MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 1: NEDERBEAT, THE GANTS, THE MONKS

Så imponerad av det tidiga engelska rhythm & bluesbandet The Pretty Things var Michael Dixson, att han - som en ren hyllning - lät byta ut sitt efternamn till Stax. När man hör John Stax fina basspel på Pretty Things första och andra album , »The Pretty Things« resp. »Get The Picture?«, samt på deras tidiga singlar så förstår man varför. I sånger som "Rosalyn", "Come See Me", "Judgement Day", "Buzz The Jerk", "Cry To Me" och "Gonna Find Me A Substitute" visar John Stax att han bidrog lika mycket till bandets lössläppta sound som någonsin den virvelkåte trummisen Viv Prince eller den gapige sångaren Phil May.

Michael Dixson - eller som han senare kom att heta - Mike Stax, föddes i Watford nordväst om London 1962. Till skillnad mot sina generationskamrater så var han i tonåren mer intresserad av den musik som hade vuxit fram tio år tidigare än den samtida. Den brittiska varianten av rhythm & blues, med band som Yardbirds, Downliners Sect och framför allt Pretty Things, fascinerade mer än sjuttiotalets Queen, David Essex och 10CC.

Efter att på radion ha hört John Peel spela "Oh Baby Doll" med San Diego-bandet The Crawdaddys lämnade Mike Stax Europa 1980. Crawdaddys spelade 1979 in Lp:n »Crawdaddy Express« för Greg Shaw och BOMP Magazine-etiketten VOXX Records. Skivan spelades in i mono och består i huvudsak av coverversioner på svart femtiotals-rock & roll som filtrerats genom brittiska band tio år senare. Idag kanske det låter tråkigt, men för nästan trettio år sedan var det en sensation att då åter få höra "You Can´t Judge A Book By Looking At The Cover", "Oh Baby Doll", "Rainin´ In My Heart", "I´m Moving On", "Mystic Eyes" och "Come See Me".

Att Crawdaddys älskade de brittiska rhythm & bluesbanden från mitten av sextiotalet och deras förebilder: Chuck Berry, Bo Diddley, The Coasters, Slim Harpo och Elmore James går inte att ta miste på. Mike Stax uttryckte i brev sin beundran för bandet, varpå sångaren Ron Silva erbjuder honom att bli dess basist. Bandet var aktivt fram till slutet av 1984, men först tre år senare kommer vad som var tänkt som deras andra Lp, »Here ´Tis«.

»Here ´Tis« består av inspelningar gjorda tidigt 1984 och outgivna spår från 1982. Förutom väl valda covers som Thems "How Long Baby", Slim Harpos "I´m Gonna Keep What I Got", Chuck Berrys "Thirty Days" och Leiber & Stollers "That´s Rock N Roll" finns även ett antal mycket fina originallåtar. Skrivna av Ron Silva med stor trovärdighet är "You´re Gonna Need My Love Someday" och "She Just Left" fullödig rhythm & blues i klass med det bästa Downliners Sect spelade in. "Start Talkin´" skulle ha platsat på Thems debutalbum och "I Just Don´t Understand" är Merseybeatinspirerad rhythm & blues som stilmässigt härstammar från Liverpool. I "I Believe In A Woman" botaniserar Silva bland samma rötter som de som en gång gjorde Peter Green, Kim Simmonds och Stan Webb hänförda.
http://www.youtube.com/watch?v=hNtEZxoNEuk&feature=related

UGLY THINGS

Våren 1983 sjösätter Stax det projekt som än idag inte bara lever vidare, utan fortfarande är vitalt, spännande och som dessutom har utvecklats till att bli en av de mest prestigefyllda musiktidskrifterna vid sidan av engelska MOJO och Record Collector.

Ugly Things började som ett stencilerat fanzine. Omslaget slår an tonen direkt med en svettig scenbild på husgudarna Pretty Things. I ledaren ger Stax sin programförklaring: »I know that the Seeds and the Pretty Things are of little or no relevance to the current music scene. But maybe that is why the current music scene is so boring. ...each new trend seems to be even less exciting than the one before.«

Det som i första numret gjorde mest intryck, var inte Byrds-artikeln eller intervjun med den halvförvirrade punkkaraktären Steve Garris, utan den reservationslösa kärleksförklaringen till det holländska sextiotalsbandet Q65. Bandet var ovanligt begåvat och deras från början enkla musik gavs en extra dimension av sångaren Willem Bielers lätt desperata ton, vilken förstärktes av att engelskan inte var deras modersmål. De fyra första singlar: "You´re The Victor", "The Life I Live", "I Despise You" och "From Above" är alla bevis på sanningshalten i uttrycket »less is more«.

Albumet »Revolution« är däremot mer mångsidigt. Q65 skapade något av en fattigmansvariant av Yardbirds enda riktiga studio-Lp, den så kallade »Roger The Engineer«. Inte bara året, 1966, stämmer, utan båda banden hade samma behov av att gå utanför rhythm & bluesens snäva ramar. Båda skivorna rör sig dessutom, utan att helt lämna sitt ursprung, fritt mellan olika stilar.

Intresset för obskyra band, mestadels hemmahörande i sextiotalet, skulle komma att bli den plattform som Ugly Things har överlevt på. Mike Stax visade sig vara en ovanligt vetgirig och kunnig lyssnare och skribent. Generöst har han, i djupgående artiklar och analyser, delat med sig till oss läsare av sin kunskap om musik som vi själva inte visste vi behövde. Ingen ansträngning har heller varit för stor för att få fram unikt förstahandsmaterial.

Redan i andra numret, från hösten 1983, publicerade Stax sensationellt en intervju med The Music Machines sångare Sean Bonniwell. På elva av tidningens, eller rättare sagt stencilens, totalt trettiofyra sidor i dåligt tryck berättar för första gången Bonniwell sin historia. Trots att intresset för honom och Music Machine hade aktualiserats genom att de engelska pubrockarna The Inmates öppnade sin andra Lp, »Shot In The Dark« (1980), med deras "Talk Talk", så hade ingen, innan Stax, letat upp Bonniwell. Sjutton år senare, i nummer 18, spårade Ugly Things även upp gitarristen Doug Rhodes och trummisen Ron Edgar för ett samtal. Den senare ingick senare i Curt Boettchers grupp The Millennium.
http://www.youtube.com/watch?v=w2GkC3pYsPY

Nummer tre fortsätter på samma höga ambitionsnivå. Sky Saxon, från The Seeds, hittades på Hawaii och kände sig hedrad att bli omskriven. En ödmjuk Gene Clark samtalar med tidningens Ray Brandes om tiden i Byrds. Hur spännande var det inte att hålla i denna, till utseendet, skoltidningsaktiga publikation, vars innehåll nummer efter nummer så fräckt och orädd lyckades rycka åt sig initiativet. Man kan mycket väl säga att Ugly Things befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt, men det behövdes en primus motor av Mike Stax kaliber för att ta ut kompassriktningen.

