Sidor

tisdag 28 augusti 2012


FRANK FROST with the NIGHT HAWKS
Hey Boss Man!
(Phillips International/Bear Family)

Då gitarristen, munspelare och sångaren Frank Frost i april 1962 sökte upp Sam Phillips för att få denne intresserad av att ge ut hans musik, kom han egentligen mer än tio år för sent. Phillips hade redan på nyårsdagen 1950 slagit upp dörrarna till sin nyöppnade studio, Memphis Recording Service, med syftet:
...to record black people, those folks who never had the opportunity to record...I wasn´t out to change the world or anything like that. I was out for these people to be heard (1).

En blyg Elvis Presley stod en varm lördag i augusti 1953 i dörröppningen och ville göra en inspelning hos Phillips, få den pressad på lackskiva och överraska sin mor Gladys. Eller så ville han helt enkelt bara höra hur han själv lät. Det skulle dröja nästan ett helt år innan Phillips såg någon anledning att ta kontakt med Elvis igen. Visst var han tveksam. Grabben hade nåt, men vad? Genom att sammanföra Elvis med de mer rutinerade musikerna Scotty Moore - gitarr och Bill Black - bas kanske det skulle gå att få något annat än “yes sir” och “no sir” ur honom.

Trots att Phillips gjorde vad han kunde för att trion skulle känna sig bekväm i studion gick det trögt. Han såg hur frustrerad Elvis började bli och föreslog en paus. Scotty och Bill drack varsin Coca-cola, Sam Phillips sysslade med något i kontrollrummet när Elvis plötsligt började hoppa runt och, på ett sätt ingen hade hört honom göra tidigare, småknasigt sjunga Arthur Crudups That´s All Right (Mama). Bill Black uppfattade det som ett lekfullt skämt och slog takten på basen medan Scotty Moore klämde in några Chet Atkinsliknande riff. Plötsligt tittade Sam Phillips upp, frågade vad de höll på med och med entusiasm i rösten uppmanade den avslappnat lekande trion: Well, back up, try to find a place to start, and do it again.(1).

Elvis framgång fick Sam Phillips att helt ändra fokus. Från att huvudsakligen ha spelat in svarta blues- och rhythm & bluesmusiker som Ike Turner, Billy The Kid Emerson, The Prisonaires, Howlin´ Wolf, B.B. King, Rosco Gordon och Jackie Brenston kom intresset istället att riktas mot countrybaserade rockabilly- och rock´n´rollmusiker. Vad hade det blivit av Johnny Cash, Carl Perkins, Roy Orbison eller Jerry Lee om inte Phillips uppskattat Presleys lekande med Crudups sång?

Frank Frost fångade Sam Phillips intresse genom att han påminde honom om varför han ett drygt decennium tidigare hade startat Memphis Recording Service: “I saw a place for Frank Frost, even though [he] was the most bluesy thing I had recorded in years...Rock music had gone in other directions, but I felt that there was a chance of going against the odds and producing solid down-home blues that would still get played and bought.”(2)

Med en spartansk elegans, liknande den som fanns hos musiker som Jimmy Reed och Slim Harpo, spelade Frank Frost och hans medmusiker i The Night Hawks - Jack Johnson: sologitarr och Sam Carr: trummor - under tre långa sittningar in “Hey Boss Man”. Skivan sålde inte alls, men är ändå i all sin enkelhet en triumf lika mycket för Frank Frosts behagligt vackra rhythm & blues som för Sam Phillips genialt enkla produktion.

http://www.youtube.com/watch?v=PY7iAN_Sn54
http://www.youtube.com/watch?v=NbsFegyYwNc&feature=related

Citaten ovan är hämtade från:
1. Kevin & Tanja Crouch: “Sun King - The life and times of Sam Phillips (Piatkus Books, 2008)
2. Colin Escort & Martin Hawkins: “Good Rockin Tonight - Sun Records and the birth of rock´n´roll” (St. Martins Press, 1992)

söndag 19 augusti 2012



HÅKAN PETTERSSON...
...avfyrar nu den efterlängtade TOPP-100 listan gällande sina absoluta singelfavoriter.

