THE FORCE
Sean Tylas glömda mästerverk.

När jag efter Tyla Gangs spelning på Stockholmspuben Akkurat den tionde oktober berättade för Sean Tyla att, enligt min uppfattning, albumet The Force är hans bästa skiva, då svarade han blixtsnabbt att det tvärtom är hans sämsta.

Med en bakgrund som förebild för den andra generationen pubrockare, de som älskade Chuck Berry mer än The Band, utgjorde Tyla och Ducks Deluxes inspelningar och framträdanden 1972-1975 en milstolpe. Ja, själva fundamentet i det jag gillar av begreppet pubrock.

Under senare delen av sjuttiotalet turnerade Sean Tyla nästan ihjäl sig tillsammans med de övriga medlemmarna i Tyla Gang. Innan han försvinner från Akkurat konstaterar han att det är i Tyla Gang hans bästa arbeten finns bevarade.

Och visst var det i den gruppen hans egna kompositioner fick mest utrymme. Det är ingen dålig meritlista han visar upp. Klassisker som “On The Street”, “The Young Lords”, “Texas Chainsaw Massacre Boogie”, “Cannons Of The Boogie Night”, “Dust On The Needle”, “Hurricane”, “Did You Hear It On The Radio”, “It´s Gonna Rain”, "Suicide Jockey" och “Spanish Street” framförs med all den väsande auktoritet som präglat allt Tyla gjort.

I Ducks Deluxe delade han låtskrivandet med den likaledes begåvade kollegan Nick Garvey och senare även Andy McMasters. De drog åt olika håll och det är därför som det låter som två olika grupper instängda under samma namn. Å ena sidan den rock´n´rollbaserade stil som utgår från Sean Tylas “Daddy Put The Bomp” och “Fireball” och å andra sidan ren pop i Garveys “Please, Please, Please” respektive McMasters “Love´s Melody”. De två sistnämnda är magisk popmusik i ren Beatlesklass. Mest sammanhållet låter Ducks Deluxe i pubrocksklassikerna “Don´t Mind Rockin´ Tonight” och “Coast To Coast”.

I början på åttiotalet bildade Sean Tyla The Force tillsammans Deke Leonard - gitarr, piano och sång, Mickey Groome - bas och sång samt Paul Simmons - trummor. Av Tylas olika projekt var gruppen den minst kända, minst uppmärksammade men samtidigt också den mest spännande.
I motsatts till Ducks Deluxes låtskrivare Tyla-Garvey-McMaster så låter Force med Tyla-Leonard rakt igenom som ett band med en gemensam vilja. Deke Leonard - med bakgrund i The Bystanders och Man - hade samma förmåga som Garvey och McMaster att skriva smart Merseybeatinfluerad pop. Men, han uteslöt aldrig Tyla ur ljudbilden. Både Tyla och Leonard känns i Force mer integrerade i varandras kompositioner än vad förhållandet är mellan de tunga namnen i Ducks Deluxe.

Deke Leonard har, själv eller med någon annan i Force, bidragit med sextiotalsförankrad pop av hög klass, där han även visar att han är en både utmärkt sångare och uppfinningsrik gitarrist. Sånger som “Love Changes”, “Brokenhearted Lovers” och framför allt den geniala “Secrets” är gjord med sådan finess att man spontant associerar till sextiotalets The Easybeats och dagens svenska popatleter The Men. Om de senare letar efter en lämplig cover så kan de hitta den här. Varför inte just “Secrets”, som med sitt hårt drivna tempo och utsökta stämsång borde passa Sven Köhler och hans kamrater i The Men alldeles utmärkt.

I “Trick Of The Light“, “The Ace”, “Gotta Change Da Boogie”, “Close To A Headline”, den glamrockiga “She Shouldn´t´ve Have Done It” och singelbaksidan “Right Side Of The Street” bidrar Sean Tyla, själv eller tillsammans med Deke Leonard, med den boogiebaserade pubrock som är hans alldeles speciella kännetecken.

Som för att blidka även de som bara vill ha ren pubrock à la Rockpile är The Force i “Can´t Keep A Bad Woman Down” så tight, att framförandet är själva skolexemplet på hur genren skulle komma att låta när flanellskjortorna byttes ut mot skinnjackor.

Med den dynamiska rytmduon Mickey Groome och Paul Simmons i ryggen har förgrundsgestalterna Tyla och Leonard gjort en skiva jag inte tvekar att kalla ett mästerverk. Här kombineras Deke Leonardbeat med Sean Tylatwang på ett så variationsrikt och smakfullt sätt att det borde göra varje popälskare euforisk.

Men istället tycks ingen bry sig - allra minst Sean Tyla själv.


http://www.youtube.com/watch?v=vNc8RFjXMEI
Fotnot 1. The Forces första och enda album, som även innehåller en suggestiv version av Jody Reynolds “Endless Sleep”, släpptes 1983 i Sverige av Polar Music, men då var gruppen redan bara ett minne. Under en spelning på Dingwalls i London lämnade plötsligt Tyla scenen efter att ha drabbats av akut panikångest. Det var slutet på det vitala samarbetet mellan Deke Leonard och Sean Tyla .

Fotnot 2. Förutom att vara en spännande kompositör och musiker har Deke Leonard också gett ut två mycket läsvärda böcker. Karriären innan Man bildades beskriver han underhållande i “Maybe I Should´ve Stayed In Bed” (2000) och i “Rhinos, Winos & Lunatics / The Legend of MAN - A Rock´n´Roll Band” (2001) handlar det om den omtumlande tiden i Man.




Tack till Sean Tylakonnässören Roald Hansen som skickade "The Force Live at the Hope & Anchor 01.06.1981" med följande låtlista:

1. Close To A Headline
2. Brokenhearted Lovers
3. Right Side Of The Street
4. Big Hunk Of Love
5. Daddy Put The Bomp
6. New York Sun
7. Trick Of The Light
8. Fools Like Me
9. The Young Lords
10. Down Down Down
11. Hard Way To Live
12. Coast To Coast
13. Little Queenie
14. Close To A Headline