B.B. & THE BLUES SHACKS
London Days
(Crosscut records)

Första gången jag kom i kontakt med den tyska gruppen B.B. & The Blues Shacks musik var genom deras förra cd “Unique Taste” 2008, då gruppen visade upp en imponerande bredd i utbudet. Inte bara, som namnet antyder, blues utan man växlade obehindrat mellan stilarter som New Orleansrhythm & blues, swamppop, soul, blue eyed soul och rena bluesstilar, hämtade från förebilder som B.B. King, Bobby Bland och Freddy King.

På “London Days” har B.B. & The Blues Shacks rensat rejält i rabatten och koncentrerat sig, med några få undantag, på den blåögda soulen. Till sin hjälp har man tagit producenten Liam Watson och dennes analoga ToeRag Studios i London. Ett färskt minne av vad Liam Watson åstadkom på Pete Molinaris “A Virtual Landslide”, väcker nyfikenhet på vad samme Watson skulle kunna göra med det bluesbaserade och betydligt äldre B.B. & The Blues Shacks. Och jag kan inte annat än säga massor!

Genom att knoppa av och koncentrera sig på kärnverksamheten, som man säger inom finansvärlden, har gruppen nu fått en starkare soulprofil. Kompetenta bluesband går det tretton på dussinet, men inom genren blue eyed soul finns ett tomrum att fylla. Där kommer B.B. & The Blues Shacks kunnande, både som musiker och låtskrivare, och Liam Watsons varma ljudbild - här kompletterad med blåsare och även denna gång Raphael Wressnigs Hammond B3 - väl till pass.

I några av “London Days” bästa stunder påminner bandet om engelska Brinsley Schwarz, vars musik lånade det bästa från det mesta och framfördes med en behaglig känsla av soul. Faktum är att “This Time Baby” doftar så mycket Nick Lowe, att det lika gärna skulle kunna ha varit ett nyupptäckt och överblivet arkivspår från Brinsley Schwarz guldperiod.

Slutligen ytterligare ett par höjdpunkter. Först den suveränt shufflepulserande ”High Class Lonely” med snyggt balanserade solopartier bestående av munspel, orgel, piano och slutligen munspel igen. Sedan måste man beundra gruppens mod att våga ge sig på - och faktiskt gå i land med - Spencer Wiggins “Once In A While (Is Better Than Never At All). Ett extra plus också till det mycket snygga omslaget.