Att ge röst åt musiker som ingen längre minns kom att bli Ugly Things mission. Undet mottot »Ugly Things, the ultimate rock'n'roll read, bringing you wild sounds from past dimensions, from times when rock'n'roll was young, daring, dangerous and vital« kom Mike Stax och tidningens medarbetare att söka upp personer som genom sin musik stått i mänsklighetens tjänst.

Så har vi genom åren bl a fått omfattande artiklar om:

(Ugly Things #4) NEDERBEAT...

...i allmänhet. D.v.s en genomgång av det bästa från den holländska beatscenen på sextiotalet. Då, utanför Holland, obskyra band som Cuby & The Blizzards, The Vikinks, The Rhythms, Les Baroques, The Falcons, The Phantoms, The Marquees, Peter & The Blizzards, Johnny Kendall & The Heralds, The Zipps, The Haigs, The Bumble Bees, The Caps och många fler fick sin historia berättad och sina vinylalster bedömda. Tillsammans representerade Hollands alla beatband en rik mångfald bestående av rock & roll, pop, blues, rhythm & blues, folkrock och psykedelia.

Mer betydande band som redan nämnda Q65 och The Bintangs har av naturliga skäl tilldelats ett betydligt större utrymme. Geniala The Outsiders har presenterats i åtskilliga artiklar. Intervjuer med gitarristen Ronnie Splinter och ett flertal samtal gjorda med bandets frontman, den karismatiske Vladimir »Wally« Tax, har publicerats. Den sista gjord av den välrenommerade musikjournalisten Richie Unterberger.

Outsiders var verkligen ett egensinnigt band, som från början enbart spelade oborstad simpel rhythm & blues. Så småningom tog Wally Tax och Ronnie Splinters melodikänsla över och musiken tilläts att utvecklas. Påverkade av samtida psykedelia kulminerade deras komponerande i 1967 års singel "I´ve Been Loving You So Long / I´m Only Trying To Prove To Myself That I´m Not Like Everybody Else". Två starka beatballader som styrker Unterbergers omdöme om Outsiders: »They were not just the finest Dutch group of the `60s, but the finest `60s Rock Group from a Non-English-Speaking country«.
http://www.youtube.com/watch?v=b4J6i1yzli8&feature=related

I full blom och med en osviklig känsla för melodier gjorde Tax i eget namn ett antal underbara popsinglar från 1973 och några år framåt: "Miss Wonderful" -73, "It Ain´t No Use" -74, "Evidently" -74, "Oh Mama" -74, "Bridges Are Burning" -74, "She´s As Lovely As A Breeze" -74 och "It´s Too late" -76. Ni som älskar klassisk popmusik bör inte missa soloartisten Wally Tax inspelningar. http://www.youtube.com/watch?v=9FeZ5nD6K5w

(Ugly Things #14) THE BINTANGS...

...historia går tillbaka till 1959 och var under en period, under namnet The Black Phantoms, ett niomannaband bestående av tre holländare och sex indonesier. Namnet Bintangs, som togs 1961, kommer från Indonesien och betyder stjärnor. Bandets utveckling gick från indonesiskt tolkad rockmusik, via instrumentalmusik i Shadows och Ventures fotspår, till att bli ett av Hollands bästa rhythm & bluesband.


Lyssnar man på deras inspelningar av standardkompositioner som "You Can´t Judge A Book By Looking At The Cover", "Smokestack Lightning", "Three Hundred Pounds Of Joy" och "I´m A Man" eller originallåtar som "$60 Boss", "Hound Is On The Run" och de formidabla "Liontamer" respektive den nio minuter långa "I´m Gonna Let You Down" - där det ödsliga munspelet är bland det läckraste jag hört - blir Mike Stax presentation av Bintangs mitt i prick: »When Dutch men get a hold of the blues you´re not in for an easy ride. They never seem to follow the recipe. And they don´t wear kid gloves. Somehow all of the feeling is still there, but the form has entirely transformed. Sometimes they even turn the whole song inside out so the guts are on the outside. It works«.
http://www.youtube.com/watch?v=tMUI3ICEMS0

För oss som gillar nederbeat är det inhemska NATIONAAL POP INSTITUUT www.popinstituut.nl en guldgruva. Tillsammans med Universal Music har de tagit initiativ till OMFATTANDE återutgåvor i form av kompletta samlingar med alla de största namnen. Boxar som »Nederbeat Dutch Nuggets« vol. 1 & 2 och 5-cd-boxen »Nederbeat - Beat, Bluf & Branie« täcker upp även de mindre kända namnen. Allt i bra ljud, informativt och snyggt förpackat! När man börjat lyssna på nederbeat är risken stor att man vill ha mer. Det är nämligen extremt beroendeframkallande!

(Ugly Things #5) THE GANTS

Det går inte att nog understryka vilket mästerverk gitarristen, sångaren och låtskrivaren Sid Herring skapat med den pojkaktigt oskuldfulla "I Wonder" på Gants tredje Lp »Gants Again« (1966). Från det inledande trumintrot är det två minuter stilren, Beatlespåverkad Merseybeat. Herring säger själv att den s.k. brittiska invasionen fullständigt slog undan fötterna för det tidigare Venturesinspirerade Gants, eller The Kingsmen - ej att förväxla med Louie Louie-Kingsmen - som de då hette. Han är stolt över det sätt som Beatles påverkade gruppen: »The Beatles - you wouldn´t believe how much they influenced us! They just...controlled us almost! Every move they made...and people would just really get excited about us coming up with Beatles stuff before anybody else ever heard it!«
http://www.youtube.com/watch?v=da4gUXtahHo

De fick en hit med sin spänstiga version av Bo Diddleys "Roadrunner" och turnerade över hela USA med Animals, Dave Clark Five, Yardbirds och Sam The Sham & The Pharaohs. Trots Sid Herrings stora begåvning när det gällde att skriva popmusik så upprepade aldrig gruppen listframgången. Åtminstone "I Wonder" förtjänade att vara en raket på världens alla försäljningslistor och "My Baby Don´t Care" är av det slaget att engelska The Searchers skulle kunnat ha gjort oförglömlig folkrock av den. Intressant är att svenska Annaabee-Nox hittade låten och lade den som b-sida på sin andra singel "I´m Not Talking".

