framställa den musik som låg dem närmast hjärtat.

Inspelningarna påverkade Downing starkt och som första RCA-singel hämtas "Open the Door, Homer" från just "The Basement Tapes". Titeln ändras till "Open the Door, Richard" och troligen är det den första officiella inspelningen av sången.

Som baksida valde man "Muddy Water". Sången skrevs av Joe Babcock och är densamma som Johnny Rivers hit från 1966 "(I Washed My Hands In) Muddy Water". Downings version ligger dock närmare den Charlie Rich gjorde på Lp:n "The Many New Sides of Charlie Rich" 1965, än Rivers som är rockigare och mer uptempo. Även Elvis Presley tog sig an sången och som ofta när Presley är som bäst finns där en stark gospelbotten.

GREENBACK DOLLAR

Första RCA-singeln är lovande och när det blir dags för en uppföljare, så är det i stort sätt samma musiker som går in i studion: Jack Downing - sång, Hans Englund - gitarr, David Hynes - piano, Brynn Settels - hammondorgel, Christer Idering - bas, men med en ny trummis, Krister Karlsson.

Valet av Kingston Trios hit "Greenback Dollar" visar att Downing menade allvar med sin musik. Hans starka folk- och countryinfluenser var ingen dagslända, utan skulle hela karriären igenom vara den bas på vilken allt han företog sig kom att vila.

Mae Heartbreak Hotel Axtons son Hoyt skrev och spelade in "Greenback Dollar" för sin debut-Lp "The Balladeer" 1962, men det var alltså den akustiska trion The Kingston Trio som 1963 placerade den på den amerikanska försäljningslistan och som nummer ett på svenska Tio i Topp.

"Greenback Dollar" blev Downings första hit och den låg två veckor på Tio i Topp, med högsta placering som nummer åtta. Det gjorde att bandet blev en angelägenhet för fler än bara Stockholms studenter.

Christer Idering, som även han hade lärt känna Downing vid universitetet, slutade i bandet sommaren 1969, ungefär samtidigt som Greenback Dollar placerade sig på Tio i Topp. Militärtjänst, studier och familjebildning var anledningen.

Gitarristen Hans Englund fungerade även som Jack Downing & The Other Sides producent. Han hade erfarenhet, kontakter och var den som ordnade skivkontraktet åt Downing:

- Jag var anställd på Grammofon AB Electra på den tiden, som Label Manager för RCA och Warner Reprise, och producerade en del svenska band, bl a Lenne & The Lee Kings, The Mascots och T-Boones. Jag producerade deras sista singel I Want You / Mr. James för Decca 1967 (Kenny Håkansson ingick då i bandet - min anmärkning).

- Kommer inte riktigt ihåg hur jag först träffade Jack, men det kan ha varit Gösta Linderholm som tipsade mig. Han var lite av talangscout på Electra. Dessutom var han ju ute och spelade mycket och stötte på många artister på det sättet. När jag började tala med Jack om skivinspelning drog han snabbt in mig i bandet, jag tror att Kenny Håkansson just hade slutat.

Englunds förtjänst går inte att överskatta när det gäller den suggestiva "Greenback Dollar". En väl balanserad ljudbild är byggd på en botten av Settels hammondorgel, Iderings bas och Karlssons trummor. Ovanpå det, parallellt en akustisk och en elektrisk gitarr, den senare med lätt fuzzton. I solot Davids spinett och i bakgrunden handklappningar. Jack sjunger rakt igenom med övertygelse, nerv och inlevelse, långt överlägset vad vi var vana att höra i samtida svenska inspelningar. Lyssna på den dubblerade sången i refrängen och ni förstår vad jag menar.

Baksidans "No Man´s Land" - ännu en komposition av Downing/Hynes - går i samma suggestiva stil som framsidan. Från Hynes inledande ensamma spinett byggs låten upp för att sluta i ett pumpande tempo där piano och orgel svarar mot varandra. Det kanske mest intressanta i ljudbilden är just kopplingen piano och orgel. En lika suverän komposition som den tidigare "Out My Light", men långt mer mognare.

COSMIC AMERICAN MUSIC

1969 singlarna är varken folkrock eller countryrock som vi är vana att höra det, utan istället ett slags "Cosmic American Music" - som Gram Parson så passande uttryckte det - under påverkan av Dylans s.k. Basement Tapes-inspelningar. Här finns så starka influenser av folk-, country- och soulmusik att resultatet blir ett absolut tidlöst sound. Det Jack Downing & The Other Side skapade från 1969 och framåt var, och är fortfarande, unikt i Sverige!

Sommaren 1969 beskrivs Jacks musik på följande sätt i Dagens Nyheter: "...The Band är Dylans grupp. De spelar en sorts underjordisk countrypop. Jack Downing and the Other Side spelar också underground country. En modern form av countrymusik, påverkad av rock-and-roll, blues och modern pop. De är enda gruppen i sitt slag i Sverige." Och Jack själv fyller i: "Jag tror inte vanlig country kan bli populär i Sverige, men väl en modernare variant."

Vid sin sida behövde dock Downing någon med David Hynes kapacitet, en person med förmåga att se och höra vad Jack såg och hörde i den amerikanska folk- och countrytraditionen. Det är svårt att tänka sig Downing, som ju inte var musiker, ensam göra verklighet av de idéer han fått med sig från USA. Hynes lyhördhet och lojalitet var en förutsättning för bandets överlevnad!

När inspelningen av Jacks första och enda Lp, den underskattade "Now And Then", påbörjas i Europa Film Studios april 1970, har The Other Side ändrat utseende ännu en gång. Kvar är Hynes och Englund, som nu slagit sig samman med Stockholmsgruppen Outsiders: Thomas Hermelin - sologitarr, Sten Larsson - bas och Börje Velén - trummor.

