SLAP THAT BASS!
The Story of Finnish Rockabilly & 50´s Style Rock´n´Roll 1979-2009
(Johanna)

I mitten på sextiotalet berättade basisten Bill Black, i en intervju med rockabillykonnässören Billy Poore, att han till en början var skeptisk till vad Sam Phillips hade dragit in i den lilla SUN-studion på 706 Union Avenue: “When that first session was cut with Elvis, I couldn´t understand why Sam was doin´ this. Elvis wasn´t nothin´ special then. He was a lousy guitar player, nor that good of a singer, and only liked to sing pop-type ballads.” (Billy Poole “RockABilly - A forty-year journey”).

Natten mellan femte och sjätte juli 1954 jobbade Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black i Phillips studio i Memphis med syftet att Elvis skulle komma upp med något helt eget. Bandspelaren stod på hela natten och trion hade provat sig fram genom ballader som “I Love You Because” och “Harbour Lights”. Under en kaffepaus började Elvis lattja med Arthur Crudups “That´s All Right” och samtidigt som han slog takten på gitarren hängde Scotty och Bill på i kompet. Plötsligt hörde Sam Phillips vad han letat efter. En ung vit man som kunde sjunga svart musik på ett övertygande sätt och därmed attrahera en större grupp skivköpare än bara de som tidigare köpt den svarta rhythm & bluesmusik han vanligtvis spelade in.

Sam Phillips förmåga att locka fram oerfarna artisters unika begåvning fick det att lossna helt för den unge Elvis Presley och ett enkelt, lekfullt och lite struttigt sound ekade mellan väggarna på The Memphis Recording Service, som var studions egentliga namn. De fem singlarna - “That´s All Right/Blue Moon of Kentucky”, “Good Rockin´ Tonight/I Don´t Care If The Sun Don´t Shine”, “Milkcow Blues Boogie/You´re A Heartbreaker”, “Baby Let´s Play House/I´m Left, You´re Right, She´s Gone” och “I Forgot To Remember To Forget/Mystery Train” - som Phillips släppte på den lilla SUN-etiketten mellan juli 1954 och april 1955 har därefter aldrig slutat att fascinera rock´n´rollentusiaster

Elvis var kreatören - kompad av Scotty Moore och Bill Black - av det som skulle komma att kallas för rockabilly. Hans rytmiska, tungvrickande, het-potatis-i-munnen sångstil förändrade allt. Plötsligt fanns det plats för gaphalsar som Gene Vincent, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Buddy Holly, Ricky Nelson, Bröderna Burnette och mindre kända namn som Johnny Carroll, Ray Campi och Dale Hawkins. Med en förlösande gör-det-själv-känsla var det möjligt för både begåvade och mindre talangfulla ungdomar att spela in skivor och hitta en publik som var villig att betala för den konstnärliga utlevelsen. Eller som John Lennon sade: “Before Elvis there was nothin´”.

Utan Elvis infall den där natten i juli 1954 skulle den musikaliska kartan förmodligen ha sett annorlunda ut. Unga amerikanska musiker hade säkert ändå kommit att tolka country, blues och rhythm & blues på sina egna sätt, men att rockabilly skulle ha uppstått utan den, i studion, lekande Elvis är inte helt själklart.

På några korta år i mitten på femtiotalet gav rockabillymusiken oss mästerverk som Elvis Presleys Suninspelningar, Johnny Burnette & The Rock´n´Roll Trios “Tear It Up” och “The Train Kept A-Rollin´”, Gene Vincents “Be Bop A Lula”, Gene Summers “School of Rock´n´Roll”, Buddy Hollys “Rock Around With Ollie Vee” och Charlie Feathers “Tongue-Tied Jill” för att bara nämna några.

Under slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet klev musikstilen ur sin tjugofemåriga isolering som subkultur och placerade sig åter högt på hitlistorna med The Stray Cats som dess mest kända utövare.

Att Finland förbehållslöst kom att ta till sig den rena och nakna formen av rock´n´roll som rockabilly utgör, är 4CD-boxen “Slap That Bass - The Story of Finnish Rockabilly & 50´s Style Rock´n´Roll 1979-2009” ett väldokumenterat bevis för. Boxens omfattning ger ett intryck av att förtjusningen i den amerikanska femtiotalsmusiken måste ha varit en mycket stor angelägenhet för rockälskare i vårt östra grannland. Med “Slap That Bass” presenterar skivbolaget Johanna en överblick av finsk rockabilly som vi, utanför Finland, skulle ha svårt att annars tillskansa oss.

De finska banden, vars mest kända namn utanför landet är Teddy & The Tigers, Buck Jones och Rock Ola, tar rockabillyn så långt det går att komma och dras sig heller inte för att använda alla dess karaktäristiska klichéer eller dränka den i eko. Genom att aldrig överarbeta vare sig produktion eller komposition hålls stilen vid liv och de som finns representerade på “Slap That Bass” placerar sig i genrens absoluta toppklass.

I Finland har rockabillymusiken överlevt och under gynnsamt små ekonomiska förhållanden spelar rockabilly-/rock´n´rollbanden fortfarande in stilren musik med en mångfald och spelskicklighet som jag inte riktigt hade väntat mig. Av materialet på “Slap That Bass” att döma, är de finska musikerna de verkliga arvtagarna till den lössläppta känsla Elvis, Scotty och Bill upplevde natten mellan femte och sjätte juli 1954.

Sam Phillips ständiga råd till sina artister i SUN-studion: “Keep It Simple Boys”, löper som en röd tråd genom “Slap That Bass” och rådet visar sig vara lika rätt i Helsingfors 2009 som det var i Mempis 1955.

http://www.youtube.com/watch?v=jhbGx4rIeKY

CD-boxen "Slap That Bass" kan med fördel köpas från Goofin´Records www.goofinrecords.fi

Kunskapens källa: http://satanichillbilly.blogspot.com/