I min Jukebox

THE BEATLES
I´ll Get You
I Want To Hold Your Hand
Any Time at All

Jag kan inte annat än hålla med Ian MacDonald som i sin bok "En Revolution I Huvudet" beskriver "I´ll Get You" som en av Beatles mest förtjusande utfyllnadslåtar. Till sin fulla rätt kommer sången dock först 1995 då "The Beatles Anthology 1" gavs ut, där liveversionen från London Palladium 1963 ligger. Även fast jag gillade den redan som b-sida till "She Loves You", så framträder "I´ll Get You" - i all sin geniala enkelhet och mot bakgrund av John Lennons snygga kompgitarr - där som en av gruppens bästa tidiga sånger.

Vid sidan av det fantastiska fyrverkeriet "I Want To Hold Your Hand" är liveversionen av "I´ll Get You" det bästa Beatles gjorde i väntan på att deras begåvning fullständigt skulle explodera. Med facit i hand är det just dessa två inspelningar som tidigt kunde visa vilken exceptionell begåvning Beatles skulle komma att utveckla och som tar sitt verkliga avstamp i och med gruppens tredje Lp, "A Hard Days Night", som också är den första med enbart eget material.

Med entusiasm fyller Ian MacDonald nära fyra av bokens sidor i beskrivningen av "I Want To Hold Your Hand". Och jag som längre trodde jag var ensam om att fortfarande älska detta knappa två och en halv minuters mästeverk. Sången skrevs i källaren hemma hos Jane Ashers föräldrar och var ett beställningsjobb av Brian Epstein för att blidka det amerikanska svårflörtade Capitol Records.

I januari 1964 bröt "I Want To Hold Your Hand" fördämningarna och under begreppet "the British invasion" forsade Beatles och samtida brittisk popmusik in på den amerikanska musikmarknaden. Inget skulle bli sig likt igen. Eller som MacDonald så träffande skriver: "Precis som Lennon, McCartney och Harrison hade studerat riff, ackordbyten och inspelningseffekter som användes på de rock´n´roll- och R&B-skivor de en gång köpte i Liverpools importaffärer, försökte nu amerikanska ungdomar, sittande på huk med gitarr vid sina resegrammofoner, få rätsida på vad The Beatles höll på med."

Till skillnad mot tidiga Stones - som från skivdebuten 1963 och fram till tidigt 1966 kanske var/är det bästa coverband världen skådat - var Beatles på sin höjd charmiga när de gjorde andras låtar. På den fortfarande oöverträffade "A Hard Day´s Night" visade Beatles däremot hur sånger skulle skrivas. Man behöll popmusikens form, men lyfte - genom sin musikalitet, känsla för arrangemang och stämsång - genren till höjder där den aldrig tidigare befunnit sig.

Med George Martins hjälp - tack gode Gud att Dick Rowe på Decca Records nobbade Beatles - visade Beatles 1964 världen att popmusik bara skenbart är enkel. Inget är så svårt som att skriva en bra melodi. Jag tror det var Nick Lowe som sa det.

På "A Hard Day´s Night" finns inte en svag melodi, inte ett svagt spår. Trots hit-potentialen i både "Can´t Buy Me Love" och titelspåret "A Hard Day´s Night" så överträffas båda dessa av skivans övriga material: "I Should Have Known Better", "If I Fell", "I´m Happy Just To Dance With You", "And I Love Her", "Tell Me Why", "I´ll Cry Instead", "Things We Said Today", "When I Get Home", "You Can´t Do That", "I´ll Be Back" och så den kanske snyggaste popmelodi som någonsin skrivits. Ja, "Any Time At All" är faktiskt magisk. Ett luftigt och lätt sound bär fram Lennons fantastiska röst, vilken ackompanjeras av McCartneys höga stämsång och förvandlar en bagatell till en av popmusikens verkliga höjdpunkter.

Att "I´ll Get You", "I Want To Hold Your Hand" och "Any Time at All" är som gjorda för att höras från en jukebox eller ur en bilradio är på inget sätt misskrediterande för vare sig sångerna eller dess upphovsmän. Snarare tvärtom.

http://www.youtube.com/watch?v=6xR4lI5Bye4 (Ej den liveinspelning som nämns i texten ovan)

http://www.youtube.com/watch?v=iim6s8Ea_bE&feature=PlayList&p=EB9C56AACFE9ECAC&playnext_from=PL&playnext=1&index=10

http://www.youtube.com/watch?v=w9as8K8SktY

Fotnot. John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Pete Best gjorde nyårsaftonen 1961 en tiotimmarsresa i sin turnébuss från Liverpool till London. Beatles hamnade i en snöstorm och var allmänt utmattade när de första dagen på det nya året stod i Deccas studio för en audition och hoppades på ett skivkontrakt. En månad senare svarade Decca att “...guitar groups are on the way out”.

Besviken över beskedet reste Brian Epstein ner till London för att möta Deccas representanter Dick Rowe och Sidney Arthur Beecher-Stevens, vilka inte lät sig övertygas. Istället fick Epstein ett gott råd för framtiden: "The Beatles won´t go, Mr Epstein. We know these things. You have a good record business in Liverpool, why not stick to that?" (Mark Lewisohn - “The Complete Beatles Chronicle”)