HUSH ARBORS
Yankee Reality
(Ecstatic Peace!)

För ett par veckor sedan steg jag in på skivaffären Fopp, nära Covent Garden i London, och ur högtalarna strömmade “Lisbon” med Hush Arbors. Svag som jag är för bra trumspel, så var jag helt fast redan när gruppens trummis avslutade trumintrots första takt med ett kantslag. Bara en liten detalj naturligtvis, men jag bestämde mig genast för att köpa skivan och tog det sista exemplaret.

Om Hush Arbors visste jag ingenting, men det skulle visa sig vara ett lyckat köp. Ja, t o m med mycket lyckat. Skivan har gått varm sedan hemkomsten och vissa dagar kommer jag aldrig längre än till de inledande tre sångerna; “Day Before”, “Lisbon” och “Fast Asleep” kan vara satt på repris under en hel dag och jag är lika frågande varje gång vilket år vi lever i. Alla tre låtarna skulle kunna vara hämtade från Storbritannien 1968 och den innovativa period då psykedelia med lätthet kunde korsas med influenser från folkmusik.

Hush Arbors lär vara ett ständigt pågående projekt som drivs av sångaren, gitarristen och kompositören Keith Wood med kompisen Leon Dufficy, gitarr och piano, som ständig följeslagare. Vid behov adderar duon ytterligare musiker. Och så gör man på “Yankee Reality”, där Jason Ajemian - bas, tuba och vibrafon och Ryan Sawyer - trummor och vibrafon bidrar till den genomgående ödesmättade stämningen.

Skivan är dedikerad till Link Wray och jag skulle inte bli förvånad om Keith Wood är förtjust i främst Wrays tidiga sjuttiotalsperiod, då den larmige gitarristen gjorde några fantastiskt fina country- och folkskivor för Polydor Records.

Lika spännande som Link Wray var 1971 är Keith Wood och Hush Arbors idag, vars musik är en experimentell blandning av just country, folk och psykedelia.

http://open.spotify.com/track/7HlY2SMsoT9DDxLVymxe3v

http://www.youtube.com/watch?v=eOzb-tknB0o

http://open.spotify.com/track/3REVqq6KYr5os0kfeqsfqP

JERRY LEE LEWIS
Old Time Religion
Rare Recordings of Jerry Lee Lewis
In Church Preachin´, Shoutin´ and Singin´
(Bear Family)

Mycket kan Jerry Lee Lewis beskyllas för, men knappast för att vara inställsam eller hycklande.

När han i slutet på maj 1958 kom till London och fick frågan vem barnet vid hans sida var, tvekade han aldrig att svara att det var hans hustru och att hon var femton - egentligen var hon bara tretton - år gammal. Sam Phillips hade innan avresan avrått honom från att ta med den unga Myra till England, men Jerry Lee tyckte inte han hade något att skämmas över och såg ingen anledning att hemlighålla sin kärlek till Myra. Tjänstvilligt upplyste han även pressen om att detta, trots sin unga ålder, var hans tredje äktenskap.

På samma rättframma sätt slängde han, sin vana trogen, upp foten på pianot söndagsförmiddagen (!) den 13 december 1970 i Brother Davis´s Church, utefter Highway 61 i Memphis, Tennessee, vilket oroade de närvarande kyrkobesökarna. Även pastor Davis och dennes dotter såg bekymrade ut. Fortfarande fyrtio år efter Jerry Lees spelning i kyrkan så är den tangenthamrande foten det starkaste minnet som Lisa Davis bär med sig och konstaterar torrt: “He shouldn´t have done that”.

Lewis yngre syster Frankie Jean beskriver oviljan till kompromisser hos brodern som ett familjedrag: “We´re carbon copies of each other: me, Jerry and our mother. We´re all the same. People may love us and respekt us, but they don´t necessarily like us very much. It´s who we are, and we´re not going to change for anyone. Even if we could.”

Det är den fasta övertygelsen om att vara predestinerad för något stort och viktigt som gör Jerry Lee Lewis till den sjuhelvetes artist han är. Oavsett om han för tillfället tjänar djävulen eller Gud Fader så är passionen och inlevelsen lika stark och sann. Han tar alltid med sig sin publik på ett omskakande äventyr som inte lämnar någon oberörd. Antingen älskar man karln, eller så hatar man honom. Något mellanting finns det inte utrymme för.

