MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 5
(Ugly Things #23)BELFAST GYPSIES


Sommaren 1966 skulle irländska Them spela på ett lastbilssläp i Högbo Bruk, en mil utanför Sandviken i Gästrikland. Ja, visst låter det märkligt, men på samma släp hade även storheter som Spencer Davis Group och inga mindre än The Who spelat. Sådan var tiden. På den lilla dansbanan bredvid, kallad Popladan, gjorde i september året efter Jimi Hendrix två spelningar.

Visst hade vi förstått att Van Morrison ständigt bytte medlemmar i sitt band, men att han själv inte fanns på scenen var högst märkligt. Det vi fick se och höra var heller inte Morrisons band, utan bröderna Pat och Jackie McAuleys - båda hade tidigare spelat i riktiga Them - nya band som turnerade i Sverige under samma namn.

Ni som hört albumet »Them Belfast Gypsies« och undrat över hur det egentligen förhöll sig, och det eventuella släktskapet med Van Morrisons grupp, får alla era frågor besvarade i Richie Unterbergers utmärkta artikel om gruppen. Baserad på en intervju med dess gitarrist, Ken McLeod - som varit förståndig nog att föra dagbok, rätar Unterberger ut alla frågetecken beträffande gruppens namn och dess historia.

Belfastbröderna McAuley lämnade Van Morrison och Them sommaren 1965, efter att ha varit medlemmar i en av de nio olika konstellationer som bandet hade mellan åren 1964 - 66. Hopträngda i en turnébuss modell mindre och med två dunderhits, "Baby Please Don´t Go" och "Here Comes The Night", i ryggen turnerade Them över hela Storbritannien. Ett tröttsamt resande utan någon som helst logisk planering.

Betalningen var dessutom usel och tjugofyratimmarstillvaron tillsammans med en Van Morrison som ibland vägrade prata på tre dygn blev för mycket för Jackie McAuley. Som organist startade han, tillsammans med brodern Pat på trummor, gitarristen Ken McLeod - även han från Belfasts rhythm & blues-scen - och den engelske basisten Mark Scott, det som så småningom skulle bli Belfast Gypsies. Bandet skulle dock aldrig framträda under det namnet. Låter det rörigt? Det är bara förnamnet!

Uppmuntran från gruppens manager, Ray Henderson, att ta strid för namnet Them ledde naturligtvis till ett nederlag när det kom till rättslig prövning. I Storbritannien blev Scott, McLeod och de båda McAuley förbjudna att använda gruppnamnet, men utanför de brittiska öarna var det ok. Ett mindre antal spelningar gjordes på hemmaplan som The Other Them, men till ett så lågt gage att medlemmarna höll på att svälta ihjäl.

Alltid hungriga, hängde bandet på Giaconda Café på Denmark Street och i maj 1966 kom amerikanen Kim Fowley - naturligtvis! - in och beställde en skinkmacka: »(I) saw these guys sitting on a table nearby. 'Are you in a group' I asked? - as so many people who used the café were - and they replied 'Yeah we were in Them'«. Till bandets förvåning, men med en osviklig känsla för gatans talanger svarade Fowley: »Oh really? Let´s go and make an album.«

På kort tid och med en låg budget spelas sju av skivan »Them Belfast Gypsies« tolv låtar in i den lilla, men anrika, Regent Soundstudion. Fowley var naturligtvis inte dummare än att han förstod hur genialt riffet i "Gloria" - b-sidan (!) på Them/Van Morrisons första singel "Baby Please Don´t Go" - var. Utifrån samma riff skrev bandet "Levitation", vilken Fowley ändrade till "Gloria´s Dream". Trots att varken någon Gloria eller drömmar nämns i texten.

Med en intensitet - främst i "People, Let Freak Out", "Secret Police", "Hey Gyp-Dig The Slowness" och redan nämnda "Gloria´s Dream" - som närmast känns jagad, förverkligar Belfast Gypsies Kim Fowleys enkla filosofi beträffande sina produktioner - »dog crap rock& roll«!

Freak Out var ett för bandet okänt begrepp, men hetsad av Fowley gör man det bästa för att försöka förstå dess innebörd. "People, Let´s Freak Out" bärs fram av en Bo Diddley-rytm och innehåller det snyggaste Diddleysolo som Bo inte gjort själv.

