MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things
Del 7
(Ugly Things #1 - 29 och alla kommande nummer!)
THE PRETTY THINGS
Det som alltid fått mig att vänta på nästa nummer av Ugly Things, är dess outtröttliga hängivenhet inför det engelska bandet The Pretty Things. Deras självbetitlade debutalbum var den första 33-varvare jag köpte. Phil May - sång, Dick Taylor - sologitarr, Viv Prince - trummor, John Stax - bas och Brian Pendleton - kompgitarr tillhörde den andra generationen brittiska rhythm & bluesmusiker och var samtida med Rolling Stones, Yardbirds och Downliners Sect.
Brittisk rhythm & blues kan på många sätt liknas vid amerikansk rockabilly. Bådas storhetstid var kort. Under 1955 och 1965 exploderade musikscenen av slap bass- respektive maracasspelande ynglingar, för att sedan nästan dö ut vid sidan av de mer respekterade musikstilarna rock´n´roll och blues. Som osnutna småsyskon har båda stilarna genom åren uppnått kultstatus, men enbart rockabilly har fått det erkännande genren förtjänar. Trots att den engelska pubrockvågen med band som Dr Feelgood och Inmates byggde sina karriärer på det som Pretty Things, Stones och Yardbirds gjort redan tio år innan, så har soundet alltid förblivit i marginalen.
Mike Staxs kärlek till Pretty Things visar sig i att inget nummer av Ugly Things saknat artiklar, intervjuer eller nyheter om bandet. Och med all rätt. Få andra engelska band har varit så betydelsefulla för brittisk rockmusiks utveckling som just Pretty Things.
Genom att aldrig göra avkall på kvaliteten lyckades bandet under sin mest kreativa period, 1964 - 1970, alltid att vara både föregångare och »bäst i klassen« i de genrer man valde att verka inom. Priset man fick betala för sin kompromisslöshet och totala ovilja att anpassa sig till försäljningslistornas dominans var högt och ställde aldrig bandet på prispallen.
Deras två första album, »The Pretty Things« och »Get The Picture?«, är själva läroboken för hur unga engelska musiker förvaltade arvet efter femtiotalets svarta rock´n´roll och rhythm & blues. Gruppen tog sitt namn efter en låt av deras största förebild, Bo Diddley. Om Rolling Stones älskade Chuck Berry så var Pretty Things besatt av Diddley. Resultatet var både skitigare och gapigare än något annat jag hade hört innan! Och i djupaste respekt för sin läromästare är inte mindre än fyra av debutalbumets tolv låtar skrivna av Ellas »Bo Diddley« McDaniel: "Roadrunner", "She´s Fine, She´s Mine", den helt makalösa "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" och sången som gav gruppen dess namn - "Pretty Thing".
Fotografier på bandet stod i stark kontrast till vad gruppnamnet utlovade. Och pricken över i:et, det som skilde gruppens sound från alla andras, var den lille mannen i den fåniga skinnhatten. Galningen som fick Nya Zeelands parlament att för alltid bannlysa Pretty Things i landet - Vivian »Viv« Prince. En trummis så gudabenådad att det, i rocksammanhang, egentligen bara funnits en jämlike, den likaledes innovative John Bonham - synkopernas mästare!
I fullständig samklang med bandets utseende och dess rykte stod vad som måste betraktas som kronan på verket gällande deras ledande ställning inom brittisk rhythm & blues. De laddade inspelningar "Midnight To Six Man" och "L.S.D." (den senare står för pund, shilling och pence. Är det någon som tror på det?) visar vilka förstklassiga låtskrivare Phil May och Dick Taylor var. http://www.youtube.com/watch?v=YoeJaMVYyec
Att de var mästare på att göra andras inspelningar till sina egna, visste vi redan genom behandlingen av det de tog över från Bo Diddley. Men deras version av "Come See Me" fullständigt sliter sönder J.J. Jackson & The Greatest Little Soul Band In The Lands original av "Come See Me (I´m Your Man)". Och det vill inte säga lite, då Jacksons egen inspelning verkligen inte är någon barnlek! http://www.youtube.com/watch?v=AN8Vqavf-2s
Om man vill förstå varför Mike Stax beslutade sig för att börja spela bas, flytta till Amerika och framför allt byta efternamn till Stax, så måste "Come See Me" vara svaret. Låten inleds med en kort trumvirvel, därefter ett bombastiskt basriff av John Stax som egentligen aldrig lämnar över fokus till någon annan. I bakgrunden distade gitarrer, pianodrillar och en slamrig tamburin. Phil May gör helt klart att det finns inga alternativ till vare sig honom eller den grupp han är medlem i. Ingen samtida inspelning kommer ens i närheten av det här. Det är det optimala uttrycket för den genre den representerar. "Come See Me" räcker som bevis för att vi har att göra med sextiotalets mest intressanta band! Alla kategorier! http://www.youtube.com/watch?v=olHSpJlBpOI
Viv Prince totala oförmåga att vistas i möblerade rum blev till slut för mycket för även Phil May och Dick Taylor. Redan i ett tidigt skede under inspelningen av »Get The Picture?« tvingades han lämna bandet. Arbetet fullgjordes av studiemusikerna Bobby Graham, Mitch Mitchell - den senares personlighet ansågs alltför lugn för att bli permanent medlem i Pretty Things - och den blott sjutton år gamla Skip Alan.
