EDDIE COCHRAN
Somethin´ Else - The Ultimate Collection
(Bear Family)

Om Gene Vincent, med sitt temperament och sin lynnighet, var rock & rollens John McEnroe så var definitivt Eddie Cochran dess motsvarighet till Björn Borg, vars lugn och uthållighet initialt tog sig uttryck i hela dagars slående med bollen mot en garageport - ensam!

Liksom Borgs racket fick inte heller Cochrans legendariska Gretsch vila. Pojken sov förmodligen liggande på rygg med gitarren på magen. Julie Mundy & Darrel Highams biografi »Don´t Forget Me - The Eddie Cochran Story« (Billboard Books 2001) är en enda lång beskrivning av var exakt Eddie befann sig med sin gitarr. Boxen »Somethin´ Else - The Ultimate Collection« är ett åtta cd långt vittnesmål om att platsen oftast var i någon inspelningsstudio. Ställer man antal inspelningar i relation till att Cochran bara blev 21 år, så förstår man inte bara att han sov med gitarren, utan också att sängen säkert var placerad i Goldstarstudion i Hollywood.

Eddie Cochran hade allt det som krävdes för att bli en av rock & rollens stora stilbildare och ikoner. En charmigt fräck, James Dean-snygg, begåvad och innovativ gitarrist med en i och för sig begränsad röst, vilket i Cochrans fall för det mesta inte betydde ett dugg!

Han var musikern och kompositören på rätt plats vid rätt tidpunkt och vars mest kända låtar - »Twenty Flight Rock«, »Summertime Blues«, »C´mon Everybody«, »Teenage Heaven«, »Something Else«, »Nervous Breakdown« och »Three Steps To Heaven« - alldeles utmärkt fångar tidsandan i vilken hans publik levde. Han var egentligen så perfekt att om han inte funnits hade man varit tvungen att uppfinna honom. Inte oväntat låter det naturligtvis alldeles förträffligt när Cochran tolkar Chuck Berrys »Sweet Little Sixteen«. De båda var ju i rocklyriken den amerikanska femtiotalsungdomens största skildrare.

Cochran fick dock inte allt sig serverat eller åkte gräddfil in i berömmelsen. Tvärtom, han erhöll den uppmärksamhet han förtjänade och målmedvetet arbetat för. Redan som sextonåring, i januari 1955, blev han professionell musiker tillsammans med den tre år äldre Hank Cochran. Trots efternamnen var de inte alls släkt, men lanserade sig ändå som The Cochran Brothers, där den yngre Eddie var den mest drivne gitarristen av de två.

Innan dess gjorde han inspelningar hemma hos Charles »Chuck« Forman 1953 och endast fjorton år gammal hade Cochran en mognad i både röst och gitarrspel som väl matchade den fem år äldre Formans steel guitar. Med sin bakgrund i countrymusiken kunde Cochran lätt identifiera varifrån den framväxande rockabillyn kom. Tillsammans med Hank Cochran spelades, de för genren stilmässiga skolexemplen, »Latch On«, »I´m Ready«, »Yesterday´s Heartbreak«, »Pink-Peg Slacks« och »Tired And Sleepy« in tidigt 1956.

Eddie Cochran - om någon - är den artist som bäst, med både skärpa och briljans, lyckats visa hur vacker simpel rock & roll kan vara. Med genialt enkla ackordsföljder som i »Summertime Blues«, »C´mon Everybody«, »Something Else« och »Three Steps To Heaven« skapade han tidsmarkörer som - likt t ex öppningsackordet i The Beatles »A Hard Days Night« - alltid direkt talar om vad som kommer och från vilken tid det härrör.

Det här är ett dokument över en ständigt arbetande artist som aldrig tillät sig att stå still. Vi får följa hur hans både kända och mindre kända sånger växer fram, för att till slut få de arrangemang som vi är vana att höra. Den första versionen av exempelvis »Nervous Breakdown« är mer rhythm & bluesinspirerad än slutresultatets vassa inspelning. Fräcka instrumentaler som »Guybo«, »Eddie´s Blues«, »Chicken Shot Blues«, »Strollin´ Guitar«, »Hammy Blues« och »Jam Sand-Witch« - en läcker instrumental variation på »Money« - var kanske tillfälliga studioimprovisationer, men ger oss ändå en god bild av vilken suverän gitarrist Eddie Cochran var.

Uppmuntrad av Liberty Records ägare Si Waronker - »...I knew the kid had talent...I had faith in him. I would never have allowed him to leave if I had any say in the matter, and he never wanted to, because we recorded almost everything that he came up with.« (Mandy / Higham - “Don´t Forget Me“) - gjordes inspelningar som var tänkta att bredda Cochran som artist. Det smått ansträngda uttryck som ibland kommer fram hos balladsångaren Eddie Cochran försvinner lyckligtvis i det i övrigt rika omfånget av country, rockabilly, klassisk rock & roll, instrumentallåtar, alternativa tagningar och liveframträdanden från både USA och England.

Som bonus finns dessutom en tjugoåtta låtar lång cd med blandade artister där Cochran medverkat som studiomusiker. Vi får en enastående samling med storheter som Skeets McDonald, Wynn Stewart, Al Casey, Gene Vincent - det är ju Cochran som sjunger basintrot »Well-oh, well-oh wop, whip-whip-whip« på »Git It« - Bob Luman och Johnny Burnette.

Den som följt det engelska bolaget Rockstar Records - som ju vigt hela sin existens åt att dammsuga arkiv efter spår av Eddie Cochran - vet naturligtvis hur aktiv Cochran var redan innan Libertydebuten »Sittin´ In The Balcony« 1957. Här finns inte mindre än fyrtiotvå tidigare inspelningar representerade, bl a ECCO- och CREST-singlarna, och då är det ändå bara en bråkdel av allt det han varit delaktig i innan han blev ett världsnamn.

Om någon idag funderar på att börja samla Eddie Cochran, får densamma via boxens medföljande nästan tvåhundrasidiga bok i Lp-format och Internetsidan »Remember Eddie Cochran« www.eddiecochran.info/Index.html både generös information och insikt om hur djupa hål det skulle gräva i plånboken. Kostnaden för Bear Familyboxen, som ger komplett alla vokala inspelningar med Cochran, framstår plötsligt som mycket rimlig.

http://www.youtube.com/watch?v=LRjlZ8x2uQM&feature=related

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy juli 2009)