OUTSIDERS

Outsiders var en "tung" grupp som normalt inte kopplas samman med den typen av musik Jack Downing & The Other Side spelade. Förebilderna var snarare Cream och The Jimi Hendrix Experience än country- och folkmusik. Gruppen fick aldrig några kommersiella skivframgångar utan betraktades mer som ett kultband.

Under en turné i England besökte de legendariska Londonklubbar som Marquee Club och The Speakeasy. Ägaren till Marquee blev så förtjust i Outsiders att han efter spelningen ville boka in dem för ytterligare ett framträdande.

Med i England var också den endast sexton år gamla sångerskan Eva Norberg, vars förebilder var Janis Joplin och hennes band Big Brothers & the Holding Company. Bandet blev lovad lansering i Brasilien med flerårigt skivkontrakt för Mercury Records. Projektet avstannade då Sten Larsson av familjeskäl inte ville åka till Sydamerika.

Thomas Hermelin lämnade Outsiders sent 1969 och ersattes av den engelske gitarristen Roye Albrighton, som tillsammans med Velén och Larsson höll liv i gruppen ytterligare några månader. Bl a turnerade den nya trion under några veckor i Frankrike. Albrighton skulle senare komma att få större framgångar med den progressiva gruppen Nektar.

Hermelin om första mötet med Downing:

- Det är länge sedan, men jag kan tänka mig att det var Jack som sökte upp mig efter att jag slutat i Outsiders. Vi spelade på Gyllene Cirkeln och diverse andra ställen dit Jack brukade gå. Det var nog han som visste vem jag var. Jag hade nog tänkt mig en annan utveckling, men när Jack erbjöd mig att spela med honom så fortsatte jag några år till. Jag spelade nog inte alls på ett tag. Jack blev en nystart för mig.

Enligt David Hynes var det även en nystart för honom och Jack:

- Det var fantastiskt att spela med Outsiders, eftersom de var väldigt rutinerade, trevliga och lätta att jobba med. Bandet, som nu bestod av mig, Jack, Thomas, Sten och Börje, svängde enormt. Det var ett rent nöje, men herregud så högt vi spelade! Under en kort period kallade vi oss för Jack Downing & The Cheyenne Reply, men ingen här i Sverige kunde uttala namnet så vi gick tillbaka till The Other Side.

NOW AND THEN

Gruppen arbetade i studion till och från mellan april och oktober 1970. Resultatet blev musik som aldrig tidigare gjorts i Sverige. Det är brytning mellan The Other Sides amerikanska country-folk-rock-influenser och Outsiders tunga, på brittisk blues baserade, gitarr-rock som gör albumet så spännande!

Öppningsspåret "Branded Man" satte ribban högt. Hermelins fräcka riff i introt och genomgående tunga gitarrkomp var något helt nytt i Jacks musik. Som fin kontrast till den tuffa musiken ligger i refrängen Gösta "Gus" Linderholm och Liliane Håkanssons körsång - eller "high harmonies" som det heter i texten på plattan. Smakfullt! Så tyckte även en Tio i Topp-röstande publik någonstans i Sverige. "Branded Man" blev hans - om än för bara en vecka - andra hit.

Downing hittade "Branded Man" på Merle Haggards Lp med samma namn 1967. Haggards sång kan sägas vara självbiografisk. Med en bakgrund som småtjuv i uppväxten och senare vistelse på San Quentin för rån var han en väl kvalificerad historieberättare och låtskrivare.

Även "I´m a Lonesome Fugitive" hämtades ur Merle Haggards repertoar samma år. Trots att låten, precis lika träffande som "Branded Man", beskriver Haggards erfarenheter, så är det inte han som skrivit den. Det är istället lårskrivarparet Liz och Casey Anderson som är kompositörer. Haggard tyckte så mycket om den, att han döpte sin nästa Lp efter sången och lade den som öppningsspår.

Och visst är det en fantastisk låt! Jacks version är något mer uptempo än förebildens, men utan att för ett ögonblick tappa låtens inneboende lugn. I introt Davids pianospel och Sten Larssons enkla, men eleganta basspel. Därefter Hans Englunds vibratogitarr som tillsammans med pianospelet och Hermelins lätt distade gitarr bär upp Jacks röst.

På Waylon Jennings 1968 års album "Only the Greatest" hittade Downing "Only Daddy That´ll Walk the Line". En uppkäftig historia skriven av gitarristen, studiomusikern och låtskrivaren Ivy "Jimmy" Bryant, som för övrigt också var en av de första att använda Fenders Telecastermodell.

Hans Englund har svaret på hur Jack kunde hålla sig så ajour med både ny och gammal musik:

- ...han var helt outtröttlig på att söka nya vägar och influenser. Hans flickvän jobbade i en bok- och skivhandel (Hörnan, där även han själv jobbade - min anm.) på Stureplan i Stockholm. Jack botaniserade lyckligt bland all ny musik från USA och spred de intressanta nyheterna - såsom Creedence, The Band, Delaney & Bonnie - bland bandmedlemmarna i utbildningssyfte. Jag hade ju dessutom The Grateful Dead, Neil Young m. fl. på "mina" skivmärken.

Skivans första sida avslutas med en nyinspelning av "Muddy Water". Gjord i småtungt shuffletempo skiljer den sig rejält från 1969 års inspelning. Åter igen en sång om brott, straff och försöken att bli accepterad och nå försoning. Tydligen ett kärt ämne för Downing.