Det blir ett gigantiskt projekt då det till hans rekommendationer alltid bifogas en välskriven text, ofta innehållande data beträffande inspelning och vilka som medverkat. Att självklara val, såsom Beatles, Stones, Who m.fl., faller bort gör naturligtvis spänningen och nyfikenheten större. Jag känner själv väl till etiketten från
”Records & Tape Exchange” i Notting Hill Gate - och andra stadsdelar i London där skivbörsen fortfarande finns etablerad - efter att många gånger ha grävt i dess singel- och Lp-lådor efter obskyra mästerverk. Ibland satt man på puben efteråt och studerade mellan 25-50 singlar. En del skräp, men också mycket som visade sig vara fantastiskt bra. Och priset var ju minst sagt överkomligt, man vågade chansa.


Måste berömma Håkan för den snygga vinjettbilden, som också anger en viss riktning åt vilket håll han kommer att röra sig:

RONNIE SPECTOR, längst till vänster, är ju en gudomlig sångerska, vars vibrato förmodligen gjort många män knäsvaga. Bilden är tagen från Applesingeln ”Try Some, Buy Some/Tandoori Chicken”, båda skrivna och producerade av George Harrison i mars 1971.

När Ronnie Spector kom till studion i London trodde hon det skulle bli hennes stora återkomst efter guldåren med Ronettes, men Harrisons text var fullständigt obegriplig för henne. Dessutom hade maken Phil gjort ett arrangemang som röstmässigt inte alls passade och Ronnie Spector hatade sången och inspelningen redan från början. B-sidans ”Tandoori Chicken” är inget annat än en improvisation, snabbkomponerad av Phil Spector och George Harrison och där även John Lennon fanns i studion (och i kompet?). Som bäst en kul bagatell, men med tanke på vilken underbar röst som skulle spelas in så måste man ändå betrakta inspelningen som fullständigt meningslös.

Ronnie Spector beskriver i sin självbiografi ”Be My Baby” från 1990 hur besviken hon var på sin man: ”My husband produced ´My Sweet Lord´ for George Harrison and ´Instant Karma´ for John Lennon, but when it came to record me, what did he pick? A song about Indian chicken.” Tillbaka i Los Angeles tar Ronnie i ett obevakat ögonblick tillfället i akt och flyr den extremt svartsjuke Phil Spector som hållit henne isolerad från omvärlden.

Mitt tips är istället att Håkan kommer att välja den mäktige Billy Joel-sången ”Say Goodbye To Hollywood” från 1977, där Ronnie kompas av E Street Band.

KIRSTY MacCALL, till höger i bild, gick ju ett dystert öde till mötes, då hon under en semester i Mexico år 2000 blev påkörd av en motorbåt när hon badade. Hon slog ner som en mindre bomb 1981 med den skojiga singeln ”There´s A Guy Works Down The Chip Shop, Swears He´s Elvis”, skriven av henne själv tillsammans med Philip Rambow. B-sidans countryversion av samma låt gör skivan till ett absolut fynd som bara måste finnas i skivhyllan.

Med henne finns å andra sidan en hel del andra mycket begåvade singlar, så valet här är inte helt enkelt för Håkan. En alltför kort karriär som borde fått ett helt annat slut än i badvattnet utanför Mexico.

Men, vem är karln i mitten? Är det kanske JOHNNY RIVERS eller möjligtvis PF SLOAN. Båda skulle platsa på min egen lista .

Rivers var något av en musikalisk kameleont. Han spelade det som var populärt för dagen, men lämnade ändå alltid ifrån sig något som både svängde och var välspelat. En av mina speciella favoriter med honom är hans inspelning av Buck Owens ”Under Your Spell Again” från 1965.

PF Sloan är kanske mest känd för att ha skrivit ”Eve Of Destruction” åt Barry McGuire, men både hans ”Sins Of The Family”(1965) och ”Halloween Mary” (1965) skulle vara mycket bra val.

Efter att ha studerat mannen i mitten utan att se vem det egentligen är får jag av Håkan veta att det är Wreckless Eric, eller Eric Goulden som hans riktiga namn är, och känner mig lugnad. Varken Håkan eller Eric tar nog illa upp av att Johnny Rivers eller PF Sloan nämns i sammanhanget.

Av Wreckless Eric finns det utomordentligt fin popmusik av både klurig och lättsinnig karaktär. Någon av sångerna ”A Popsong”(1980), ”Reconnez Cherie” (1980) eller ”Let´s Go To The Pictures” (1979) skulle jag gärna se på hans singellista.

Ser med spänning fram emot vad Professor Pop kommer att välja och det kommer säkert tillfällen då jag känner mig tvungen att kommentera hans val.

Håkan, skriv nu så tangenterna glöder och stilla vår nyfikenhet.

http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?id=2667