När inte bandets egna kompositioner uppskattades av skivköparna, så vände sig Gants åter till Bo Diddley och gjorde 1966 ett Inez & Charlie Foxx-arrangemang av Diddleys primitiva "Crackin´ Up" från 1959. Det melodiösa basspelet för kärleksgnabbet framåt och det är ofattbart att varken paren Foxx, Dean & Jean eller Ike & Tina Turner spelade in "Crackin´ Up" i det här arrangemanget.
http://www.youtube.com/watch?v=v5kEQm4GAhY&feature=related

Gants avslutade skivkarriären med ytterligare en fin Herringkomposition, "Just A Good Show", som bär spår av hur de barockinfluerade The Left Banke lät. Sid Herring fortsatte ensam som soloartist och spelade in Lp´n »All American Dream« 1982 samt ett mindra antal singlar. Tyvärr växte Herring ur magin, kanske hade han slutat lyssna på Beatles. Idag sägs Gants ha gjort ett antal revivalspelningar och förhoppningsvis kan medlemmarna återskapa den melodiösa popmusik de en gång gjorde med sådan självklarhet!

(Ugly Things #11) THE MONKS

En musikalisk ytterlighet som den amerikanska gruppen Monks ges utan tvekan en tredjedel av utrymmet i nummer elva från våren 1992. Den som någon gång hört Monks staccatopunk glömmer den aldrig. Att förhålla sig likgiltig till deras musik är omöjligt. Det är inte utan stolthet Mike Stax presenterar bandet med följande ord:

"The Monks are the strangest group ever to take form. Five American ex-servicemen stationed in Germany in the sixties, all dressed in black with heads shaved like monks. This was radical stuff for Germany 1965-66. Coupled with their violent, brutal, near-insane music it´s beyond radical for -66, -76 or even -96. I could rattled on about pre-punk this and groundbreaking minimalist that but that would be too pat. What the Monks were doing back then was way beyond that. The world still hasn´t caught up with the Monks."

Upprinnelsen till artikeln var att gitarristen och sångaren Gary Burger och basisten Eddie Shaw lokaliserats till Carson City, Nevada. Ett guldägg Stax och Ugly Things naturligtvis inte tänkte ruva på ensam. Innan den långa intervjun får vi bandets historia berättad med Eddie Shaws egna ord.

Av amerikanska soldater, med placering på bas i Tyskland, bildades The Five Torquays. I Tyskland bara ett band bland många andra och med en repertoar bestående av sedvanlig rhythm & blues och rock & roll under påverkan av brittisk beat. Trött på att låta som alla andra, experimenterade man fram en helt egen stil. Baserad på en ofta hård staccatorytm och med en elektrifierad banjo i centrum hamrades enkla och upprepande textrader ut. Inte sällan bestående av bara en mening om och om igen: »Boys are boys, girls are joys« eller »Somebody stoled my cuckoo, I just wanna know who, who«.
http://www.youtube.com/watch?v=gdrJ-_iGmjE&feature=related

Rytm och energi var det som skulle fånga publiken intresse. Det handlade snarare om att inte ge konsertbesökaren en chans att komma undan, än om att stryka publiken medhårs. Genom att göra alla instrument till rytminstrument skapades ett minimalt utrymme för melodier. Den sexsträngade banjon spelades som en hård kompgitarr. För att få ett mer primitivt trumljud ersattes spelet på cymbaler respektive hi-hat helt av slag på häng- och golvpukorna. Basspelet var så tungt att Eddie Shaw själv kom att betrakta det som »the bass of hell«. Det överstyrda gitarrspelet fick stå tillbaka för det brutala orgelspelet i det som stundtals kan uppfattas som melodier. Monks musik har ofta kallats pre-punk. Mike Stax väljer att vända på påståendet: »Punk is just post-Monk!«

Inte bara musiken kom att genomgå en extrem förändring. Klädda helt i svart och med huvudena rakade i munkfrisyrer transformerade sig medlemmarna i Five Torquays 1965 till The Monks. Med hjälp av den suggestiva, nästan hypnotiserande musiken började gruppen att på ett aggressivt sätt kräva publikens odelade uppmärksamhet.

Reaktionen lät heller inte vänta på sig. Eddie Shaw beskriver förvandlingen för Mike Stax: »All of a sudden everybody hated us. Everybody that knew the Torquays hated the Monks - They wanted "Skinny Minnie"...The Monks was different. I remember people not looking at the band. They were looking down. They were afraid of us...«This was like being neurotic, psychotic - full of neuroses, you know. When you walk among people you don´t look like you´re real anymore. People would always say, “You don´t look real. You look like you´re made out of wax or some artificial material.«

Gitarristen Gary Burger instämmer: »Either they hated us or loved us. We had more hate than we had love. It was hard for us to keep it going because we could feel this animosity from our audience. I had a guy jump onstage and grab me by the throat in Southern Germany, he hated us so bad...We had to live with this image that we´d created, and we had to be dedicated to it. We knew that image would offend some people, and I think that image may have offended us more often than it offended any of our audiences. They didn´t go home with it; We did.«
http://www.youtube.com/watch?v=rwO71Jfz0Z4&feature=related

Idag är historien om Monks väl dokumenterad. Bandets enda album »Black Monk Time« finns tillgänglig på cd, liksom deras tidiga "Monks Demo Tapes 1965". Inspelade sex månader innan Polydor-Lp:n ansågs demoinspelningarna så nakna, råa och för mycket Monks för att kunna ges ut. Det är möjligt att 1965 var för tidigt för världen att ta emot Monks demoinspelningar, men att de skulle ligga i malpåse i nästan fyrtiofem år är ofattbart. Lyssnar man på det idag så för det tankarna till något så bra som The Neanderthals lysande singlar på Spinout Records från slutet på 90-talet.

Visst är det egensinnigt och skruvat, men å andra sidan blir det heller aldrig tråkigt - snarare tidlöst! Monks är beatmusikens motsvarighet till soulmusikens förlängning - funken. Likt James Brown strävade de efter att ta ner musiken till dess mest primitiva form, bestående av bara ett eller högst två ackord.
http://www.youtube.com/watch?v=nXKQSxsEAEQ&feature=related

Eddie Shaw har, tillsammans med sin östtyska hustru Anita Klemke, i boken »Black Monk Time - The Book!« berättat bandets historia. Dokumentärfilmen »The Monks: The Transatlantic Feedback« har visats på filmfestivaler världen över, bl a Göteborgs Filmfestival. Vägen för det märkliga band som dök upp i svensk TV 1966 till ett »erkännande« har varit lång. Mike Stax och Ugly Things var definitivt de som öppnad dörren.

