Sidor

tisdag 27 mars 2012


JIMMY DONLEY
The Shape You Left Me In
(Bear Family)



JIMMY DONLEY
In The Key of Heartbreak / The Complete TEAR DROP Singles And More
(ACE)


Att historien varit full av människor man är glad över att ha sluppit möta kan nog alla skriva under på, men att musiker, vars musik man är svag för, är av det slaget att man skulle gå omvägar för att slippa träffa är svårare att acceptera. Jimmy Donley lär ha varit av den sorten, eller vad sägs om Johnnie Allan och Bernice Larson Webbs - i boken “Born To Be A Loser” - omdöme: “Jimmy Donley was not the sort of man that many people would have wanted either as a friend or an enemy. A belligerent, often violent, alcoholic with an appetite for amphetamine-based substances - not to mention a hair trigger temper that regularly resulted in a severe pummelling for anyone who invoked the ´red mist´ - he was a poor excuse for a human being, if truth be told.”

Det sociala arvet var inte precis till Jimmy Donleys fördel. Hans far, Tag Donley, var en ökänd buse, missbrukare, alkoholist och rasist. Då Jimmy var tretton år låste fadern in honom tillsammans med en prostituerad och för att lätta upp stämningen lät fadern honom förstå att: “It´s all right to screw anybody except your mother.”

Då Donley i mitten på femtiotalet tog värvning i den amerikanska armén trodde omgivningen att han skulle lugna ner sig. Men armén gav upp, tillkallade en psykiater och Donley fick omdömet: galen, omöjlig att hantera och fullständigt olämplig att tjänstgöra i armén.

Kvinnor, och det fanns många, som attraherades av Donleys charm fick snart också erfara hans rasande svartsjuka. Hustru nummer ett, Edith, var bara sexton år när de träffades och knivskars svårt av Donley när hon dansade med en av hans kamrater. Dessutom sköt han hennes katt när denne strök sig mot hennes ben. Fru nummer två, Mertise, spöades upp redan på deras första träff. Den tredje Mrs Donley, Mona, fick en kniv i bröstet när hon kallade en bartender för raring. Den fjärde, Garnet, fick stryk för jämnan, medan nummer fem, Lillie May, blev kastad ut från en balkong.

När den yngre systern Myrna idag tänker tillbaka på Jimmy Donley och deras far ser hon likheter mellan de båda männen: “He (Jimmy) had mental problems. He was like a Jekyll and Hyde. He´d get drunk and go crazy. Maybe a demon possessed him. It certainly looked that way sometimes. It was almost the same thing with my daddy. Another Jekyll and Hyde” och domen faller hårt på fadern: “You might just say he ruined my life and Kenny´s (James “Jimmy” Kenneth Donley - min anm.). Conscience is what killed my daddy. When I went to the VA Hospital to visit him, they told me, ´He wants a new conscience. We can´t do that for him´”.

Donleys musikaliska begåvning räddades och utvecklades av modern Mertie, medan fadern djupt misstyckte till att han vid elva års ålder började arbeta som musiker, vilket också innebar umgänge med svarta. Inte ens när Donley lyckades intressera Fats Domino för sånger han skrivit - “What A Price” blev en jättehit för Domino 1961 - lyckades han blidka fadern och få dennes gillande.

Uppvuxen i Gulfport i Mississippi, inte alltför långt från New Orleans, Louisiana, var Donley välbekant med Fats Dominos musik. I slutet på femtiotalet tog han mod till sig och åkte hem till Domino, knackade på och presenterade sig som låtskrivare. Domino imponerades stort av det han fick höra och förutom “What A Price” placerad han “What A Party” och “Rockin´ Bicycle” på hitlistorna.

Sina egna inspelningar släppte Jimmy Donley mellan 1956 - 1960 på Decca Records, och från början på sextiotalet - då han träffat producenten och studioägaren Huey Meaux och istället började arbeta för honom - på bolaget Tear Drop Records. Owen Bradley, som producerade de tidiga Deccautgåvorna, insåg Donleys storhet och gratulerade Meaux: “You signed yourself up another Hank Williams.”

Med en hårdnackad inställning om pengar direkt i handen - “I don´t believe in that royalty stuff. I need the money now. I can always write more songs tomorrow” - kom Donley, i utbyte mot ett par hundra dollar, att sälja i princip alla rättigheter till sina kompositioner. Det är därför man inte hittar hans namn på låtar Fats Domino spelade in, vilket sammanlagt måste ha handlat om hundratusentals dollar i förlust för Donley.

