JIM FORD - LÅTSKRIVAREN

Trots att få köpte Jim Fords debut-Lp "Harlan County" när den kom ut 1969, så har ändå många kommit i kontakt med honom via andra artister. Hans mest inspelade sång är "Niki Hoeky" som finns i en mängd versioner. Jim skrev den tillsammans med gitarristen Lolly Vegas (brodern Pat Vegas deltog enligt Jim inte, trots att hans namn finns med som kompositör) och den förste som spelade in den var Fords kompis P.J. Proby. Proby, som i januari 1967 placerade sig på plats 23 på Billboards försäljningslista med "Niki Hoeky", tog sig an ytterligare tre av Fords kompositioner. Både "Butterfly High" och "Sanctification" ligger på albumet "Phenomenon" från 1967 och hans version av "Hanging From Your Loving Tree" släpptes som singel 1969.

Den artist som gett Ford mest royalties måste vara Aretha Franklin, då hon tog med "Niki Hoeky" på Lp:n "Lady Soul" 1968. Sången spelas fortfarande in. Den senaste version jag hittat gjordes så sent som 2006 av den kanadensiska mjukjazzgruppen Babes in Jazzland. Mellan Proby inspelning 1966 och Babes in Jazzlands 2006 ligger en mängd olika inspelningar. Bland de som är värda att nämnas är framför allt Bobby Gentrys swampinspirerade version på hennes debutalbum "Ode To Billie Joe" 1967, Burton Cummings mer bluesbetonade från 1976 och Duane Eddys instumentalversion 1968. Bland de övriga finns artister som Ellie Greenwich, The Ventures, Redbone, Bobby Rush, Jo Ann Kelly och Billy Burnette. http://www.youtube.com/watch?v=6dyo_xZnvsA&feature=fvwrel

Förutom Ford själv och P.J. Proby spelade även engelska The Herd (1971) och amerikanska The In Crowd (1968) in "Hangin´ From Your Lovin´ Tree". En så omedelbar poplåt borde ha gett någon av dem framgång på försäljningslistorna. http://www.youtube.com/watch?v=8CMBkdBP8vo

Jim Ford arbetade tidigt nära svarta soulartister. Modern Records släppte 1966 två inspelningar komponerade av Ford - "Baby Without You" och "Good Taste of Love" - med Danny Monday. Viola Wills gjorde på Bronco Records den suveräna "You´re Out of My Mind" 1967. Idag kallas det northern soul och den sistnämnda tillhör det absoluta toppskicktet inom genren.

Samma mix av country, soul och gospel som finns på "Harlan County" hittar man i Delaney & Bonnies musik. Ford och Delaney delade under en tid bostad och Bonnie lär ha varit en av Fords tidiga flickvänner. Det finns alltså all anledning att tro att trion påverkat varandra. Redan på "Harlan County" återfinns den fina tolkningen av Bramletts "A Long Road Ahead". Det skulle dröja ytterligare två år innan Delaney & Bonnie spelade in den själva för Lp:n "Motel Shot". Året innan, dvs 1970, tackade makarna Bramlett Ford genom att på "On tour with Eric Clapton" göra en makalös version av Bramletts och Fords komposition "Poor Elijah". http://www.youtube.com/watch?v=-Zon7KF42Qo&feature=related

På baksidan av Jim Fords egen utgåva av "Hangin´ From Your Lovin´ Tree" ligger "Crazy Cajun Cake Walk Band", där Ford korsar swamppop med funk. Han skrev den tillsammans med Vegasbröderna och de tog den senare med sig till den egna gruppen Redbone. Den finns även med på The Delta Riders "Kickin´ Up Dust" (2001) och Robert Palmers "Drive" (2003). Ett ytterligare exempel på Fords dragning åt funkmusiken är b-sidan på "Big Mouth USA" - Fords sista singel från 1973 - "Rising Sign", vilken han själv beskrev som "ett ögonblick nära Gud"!

Förutom den engelska gruppen Harlan County - hette tidigare Koobas, men bytte namn när de hörde Fords skiva - verkar Dewey Martin & Medicin Ball vara de enda som gjort en cover på den vackra "Love On My Brain". På deras enda Lp från 1970 heter den istället "Right Now Train" och är skivans bästa spår.

Ford besökte England 1970 för att - kompad av gruppen Brinsley Schwarz - spela in en uppföljare till "Harlan County". Besöket var kort, men lämnade avtryck som inte går att negligera. Sylvia McNeills inspelning av hans "Ugly Man" samma år hör kanske inte dit, utan är mer en charmig bagatell. Nick Lowe däremot har aldrig kommit över sitt korta möte med Ford. Ingen eller inget har påverkat honom mer. Brinsley Schwarz, som visade sig inte klara av arbeta med Ford, blev de första att - på "Silver Pistol" 1971 - spela in pubrockens mest karaktäristiska sång - "Ju Ju Man". Lika bra är deras version av "I´m Ahead If I Can Quit While I´m Behind", som man hittar på liveskivan "Greasy Truckers Party" (United Artists 1972). Gruppens version av "Niki Hoeky" är däremot lätt att glömma . I Brinsley Schwarz liverepertoar lär även "Big Mouth USA" ha ingått. Tyvärr spelade man aldrig in den.