Om första Lp:n är hundra procent rhythm & blues, så tillför Pretty Things nya influenser på »Get The Picture?«. Öppningslåten "You Don´t Believe Me" är genial folkrock, "Cry To Me" soul liksom den egna "Get The Picture?", som med lätthet skulle kunna ha gjorts av någon från bolaget Stax. Och så då "Buzz The Jerk", en hybrid mellan rhythm & blues och funk. Sylvass gitarr i inledningen av Dick Taylor, blytung basgång av John Stax, funkigt gitarrkomp av Brian Pendleton och nonchalant sång av Phil May. Är det inte Prince bakom trummorna, så måste man ha sagt till honom, vem det nu är, att spela som Viv.
EMOTIONS
Ett par mycket fina singlar 1966 gav en fingervisning om att framtiden inte var helt utstakad för Pretty Things. Från Kinks Lp »Face To Face« hämtade man Ray Davies-kompositionen "House In The Country". En musikaliskt löst sammansatt historia som passade bandet perfekt och som även hade platsat på »Get The Picture?«. Baksidans "Me Needing You", skriven av Phil May, är renlärig rhythm & blues som kunde vara hämtad från debutalbumet.
Mest intressant är "Progress", vilken var en flört med tidens ökade intresse för den svarta soulmusik som Otis Redding och bolaget Stax/Volt företrädde. En melodiös basgång, ett snyggt balanserat blås och en lagom taggad Phil May tar oss raka vägen i riktning mot Pretty Things tredje Lp.
Trots att medlemmarna själva alltid tagit avstånd från »Emotions« (1967), så är det ändå en intressant skiva som på inget sätt går att bortse ifrån. Den är - om än något haltande - länken mellan gruppens tidiga rhythm & blues och dess senare period av psykedelia. Att bandmedlemmarna blev bortkopplade och fråntagna ansvaret för slutresultatet var naturligtvis olyckligt.
När »Emotions« släpptes till försäljning fanns där både stråkar och blås som lagts på i efterhand av producenten Steve Rowland. Stråkarna går att leva med, men blåsarrangemangen låter för jävliga! Sångerna "There Will Never Be Another Day", "Out In The Night", "Photographer", "Bright Lights of The City" och "My Time" går helt enkelt inte att lyssna på. Blåset är okänsligt och på inget sätt integrerat i musiken, utan blir istället enbart ett störande och tillgjort element.
Jag förstår att Phil May är förbannad. Vem skulle, för att blidka den tänkta köparen, acceptera att någon målade in en svan i Monets näckrosdammar? Eller vid en ny översättning av t ex bibeln lägga till några extra kapitel? Halva skivan kvaddades på ett sätt som för tankarna till vad Norman Petty gjorde med arvet efter Buddy Holly. Om medlemmarna själva hade fått slutfört arbetet med »Emotions«, är jag övertygad om att skivan hade blivit den perfekta länken mellan »Get The Picture?« och »S.F. Sorrow«, så bra är själva grundmaterialet.
Vad går då att lyssna på? Köp en cd-utgåva av skivan och programmera enligt följande: 1,2,3,5,7,8,11 och ni får en mer än acceptabel mini-cd! Där har ni alltså det minst förstörda materialet, vilket genomgående är mer poporienterat - med inslag av både folkrock och psykedelia - än de två första albumen.