(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)

DALE HAWKINS
Med ett stort leende och massor av charm.

1969 återförenas Dale Hawkins med James Burton för inspelningen av Hawkins Lp "L.A., MEMPHIS & TYLER, TEXAS". Första gången paret spelade in tillsammans var Burton blott 15 år gammal och året var 1957. Den unge James Burton fyrade av det klassiska introt till Hawkins stora hit “Susie Q så karaktäristiskt att redan första tonerna ger besked om vad du lyssnar på.

Bell-Lp:n "L.A., MEMPHIS & TYLER, TEXAS" är nu släppt på cd av engelska Rev-Ola och i senast numret av Mojo får den högsta betyg, d v s fem stjärnor. Det får mig att ta fram vinylplattan och väl på tallriken kan jag konstatera att visst förtjänar den ett bra betyg, om än inte det högsta.

Plattan är producerad av Hawkins själv. De första fem låtarna, som också utgör sidan ett på Lp´n, har ett luftigt sound och är vidöppen i sin produktion vilket ger utrymme för överraskningar. Med risk att svära i kyrkan vill jag påstå att hans version av "Hound Dog" är den bästa efter Big Mama Thorntons mustiga original. Född och uppvuxen i Louisiana har han rätt bakgrund för att klara en tillbakalutad och fuktig swampblues-tolkning i Slim Harpos anda. Gitarrkompet står Burton och Ry Cooder för, och mitt emellan trängs Taj Mahals munspel med en ylande Hawkins.

Han blandar ogenerat stilar. Det är soul i öppningsspåret "La-Memphis-Tyler", gospelrock i "Heavy On My Mind" och Louisianaswamp i redan nämnda "Hound Dog". Lägg därtill b-sidans "Candy Man", "Baby What You Want Me To Do" och "Ruby, (Don´t Take Your Love To Town)", med bl a Buggs Henderson och Ronnie "Mouse" Weiss från Mouse & The Traps i kompet, och ljudbilden drar mer åt garagerock. Är det möjligtvis stilblandningen som gör att Bell Records uppgivet rekommenderar "File under POPULAR: Male Vocal".

Grundkompet är inspelat i Los Angeles med Joe Osborn - bas, Paul Humphry - trummor och Burton/Cooder på gitarr. Därefter har blås lagts på i Memphis och inspelningarna har slutligen hamnat i Texas hos Mouse & The Traps-gitarristerna. Vem som gör vad får lyssnaren själv försöka avgöra.

Musiken är den amerikanska söderns, men Hawkins gör det lite lätt för sig. Som medarbetare på Bell Records hade Hawkins säkert kontraktet klart innan låtmaterialet var spikat. Av skivans tio spår är enbart fyra, helt eller delvis, från Dale Hawkins egen penna.

För de som köper allt av och med Dan Penn, finns här en stökigt "Little Rain Cloud" skriven av Penn/Hawkins. Till ett Boogie Chillen-komp har lagts ett stötigt - stundtals nästan experimentellt - soulblås, en gospelkör, en i falsett galande Dan Penn och längst fram Hawkins. Möjligtvis har paret knaprat på de Benzedrinetabletter Dale under en period var beroende av. Det låter ganska corny och kommer inte att gå till historien som vare sig Hawkins eller Penns bästa inspelning.

Av de fyra egna låtarna får "Back Street" räknas bort då den utgör bakgrunden till "Little Rain Cloud", d v s enbart Boogie Chillen-kompet plus blåset. Och faktiskt föredrar jag det framför den vokala versionen. Återstår den fina "Heavy On My Mind" och det suggestiva öppningsspåret. Av kompisen Bobby Charles har Hawkins fått "La-La-La-La" och "Joe", vilken är den bättre av de två. Därefter återstår tre kända covers: "Candy Man", "Ruby (Don´t Take Your Love To Town)" och Jimmy Reeds "Baby What You Want Me To Do", där "Ruby..." är den klart intressantaste.

Det känns inte helt som en fördel att inspelningarna valsat runt. Dale Hawkins borde ha nöjt sig med de musiker som utgjorde grundkompet, skrivit flera låtar som "Heavy On My Mind" och hållit ihop inspelningarna. Då hade vi fått en platta som mer rättvist kunnat jämföras med till exempel Link Wrays väl sammansatta Polydor-skivor från samma period.

Hawkins har en enastående förmåga att med sin person förmedla den musik han för tillfället gör. Tänk på den mest vanliga bilden av honom. Året är väl 1957. En finnig tonåring, lätt framåtlutad med sin Gibson Les Paul nonchalant hängande från höger axel. En perfekt bild till den slamriga Susie-Q!


Eller omslaget till "L.A., MEMPHIS & TYLER, TEXAS", med Hawkins obekymrad i gräset, men kanske än mer baksidesbilden där han med resväska (utan att ge intryck av att vara på väg), gitarren på axeln och ett förnöjsamt leende verkar tänka; so What!

Hawkins var ett naturbarn, vars ovanliga begåvning var hans opretentiösa hållning till sin musik.

Genomgående för hela hans karriär är att materialet ofta är så löst i fogarna att man förväntar sig att det skall ramla isär framför ens fötter. Så sker aldrig. Med ett stort leende och mycket charm lyckas han alltid hålla ihop musiken.

Uppvuxen hos släktingar söder om Shreveport i Louisiana kom han tidigt i kontakt med alla de musikstilar som han nu sjuttio år gammal ännu inte lämnat. Hans Chess/Checker-inspelningar från 1956 - 1961 rör sig obehindrat mellan fräck rockabilly som i "Little Pig" och "My Babe" (båda med Margaret Lewis i kören), banal rock´n´roll i "Gooblie Booblie", "Juanita" och "Little Liza Jane" (skriven av Huey "Piano" Smith), Swamp pop i första singeln "See You Soon Baboon" och "Lonely Nights", bonnig Hillbilly i "Mrs. Merguitory´s Daughter" och Doo-wop i "Goodnight Sweet Heart" (med The Moonglows i kören) och "Someday One Day".