Som soloartist skulle Nick Lowe komma att göra ännu en Jim Ford-komposition, den suggestiva "36 Inches High" ligger på hans "Jesus of Cool" (Smash 1978) samt på mini-cd:n "Live! On The Battlefield" (Upstart 1995).

Lowe kan antas ha påverkat Dave Edmunds val att spela in "Ju Ju Man" 1977, vilken naturligtvis passade honom perfekt! När vi träffade Ford i april 2006 och spelade Edmunds version för honom, berättade han entusiastiskt att det var exakt så han ville att den skulle låta!

Även Johnnie Allans föll för "Ju Ju Man" och gjorde 1979 en cajunversion av densamma. Sena 80-talets upplaga av The Flamin´ Groovies, med enbart Cyril Jordan och George Alexander kvar från den tid då gruppen betydde något, spelad "Ju Ju Man" live och lämnade på "Psychedelia San Francisco Legends" efter sig en ofärdig studio-outtake från ca. 1987. Groovies borde ha gjort den redan till "Jumpin´In The Night" 1979, där skulle den ha passat in perfekt. http://www.youtube.com/watch?v=yKo2H9wJiJ4

1976 jobbar Ford tillsammans med T L Thomas och J Bowen för att åt Tamla Motorn / Gordy Records skriva material till The Temptations. Resultatet blev albumet "Wings of Love", innehållande sju tidstypiska soullåtar, som tillsammans med Aretha Franklins inspelning av "Niki Hoeky" blev Fords största kommersiella framgång. Vid samma tillfälle skrevs också "Lovely You´re The One" för Michael Jacksons syster Jermaine, samt "Whole New Thing" och "It´s Not The Season (It´s The Reason)" åt Sly Stones lillasyster Rose Banks.

Med några få undantag jobbade Ford under 1976 - 1985 uteslutande med svarta soulartister. Det mest lyckade undantaget var samarbetet med producenten Jerry Goldstein. Tillsammans skrev de "If You Feel It" åt Tanya Tucker för skivan "TNT" 1978, vilken är pubrock vilande på en stabil countrybotten och helt i klass med "Ju Ju Man".

Bobby Womacks version av "Harry Hippie" är riktigt bra, men både Camille Bobs (aka Lil´ Bob) och framför allt Neville Grants reggaeversion på Attack Rec 1973 är ännu bättre! http://www.youtube.com/watch?v=Cx2jDWpD6fM

Jim Ford långa bekantskap och samarbete med Bobby Womack började tidigt på 70-talet, strax innan Womack fick en hit med just "Harry Hippie". Två års senare kom Womack att göra sina absolut bästa Fordtolkningar någonsin. Mästerligt framförda är "Point Of No Return" från "Lookin´ For A Love Again" (1974) och "I´d Be Ahead If I Could Quit While I´m Behind" som återfinns på "BW goes CW" (1976). Mellan 1981 och 1985 gjorde Womack ytterligare drygt tio av Fords sånger men ingen kommer i närheten. Dessa inspelningar hittar man på "The Poet" (1981), "The Poet II" (1984) och "So Many Rivers" (1985).

Förmodligen var det Bobby Womack som gav Ron Wood den Ford/Womack-komponerade "Sweet Baby Mine" från Woods andra Lp "Now Look" (1975). När det var dags för Wood att spela in "1234" (1981) så fanns Ford själv i studion, tillsammans komponerade de båda "Fountain of Love", "She Never Told Me" och "Outlaws". Den senare spelade Wood även in med Bo Diddley på "Live At The Ritz" 1988.

Redan 1972, alltså innan Ron Wood spelade in "Sweet Baby Mine", var Bobby Womack i Muscle Shoals-studion för att producera Roosevelt Grier. Under namnet Rosey Grier gavs sedan "Sweet Baby Mine" ut med vad som förefaller vara dess originaltitel, "Bring Back The Time".

Den här genomgången gör på inget sätt anspråk på att vara komplett. När man minst anar det så uppenbarar sig plötsligt en sång av Jim Ford någonstans. Så till exempel hittade jag för några år sedan Joe Hicks album "Mighty Joe Hicks" (Enterprise Records 1973) med den för mig okände Ford/Hicks-kompositionen "All In" på.

För den som vill samla Jim Ford rekommenderas ebay och gemm. Det är bara att osäkra visakortet.

Lycka till!



SÅNGER SKRIVNA AV JIM FORD - INSPELADE AV ANDRA ARTISTER.
+ JIM FORD DISKOGRAFI .