Öppningsspåret "Death Of Socialite" lider visserligen även den av ett pålagt blås, men är så stark i sig att den ändå inte havererar. "Children" är en charmig bagatell av barnramsekaraktär med en halvfarts-"Heart Full Of Soul"-klingande gitarrslinga. Den primitiva "Tripping" är den enda låt som påminner om gruppens rötter.
I balladen "The Sun" har Phil May plockat fram sin, tills dess, okända sammetsröst. "One Long Glance" är lättpsykedelia enligt brittisk modell, medan de båda bästa sångerna "House Of Ten" och "Growing In My Mind" är som hämtade från Loves »Forever Changes«.
När 1967 och -68 ställde krav på både mer sinnesutvidgande upplevelser och musik än vad den mer begränsade rhythm & bluesen kunde åstadkomma, så hade Stax och Pendleton redan lämnat bandet. In kom istället Wally Allen - bas, gitarr och sång, John Povey - orgel, sitar och sång (båda tidigare från beatgruppen Bern Elliott & The Fenmen) samt på trummor först Skip Alan, sedan John »Twink« Alder, tidigare The Fairies och Tomorrow, och därefter återigen Skip Alan.
WALKING THROUGH MY DREAMS
Singlarna "Defecting Grey / Mr. Evasion" och "Talkin´ About The Good Times / Walking Through My Dreams" hade allt det som krävdes av tidstypisk psykedelia. Oväntade tempoväxlingar, beslöjad stämsång och ett maximalt utnyttjande av vad en studio kunde göra med det inspelade ljudet.
Lika engagerad som en sjätte medlem kom producenten Norman Smith att få ett odelat förtroende för bandet och tog dem till Abbey Road-studion. För första gången gavs bandet i princip obegränsad studiotid. På senhösten 1967 fick vi så det som fortfarande framstår som det mest spännande psykedeliska experimentet i den brittiska musikfloran.
En mullrande bas, skapat genom att släppa en akustisk gitarr i golvet, inleder "Defecting Grey" innan Phil May kommer in och i valstakt »lallar« fram en barnramseliknande melodi, som snart avbryts av sitar och ett stenhårt gitarrkomp à la ett drogat tidigt Kinks. Sången förvandlas till psykedelisk rock´n´roll, men växlar snart tillbaka till valstakt för att senare övergå i både melodiös poppsyk och engelsk music hall. Allt som allt skiftar man mellan fyra olika stilarter. Ursprungligen var Defecting Grey en nio minuter lång resa, men kortades ner till mer hanterliga fem minuter. http://www.youtube.com/watch?v=30xBn2OkXyk
Pretty Things var nu långt ifrån sitt ursprung och lyckades åter dra åt sig det musikaliska initiativet. Lika innovativa som Pink Floyd, vars producent man också delade, men den stora skillnaden mellan de två ledande psykgrupperna var att Pretty Things aldrig tappade sin förankring i rock´n´roll och rhythm & blues. Pink Floyd i all ära, men Pretty Things har aldrig glömt sina rötter.
Baksidans "Mr Evasion" liksom "Talkin´ About The Good Times" och "Walking Through My Dreams" är - om inte lika komplexa - så åtminstone lika intressanta och utgör toppskiktet inom brittisk psykedelia. Originalmedlemmarna Phil May och Dick Taylor tillsammans med Skip Alan och multiinstrumentalisterna Wally Allen och John Povey stod nu allra längst fram och var ordentligt rustade inför den stora prövningen - Den mörka historien om Sebastian F. Sorrow.
En enig kritikerkår betraktade »S.F. Sorrow« som Pretty Things största ögonblick. Både vokalt och instrumentalt utgör det här bandets absolut starkaste period. »S.F. Sorrow« har dessutom den något tvivelaktiga rollen att vara den första s.k. rockoperan. När Pete Townshend hörde den satte han sig ner och skrev »Tommy«, varpå The Who fick ordning på sin då något avstannade karriär igen.
I en intervju med Richie Unterberger berättar Phil May att idén till »S.F. Sorrow« kom från klassisk opera: »The only thing I was influenced by was classical opera. I thought it was a great idea to have a story. There seemed no reason that the music we were writing was not for a whole 40-minutes (piece).... My only influence in terms of where I was looking for comparisons was in opera, where it starts off and they falls in love and she dies. I thought, great. All the bits and pieces in that song, that they can all be about one person´s life.«
Det tog Pretty Things och Norman Smith fjorton månader att skriva och spela in »S.F. Sorrow«. Arbetet gjordes helt i Abbey Roadstudion och kunde periodvis pågå dygnet runt. Resultatet var, genom sångernas gemensamma historia, mer sammanhållet än något jag hört innan. Musikens karaktär var unik i sitt användande av en rent akustisk botten, bestående av sitar, flöjt, trummor och gitarrer. Genom att ovanpå det lägga distade elgitarrer, orgel, baklängesljud och tunga basgångar skapades på samma gång en både gränsutvidgande och jordnära ljudbild.