Det enda musikstil som saknas är den rena countryn. Så är det fortfarande. När han 1999 gav ut den strålande cd:n "Wildcat Tamer" så utgör grunden den blues och rhythm & blues han tidigt blev så förtjust i och alltid har gjort sin högst personliga tolkning av. Hur personlig den verkligen är visar hans inspelning av Chuck Berrys "Promised Land". Jag antar att Berry både ler och höjer på ögonbrynen om han får möjlighet att höra den. Vidare är versionen "Goodnight Irene" den lyckligaste jag hört!

I mitten på åttiotalet erhöll Hawkins en check från MCA Records - som då köpt hela Chesskatalogen - på sextiofyratusen dollar i ersättning för den musik han spelade in på femtiotalet. Pengarna gjorde det möjligt för honom att bygga en egen studio (The Hawk´s Nest Studios) och på allvar ta upp sin karriär igen. Alla unga män blir till slut gamla, men Dale Hawkins sinne verkar vara opåverkat av de nästan femtio år som gått mellan genombrottet med "Susie Q" och "Wildcat Tamer". Oberörd av vad resten av världen lyssnat på i fem decennier gör han fortfarande musik som är en mix av rock´n´roll, blues, rhythm & blues, swamp pop och hillbilly. Hawkins är kvar på ruta ett och det är där hans genialitet bäst kommer till sin rätt.

Under tiden mellan "L.A., MEMPHIS & TYLER, TEXAS" 1969 och "Wildcat Tamer" 1999 gjorde Hawkins bara ett fåtal inspelningar. I rättvisans namn skall nämnas att fem av låtarna på "Wildcat Tamer" redan innan gavs ut av det finska bolaget Goofy Records som tiotums-Lp:n "Born In Louisiana", vars urval, baksidestext samt den omfattande diskografin gjordes av Dale Hawkins-kännaren Tapio Väisänen. Jag bugar och minns fortfarande hur glad jag blev när den kom och vi fick ett livstecken från mannen som verkar ta det mesta med en klackspark.

Använd er gärna av Väisänens disc- och sessionografi om ni vill få ut så mycket som möjligt av alla de samlingar som finns med Hawkins. Den omfattar i utskrift tjugofem sidor och ni hittar den på http://www.pcuf.fi/~tapiov/discographies/dalehawkins.htm. Rekommenderad nattläsning!

Det alerta, och för gaphalsar så välvilligt inställda, New York-bolaget Norton Records har naturligtvis snappat upp en del av Hakwins outgivna material. Miriam Linna och Billy Miller måste ha gjort vågen när de 1997 kunde ge ut "Daredevil". Tolv outgivna spår från 1956 - 1964 med Hawkins egensinniga musik. Det är inspelningar så primitiva och lössläppta att sedlighetspolisen knackar på din dörr när du spelar skivan. Alltså precis lika bra som det Checker och Chess gav ut.

Här finns den första gjorda demon av Susie Q och James Burtons spel är inget mindre än ett vackert oväsen! När den spelades in var de så unga att de cyklade till spelningarna. Väl framme var de tvungna att ljuga om Burtons ålder för att bli insläppta. Det sorgsna svartsjukedramat "Everglades", om pojken som dödar sin flickvän och flyr ut i träsken med alternativen att drunkna eller bli sönderbiten av blodhundarna, är i klass med Leon Paynes "Psycho" och Jeremy Spencers "Blood On The Floor".

Sången "Number Nine Train" fick den amerikanska tidskriften Oxford American att 2005, i sitt årliga musiknummer, göra ett besök hemma hos Dale Hawkins. Trots sina minimala kunskaper om Hawkins åtog sig redaktör Lauren Wilcox uppdraget. Hennes skildring av hans rastlösa vitalitet är en både lysande och skojig läsning!

Det är materialet på "Daredevil" och de sex outgivna spåren från sent femtio- och tidigt sextiotal på "Born In Louisiana" som förtjänar de högsta betygen. Här möter vi en engagerad, rolig och egensinnig musiker som är kusin med Ronnie Hawkins, var kompis med Margaret Lewis och Buddy Holly (med ironi beskriver han sig själv och Holly som två bonnläppar som gapande betraktade tunnelbanan i New York) och som spelade ihop med James Burton, Scotty Moore, DJ Fontana, Roy Buchanan, Joe Osborn, Kenny Paulsen, Carl Adams m fl.

Den sistnämnde - som var gitarrist på "Little Pig" - vådasköt till döds sin kusin vid sex års ålder. Samtidigt förlorade han själv två fingrar på vänsterhanden och lärde sig spela gitarr upp och nervänt - med plektrumet fasttejpat på vänsterhandens tumme!

Det kunde bara inte gå fel för Dale Hawkins!

http://www.youtube.com/watch?v=leovZpq793c&feature=PlayList&p=3A94E22768390987&playnext=1&index=34

http://www.youtube.com/watch?v=h_eCCgC2cMk

http://www.youtube.com/watch?v=EOpsHFHVLxE

(Artikeln har tidigare - och som texten antyder innan Dale Hawkins lämnade oss - varit publicerad på Rootsy.)

JOHN PAUL KEITH & THE ONE FOUR FIVES
Live At The Hi-Tone
(Big Legal Mess)

För alla som undrar vart pubrocken tog vägen, här är svaret. John Paul Keith & The One Four Fives är som en länk mellan första generationens pubrockare, såsom Brinsley Schwarz, Eggs Over Easy och Charlie & Wide Boys, vilka inspirerades av amerikanska The Bands hybrid av country, folkmusik och rock och andra generationen, bestående av musiker som Rockpile, Mickey Jupp och The Inmates, som nästan uteslutande hämtade sin näring från Chuck Berry och rock´n´roll.

Precis som de engelska musikerna - vilka frekventerade Londons pubar under sjuttiotalet och första halvan av åttiotalet - så dras sig inte John Paul Keith & The One Four Fives att live, mellan sina egna kompositioner, hämta guldkorn ur rockmusikens sextioåriga historia. Och alla som är tillräckligt gamla för att inte veta allt, inser att det är en ocean att ösa ur.

Chuck Berrys får låna ut “Back In The USA” och “Memphis Tennessee”, där den senare - under den kortare titeln “Memphis” - görs instrumentalt i Lonnie Macks arrangemang från 1963. Något oväntat tar gruppen sen sig an engelska The Equals hit “I Get So Excited” (1968) och ger låten dess rätta utförande.

Eftersom det rör sig om en liveinspelning får man räkna med att tempot dras upp något i förhållande till originalinspelningarna och så är fallet för både versionen av The 5 Royales “I Could Love You” (1956) och Roy Buchanans “Cajun” (1972). Som avslutning har John Paul Keith valt “Come On Let Go” från Ritchie Valens repertoar och den är ju precis vad man alltid vill höra som extranummer på en konsert.