Vänder man på plattan hittar man ytterligare två covers. "Dylans Queen Jane Approximately" görs i en ljuvlig version där alla inblandade tillåts närvara fullt ut. Tempot är något lugnare och mjukare än originalet och produktionen påminner mer om -69 års The Other Side än det band som vid tillfället fanns i studion.

Det märks att Dylan hade en särställning hos Downing. Med lågmäld övertygelse tar han sig an sången och tillsammans med bandet har han en högtidsstund. Davids pianoutsmyckningar vilar ovanpå Anders Henrikssons hammondorgel. Sten Larssons melodiösa basspel går genom låten som ett soloinstrument. Hermelin gör ett snyggt solo och stämningen höjs ytterligare av den inlånade Jan Lindgrens steelguitar.

På frågan om hur gruppen valde material till "Now And Then" och hur arrangemangen kom till svarar Thomas Hermelin:

- Om jag minns rätt så var det Jack som gjorde de flesta valen, men självklart var David också en nyckelperson. Att skivan var ovanlig gjorde nog att den inte hittade någon bredare publik, men om jag kommer ihåg rätt så var recensionerna ganska goda.
- David hade ju ett stort inflytande i början, men vartefter blev det mer av ett lagarbete. Fritt spelrum under repetitionerna, man kunde spåna fram ett riff eller någon fill-in. Jack var alltid öppen för idéer. Han var också noga med arrangemang och spelade därför en stor roll i det sammanhanget.
Hynes håller med Hermelin angående låtvalen:

- Det var Jack som valde musiken vi skulle spela. Han hade alltid Dylan i tankarna, men älskade även countrymusik. Merle Haggard var en stor hjälte som han gillade enormt!

Nästa cover är "Last Thing On My Mind". Tom Paxtons vackra sång var en personlig favorit för Downing, den skulle följa med i hans repertoar under hela karriären.

Paxton skrev och spelade in den 1964 för sin andra Lp "Ramblin´ Boy", hans debut för Electra. Vid något sammanhang lär han ha sagt - fritt ihågkommet: "Det finns inget så svårt som enkelhet, komplicerad kan vilken idiot som helst vara.". Och "Last Thing On My Mind" är verkligen vacker i all sin enkelhet!

Paxtons egen kommentar beträffande sångens tillkomst finns i 2001 års cd-utgåvan av "Ramblin´ Boy" och är nog så tänkvärd: "Sometimes something important slips rights through our fingers. We stand and watch it happening but don´t have the words to stop it and there it goes and that´s it."

Downing gjorde två olika inspelningar av "Last Thing On My Mind", dels den som ligger på Lp:n och en strax därefter som släpptes som singel. Bandet spelade antagligen in den en andra gång för att man kände att det fanns mer att ge.

Hans Englunds produktion av singeln är både luftig och transparent. Med risk för upprepning; en gospelfärgad hammond, Hynes spelar vackrare än någonsin, Englund kopplade gitarren genom Leslie-kabinettet och så denna maestro på bas - Sten Larsson.

Idag tycks ingen känna till vad som hände med Sten Larsson. David Hynes skrattar vid minnet av Larsson:

- Sten var en skicklig basist, men när vi spelade ute hade Sten bara ett läge för basen och det var högre.
Thomas Hermelin håller med beträffande sin före detta kollega:

- Sten var verkligen en riktigt talangfull basist, han kunde nog ha gått långt. Jag har dessvärre ingen aning om vart han tog vägen. Vi har inte haft någon kontakt sen början på sjuttiotalet.

ORIGINALLÅTARNA

Redan nämnda är "Out My Light" och "No Man´s Land". Baksidan på "Last Thing On My Mind" är även den en egen låt, "Wide River", och går liksom framsidan i en folklig Greenwichtradition. Av de fyra originalkompositioner på "Now And Then": "The Kind of Word", "Martha", "Pretty Miss Mike" och "A Force I Cannot Name" är enbart "The Kind of Word" i samma stil. De tre övriga är mer samtida.

Hans Englund får berätta varför:

- När Outsiders-killarna kom in och pratade Led Zeppelin och Jimi Hendrix tog Jack och bandet ytterligare ett stort kliv vidare... Thomas Hermelin, Börje och basisten Sten förde bandet i en tuffare och rockigare riktning... På bara ett par år utvecklades bandet dramatiskt och det var Jacks förtjänst. Han hade förmågan att fånga upp allt spännande just när det hände och ta emot i lagom dos för att föra sin musik vidare - utan att någonsin förlora sin särart eller personlighet.
Det är helt enkelt Outsidersbakgrunden som gör sig påmind och påverkar riktningen. "Martha" är gapig Flamin´ Groovies-rock med fingerknäppningar, handklappningar och aooh-körer liknande dem i Freddy Cannons "Tallahassee Lassie".

Under inspelningen av "Martha" gästades studion av Zal Yanovsky från Lovin´ Spoonful och Kris Kristofferson, som var i Sverige för att göra promotion för sin första Lp. Zal var med som ressällskap. Det var Electra - då svensk representant för Monument Records - som genom Hans Englund sammanförde amerikanerna med Jack och det resulterade i deras medverkan på "Now And Then".

Kristofferson och Yanovsky bodde hemma hos Jack och Pauline under vistelsen i Stockholm. Christina Nilsson, Jacks första manager, berättar om mötet med Kristofferson:

- Karln var inte nykter en dag. Första gången jag träffade honom var hemma hos Jack och Pauline på Majorsgatan. Jag noterade en obestämbar hög som låg i ett hörn, gick fram och såg att det var Kris Kristofferson som sov ruset av sig.