De mesta psykedeliska effekterna framkallades dock av den omfångsrika stämsången och det är slående hur seriöst och omsorgsfullt Pretty Things tog sig an sånginsatserna. Med flera duktiga sångare i gruppen kunde man från 1967 och framåt hålla en genomgående mycket hög vokal standard, både vad det gäller arrangemang och utförande.
Phil Mays röst genomgick en enorm förändring i förhållande till de tidiga årens krav på en mer gapig och raspig röst: »My voice was changing to suit the material we were turning out. You couldn´t put a harmony against a lead line that wasn´t in tune. It´s like, if one of us is doing something, we can be slightly off. But if all four of us are gonna do it together, if you´re off, the other three of us ain´t gonna work together. It´s gonna be discordant. So suddenly, you have to start being more precise.« (R Unterberger)
ELECTRIC BANANA & PHILIPPE DEBARGE
Under 1967-68 levde Pretty Things ett dubbelliv. Parallellt med inspelningarna av de första psyksinglarna och albumet »S.F Sorrow« arbetade gruppen för musikförlaget De Wolfe Ltd, som specialiserat sig på bakgrundsmusik för film och TV. Eftersom man redan var under kontrakt med EMI kunde namnet Pretty Things inte redovisas öppet.
Under de föga spännande namnen »Electric Banana«, »More Electric Banana« och »Even More Electric Banana« pressades ett mycket begränsat antal skivor upp och skickades runt till producenter av film. De var alltså inte avsedda för den allmänna publiken. Om t ex en förare i en filmscen satte på bilradion, kunde det vara Pretty Things/Electric Bananas specialskrivna musik som strömmade ut ur högtalarna.
Här visade gruppen upp en stilmässig mångfald som borde övertyga även de mest skeptiska. Ren popmusik i "A Thousand Ages From The Sun" och "What´s Good For The Goose", soulpop som "Walking Down The Street", "If I Needed Somebody" och "Danger Signs" samt progressiv rock i "Take Me Home" och "James Marshall". T o m förstklassig folkrock som "Do My Stuff" slösade man bort under bananpseudonymen.
Mest frapperande är nog ändå att gruppen - med vänsterhanden och utan avsikt att nå försäljningslistorna - som rena brödinspelningar kunde släppa ifrån sig psykedelia helt i klass med tidigare "Defecting Grey" och "Walking Through My Dreams". Electric Bananaskivorna innehåller tillräckligt med utomordentligt material för en hel Lp. "Alexander", "Grey Skies", "Eagle´s Son", "It´ll Never Be Me", "Blow Your Mind", "Love, Dance And Sing", "Rave Up", "I Love You" och "Street Girl" borde, tillsammans med de två första psyksinglarna, släppts av EMI/Columbia som ett eget album innan »S.F. Sorrow«. Vilken klassisker det skulle ha blivit!
Ett mysterium på väg att lösas är Pretty Things inspelningar tillsammans med den franska playboyen Phillippe DeBarge. Fransmannen var besatt av Pretty Things och mot betalning skrev Phil May och Wally Allen en hel Lp åt honom. Kompad av bandet, och med Phil May som vokal lärare, sjöng DeBarge 1969 in tolv originallåtar i typisk Pretty Thingsstil, d v s med både akustiska och fuzztunga gitarrer, mellotron, baklänges ljud och trestämmiga harmonier av May, Allen och John Povey.
Phil May ser idag inspelningarna mest som ett intressant experiment: »Again, it was another moneymaking job. Wally and I just wrote a bunch of songs for this French guy, who was a millionaire, and he flew us down to his villa in St. Tropez. It was really bisarre, because what we´d do is, I would sing a song for him on the backing track. He would go back to the Hilton, and lie on his pillow with a walkman, learning how to sing the song, and the phrasing. And then he´d come back to the studio the next day to sing it, having learned how to sing it. No kind of falseness about him being a musician. He just wanted to make a record with the Pretty Things. And he was prepared to pay. So it was like, we led him through it completely.« (R Unterberger)
Ugly Thing släpper senare i år (2008) - för första gången legalt - Phillippe DeBarge/Pretty Things-albumet remasterat, godkänt och i samarbete med alla inblandade, vilket innebär ett långt mycket bättre ljud än de piratkopior som cirkulerar. Musiken är precis så suverän som vi har rätt att förvänta oss av Pretty Things och med bästa möjliga ljud kommer det att bli årets retrohändelse!