Förutom att Domino finns som kompositör på Donleys sånger förekommer namn på musikerkollegorna Marion “Prof” Carpenter och Murphy “Pee Wee” Maddux. Sin absolut sämsta affär gjorde Donley när han sålde alla sina rättigheter, även de framtida, till den kringresande Reverend J. Charles Jessup som påstod sig stå i direktkontakt med Gud och därmed var en garanti mot eventuella sjukdomar och olyckor. För totalt tusen dollar fick Jessup rätten till allt Jimmy Donley skrev, men det var å andra sidan innan pastorn dömdes för både bedrägeri och bigami. Han gifte sig med en femtonårig församlingsmedlem, hans fjärde fru, innan han ens skilt sig från sin tredje.

Jimmy Donleys Deccainspelningar finns på Bear Familysamlingen “The Shape You Left Me In”, innehållande en blandning av stilar som rock´n´roll, rhythm & blues och swamppop, medan musiken på ACE-samlingen “In The Key of Heartbreak” uteslutande handlar om swamppop. De flesta av dessa är producerade av Huey Meaux - också han köpte sig sångrättigheter - och inspelade i Cosimo Matassas studio i Louisiana. Även ett antal suveräna demoinspelningar där Donley sjunger till eget gitarrkomp - vilka Meaux lät köpa upp från systern och den sista hustrun, Lillie Mae, och ge ut efter Jimmy Donleys allt för tidiga död - finns med på “In The Key of Heartbreak”.

Det är som swamppopartist Jimmy Donley främst kommer till sin rätt och där befinner han sig i samma klass som giganten Joe Barry, vars band, The Vikings under ledning av en ung Mac “Dr John” Rebennack, kompade honom i Matassas studio.

Med lysande inspelningar som “Born To Be A Loser“, “A Woman´s Gotta Have Her Way”, “Please Mr Sandman”, den själfulla “Think It Over” och kärleksförklaringen “Forever Lillie Mae” - efter att hon hade fått stryk en gång för mycket lämnade hon Donley för gott med orden: “I´m going to get out before he kills me.” - befäster Donley sin ställning som en av de riktigt stora amerikanska låtskrivarna.

I den otroligt känsliga demoinspelningen “I´m To Blame” ber han slutligen Lillie Mae om förlåtelse och förutspår sitt eget självmord. Det påstås att den handskrivna texten till “I´m To Blame” tillsammans med ett foto av Lillie Mae, en bibel och moderns dödsannons låg på sätet bredvid Donley då han gasade ihjäl sig i sin bil 20 januari 1963.

Trettiofyra år gammal hade Jimmy Donley fått nog av rädslan att gå över gränsen och till en kvinnlig bekant, Mary Ladner, säger han bara några dagar innan sitt självmord: “I think I´ll shoot myself. If I don´t, I´m going to kill somebody. That´s why I´ve got to kill myself first.”

Huey Meaux chockades av beskedet om Donleys död och kanske förklarar hans korta sammanfattning över artisten och låtskrivaren Jimmy Donley vari dennes storhet bottnade: “Of all the musicians I´ve been around, he´s got to be the most lonesome guy...He wrote songs and sang them in a `heartbreak´ key...Jimmy sang like he was the saddest man in the world”


http://www.youtube.com/watch?v=dekRcnNywvw&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=u86er2Ce7nQ&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=xa-TmuRB6tQ
http://www.youtube.com/watch?v=xa-TmuRB6tQ&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=4Ly4ZvS5QQI

måndag 19 mars 2012


MICKEY JUPP / LEGEND
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea

England, 2012.03.16

Mickey Jupp är inte vem som helst, verkligen inte. Som låtskrivare, sångare och musiker har han alltid haft kultstatus bland älskare av pubrock, men han är knappast den hårdast arbetande mannen inom show business. Under nära femton års tid - efter 1994 års “You Say Rock” fram till Legendalbumet “Never Too Old To Rock” 2008 - var minnet av en stor artist det som fick oss Juppvänner att hålla hoppet uppe. Skulle han någonsin spela offentligt igen, eller hade han lagt musiken på hyllan för gott?

Strax efter att “You Say Rock” kom ut turnerade Jupp ett par vändor i Sverige, kompad av Gävlegruppen The Refreshments. Vid två av dessa tillfällen såg jag honom i Norrköping och ungefär tio år innan dess spelade en genomförkyld Mickey Jupp i Göteborg. Med sig hade han sitt dåvarande engelska band och det kan mycket väl ha varit Ian “Chuck” Dunn: gitarr, Terry Comer: bas och Paul Atkinson: trummor som stod för kompet. Samma uppsättning musiker fanns antagligen vid hans sida då jag vid två tillfällen såg honom på ett par Londonpubar i det tidiga åttiotalet.