Varken "Pretty Miss Mike" eller "A Force I Cannot Name" har något med countryrock eller "The Basement Tapes" att göra. Istället har gruppen tagit det absolut bästa ur den samtida progressiva rocken och uttrycket känns för första gången mer brittiskt än amerikanskt.

Det måste vara en miss av författarna till "The Encyclopedia of Swedish Progressive Music, 1967 - 1979", Tobias Petterson och Ulf Henningsson, att utelämna de här inspelningarna med Jack Downing & The Other Side. Speciellt den mästerliga "A Force I Cannot Name" har både starka progressiva och psykedeliska influenser. Ett skolexempel helt enkelt!

En orsak kan ju naturligtvis vara att Jack Downing och hans band tyvärr är helt förbisedda. Det skulle ju i så fall förklara varför så få hört "Now And Then". En sorgligt underskattad platta, som om den vore amerikansk skulle kosta långt mer än de ynka tior den går att inhandla för på svenska skivbörsar idag.

ETT STEG TILLBAKA...

Rent konstnärligt var samarbetet mellan RCA och Jack Downing en framgång. Producenten Hans Englund tog fram det bästa hos bandet. På frågan om Englunds betydelse för The Other Side svarar Hermelin:

- Hans styrka låg nog mest i det goda musikkunnande i allmänhet och som producent.

Ekonomiskt gjorde Jack däremot inte RCA lyckliga. Samarbetet med bolaget och Englund upphörde efter inspelningen av singeln "Will the Circle Be Unbroken" 1971. Den hade en del gästmusiker, bl a Rolf Färdig på gitarr, Anders Henriksson på det nya instrumentet Moog och ett gäng brasilianska percussionspelare, som var i Sverige för att jobba med Sylvia Vrethammar.

Låter det konstigt? Versionen är kanske lite i överkant stompig, men inte alls dålig. Till baksida valdes en nyinspelning av "I´m a Lonesome Fugitive". Tillkommit har en hammondorgel, vilket ger sången ett fylligare sound än den tidigare gjorda inspelningen.

Med tanke på Lp:ns starka avslutning , "A Force I Cannot Name", känns ändå sista singeln som ett steg tillbaka.

En stor besvikelse för Jack var då David Hynes bestämde sig för att lämna gruppen. Efter drygt sju år ihop längtade David efter mer strukturerade arbetsformer. Medlemmarna i The Other Side hade avlöst varandra och bandet var i stort sett fortfarande ett hobbyband, där medlemmarna var tvungna försörja sig i vanliga yrken. David:

- Jag orkade inte längre. Det var stimulerande att jobba med Jack, men samtidigt oerhört krävande. Han gjorde aldrig något halvhjärtat utan kunde ofta bli fanatisk över en idé. Han älskade t ex ljudet av bastrumman och ibland under konserter låg han på golvet med huvudet instoppat i bastrumman.

- En sak som jag idag måste ge honom rätt i, men som jag inte riktigt fattade då, är riffets betydelse för rockmusik, d.v.s upprepandet av en fras. Jack pratade oavbrutet om det han kallade för »The great riff philosophy«. Han skrev långa brev till mig om hur viktigt det var. Om vi andra varit mer lyhörda så hade vår musik blivit ännu bättre.

Då David 1972 träffade landsmannen Derek Hudson i Stockholm och det visade sig att de musikaliskt hade mycket gemensamt så bildades Scafell Pike. Gruppen kom inom några år att få stora framgångar och David blev professionell musiker, men det är en historia för någon annan att berätta.


...OCH TVÅ STEG FRAMÅT

Jack försökte, utan framgång, övertala parhästen Hynes att stanna kvar. När det inte lyckades tog han in en fransman, Yannick Monot, i bandet. Honom träffade han en dag på bokhandeln Hörnan. Yannick försörjde sig genom att spela på klubbar och som gatumusiker. Hans beskrivning av mötet ger även en god bild av Downing som person:

- Jag mötte Jack i affären på Stureplan, det måste ha varit 1972, där han jobbade som bok- och skivförsäljare. Jack var en mycket intelligent person och jag gillade hans direkta framtoning. Det första hans sade var: Jag har hört att du är musiker och om du är intresserad kom gärna när vi repar nästa gång. Jag gick dit och mötte David, den engelska pianisten som senare startade Scafell Pike. Innan kvällen var slut frågade Jack mig om jag ville vara med på nästa gig. Plötsligt var jag medlem utan att egentligen veta hur det gick till.
- Jack var en positiv person. Han tog ofta snabba beslut och ville inte sitta och grubbla över saker. Hans starka personlighet kunde vara ett problem för vissa, om du inte såg upp kunde han snabbt fatta beslut även för dig. Jacks karisma var som störst när han stod på scen. Vi musiker fick vara beredda på att vad som helst kunde hända. Att arbeta med honom var ett äventyr. Han läste en bok om att komponera och nästa dag stod han där med en färdig sång! Egentligen hade han inga större kunskaper om musikens grunder, men en enormt stark vilja. Framför allt älskade han musik och hade en bra röst.

Gitarristen och den slide-dobro-spelande Yannick gav bandet ett mer traditionellt rockigt sound, vilket manifesterades i singeln "Going to California" för det nya skivbolaget CBS. Nytt är att Jack med framgång lärt sig spela munspel. Förste basisten Paul Thomas poängterar även han Downings beslutsamhet:

- ...han var mycket öppen för att lära sig nytt på alla fronter, inte minst inom musiken. När jag kom in i bandet kunde han inte ens klappa händerna i takt. David och jag lyckades till slut lära honom. Senare lärde han sig spela munspel på en ganska respektabel nivå. En mycket målmedveten man när han bestämde sig för att göra någonting.