Hösten 1970 var en tuff tid för Jerry Lee, som då levde med vetskapen om att hans lungcancersjuke mor, Mary Ethel “Mamie” Lewis, inte hade lång tid kvar att leva, samtidigt som Myra var på väg att lämna honom. Ett par veckor före inspelningen av “Old Time Religion” hade han genom frälsning hittat någon form av inre lugn genom att ingå ett avtal med Gud om att för alltid sluta spela världslig musik.

Mellan sångerna får vi möta den nyfrälste predikanten som, med bibeln i hand, längtar till himlen för att äntligen möta Jesus. Men vem vill Jerry Lee egentligen övertyga? Han har brottats med religionen hela sitt liv och innerst inne vet han att frestelser som pengar, droger, nattklubbar, men framför allt den djävulska musiken snart kommer att ta över igen.

Och kanske är Jerry Lee den artist som bäst behöver den heliga boken. Hans liv har varit en ständig kamp mellan dödsförakt och gudsfruktan. Det är dynamiken mellan det gränslösa levernet och ångern och rädslan att till slut hamna i helvetet som gör hans musik så spännande och levande. Det gäller allt han företagit sig, för rock´n´roll, country och gospel är tre grenar på samma träd med samma rötter.

Uppväxten i det djupt religiösa Ferriday, Louisiana lämnar honom ingen ro och den som tvivlar på att Gud, om han nu finns, skulle bry sig om en syndfull varelse som Jerry Lee Lewis blir genom “Old Time Religion” övertygad om motsatsen.

Jerry Lee Lewis är, oavsett i vilken skepnad han uppträder, Guds gåva till mänskligheten. En mer sann och trovärdig artist än den pianospelande gaphalsen från Ferriday kommer världen aldrig mer att få uppleva.

http://www.youtube.com/watch?v=rDByKgdmB1Y

WET BAGS
Down By The Docks / All Bones / Semi American Friend
(KenRock)

“Down By The Docks” lät bra redan på myspace, men när Wet Bags debutsingel äntligen kommer på skivtallriken fylls rummet med en replokalskänsla som får all modern studioteknik att kännas helt överflödig. Varför krångla till det när allt som behövs är en bra låt, ett överrumplande gitarrljud, en öppen hi-hat, ett svängigt basspel och Joel Lööf (vem nu det är) bakom bandspelaren.

Det lilla svenska skivbolaget KenRock Records har förstått att inte lägga sig i. Utan förbehåll har man istället låtit Wet Bags första singel förmedla allt det som är spännande med tidlös rock´n´roll. Jag blir fullständigt knäsvag av den vilja och vitalitet som Wet Bags verkar besitta och utan ansträngning lyckas föra vidare till lyssnaren.

Med en blandning av Downliners Sects F.U.2-period, Ramones och Klippanstorheter som kommissarie Roy har Wet Bags receptet mot vårdepressioner. Skippa Prozac och skriv till
Kenrocksplastic@hotmail.com istället. Men det är bråttom. Wet Bags “Down By The Docks” är bara gjord i 300 exemplar.

För trettiofem kronor får ni inte bara ett billigt botemedel mot nedstämdhet utan också en framtida klassiker i skivhyllan.

http://www.myspace.com/thewetbags

ACADIAN ALL STAR SPECIAL
The Pioneering Cajun Recordings of J.D. Miller
(Bear Family)

Alla med intresse för amerikansk rotmusik har säkert kommit i kontakt med skivbolaget Flyright, som under sjuttio-, åttio- och nittiotalet grävde fram och gav ut blues, rhythm & blues, rock´n´roll och swamp pop. Drygt femtio av deras Lp-utgåvor har underetiketten “The Legendary Jay Miller Sessions”. En imponerande samling musik inspelad och producerad av Jay Miller i hans lilla studio i Crowley, Louisiana.

Musiker som Slim Harpo, Lightnin´ Slim, Lazy Lester, Lonesome Sundown, Katie Webster, Warren Storm, Rocket Morgan, Al Ferrier, Jimmy Newman, Doug Kershaw, för att nämna de mest kända, fick genom Flyrights försorg nya lyssnare i Europa. Ursprungligen sålde Miller sina inspelningar till skivbolag som Dot och Excello.