Övriga sex sånger på “Live At The Hi-Tone” är hämtade från John Paul Keith & The One Four Fives studioalbum “Spills And Thrills” och det enda jag saknar är min egen närvaro i publiken.

Fotnot 1. Förutom den studioinspelade “Spills And Thrills” och liveskivan “Live At The Hi-Tone” finns med John Paul Keith & The One Four Fives även vinylsingeln “Knoxville Town/Memphis Girls”, där gruppen på ett behagligt sätt blottar sina country- och folkinfluenser. Den som besöker gruppens konserter kan där - och bara där - dessutom köpa vinylsingeln “Lookin´ For A Thrill”.

Fotnot 2. Ju mer jag spelar John Paul Keith, ju mer tänker jag på Charlie Ainley. Blir till slut tvungen att plocka fram Ainleys debutalbum “Charlie And The Wide Boys - Great Country Rockers” (inspelad 1974, men utgiven först 1976) och upptäcker två musikaliska tvillingsjälar. Ainleys “Don´t Mind If I Do” är som skriven för John Paul Keith. Jag är till och med övertygad om att den senare skulle kunna göra Charlie Ainleys blue eyed soul-mästerverk “I´m Feeling Blue” från Lp:n “Too Much Is Not Enough” (1978) fullständig rättvisa.

http://raisedonrecords.blogspot.com/search/label/Pubrock

http://www.youtube.com/watch?v=1skXjbtNinM
http://www.youtube.com/watch?v=cV_7wFyGWTA

IAN GOMM & JEB LOY NICHOLS
Only Time Will Tell
(Relaxa Records)

På "Only Time Will Tell" samarbetar den gamle Brinsley Schwarzmedlemmen Ian Gomm med författaren, konstnären och musikern Jeb Loy Nichols. Ledigt och elegant rör sig duon i samma sofistikerade musiklandskap som Bobby Womack befolkade under det tidiga sjuttiotalet - då långt ifrån The Valentinos yviga "It´s All Over Now" - med album som "Understanding" och "Communication". Det är därför inte förvånande att Gomm och Nichols gör den av Jim Ford och Womack komponerade "Surprise, Surprise" från den senares album "The Poet II" (1984), som om den istället vore inspelad för "Understanding" 1972.

Bådas fascination och tydliga kunskaper om soulmusiken olika stilarter, i kombination med den avslappnade stämningen i studion, ger originalsångerna och de utsökta valen av coverlåtar en högst egen och personlig framtoning. Detta oavsett om det gäller direkta förebilder som redan nämnda Bobby Womacks "Surprise Surprise", The Impressions "You Must Believe Me" och Garnet Mimms "I´ll Take Good Care Of You" eller obskyra alster som Big John Hamiltons "Take This Hurt Off Me" och Jim Fords "Go Through Sunday". Mer oväntade, men lika väl framförda, val är Clovers "Mister Moon" och Dr Hooks "Years From Now".

Jeb Loy Nichols är inte bara en utmärkt konstnär och musiker utan även en perfekt musikalisk partner för Ian Gomm, som nu gjort sin bästa skiva sedan "Summer Holiday" (1978) och "What A Blow" (1980).

http://www.myspace.com/iangommjebloynichols

(Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy november 2009)

BOBBY CHARLES
See You Later, Alligator
(Bear Family)

Robert Charles Guidry - eller Bobby Charles som han döptes om till av Leonard Chess - hade under senare halvan av femtiotalet klippkort till Cosimo Matassas inspelningsstudio i New Orleans, Louisiana. Med Paul Gayten som producent och musiker som Lee Allen - tenorsax och Earl Palmer - trummor bakom sig, befann sig den knappt tjugoårige sångaren i den bästa av världar.

På hösten 1955 ringde Bobby Charles upp Leonard Chess, som befann sig hemma i Chicago, och sjöng över telefon “See You Later, Alligator”, varpå den senare uppmanade Charles att snarast bege sig till den prestigefyllda studion i New Orleans. Ett par månader senare hörde Bill Haley Bobby Charles inspelning, vilket kom att ge den unge kompositören ett både nationellt och internationellt erkännande.

Trots att Bobby Charles varken kunde skriva noter eller ens spela ett instrument skulle han som låtskrivare ändå nå riktigt stora framgångar. Förutom Haleys inspelning av “See You Later, Alligator“, så skrev han “But I Do” åt Clarence “Frogman” Henry och “Walkin´ To New Orleans” åt Fats Domino. Alla tre placerade sig på Billboards Top Ten och därmed befästes Charles ställning som en av de främsta inom swamp pop och New Orleans-rhythm & bluesen.

Visste man inte att Bobby Charles var en vit man skulle man bli lika förvånad som Leonard Chess, när denne för första gången träffade sin skivartist och utbrast “Motherfucker! What am I gonna do? You´re not black!”. Genom att bara höra Charles hade Chess placerat honom sida vid sida med storheter som Chuck Berry och Bo Diddley.

Att Leonard Chess hade rätt i sin kvalitetsbedömning av Bobby Charles är Bear Familys samling “See You Later, Alligator” ett utmärkt bevis för. Förutom det suveräna - mestadels egenkomponerade - swamp pop- och rock´n´rollmaterialet får vi även ett par fina tolkningar av Hank Williams “Lovesick Blues” och “Hey Good Lookin´”.

Bobby Charles såg inte sin egen betydelse för swamp pop som särskilt anmärkningsvärd. Det gör däremot författaren Shane K. Bernard - son till Rod Bernard - som i sin bok “SWAMP POP, CAJUN and CREOLE, RHYTHM & BLUES” istället vill understryka hans betydelse: “As a recording artist and particularly as a songwriter, Bobby Charles exerted a profound influence on swamp pop, especially during its formative years. Although best known for penning such memorable tunes as “Later Alligator”, “I Don´t Know Why but I Do” and “Walking to New Orleans”, other more locally popular songs like “On Bended Knee”, “Why Did You Leave”, “Why Can´t You” and “Before I Grow To Old” inspired numerous south Louisiana imitators, who in turn expander the swamp pop repertoire and impacted regional and national charts.”