När Mickey Jupp i fredags ställde sig på Riga Music Bars scen i Westcliff-On-Sea så var förväntningarna skyhöga. Inte ens en hes och lite småtvär Jupp för så där trettio år hade gjort mig besviken, men hur hade åldern och den självvalda isoleringen förändrat mannen som - i text och musik - med rätta kan kallas Chuck Berrys enda verklige arvtagare.

När karln ställer sig framför mikrofonen och efter det klassiska gitarrintrot berättar att föräldrarna tycker det är dags för honom att dra iväg kastas vi in i en djävulskt het “Cheque Book”. Inte mycket har alltså förändrats. Mickey Jupp kan fortfarande hänföra en publik med sin sympatiska begåvning, att - utan större åthävor - skapa det där magiska svänget alla vill ha, men det är få förunnat att kunna ge.

Med sig på scenen hade Jupp sista upplagan av gruppen Legend - bestående av John Bobin: bas, Bob Clouter: trummor och Mo Witham: gitarr - som 1972 spelade in “Moonshine” för Vertigo Records. Att man inte spelat tillsammans på fyrtio år är musikerna alldeles för professionella för att visa. Spellistan verkade det bara vara Jupp som hade tillgång till, men de övriga tre läste av honom perfekt och medan Mo Withams gitarr glödde gjorde Bob Clouter och John Bobins makalöst stabila grund det mycket lätt för både Jupp och Witham att briljera och slappna av.

Kvällens tjugo sånger och nära två timmar långa spelning innehöll inget material hämtat från medlemmarnas gemensamma “Moonshine”, men annars fanns låtmaterial representerat från alla Mickey Jupps tidsperioder; det tidiga sjuttiotalets Legendperiod, soloperiodens sena sjuttio- till tidiga nittiotal och slutligen dagens demoperiod.

Ur den så kallade “RED BOOT” (1970) hämtades “Cheque Book” och “My Typewriter”, “JUPPANESE” (1978) fick bidra med “Brother Doctor, Sister Nurse”, medan kvällens extranummer var “Switchboard Susan” från “LONG DISTANCE ROMANCER” (1979). “Don´t Talk To Me” kommer från 1980 års “OXFORD” och både “Modern Music“ och “Taxi Driver” hämtades ur “SOME PEOPLE CAN´T DANCE” (1982). Från skivan med den spexiga titeln “AS THE YEAHS GOES BY” (1991) valdes “Till Honky Gets Tonky Again” och “Standing At The Crossroads Again”. Av senare års material hittar man “I Should Be Loving This” på “FAVOURITES” (2010) och “She´s Not My Baby” samt “Trying To Unlike You” återfinns på “THE BOOT TAPES - 11/11” (2011)

Den egna repertoaren blandades på ett smakfullt sätt med covers av Bobby Days “Rockin´ Robin”, Jerry Lee Lewis “Great Balls Of Fire”, Bobby “Blue” Blands “Farther Up The Road” som för kvällen hette “Further On Down The Road”. Naturligtvis ett par Chuck Berryklassiker som “Memphis, Tennessee” och “Sweet Little Rock & Roller”, Hank Williams “Your Cheatin´ Heart” och Don Gibsons “Sweet Dreams” som ljuvliga Patsy Cline fick en hit med 1963 och swamppopsångaren Tommy McLain fick en ännu större hit med 1966. Slutligen så Lloyd Prices “Lawdy Miss Clawdy” där Jupp mitt i slinker in på countrysången “Release Me” och med orden “Please release let me go, for I don´t love you anymore...” för första gången på kvällen inte alls låter trovärdig. Jag tror faktiskt att både Jupp och hans Legend tyckte precis lika mycket om oss tvåhundra i publiken som vi tyckte om dem.

Mickey Jupp stod vid vägkorset i tidig ungdom och det pris han fick betala för sin enastående begåvning var att aldrig få sluta göra musik och om ett år står han säkert på scen igen och då tänker även jag vara på plats.

Ni andra får missa tillfället på egen risk.

http://www.youtube.com/watch?v=D8AIbOMirr8
http://www.youtube.com/watch?v=lIvxX_TpIYA
http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&v=hhieig8r9IM&NR=1


söndag 11 mars 2012


BOB WOODRUFF
The Lost Kerosene Tapes 1999
(Sound Asleep)


När Roger McGuinn 1991 släppte “Back To Rio” var det en efterlängtad återkomst till skivtallrikarna. Elva år utan några skivsläpp under eget namn var en lång väntan för de som älskar McGuinn, The Byrds och deras karaktäristiska sound byggt runt Rickenbackergitarren.