Efter att ha medverkat på »S.F. Sorrow« såg Dick Taylor det som en värdig väg ut ur bandet. Han provade därefter på att producera, bl a Hawkwinds första skiva, men lämnade snart musikbranschen och det skulle dröja närmare tio år innan han var tillbaka igen. Ersättare till Dick Taylor i Pretty Things kom att bli Victor Unitt, som både före och efter varit medlem i ett annat spännande band - The Edgar Broughton Band.
När arbetet med »Parachute« - även den producerad av Norman Smith - påbörjades är det som om bandet egentligen inte alls brydde sig om att »S.F Sorrow« inte ledde till det genombrott dess nyskapande karaktär borde ha lett till. Med full energi tog man åter ny sats. I motsats till många samtida band runt det progressiva 1970 gick aldrig Pretty Things i jazzfällan, utan vårdade sina blues- och rockrötter och byggde utifrån dem vokala harmonier som hämtade inspiration från sena Beatles. I titellåten "Parachute" lånar man t o m stämsångsarrangemangen från Beach Boys och toppar ogenerat med ett utsökt klockspel.
Det är ingen tvekan om att »Parachute« går sin egen väg. Victor Unitt är en helt annan typ av gitarrist än Dick Taylor, vilket sätter sin prägel på musiken. Borta är kontrasterna mellan det akustiska och det elektriska som är så grundläggande på »S.F. Sorrow«. Men trots att »Parachute« är mer elektrisk än föregångaren så är den ljudmässigt långt mycket softare. Det gör den ändå inte mindre intressant, något som också tidningen Rolling Stone uppmärksammade och valde den till årets skiva 1970. http://www.youtube.com/watch?v=a7-6hKNMjN8&feature=related
Även om »Parachute« satte punkt för Pretty Things som ett nyskapande band, så hade de ändå visat världen en makalös förmåga till utveckling. Gruppen hade inom fyra genrer presterat det absolut bästa. 1965 års rhythm & blues gav oss »The Pretty Things« och »Get The Pictures?«. Det bästa från Electric Bananaperioden är psykedelia. »S.F. Sorrow« skapade rockoperan och den progressiva rocken fick »Parachute«. Vad kan vi mer begära?
Otack är dock världens lön. Pretty Things har aldrig fått det stora erkännande de förtjänar. Priserna togs istället av först Rolling Stones och sedan Pink Floyd. Kanske är det just det som sporrat dem, eller så bryr de sig inte alls.
Phil May minns tillgången till obegränsad studiotid som mer värdefull än ekonomisk ersättning: »It was very low royalties. We worked out, we´d have to sell sort of three million copies of S.F. Sorrow to pay our advance back before we earn any more money out of it. They gave us freedom. The reason we went to EMI was not that they offered the best money....We wanted to work at Abbey Road. When we met Norman and went up to Abbey Road, it was like a fait accompli . We just felt we´d found home....We had unlimited studio time. Which for us, at the time, was better than money...« (R Unterberger)
Pretty Things efter »Parachute« stod inte längre längst fram, men det finns ändå alltid tillräckligt med bra material även på senare album för att fånga mitt intresse. »Freeway Madness« (1972) har Honeybuspastischerna "Peter" och "Over The Moon", samt "Havana Bound" som parar ihop glam- med hårdrock. Detsamma gäller den maffiga "Maybe You Tried" på »Silk Torpedo« (1974). Här spelar man i samma division som Heavy Metal Kids, med den charmige Gary Holton på sång - för övrigt ett av de absolut bästa liveband jag sett! http://www.youtube.com/watch?v=3X3m0_52tGg
På »Savage Eye« från 1976 ligger "It´s Been So Long", vilken är blue-eyed-soul med en stor portion gospelkänsla och pubrockpärlan "It Isn´t Rock ´N´ Roll". Åttiotalet började lovande med »Crosstalk« (1980), som är Pretty Things mest helgjutna skiva efter »Parachute« och påminner mycket om hur Tyla Gang lät, samt har all den tidsenliga energi som var utmärkande för samtida rockband - påverkade av glamrock, punk och new wave.