Framsidans "After Yesterday Ends" låter mer som om den är inspelad samtidigt som "Now And Then". Med en fot kvar i traditionen, men samtidigt på väg mot något nytt blir singeln ett dokument över en brytningsperiod i Downings musik.

Hans Englund omdöme »...På bara ett par år utvecklades bandet dramatiskt...« är lika träffande för utvecklingen efter att Sten Larsson och Börje Velén lämnat in, som när de kom till gruppen. Hermelin blev kvar ytterligare en kort period och tillsammans med Yannick fick han sällskap av basisten Pelle Sahlberg från The Sleepstones och gitarristen Janne »Halkan« Hallquisth.

Det var Sahlbergs hustru, Christina Nilsson, som satte först honom och senare Hallquisth i kontakt med Jack. Genom sitt bokningsbolag AB Flum & Nilsson kom hon att bli Downings första och ende manager. Pelle Sahlberg ser Jacks personlighet som en av anledningarna till hur relativt lätt det var att få spelningar:

- Jack var omtyckt på pubar och spelställen. Han var lättsam och pratade med alla, såväl gäster, ägare, och ägarnas familjer.

Spelningarna strömmade in från hela landet och Jack Downing & The Other Side blev ett omtyckt klubb-band. Vi fick ofta komma tillbaka och spela på samma ställen igen.

Hermelin blev näste man att packa ihop och han förklarar varför:

- Skattmasen hotade att skönstaxera mig rejält nästkommande år, om jag lämnade in en deklaration med så lite intäkter en gång till. Vi tjänade faktiskt inte mer än precis vad vi kunde leva av och omkostnaderna, med turnébilar och hotellräkningar, var ganska tärnade. Jag hade också ett seriöst förhållande som inte riktigt tålde alla turnéer.


COLINDA

Bandets visar upp sin musikaliska bredd på den sist inspelade singeln från 1973. Med samma energi som när The Pogues tolkade den irländska folkmusiken attackerade Jack och bandet cajunmusiken i "Colinda". Skillnaden är att The Pogues hade punkstormen i ryggen och The Other Side var fyra år tidigare. "Colinda" påstås vara skriven av Jack. Det är i alla fall vad som står på etiketten. När jag frågar Yannick om så är fallet svarar han:

- Nej! En dag när jag kom in på Hörnan så visade Jack mig en Lp med cajunmusik från Arhoolie Records. Ingen av oss hade tidigare hört den sortens musik och han frågade mig: »Är språket verkligen franska?« Visst var det franska och för mig var det en slags uppenbarelse, som skulle komma att påverka min framtida karriär. Vi arbetade tillsammans fram en egen version av Colinda. Jack tog hand om texten och jag musiken, ett bra samarbete faktiskt!
Naturligtvis har Yannick rätt. I sin bok "South to Louisiana - The Music of The Cajun Bayous" låter författaren John Broven producenten Jay Miller och musikern LeRoy LeBlanc (känd under artistnamnet Happy Fats) reda ut begreppen. Året var 1946 och skivettiketten Fais Do Do: »I got checking around and found out Cosimo Matassa had a studio in New Orleans, so I called him, made arrangements, and pickad up Happy Fats and Doc Guidry...The first record Allons Danser Colinda - we called it Colinda...by Happy, Doc and the Boys, sold only moderately, but Happy Fats remembers the record (derived from the Calinda voodoo dance brought to Louisiana by Negro slaves from West India) with affection: We took the name from a song called Dance Colinda, we got it from a book in a library...Actually it´s was a Haitian song, so we just took the name, the tune is not the same, or the lyric. Doc Guidry and I just sat down and we wrote a French song, a two- or three-chord song that is pretty easy to write.«

Fyra år innan Downing, fascinerades även den engelska gruppen Hapshash And The Coloured Coat av cajunsången och spelade in "Colinda" för sin andra Lp »Western Flier«. En spännande folkpsykedelisk skiva med Tony McPhee från Groundhogs på gitarr och Mike Batt som pianist och producent.

Även Colindas baksida "Belshazzar" hör musikaliskt hemma i det sena 70-talets England. Det är musik som kommen från andra generationen pubrockare. Alltså inte band som Brinsley Schwarz, Eggs Over Easy eller Ernie Graham, utan helt i linje med vad Lew Lewis Reformer spelade in för albumet "Save The Wail" 1979.

Om soundet tidigare varit mer åt det lössläppta hållet så var det här bandet istället supertight. Sahlberg och den inhyrde studiotrummisen Douglas Westlund skapar ett stabilt tryck i musiken och får till ett sväng som gör "Belshazzar" till uppdaterad, samtida rock and roll. Hallquisth spelar både komp och solo och hans gitarr skär genom rummet. En stor fet Hammond (spelad av producenten Mats Olsson), som tillsammans med den på piano inbjudne David Hynes, ligger mellan rytmsektionen och gitarren. Jack sjunger som alltid med stor övertygelse och hans munspel ylar genom låten. Jag tvekar inte att kalla "Belshazzar" för en av de bästa singlarna som spelats in i Sverige.

PELLE SAHLBERG & JANNE HALLQUISTH

Båda var rutinerade och mycket samspelta musiker. Deras gemensamma historia går tillbaka till 1962 då de spelade tillsammans i Stockholmsbandet The Blackmailers. Deras vägar skildes när Sahlberg några år senare fick anbud från The Sleepstones, för att återigen mötas i The Attractions 1969. Hallquisth kom där att avlösa Janne Schaffer.