Bob Woodruff har låtit sina fans väntat ännu längre. Efter debuten “Dreams And Saturday Nights” 1994 och uppföljaren “Desire Road” 1997 spelade Woodruff in det som var menat som hans tredje album, “Kerosene”, 1999. Det skulle dröja tolv år innan skivan till slut gavs ut.

Ett av dessa tålmodiga fans som aldrig slutat vänta är Jerker Emanuelson, ägare av Sound Asleep Records i Vara på Västgötaslätten, som för ett par år sedan fick kännedom om Woodruffs outgivna album. Det är honom vi har att tacka för att Woodruffs tredje album nu finns tillgängligt.

Det är inte den långa väntan på genreviktiga skivutgåvor som främst förenar Roger McGuinn och Bob Woodruff, utan att den senare framstår som Byrdslegendens konstnärlige arvtagare från “Back To Rio”-skivan. Personligen tycker jag Woodruff är långt mer intressant när han, som här, tonar ner countryinfluenserna och istället släpper loss en hel arsenal av powerpop, fullmatad med välklingande gitarrer, Hammondorgel, stämsång och munspel.

Det kan tyckas som en fjäder i hatten för Emanuelson att få ge ut Woodruff, men vi som följt Sound Asleeps utgåvor vet att samarbetet dem emellan är högst konsekvent. Emanuelson tillhör ju de bästa i världen när det kommer till powerpop och jag skulle vilja påstå att Bob Woodruff har hittat hem.

http://www.soundasleeprecords.com/index2.htm

måndag 5 mars 2012


JOHNNY CASH
Unseen Cash
Photos from William Speer´s Studio, Memphis, Tennessee
(Bear Family
)

När Johnny Cash, i slutet på 1954 eller början på 1955, första gången sökte upp Sam Phillips Memphis Recording Service presenterade han sig som gospelsångare, vilket enligt Phillips det var omöjligt att tjäna pengar på. Nästa gång de båda träffades kallade sig Cash countrysångare, men Phillips hade inte för avsikt att lägga pengar eller tid på en Nashvillekopia.

Efter ytterligare ett antal misslyckade försök att få audiens hos Sam Phillips, väntade Johnny Cash tidigt en morgon utanför inspelningsstudion på att producenten skulle dyka upp. När han väl infann sig tänkte Cash inte släppa taget och med all den självkänsla han kunde uppbringa förklarade han : “Mr. Phillips, sir, if you listen to me, you´ll be glad you did”.

Det var Cashs egna “Hey! Porter” som gjorde intryck på Phillips och efter ett par timmars provspelning skickade han hem Cash med en uppmaning att nästa gång ta med sig sitt band och framför allt att skriva flera egna sången.

Senare på våren var Cash tillbaka i sällskap av gitarristen Luther Perkins, basisten Marshall Grant och A.W. “Red” Kernodle på steel guitar. Den senare var så nervös att han, innan något ens blev inspelat, lämnade lokalen. Kvar fanns det som på första skivsläppet - Cry! Cry! Cry! / Hey! Porter - i juni 1955 presenterades som Johnny Cash and the Tennessee Two.

Trots den lilla gruppens bristfälliga kunnande lyckades Sam Phillips att både uppfatta det egensinniga i musiken och att producera ett för countrymusiken helt nytt sound. Johnny Cash, i kombination med framför allt Luther Perkins, lät inte som någon annan och Sam Phillips var nöjd.

Ja, till och med så nöjd att han lät skicka Johnny Cash, gruppens naturliga fixstjärna, till den närbelägna fotografen William Speer, som under tiden augusti 1955 - april 1958 genomförde ett antal fotosessioner med Cash. Några av Speers bilder kom att användas under femtiotalet, medan de flesta har förblivit opublicerade.

Speer, som var influerad av filmfotografer från Hollywood, arbetade länge med ljussättningen för att få skuggor att falla på rätt sätt och för att understryka dramatiken i bilden skulle objektet ha ett absolut allvarligt ansiktsuttryck. Ett leende eller skratt drar till sig all uppmärksamhet och bildens helhetsintryck förstörs. Johnny Cashs personlighet måste ha passat Speer perfekt. Han var för Cashs tidiga image vad Phillips var för Cashs tidiga sound.

Tillsammans med ett soundtrack, bestående av livematerial från 1957 och 1959, publicerar nu Bear Family för första gången femton av dessa fotografier i utgåvan “Unseen Cash”, som i bild och musik trovärdigt visar vilken komplex personlighet Johnny Cash var redan tidigt i sin långa karriär.