Även om låtarna inte alltid håller på sjuttiotalsinspelningarna så kan man aldrig ta ifrån Pretty Things dess vokala förmåga. Det är alltid en njutning att höra hur snyggt solo-, kör- och stämsången sitter!
...RAGE BEFORE BEAUTY & BALBOA ISLAND
Allmänheten kanske inte springer benen av sig för att köpa »...Rage Before Beauty« (1999), som var bandets första studioskiva sedan 1980. Skivan är ett bra bevis på att ett sextiotalsband inte nödvändigtvis måste hoppa på revivalkarusellen för att överleva. Med bevarad integritet har man gjort en platta som står sig bra både gentemot bandets sextiotals- och sjuttiotalsutgåvor.
Det lättaste för Pretty Things hade varit - Gud förbjude! - att bli ytterligare ett åldrat bluesband. Istället såg man tillbaka på hela sin karriär och gav oss på »...Rage Before Beauty« musik som i sina bästa stunder skulle ha passat in tillsammans med det de gjorde under sin mest kreativa period. Rhythm & bluesen och vildhjärnan Viv Prince hyllas i "Vivian Prince" och med "Everlasting Flame" och "Blue Turns To Red" är gruppen tillbaka någonstans mellan »S.F. Sorrow« och »Parachute«.
Något udda, eller kanske t.o.m i sammanhanget malplacerad, är valet av P F Sloans "Eve Of Destruction". Inte för att den är dåligt gjord, snarare tvärtom. Det är en fantastisk version! Full av energi och med en stor luftig produktion, bestående av tolvsträngade gitarrer, körer, snygga basgångar, Hammondorgel och Phil May som sjunger med kraft. Inspelningen är densamma som släpptes som singel redan 1989, alltså tio år innan »...Rage Before Beauty«. Då borde gruppen också ha tagit sig samman och gjort ett helt album med samma kravlösa och vitala sound. http://www.youtube.com/watch?v=ZxP__jOViRI
Det finns egentligen bara ett problem med »...Rage Before Beauty«, men det gäller inte musiken utan skivans långa speltid. Från de generösa sextiofyra minuter hade man med gott samvete kunnat plockat bort tjugo minuter - förslagsvis de mediokra "Play With Fire" och "Mony Mony" - och därigenom fått ett mer förtätat album.
Det tog »bara« åtta år för Pretty Things att komma med en uppföljare till »...Rage Before Beauty«, vilket gör »Balboa Island« (2007) till deras andra album sedan 1980! På frågan om vad Phil May, vars röst inte tycks kunna försämras, vill med nya skivan svarar han: »I think an album should be an emotional experience, and that´s what we were feeling with things like Forever Changes, and I think SF Sorrow certainly does that, takes you through a complete trip, and I think Parachute does too, and Crosstalk. Suddenly you´re uplifted when you didn´t expect to be - you´re in this dark place and then a shaft of light comes through. I think that´s what a good album should be.«
Och visst är det ett bra album. Ja, t o m ett lysande album! Pretty Things vände rygget åt den digitala utvecklingen och spelade in »Balboa Island« helt igenom analogt, med mikrofoner, förstärkare och instrument från tiden då de fortfarande var unga. Sättningen är densamma som på "Defecting Grey", förstärkt med gitarristen Frank Holland. All musik spelades in live i studion och bara ett fåtal pålägg har gjorts efteråt.
Utan att se sig om gör Pretty Things sin bästa skiva sedan »Parachute«. Ingredienserna består av det de alltid varit bäst på: rhythm & blues, psykedelia och stämsång. Vetskapen om att man fortfarande har en publik, om än mer entusiastisk än stor, verkar stimulera låtskrivarna May och Holland.
Genom att i öppningslåten, "The Beat Goes On", låna det hetsiga trumkompet från punkens första singel - "New Rose" med The Damned som kom i oktober 1976 - visar Pretty Things sitt släktskap med den utmanande energi som var punkens uttryck. Texten, liksom även den fullständigt amoklöpande mariachitrumpeten i slutet, ger löften om att rock´n´roll alltid kommer att finnas.
I nästa spår, "Buried Alive", höjar man temperaturen ytterligare och gör ursinnigt svängig freakbeat, för att sedan i både "Livin´ In My Skin" och "(Blues For) Robert Johnson", med i huvudsak akustiska instrument, skapa en ödesmättad och jagad stämning.