Hallquisth är idag den som starkast och mest medvetet betonar hur unikt bandet var:

- Bandet var stilmässigt svårfångat och country på den tiden var inte speciellt populärt. Stilen förknippades med Rankarna, dvs dansbandscountry. Idag spelar många band, även svenska, en blandning av country och rock. Alltså det vi gjorde redan i början på 70-talet och då var helt ensamma om i Sverige. Vi blandade redan då boogie, blues och country med rock. I bandet fanns instrument som dobro och lapsteel. Om vi funnits idag hade vi haft en betydligt större publik och kanske även varit rätt kultiga. Vi övade inte ihjäl oss, blev aldrig för strikta, men vi spelade mycket ute och bandet svängde helt enkelt jävligt bra!
Av Downing har han, liksom alla andra, bara positiva minnen:

- Jack var en väldigt speciell människa. Kulturellt begåvad och beläst, kunde mycket om filosofi och indiska religioner. Han tolkade Dylan på ett sätt som vi andra inte var vana vid och hade bra smak för låtar där texten betydde mycket.
- Jack var ödmjuk och öppen som person, men samtidigt egocentrisk och krävde mycket uppmärksamhet. Kunde ibland vara osäker och spänd på scen, men när han kände sig säker så lyfte han sig själv enormt! Av naturen hade han en egen röst, med ett speciellt vibrato.

- Han var experimentellt lagd och gillade när vi tog ut svängarna. Vi hade vissa ramar, men allt var mycket lekfullt. Ett tag använde vi en trummaskin på scenen och programmerade den med cha-cha, mambo, rumba och rock & roll - samtidigt. Det blev väldigt märkliga rytmer, men sånt tyckte han var roligt.

Det här bandet skulle aldrig mer släppa några skivor. Däremot gav CBS ännu en gång ut "Belshazzar". Kopplad med en cirka ett år gammal inspelning, "Geronimo", där en inhyrd Janne Schaffer gör ett intro som är halvlånat från Deep Purples 1970 års hit "Black Night". Singeln är stilmässigt mer homogen än föregångaren med "Colinda" som andrasida.

"Geronimo" var ett uttryck för Downings stora intresse för indianer. Alltid när bandet spelade live, hyllades amerikas urinnevånare med att en stor skolplansch av just Geronimo hängdes upp på en av högtalarna. Planschen är idag pensionerad och hänger i Hallquisths gitarraffär på söder i Stockholm.

I sin strävan att förstå indianerna åkte Downing till Colorado i USA, bodde i bergen under bar himmel och försökt överleva genom att jaga med pilbåge.

SLUTET
Fransmannen Yannick Monot fick ett erbjudande han inte kunde motstå och lämnade därför gruppen:

- Som jag minns det så lämnade jag bandet på samma sätt som jag kom in i det. Jack och jag fick en del svårigheter att jobba ihop. Ungefär samtidigt träffade jag Lalla Hansson som erbjöd mig att medverka på inspelningen av hans nya Lp. Efter att den släpptes i augusti 1973 så frågade han mig om jag kunde tänka mig att turnera med honom, vilket jag gjorde. Jag hade bra kontakt med Jack fortsättningsvis, han var inte en person som var långsint.

Sahlberg minns att Jack kände viss konkurrens från Yannick, som inte bara var en skicklig instrumentalist utan även en lysande sångare. Det fanns också en tävlan beträffande kvinnor mellan de två. Yannick förklarar:

- Jack hade vissa problem. Han berättade om fadern som haft en enorm mängd kvinnor, något som Jack försökte leva upp till. Utmaningen var tuff, men han var beslutsam även där! ...Jack kom att hamna i många lustiga situationer...Men å andra sidan var jag ingen munk själv, så jag gillade det som pågick.

Monot flyttade från Sverige i november 1976. Idag är han bosatt i Tyskland och fortfarande verksam som musiker. Tillsammans med sitt band Nouvelle France har han blivit något av en europeisk ambassadör för cajun- och zydecomusiken. Med egen studio, Krokodil Records, och ett stort antal skivor bakom sig, för han vidare den genre han första gången hörde hos Jack Downing på Hörnan vid Stureplan i Stockholm.

Efter att Börje Velén lämnat The Other Side 1972 skulle bandet spela med flera tillfälliga trummisar och periodvis helt utan trummor. Inte förrän 1973 fick de en permanent trummis igen, då Kåre Hjelm anslöt sig till Downing, Sahlberg och Hallquisth. Med sig hade Kåre gitarristen Eddie Sjöblom.

Hur Kåre och Eddie kom in i bandet är en riktig solskenshistoria som säger mycket om de musiker och människor Jack omgav sig med:

- Egentligen var det Eddie som kom släpande på mig, inte tvärt om. Han hade bytt in sin Gibson Les Paul mot en Gibson SG hos Halkan. Jag tyckte att han hade gjort en dålig affär, så vi hälsade på Janne i butiken på hörnet Grindgatan / Blekingegatan på söder. Efter att han hade bekantat sig med oss under bara ett par timmar, så undrade han om Eddie och jag kunde ta hand om butiken och mata hans katt en vecka när han skulle till Åre och spela med Jack!
- Vi hade inget bättre för oss, så vi tackade ja. Så fort de kom hem jammade vi en gång, sedan frågade de oss om vi ville vara med...det kändes mycket stort för oss smågrabbar från Tumba, vi var inte mer än 21-22 år. De närmaste åren kom att bli en underbar resa tillsammans med Jack, Halkan, Pelle och Nilsson (Christina).
Att den här sättningen inte fångades upp av något skivbolag är oförklarligt. Den halvtimmes livespelning som Sveriges Radio sände i programmet Tonkraft 1974, visar upp ett band som verkligen inte ber om ursäkt för sig. Tyngre än någonsin och med en unik repertoar borde framgången ha varit en promenadseger.