Det som på vinyl nådde skivköparna skulle komma att skapa den namnförvirring som varat ända fram till publiceringen av intervjun med Ken McLeod. Singlar från det Fowley-producerade materialet gavs ut under namn som Them, Freaks of Nature och Belfast Gypsies - det var Kim Fowley som kom på namnet. Själva Lp:n kom enbart att släppas i Sverige, på etiketten Sonet/Grand Prix och först på sommaren 1967, men gav inte heller den någon direkt vägledning om vad bandet egentligen hette.

Var det Them, Belfast Gypsies eller kanske till och med Them Belfast Gypsies. När skivan kom spelade det i vilket fall ingen roll längre för bandet. De hade turnerat oavbrutet i Skandinavien från juni 1966 till november samma år för att sedan åka hem för ett kortare speluppehåll. Därefter skulle medlemmarna tyvärr aldrig mer mötas.

För att fylla ut ett helt album spelades vid ankomsten till Köpenhamn i juni 1966 ytterligare fem låtar in. På rekommendation av Fowley kontaktades den skotske producenten Jimmy Campbell och natten mellan 29 och 30 juni spelad Belfast Gypsies in skivans bästa spår. Versionerna av Bob Dylans "It´s All Over Now Baby Blue", här kallad enbart "Baby Blue", Derroll Adams "Portland Town" och den egna "Suicide Song" är lysande folkrock.

Övriga två sånger var "Boom Boom" och "Midnight Train" och som helhet utgör skivan »Them Belfast Gypsies« av Belfast Gypsies - rätt benämning enligt Ken McLeod och han bör veta - en genial mix av brittisk rhythm & blues och folkrock. Två genrer vars formtoppar, vid utgivningtillfället, redan var passerade med ett till två år. Vi skall vara bolaget Sonet tacksamma för dess brist på koll, men hur tänkte man egentligen?

Hur det lilla tyska skivbolaget Break-A-Way Records tänkte, när de 2005 fick möjlighet att ge ut Belfast Gypsies, tidigare outgivna, egenhändigt inspelade demos från februari 1966 är lättare att förstå. Bandet betalade ur egen ficka inspelningarna av Dylans "It´s All Over Now Baby Blue", Graham Bonds "I Want You" och den egna "Movin´ Free". Demon var försvunnen fram till 1997, då den danske samlaren Christian Jespersen hittade en lackskiva med "I Want You" och "It´s All Over Now Baby Blue" på en skivmässa i Köpenhamn.

För intresserade av brittisk beat är fyndet - trots avsaknaden av "Movin´ Free" - nästan att jämföra med att hitta den heliga Graal. Break-A-Way-utgåvan är gjord i tio tums vinyl med snyggt färgomslag, ljudet är perfekt och musiken fantastisk! "Baby Blue" är en annan version än den på Lp:n och visar att Belfast Gypsies inte på något sätt bara var en produkt av Kim Fowley. Hans stora förtjänst var istället att han trodde på dem och satsade både tid och pengar.

Intressantast är naturligtvis "I Want You" som vi ju inte har hört tidigare. Helt borta är det smått jazziga drag som Graham Bonds Org. originalversion har. Det här är brittisk rhythm & blues när den är som bäst - tuff och kompromisslös!

Jag har alltid haft känslan av att jag såg något unikt den där sommarkvällen 1966. Det fanns en aura av farlighet runt bandet som kändes både äkta och naturlig och som förstärktes av Mark Scotts fårskinnsväst, mystiken runt bandet - vilka var de egentligen?, diskussionerna höll oss igång i månader efteråt - och den hårt pulserande rytmen i kombination med Jackie McAuley röst. Musiken bar spår av tidiga Them, men bara spår.

Ovissheten kring Belfast Gypsies gör Richie Unterbergers klargörande intervju med Ken McLeod till en av de mest efterlängtade artiklarna i Ugly Things. Desto roligare då att Unterberger väljer att publicera den i Mike Stax tidning. Men om sanningen skall fram, så är nog Ugly Things det enda magasin som skulle låta trycka en tjugotresidig kärleksförklaring till något så marginellt som två bröder som en gång spelade i Van Morissons Them!

http://www.youtube.com/watch?v=viGyGaRobRc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=-vW5ZWjl9uo&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=4qpWFz02W34

(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)