De få coverversioner som Pretty Things gör på »Balboa Island« är valda med större omsorg än de på »...Rage Before Beauty«. Muddy Waters "Feel Like Goin´ Home" har, liksom originalet, hämtat näring ur Mississippideltat. "The Ballad Of Hollis Brown" följer Bob Dylans spartanska inspelning på »The Times They Are A-Changin'« från 1964. Mest överraskande är ändå "Freedom Song", vars ursprung anges som okänt. Phil May ackompanjeras av en hummande gospelkör, banjo, piano, bastrumma, crashcymbal och längst fram en sordindämpad trumpet som ger sången en magnifik känsla av trettiotal och New Orleans.
Phil Mays dotter Sorrel arbetade som assisterande producent för Channel 4-dokumentären om den amerikanska religiösa sekten Children Of God, som även visats i SVT, och de omfattande övergrepp på barn som pågått inom sekten. Den lika vackra som svarta "Dearly Beloved" berättar om alla de självmord som begåtts av dessa barn senare i livet. Med en ljudbild som hämtat inspiration från Beatles anno "Strawberry Fields Forever" och med en Lennonsk svärta i Phil Mays röst - han har aldrig sjungit bättre - blir "Dearly Beloved" skivans både bästa och mest angelägna spår.
Med »Balboa Island« sätter Pretty Things ner foten här och nu. Att leverera en platta som inte får mig att genast associera till »Get The Picture?« eller »S.F. Sorrow« är precis det livstecken jag önskat mig från dem. Jag visste det naturligtvis, men nu är det också bevisat. The Pretty Things är tillbaka. Inte som ett cover- eller revivalband, utan man tar sin musik på lika stort allvar som man gjorde 1965, 1967, 1968, 1970, 1980 och 1999. Med »Balboa Island« visar gruppen att de är rustade även för framtiden.
The Pretty Things - som tillsammans med Gene Vincent och Jim Ford ingår i min heliga treenighet - var inte bara det första band som verkligen drabbade mig, utan de är även både bland det största och tidsmässigt det längsta som drabbat mig! Det var kärlek vid första ögonkastet och de har följt mig genom livet. Jag ser inget som skulle kunna ändra på det och för en utpräglad nattmänniska är "Midnight To Six Man" säkert också en bra låt att begravas till.
(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)
THE PRETTY THINGS / PHILIPPE DEBARGE
The Pretty Things Philippe DeBarge
(U T Records)
Som en bro mellan “S.F. Sorrow» (1968) och “Parachute« (1970) - två av Pretty Things viktigaste fyra album, de andra två är naturligtvis den självbetitlade debuten (1965) samt tvåan “Get The Picture?» (1965) - kom den franske rikemanssonen Philippe Debarges önskan att få spela in med bandet att fungera.
Utan egentlig musikalisk bakgrund, men med en generös plånbok och en gränslös beundran för Pretty Things, övertalade Debarge Phil May och Wally Waller, att för sin räkning skriva och tillsammans med gruppen få spela in material för en hel Lp.
För att diskutera projektet flögs May och Waller ner till St. Tropez, där de två engelsmännen under en knapp vecka fick insyn i ett liv där dagens största problem var vilken pool som skulle användas. Den med sötvatten eller den med saltvatten?
Philippe Debarge ville inte bara umgås med popstjärnor, utan var seriös och tog uppgiften på största allvar. Fransmannen var av någon anledning i stort behov av att få uttrycka sig musikaliskt och för Pretty Things var 1969 det första året sedan 1964 som gruppen inte släppte något officiellt material.
Visst hade man under pseudonymen Electric Banana haft tillgång till studio och genom
musikförlaget De Wolfe Ltd försorg sålt inspelningar till både TV- och filmindustrin. Men Pretty Things var under kontrakt med EMI och kunde därför inte använda sitt riktiga namn.
Till skillnad mot De Wolfe Ltd, som i princip krävde en färdig inspelning per dag, så var Debarges villkor frikostiga. Som motkrav ställde May och Waller att inget annat material än deras eget skulle användas och man ville också ta tillfället i akt att i lugn tempo få tillgång till en studio.
Förutom sångaren Phil May och bassisten Wally Waller ingick då också i gruppen: John «Twink» Alder - trummor, Jon Povey - keyboards och Dick Taylors efterträdare, gitarristen Victor Unitt - tidigare i The Edgar Broughton Band. May, Waller, Povey och Unitt står för all bakgrundssång. Med Phil Mays hjälp och vägledning skulle Philippe Debarge lära sig solostämman.