Till spelningen i Tonkraft hade man åter lånat in David Hynes - piano och Paul Thomas - munspel och sång. Låtarna är: "Colinda", "Branded Man" och en sex minuter lång "Will the Circle Be Unbroken". Alla tre överträffar tidigare gjorda studioinspelningar. Speciellt "Branded Man", med sina Hendrix-Highway Chile-liknande gitarrtjut och Sahlbergs magnifika basvandringar i slutet, är högoktanig elektrisk rock! Från Jesse Winchesters andra Lp "Third Down, 110 to Go" hämtades "The Easy Way" och "Isn´t That So", som också de görs i utsökta versioner.

Men låter inte "The Easy Way", både Winchesters original och därmed också Downings coverversion, i melodin väldigt mycket som Johnny Cashs tolkning av Peter LaFarges "Drums" från albumet "Bitter Tears - Ballad of American Indian" 1964?

Efter att ha hört det tungt svängiga samspelet mellan Kåre Hjelm och Pelle Sahlberg är det svårt att tänka sig det här bandet utan trummor. Den botten som de här två skapade gjorde det lätt för Sjöblom, Hallquisth och Downing att briljera.

Bandet forsatte att spela på klubbar och ungdomsgårdar fram till mitten av 1977 och skulle komma att bli den sista upplagan av Jack Downing & The Other Side. Sahlberg menar att det inte fanns någon egentlig förklaring till varför man slutade:

- Det bara rann ut i sanden. Kåre, jag och ibland Halkan fortsatte tillsammans och jobbade med artister som Ted Åström och Janne Schaffer. Christina skötte bokningarna åt båda. Hon kom även att ha hand om punkbandet Rude Kids och ordnade bl a den omtalade spelningen i London - som förband till Madness - då skinheads attackerade gruppen.
I slutet på åttiotalet gjorde Jack Downing & The Other Side en reunionspelning på en ungdomsgård i Gävle. Framröstad som det populäraste bandet som någonsin spelat på gården, åkte sista upplagans medlemmar - utom Eddie Sjöblom som inte längre var i livet - dit för en sista spelning.

FLYTTEN TILL THAILAND

Efter att The Other Side lades ner var Jack Downings musikaliska karriär över för gott. Om bandet funnits kvar bara några år till så skulle de ha varit helt i fas med tiden. Den engelska punk-, pubrock- och New Wave-scenen fullständigt exploderade i slutet på sjuttiotalet. I Sverige spelade tidningen LARM in Linus And His Band hösten 1977 - där ingick för övrigt också Janne Hallquisth - och Wilmer X debutsingel 1980. Året därpå gav Rost ut Ep:n "Levande Rost" med den underbara tolkningen av "Fools Like Me". Ett nytt musikklimat som skulle ha passat Jack Downing och hans band perfekt.

Under sjuttiotalet och några år in på åttiotalet arbetade Downing i bokhandeln Hörnan. Därefter försörjde han sig som biträde på ett tvätteri på söder i Stockholm. Enligt den gode vännen och radiojournalisten Kim Loughran så beklagade sig ägaren av tvätteriet över att Jack var hopplös som anställd. Han ville hellre prata filosofi och livsåskådning med kunderna än att arbeta. Och Sahlberg fyller in:

- Det är klart Jack ville prata filosofi, han var ju bra på det. Jack var ingen dumskalle utan jävligt väl möblerad i huvudet. Han kunde föra sig och det var trevligt att umgås med honom, vilket var en orsak till att så många verkligt duktiga musiker drogs till honom och blev kvar i bandet.

Jacks förmåga att umgås med människor skulle visa sig leda till en förändring han inte hade räknat med. En amerikansk professor som arbetade vid Stockholms universitet mekade med sin Jeep och krossades till döds när domkraften gav vika. Som enda arvinge angavs Jack Downing och trots att de endast var flyktigt bekanta så testamenterade amerikanen en ansenlig summa pengar till honom.

Downing hade inget som band honom till Sverige längre. The Other Side var sedan tio år upplöst och äktenskapet med Jacks stora kärlek Pauline var även det förbi. Pengarna använde Downing till resor, främst till Asien. Länder som Afganistan, Burma och Thailand besöktes och i det senare träffade han den kvinna som fick honom att vilja lämna Sverige för gott och bosätta sig i Thailand.

Den åttonde april 1990 är allt ordnat för flytten. Lägenheten är överlåten i möblerat skick. Nycklarna slängdes in genom brevinkastet och sedan snabbt ut till den väntande taxin. Så långt var allt väl, om det inte vore för att resehandlingarna låg kvar på köksbordet.

Vad fan fanns att göra, planet skulle ju snart lyfta. Jack rusade upp igen och ut på en av trapphusets vädringsbalkonger. Därifrån var det bara en våning upp till lägenheten och det fanns ju ett stuprör emellan, varför inte försöka? Runt handen knöt han en trasa och lyckades svinga sig ut och få tag i stupröret, klättrade sedan upp en våning och slog sönder köksfönstret med den trasförsedda handen. Det är förmodligen smärtan i den blodiga handen som gör att han tappar kontrollen. Fallet är från fjärde våningen rakt ner i asfalten. Jack dör i ambulansen på väg till Södersjukhuset.