Redan i mitten på fyrtiotalet startade elektrikern och musikern Joseph Delton Miller sin första skivetikett, Fais-Do-Do, för att möta efterfrågan på s.k. French Music, vilket var det egentliga namnet på cajunmusiken. Innan han hade etablerat en egen studio använde han sig av den enda som då fanns att tillgå i Louisiana, vilken ägdes av Cosimo Matassa - senare känd för sina inspelningar med Fats Domino, Little Richard och Ray Charles - i New Orleans. Det var där Miller 1946 spelade in Happy, Doc & The Boys. Sättningen var sång, gitarr, fiol och steel guitar. En av sångerna som spelades in var den traditionella “Allons Dance Colinda”, vilket lär vara första gången den gavs ut i skivform.

Sent 1946, alternativt tidigt 1947, släppte Miller den inspelning som efter andra världskriget var den första där det karaktäristiska cajundragspelet ingick. Det var hans svärfars Lee Sonnier som med sitt band His Acadian Stars spelade in “Dans Les Grand Meche / Chere Catan”.

Det var också Lee Sonnier & His All Stars som med “War Widow Waltz” 1952 gav Miller hans första försäljningsframgång. Med försäljningsframgång avsågs 1500 - 2000 sålda exemplar. I orkestern ingick vokalisten Laura Broussard, om vilken J.D. Miller gjorde följande iakttagelse: “I don´t know what she had, but I´ve seen women crying listning to it (“The War Widow Waltz” - min anm.) on a jukebox, so it must have been pretty strong”.

När countrysångerskan Kitty Wells 1952 fick en nationell storsäljare med “It Wasn´t God Who Made Honky Tonk Angels” så skrällde det till ordentligt i J.D. Millers kassa. Det var han som skrev den och det var precis vad han behövde för att få snurr på verksamheten. Pengarna var välkomna, men lika viktiga var de kontakter han kom att knyta med musikbranschen i Nashville och det kontrakt han fick med musikförläggarna Acuff-Rose.

Chuck Guillory & The Rhythm Boys, med sångaren och låtskrivaren Papa Cairo, fick däremot nöja sig med en lokal hit 1949 med sin “Big Texas”. Hank Williams stal melodin och förvandlade den till Jambalaya, vilken därefter blivit den mest kända cajuninfluerade countrysången någonsin.

Under eget namn och i vredesmod, men utan större framgång, spelade Papa Cairo 1953 åter in både en engelsk och fransk version av “Big Texas” för Millers bolag Feature Records. Med avsky och avsmak vände Papa Cairo strax därefter skivbranschen ryggen.

Det tog cajunkännaren Lyle Ferbrache åtskilliga år att samla ihop den information och alla de inspelningar som ligger till grund för Bear Familyboxen “Acadian All Star Special”. De flesta av skivorna J.D. Miller gav ut på etiketterna Fais-Do-Do och Feature undet fyrtio- och femtiotalet är så ovanliga att endast ett fåtal kända exemplar finns kvar. Många är här återutgivna för första gången. För att riktigt förstå hur unikt materialet är, krävs en jämförelse med de inspelningar amerikanen Harry Smith sammanställde under namnet “The Antology of American Folk Musik” för Folkway Records 1952.

Att idag, nästan femtio år senare, få följa med in i den lilla studion i Crowley och “bevittna” inspelningar med mestadels okända förmågor har inget med mossig nostalgi att göra. Istället handlar det till hundra procent om hur man vill att musik skall låta. Här finns inget konstlat, sönder- eller överproducerat. Allt är gjort på endast ett fåtal antal tagningar och direkt in i mikrofonen.

De musiker som vill förmedla någon form av känsla och anser att stor konst skapas här och nu har mycket att lära av J.D. Millers arbete, som på ett övertygande sätt visar att månader av studioarbete aldrig kan ersätta ögonblickets magi. Det går alldeles utmärkt att börja med “Hix Wagon Wheel Special” med Aldus Roger & Lafayette Playboys från 1951, vilken har ett makalöst driv med en steel guitar som låter distad och där dragspelet nästan går över styr.

Fotnot. Den vetgirige har allt att vinna på att skaffa John Brovens bok "South To Louisiana". Den innerhåller allt man behöver veta om cajun, swamp pop och Louisiana-rhythm & blues.


http://www.youtube.com/watch?v=mON5VZouaRM http://www.youtube.com/watch?v=7559Rsa7qNE&feature=related