Med tanke på att Debarge inte var musiker, helt saknade erfarenhet av studioarbete och sjunger på ett främmande språk så är resultatet sensationellt! Naturligtvis är det helt Pretty Things förtjänst. Gruppen stod vid tillfället på toppen av sin kreativitet och verkar ha haft så många musikaliska idéer och uppslag, att man utan tvekan kunde släppa iväg förstklassigt material till både De Wolfe Ltd och Philippe Debarge.
Endast fyra av skivans tolv sånger har spelas in av Pretty Things i eget namn, resten har förblivit unikt för och med Philippe Debarge. För oss som tycker om brittisk psykedelia av den typ som The Pretty Things stod för - dvs med akustiska och fuzztunga gitarrer, mellotron, baklänges ljud och enastående tre- och fyrstämmiga harmonier - är Ugly Things utgåva av The Pretty Things / Philippe Debarge inspelningar mycket välkommen!
Debarge lyckades aldrig hitta ett skivbolag som var intresserad av att ge ut det han och Pretty Things åstadkommit. För cirka tio år sedan dog han under mystiska omständigheter och kan alltså inte glädjas åt att Ugly Things / Mike Stax i samarbete med Pretty Things för första gången ger ut inspelningarna under legala former. Som underlag har man haft tillgång till ett acetat tillhörande samlaren Jorma Saarikangas, med en ljudkvalitet som är den bästa möjliga och därmed skiljer sig betydligt från de piratkopior som hittills var i omlopp.
En första upplaga bestående av tusen pressade vinyl-Lp:n - naturligtvis snyggt gjort - är vad som idag finns att tillgå, så för den som är samlare av psykedelia i allmänhet och Pretty Things i synnerhet gäller det att snabba på. Övriga kan vänta till mars 2009 då inspelningarna även kommer ut i Cd-format, med en av gruppen nyinspelad hyllning till Philippe Debarge som extraspår.
Vem var då Philippe Debarge? Varför var det så viktigt att få spela in med Pretty Things? Kanske är Jon Povey nära sanningen: «He never looked a happy man to me. The son of a very wealthy pharmacist, loads of money and very French, but I think that he was never happy about playing that role and wanted desperately to be »normal«. He was the victim of very strong-willed parents, I think, struggling to find an identity outside the familj....just a French kid chasing down a dream.»
Trots bristen på framgång med att intressera ett skivbolag så gav Philippe Debarge inte upp sin musikaliska dröm. 1974 tog han åter kontakt med Pretty Things och lyckades året efter få Atlantic Records att ge ut ett album under namnet Il Barritz. Musiken var huvudsakligen skriven av Debarge under överinseende av Wally Waller, producerat av May och Waller och framförd på franska av Debarge plus Pretty Things.
Kostnaden på ebay för ett exemplar av Il Barritz är cirka fyra hundra kronor. Så intressant är den inte. Lägg istället pengarna på den kommande Ugly Things-Cd:n, samt ett exemplar av samlingen «ELECTRIC BANANA Blows your mind”, vilken innefattar alla icke officiella psykedeliska spår från perioden då Pretty Things sålde inspelningar under falskt flagg. Det är fyra hundra väl investerade kronor.
http://www.youtube.com/watch?v=jhJAS0wp5As&feature=related
(Recensionen har tidigare publicerats på Rootsy)
Bröderna Burnette, tillsammans med skolkamraten Paul Burlison, sökte sig - under namnet The Burnett Rhythm Rangers - till 706 Union Avenue, där Sam Phillips hade sin legendariska Memphis Recording Studio och skivbolaget Sun Records. Phillips var ointresserad av det han hörde och trion hamnade istället hos Coral Records. Där döptes de om till Johnny Burnette And The Rock´n´Roll Trio och spelade in fräck rockabilly som “Tear It Up”, “The Train Kept A Rolling”, “All By My Self”, “Honey Hush”, “Lonesome Train (On A Lonsome Track)” och “Sweet Love On My Mind”.
När Johnny Burnette 1959 fick kontrakt med Liberty Records tog hans karriär fart på riktigt. Den kompromisslösa rockabillystilen ersattes av poporienterad teenbeat med stråkförsedda ballader som “Dreamin´” och den mer uptempo “You´re Sixteen”. Båda jättehits för honom 1960.