Det är naturligtvis klädsamt med viss blygsamhet, men i fallet Bobby Charles så föredrar jag ändå att lita på Leonard Chess och Shane K. Bernards omdömen.

http://www.youtube.com/watch?v=bhNHRB7CfZ8
http://www.youtube.com/watch?v=6s2R511jHKs

JOE BARRY
Been down That Muddy Road / The Legend of Joe Barry
(Tuff City Films)


Det tog den forne swamppopsångaren Joe Barry två och ett halvt år att spela in den kritikerrosade cd:n “Been Down That Muddy Road» (Night Train, 2002). Mot redan färdiginspelade bakgrunder var alla sångpålägg tvungna att göras i hans hem i Cut Off, Louisiana. Med kroniska sjukdomar som ledgångsreumatism, astma, luftrörskatarr, diabetes och problem med hjärtat samt ett allmänt slutkört immunförsvar så kunde varje vokal insats bara pågå under någon minut. Ibland med Barry liggande till sängs. Med tanke på omständigheterna är resultatet minst sagt häpnadsväckande!

Det skulle bli hans första album på över tjugo år och det sista någonsin. Joe Barry lämnade in för gott den sista augusti 2004. Blott sextiofem år gammal var kroppen slut efter ett minst sagt tufft leverne. För att skriva skivans texthäfte anlitades TV-producenten Carol Carimi Acutt. Uppdraget gick inte till henne för hennes erfarenheter av att göra underhållningsserier, utan det var de två musikdokumentärerna om New Orleans-profilerna Willie Metcalf respektive Harold Battiste som fällde avgörandet.

När Carimi Acutt träffade, den för henne då okände, Joe Barry fascinerades hon så över vad han hade att berätta, att hon för Tuff City Films räkning använde sitt kunnande och producerade dokumentärfilmen “Been down That Muddy Road / The Legend of Joe Barry«.

Med ett välformulerat handlag lyfter hon fram både miljön och tidsandan ur vilken Barry var sprungen. Musiker som Dr. John och Freddy Fender, JIN Records Floyd Soileau, musikhistorikern Shane K. Bernard (son till Rod Bernard) samt inte minst Joe Barry själv och musiker ur hans band tar oss med genom ett händelserikt liv.

Förhållandet till fadern var ett komplicerat kapitel. I sitt arbete på Mississippis flodbåtar kunde han vara borta flera år i sträck. Däremellan kom hem korta perioder, var pank, söp och gjorde vid varje besök modern gravid och stack igen. Barry kom, ända tills slutet, i affekt vid tanken på all olycka fadern förde med sig. Rörande är dock minnena och saknaden av modern Josephine som gick upp varje morgon klockan tre för att arbeta med inkommande båtars räkfångst.

Det var också hon som följde Joe Barry till de första krogspelningarna med ett lokalt cajunband redan vid åtta års ålder. Vissa av dessa i indianområden strax utanför hemstaden Cut Off . En miljö så tuff att en icke omtyckt vit man kunde komma ut med både magsäcken och tarmpaketet i händerna.

Intresset för musik startade några år innan, då han med hjälp av ståltråd och en cigarrlåda byggde sin första gitarr. Påverkad av country, blues, gospel och New Orleans-rhythm & blues växte i mitten på femtiotalet fram det som senare skulle komma att kallas swamppop.

Själva termen swamppop härstammar från England och användes troligen först av musikskribenten Bill Millar i slutet på sextiotalet. I ett försök att beskriva stilbildare som Joe Barry, Rod Bernard, Van Broussard, Tommy McLain och Warren Storm kom begreppet swamppop att bli vedertaget.

Floyd Soileau på JIN Records ville lyfta fram den Ray Charles-påverkade sidan hos Barry och skickade honom 1961 till Cosimo Matassas studio i New Orleans. Inspelningen av Barrys egen “I Got A Feeling» blev en besvikelse för Soileau. Det var istället b-sidan inspelning av Gene Autrys hit “I´m A Fool To Care« som tilltalade honom och skivköparna. Via producenten Huey P Meaux såldes låten till Mercury / Smash och över en natt var Joe Barry ett känt namn.

För tio år sedan släppte engelska Edsel Records två volymer i serien “Crazy Cajun» med Barrys Meaux-inspelningar. Den ena innehåller hans singlar under namnet Roosevelt Jones, en pseudonym han använde för att attrahera en svart publik. Den som söker bevis för Fats Dominos inflytande på swamppop-genren hittar dem här.

Tron att ett handslag skulle räcka som kontrakt med Meaux skulle komma att stå Barry dyrt. När samarbetet mellan de båda upphörde så fanns för Barry bara skulder och drogberoendet kvar. Som kuriosa kan nämnas att det var Barry som upptäckte Barbara Lynn och tog henne till Huey P Meaux.

Det skulle dröja över tio år innan Barry ville befatta sig med Meaux igen. Med Freddy Fenders hjälp lyckades den senare 1977 övertala sångaren att åter ställa sig i Sugar Hill-studion i Houston. Resultatet - den av Dot Records utgivna gospelfärgade country-skivan “Joe Barry« - är i all sin enkelhet sensationellt!

Inte speciellt stolt berättar Barry om åren som hallick i Kalifornien. Med över trettio prostituerade i sitt stall rullade pengarna in igen. För att inte svärta ner sitt eget namn uppträdde han samtidigt på klubbar under namnet Steve Shoales. Något år senare fick han kontakt med maffian, som enligt honom själv behandlade honom bättre än någon annan gjort och började med deras hjälp turnera under eget namn igen.

Foton från maffiaåren ger bilden av en man som smälter väl in i omgivningen. Det är klass och stil med snygga kostymer, sprit, knark och prostitution i ett allt snabbare tempo som inte helt överraskande slutar med en hjärtinfarkt.

Författaren John Broven ger i sin bok “South To Louisiana - The Music of The Cajun Bayous» Joe Barry högsta betyg som sångare och musiker: “Joe Barry was a cut above his Jin contemporaries and his class showed when his recording of “I´m A Fool To Care«, leased to Smash, climbed to No. 24 on the Billboard Hot 100 in the early summer of 1961...Joe Barry is a twenty-four-carat Cajun with an accent thick as cane syrup, a splendid character who has seen life from the bottom to the top and down again. His story is a Cajun odyssey.»