Yannick Monot är inte förvånad över att Jack gav sig på ett så våghalsigt företag för att komma in i lägenheten:

- Jag hörde om den tragiska olyckan i samband med flytten till Thailand. Jack var den typen av person som inte var rädd att ta risker och han var dessutom snabb i sina beslut.
Hallquisth berättar att Jack både hade fysik och mod att försöka:

- I och med resorna till Thailand började Jack ta hand om sig själv. Han tränade mycket, simmade och snorklade. Innan arvet dubbeljobbade han dessutom, på dagarna tvätteriet och på kvällarna arbetade han i en spelhall. Han hade även sysslat med bergsklättring och fallskärmshoppning.

NEKROLOG
Kim Loughran - som, tillsammans med Roger Wallis, för Radio Swedens räkning gjorde Saturday Show och ofta hade Jack Downing som gäst - var den som kom att skriva följande nekrolog till minne av Jack:

“John Jackson LeMar Downing död

Musiker John Jackson LeMar Downing, Stockholm - född i Arkansas, USA - har avlidit i en ålder av 50 år.

John, kallad Jack eller Jackson, kom till Sverige 1963. Han hade tidigare det året anlänt till Amsterdam från New York med en dollar på fickan. Vännerna minns Jackson för hans törst efter att lägga under sig nya färdigheter. På universitetet i Berkeley i Kalifornien studerade han litteratur och han skrev mycket själv. Han försörjde sig i Amsterdam och Stockholm som konstnär. Sedan, med ursprung i den etnopolitiska folkmusikrörelsen, kom han till musiken. De andra i Jacksons första popband berättar att i början fick de lära honom t o m att klappa i takt, men när han lämnade popvärlden var han en lysande vokalist och en popgestalt med karisma som många minns än idag.
Erfarenheterna från resor hem till USA förstärkte Jacksons skepsis mot det landet, och tillbaka i Stockholm var han bland de allra första att stå utanför USA:s ambassad och skrika ut sin avsky mot Vietnamkriget.

När ett långvarigt äktenskap sprack vände Jackson sig inåt och fördjupade sig i en annan kärleksmysticism. Han slukade allt om sufireligion, dervischdans, tibetanernas religion och kultur och mycket mera. Denna drift, plus hans ständiga misstänksamhet mot den materiella välfärden, gjorde att Jackson aldrig tog sig tid att skaffa ett stimulerande arbete. Han försörjde sig med arbeten som var alldeles för enkla för en så beläst och lärd person. Men han gick alltid sin egen väg. Ibland längtade han efter familjekärlek, barn, ett hem och en ny karriär, men suget efter nya färdigheter och nya utmaningar var starkare.
Han lärde sig boxas och hoppa fallskärm. Han var generös med sin tid och vänskap. Han var djärv, tokig, vis och förvirrad. Han var snäll också och ibland övergiven.

John Jackson LeMar Downing var framför allt ivrig att lära sig. Han lärde oss mycket också. Om att gå sin egen väg och att ständigt förnya sig och att processen har flera upp- och nedgångar." - Kim Loughran

Begravningen hölls i Sofia Kyrka i Stockholm och Jacks kvarlevor hämtades därefter hem för att återföras till amerikansk jord. Hans aska är spridd över olika platser i Kalifornien.

Jack Downing, vila i frid! Förhoppningsvis skall du och de musiker som arbetade med dig få det erkännande ni så väl förtjänar!

Ett stort tack till Pauline, David Hynes, Paul Thomas, Mac McLeod, Björn Askerlund, Kenny Håkansson, Christer Idering, Hans Englund, Thomas Hermelin, Börje Velén, Yannick Monot, Christina Nilsson, Pelle Sahlberg, Janne Hallquisth, Kåre Hjelm och Kim Loughran som alla generöst delat med sig av foton, artiklar, inspelningar och minnen.


DISKOGRAFI

Singlar:

THE OTHER SIDE
Like a Rollin´ Stone / Out My Light
(Karusell KFF 664, 1966)

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE
Open the Door Richard / Muddy Water
(RCA Victor FAS 818, 1969)

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE
Greenback dollar / No Man´s Land
(RCA Victor FAS 823, 1969)

JACK DOWNING
Branded Man / Only Daddy That´ll Walk The Line
(RCA Victor FAS 845, 1970)

JACK DOWNING
Pretty Miss Mike / Queen Jane Approximately
(RCA Victor FAS 854, 1970)

JACK DOWNING
Last Thing On My Mind / Wide River
(RCA Victor 74-16024, 1970)

JACK DOWNING
Will the Circle Be Unbroken / I´m a Lonesome Fugitive
(RCA Victor FAS 860, 1971)

JACK DOWNING
I´m a Lonesome Fugitive / Martha
(RCA Victor FAS 863, 1971)

JACK DOWNING
After Yesterday Ends / Going to California
(CBS S 8229, 1972)

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE
Colinda / Belshazzar
(CBS 1797, 1973)

JACK DOWNING & THE OTHER SIDE
Belshazzar / Geronimo
(CBS 2081, 1973)

Lp-skiva:

JACK DOWNING
Now And Then
(RCA Victor LSP 10321, 1970)
Sida 1: Branded Man / Only Daddy That´ll Walk The Line / The Kind Of Words / I´m a Lonesome Fugitive / Muddy Water
Sida 2: Pretty Miss Mike / Queen Jane Approximately / Martha / The Last Thing On My Mind / A Force I Cannot Name

Cd:

“Searchin´ for Shakes / Swedish Beat 1965 - 1968« (Amigo AMCD 2032, 1999)
THE OTHER SIDE: Out My Light

“Mac MacLeod - The Incredible Journey Of The Original Hurdy Gurdy Man” (RPM rpmbc 258, 2003)
THE OTHER SIDE: Like a Rollin´ Stone / Out My Light

http://www.youtube.com/watch?v=rzePNfAxWz0