JOHNNY BURNETTE
The Ballads of Johnny Burnette
(Bear Family)

När Elvis Presleys familj hals över huvud lämnade Tupelo, Mississippi i november 1948 så styrde man mot Memphis, Tennessee. Orsaken till det plötsliga uppbrottet lär ha varit, att fadern Vernon fick sparken från grossistfirman L. P. McCarty därför att han lånade en av deras lastbilar för att distribuera olaglig whiskey.

Efter knappt ett år i ett dragit rum, utan vare sig toalett eller badrum, där maten tillagades på en kokplatta, fick Presleys en mindre lägenhet i Lauderdale Courts, bestående av kök, ett par rum och egen toalett.

Då den femtonårige Elvis ville lära sig spela gitarr, så ställde kvarterets värsting - den två år äldre Jesse Lee Denson - motvilligt upp som lärare. Hans mor var väninna med Gladys och övertalade sonen att hjälpa den blyge Elvis, vilken Jesse Lee skämdes över att behöva umgås med. Övningarna ägde rum i Elvis källare. I ständigt sällskap med Jesse Lee var de tuffa bröderna Dorsey och Johnny Burnette, kända för att aldrig backa i ett slagsmål och av Elvis döpta till grannskapets The Daltons.

Intresset för musik hos de fyra ungdomarna i källaren - Jesse Lee, Elvis, Dorsey och Johnny - kom snart att överbrygga deras olika temperament och attityder. Till gruppen anslöt sig senare Johnny Black (yngre bror till basisten Bill Black). Repertoaren bestod av klassiker som “Tennessee Waltz”, “Wildwood Flower”, “Cool Water” och “I´m Moving On”.

Bröderna Burnette, tillsammans med skolkamraten Paul Burlison, sökte sig - under namnet The Burnett Rhythm Rangers - till 706 Union Avenue, där Sam Phillips hade sin legendariska Memphis Recording Studio och skivbolaget Sun Records. Phillips var ointresserad av det han hörde och trion hamnade istället hos Coral Records. Där döptes de om till Johnny Burnette And The Rock´n´Roll Trio och spelade in fräck rockabilly som “Tear It Up”, “The Train Kept A Rolling”, “All By My Self”, “Honey Hush”, “Lonesome Train (On A Lonsome Track)” och “Sweet Love On My Mind”.

Gitarristen Paul Burlison tappade vid ett tillfälle sin förstärkare i golvet. Ett rör hamnade snett och plötsligt hade The Rock´n´Roll Trio ett fuzzljud som ingen annan samtida grupp kunde visa upp. Burlison uppfann fuzzboxen utan att egentligen veta om det.

Trots sitt fräcka sound och det starka låtmaterialet fick gruppen aldrig det stora genombrott de borde ha fått. Trion upplöstes på hösten 1957 och Paul Burlison återvände hem till familjen i Memphis. Dorsey och Johnny Burnette fortsatte som låtskrivare och skrev hits som “Waitin´ In School”, “It´s Late” och “Believe What You Say” åt Ricky Nelson.

När Johnny Burnette 1959 fick kontrakt med Liberty Records tog hans karriär fart på riktigt. Den kompromisslösa rockabillystilen ersattes av poporienterad teenbeat med stråkförsedda ballader som “Dreamin´” och den mer uptempo “You´re Sixteen”. Båda jättehits för honom 1960.

Arkitekten bakom Johnny Burnettes nya framgångsrika karriär var producenten Snuff Garrett som anställde musikern Ernie Freeman för att skriva arrangemang åt Burnette. Speciellt förtjust var Garrett i att producera lättcountry genom att lägga stråkar på hillbillystandards som ”Settin´ The Woods On Fire”. Ja, varför inte. Det finns utrymme för både Hank Williams och Johnny Burnettes versioner.

Det mesta på “The Ballads of Johnny Burnette” är inspelat under de år då rockmusiken befann sig i en djup svacka mellan rockabilly/rock´n´roll och Merseybeat/rhythm & blues. Femtiotalets stora hjältar var antingen döda, religiösa eller skandaliserade och sextiotalets kommande megastjärnor lärde sig fortfarande spela i Hamburg. Bill Wyman hette William Perks medan Jagger, Richards och Jones med stora ögon beundrade Cyril Davis´R&B All Stars på Ealing Club i London.

Där i tomrummet tog plötsligt oförmågor som Fabian och Bobby Rydell plats och sålde skivor i massor av en musik som var så utslätad och tillrättalagd att den inte skulle kunna uppröra någon. I händerna på en obegåvad Bobbysångare skulle Burnettes ballader säkert ha låtit både illa och ointressant, men i likhet med Elvis Presley och Gene Vincent var Johnny Burnette en alldeles för bra sångare för att kunna misslyckas. Inte ens i en period då rockmusiken trampade vatten.

Det är alldeles för få sångare som verkligen kan gestalta och levandegöra en sång. Ge den liv och en innebörd även om texten är banal och intetsägande. Det är en konst få förunnat. Johnny Burnette kunde.

http://www.youtube.com/watch?v=gIRv8r1hwC4
http://www.youtube.com/watch?v=JZoa_qlzeiI