“Been down That Muddy Road / The Legend of Joe Barry« borde vara av intresse för både SVT:s Musikbyrån och Göteborgs Filmfestival. Med ett spännande foto- och filmmaterial och med stor respekt för personen framför sig, låter Carimi Acutt Joe Barry, i sitt eget tempo, berätta sin spektakulära historia. Filmen är ett strålande dokument över inte bara personen Joe Barry, utan även över den musik - swamppop - som han var en av de främsta företrädarna för.
http://www.youtube.com/watch?v=bP6_tZY5KTQ&feature=PlayList&p=39342F8948ACAFFD&playnext_from=PL&playnext=1&index=7
http://www.youtube.com/watch?v=QcriNmPyY-Q
http://www.youtube.com/watch?v=5rGp7TvzX3g&feature=related


(Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy)

JIM FORD
Big Mouth USA - The Unissued Paramount Album / The Unissued Capitol Album
(Bear Family)

Odågan Jim Ford gjorde sig - efter albumdebuten "Harlan County" - omöjlig i alla kontraktsammanhang. Inte bara sålde han, naturligtvis under olika titlar, en och samma låt till olika förläggare, utan till och med färdiga projekt havererade på grund av den aversion hans person ingav de som förväntade sig samarbete och tacksamhet.

Talande är hur han behandlade P J Proby när han stal dennes gitarr, fem hundra dollar och slängde bort mammans bibel. "You´ll get over it..." var Fords enda kommentar till tarvligheterna. Ändå vittnar alla som umgåtts, festat med och sett honom skriva låter om hur rolig, charmerande och begåvad karln kunde vara.

Bobby Womack: "Jimmy was a beautiful cat, one of the most creative people that I´ve ever met and I´ve been around a lot of people with a lot of talant."

Sly Stone: "Jimmy Ford is the baddest white man on the planet, killer writer."

P J Proby: "...he wrote fantastic songs. Ford didn´t realize how good he was, he always thought everybody else was better."

Nick Lowe: "Jim Ford´s songs made a tremendous impact on me....He´s impossible to copy but the way he writes is something I´ve always aspired for."

Med så mycket begåvning, både i skrivandet och framförandet, och så många som trodde och satsade pengar på honom var det en bedrift att lyckas sabotera varje försök till publicering.

Englandsäventyret 1971 slutade med att Ford tröttnade på Liberty Records Si Waronker, hällde i smyg kokain för tre tusen dollar i en kaffekopp och bad Waronker att dricka långsamt. Eller så insåg han helt plötsligt att låtarna ju redan var sålda, många gånger om!

Det enda som kom ut av allt han spelade in efter den legendariska "Harlan County" var singeln "Big Mouth USA / Rising Sign" (1973). Det skulle dröja ända till 2007/2008 års Bear Familyutgåvor "The Sounds Of Our Time" och "Point Of No Return" innan världen skulle förstå vilket komplext geni Jim Ford var när han stod på toppen av sin kreativitet!

När nu Bear Family, direkt från mastertejperna och i både Lp- och Cd-format, för första gången ger ut de outgivna albumen, inspelade för Capitol respektive Paramount, så är det lika mycket ett exempel på både hans enastående talang som det förhållande att bolagen inte stod ut med Ford. Det blir annars obegripligt att förstå deras agerande, de hade ju trots allt betalt. Ta mastertejperna och försvinn blev istället resultatet.

Jim Ford förtjänade mer än bara kultstatus och materialet är genomgående av så hög klass att det skulle ha etablerat honom i vidare kretsar. Producenter och övriga inblandade måste trots allt ha legat sömnlösa över att inte kunna ge ut det här.


http://www.youtube.com/watch?v=6N_ROra1OGs
http://www.youtube.com/watch?v=4kHR0GPyEVI&feature=related

(Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy 2009)

PETE MOLINARI
A Train Bound For Glory
(Clarkesville)

Pete Molinari är precis så oberäknelig som en artist bör vara för att hålla intresset för sin musik vid liv och få publiken att vilja vänta och längta till nästa skivsläpp. Han lämnar oss i ovisshet om resans mål och utan att vi har en aning om hur det kommer att låta, vi vet bara att det kommer att låta bra.

Billy Childish fångade på “Walking Off The Map” (2006) Molinari i sitt mest nakna ögonblick. Inspelad helt akustiskt under en dag hemma i köket hos Childish möter vi en Molinari som helt saknar en skyddande gard.

Producenten Liam Watson tog med sig Molinari till sin analoga Toe-Rag Studios och gjorde “A Virtual Landslide” till 2008 års bästa album. Den unge kompositören, gitarristen och sångaren visade sig inte bara vara ett löfte, utan en färdig artist med breda referenser i riktning mot storheter som både P F Sloan och Phil Everly.

Om man på de två föregående skivorna kunde peka ut förebilder så är den möjligheten i stort sett borta på “A Train Bound For Glory”, vilken är Molinaris mest spännande och svårfångade skiva hittills. Öppningsspårets blandning av pop och folkrock står helt ensam i förhållande till det övriga materialet och de som köper skivan i hopp om att även resten skall låta som “Streetcar Named Desire” riskerar att bli besvikna.

Vid ett par tillfällen tänker jag att karln har skrivit med Elvis i tankarna. Både “(To Be Close To) Your Heart´s Desire” och “Heartbreak Avenue” (här förstärkt av körande The Jordanaires) skulle ha platsat i någon av Presleys filmer. Och det är sagt som en komplimang, jag gillar en hel del av hans filmmusik.

Men mest av allt är “A Train Bound For Glory” småskaligt vacker. Sånger som “A Place I Know So Well”, “Willow Weep For Me”, “Minus Me”, “For Eliza” och den stråkförstärkta “What A Day, What A Night, What A Girl” visar ännu en gång vilken utmärkt låtskrivare och sångare Molinari är.

För Pete Molinari - som befinner sig i ständig rörelse - finns inget artistiskt slutmål, resan är behållningen. Molinari lyfter på hatten och hälsar välkommen till Linje Lusta. Vill du åka med så hoppa på, annars blir du kvar vid hållplatsen stirrande på sista vagnens akterljus.

Fotnot 1
Samtidigt med “A Train Bound For Glory” släpper Molinari en fyralåtars-cd med “Streetcar Named Desire” som titelsång, plus tre egna kompositioner helt i klass med materialet på fullängdaren: “A Walk In The Park”, “Heartaches Aplenty” och “No Trace Of You”.
http://www.youtube.com/watch?v=Yn6BMCehekc

Fotnot 2
Den som vill ha allt med Pete Molinari, har naturligtvis redan inhandlat förra årets mini-cd där Molinari gör strålande coverversioner på “Today, Tomorrow And Forever”, “Satisfied Mind”, Tennessee Waltz” och “Guilty”. På köpet får man då också tre akustiska bonusspår, vilka tidigare har varit utgivna som singelbaksidor: “One Stolen Moment”, “Ballad On A Milk Train” och “The Poets Dream”.
http://www.youtube.com/watch?v=350JBXUs_lM
http://www.youtube.com/watch?v=t34fue9u7iU