PJ PROBY (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US Lp “Enigma” 1966 (Liberty LRP3497)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US single 1966 (Liberty 55936)
Butterfly high (Ford) - US single 1967 (Liberty 55989)
Butterfly high (Ford) - US Lp “Phenomenon” 1967 (Liberty 7515)
Sanctification (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US Lp “Phenomenon” 1967 (Liberty 7515)
Hanging from your loving tree (Ford) - UK single 1969 (Liberty LBF15245)
Hanging from your loving tree (Ford) - GER single 1969 (Liberty 15245)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - GER Lp 1980 “Live in Hamburg - R´n´R An Der Elbe Vol 2” Various Artists - Palm Records 1980, Cd (A-Cd 154.133)
I´m ahead if I can quit while I´m behind (Ford) - CD “The Best Of /The EMI Years 1961-1972” (EMI gold)

DANNY MONDAY (US)
Baby without you (L Vegas & J Ford) - single 1966 (Modern MM1025)
Good taste of love (L Vegas & J Ford) - single 1966 (Modern MM1025)

VIOLA WILLS (US)
You´re out of my mind (Ford) - US single 1967 (Bronco 2055)
You´re out of my mind (Ford) - UK single 1967(President PT 164)

JEANNE YOUNG (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US single 1966/67 ? (Top Tunes TOP556)

BOBBIE GENTRY (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US Lp “Ode to Billie Joe” 1967 - (Capitol 2830)

JOHN SPEAKER (UK?)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - SWE single 1967 (Reprise RS 45/204)

TONY ROMAN (Antonio D´Ambrosio) (France)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - FRA single 1967 (Canusa C328)

HERBERT LÉONARD (France)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - FRA/CAN Lp “Si je ne t´ aimais gu´un pen” 1967 (Mercury 125.513), CD (Spectrum/Mercury 550 160-2)

DIE CITY PREACHERS (incl. Inga Rumpf) (Germany)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford)

SANDY NELSON (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US Lp “The beat goes on” 1967 (Imperial 12345) (Liberty LBS 83043)

ARETHA FRANKLIN (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US Lp “Lady Soul” 1968 (Atlantic SD 8176)

THE IN CROWD (US)
Hangin´ from your lovin´ tree (Ford) - US single 1968 (Abnak AB-129)

ELLIE GREENWICH (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US Lp “Composes, Produces & Sings” 1968 (United Artists UAS 6648)

DUANE EDDY (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US single 1968 (Reprise 0690)

THE VENTURES (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US Lp “Swamp Rock” 1969 (Liberty LST 8062)

DELANEY & BONNIE & FRIENDS (US)
Poor Elijah (D Bramlett & J Ford) US Lp “On tour with Eric Clapton” 1970 (Atco SD 33326), CD (Atco 7567-90397-2)

REDBONE (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US Lp “Redbone” 1970 (CBS 501)
Crazy cajun cake walk band (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US Lp “Redbone” 1970 (CBS 501)
Crazy cajun cake walk band (P Vegas, L Vegas & J Ford) US Radio promo single (Epic 5S/M-10597)

HARLAN COUNTY (UK)
Harlan County (Ford) - UK Lp “Harlan County” 1970 (Nashville 6366 002)
Love on my brain (Ford) - UK Lp “Harlan County” 1970 (Nashville 6366 002)
Dr Handy´s dandy candy (Ford) - UK Lp “Harlan County” 1970 (Nashville 6366 002)
Changing colors (Ford / S Jordan) - UK Lp “Harlan County” 1970 (Nashville 6366 002)

SYLVIA McNEILL (UK)
Ugly Man (Ford) - UK single 1970 (RCA Victor - RCA1922)
Ugly Man (Ford) - US single (RCA Victor 47-9822)
Ugly Man (Ford) - Portugal Ep (RCA Victor TP535)

DEWEY MARTIN & MEDICIN BALL (US)
Right now train (Ford) - US Lp “Dewey Martin And Medicin Ball” 1970 (UNI 73088)

THE HERD (UK)
You´ve got me hangin´ from your lovin´ tree (Ford) - UK single 1971 (B&C CB154)
You´ve got me hangin´ from your lovin´ tree (Ford) - GER CD “The complete Herd” 2005 (Repertoire REP5032)

BRINSLEY SCHWARZ (UK)
Ju ju man (Ford) - UK Lp “Silver Pistol” 1971 (United Artists UAS 29217), 1986 (Edsel ED190)
Niki Hoeke speedway (Ford) - UK Lp “Silver Pistol” 1971 (United Artists UAS 29217), 1986 (Edsel ED190)
I´m ahead if I can quit while I´m behind (Ford) - UK Lp “Greasy Truckers Party” 1972 (United Artists UDX204)

SUNSHINE (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US single 1971 (Bumpshop 1102)
SUNNSHINE (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US single 1972 (Fame 91002)

ROSEY GRIER (US)
Bring back the time (Ford & Womack) - US single 1972 (United Artists 50893)

BOBBY WOMACK (US)
Harry hippie (Ford) - US Lp “Understanding” 1972 (United Artists UAS5277)
Harry hippie (Ford) - US single 1974 (United Artists 50946)
Point of no return (Ford) - US Lp “Lookin´ for a love again” 1974 - (United Artists LA199)
Where there´s a will, there´s a way (Ford & Womack) US Lp “Safety zone” 1975 (United Artists LA544)
I´d be ahead if I could quit while I´´m behind (Ford) - US Lp “BW goes C&W” 1976 (United Artists LA638)
So many sides of you (Ford & Womack) - US Lp “The Poet” 1981 (Beverly Glen Music 10000)
Secrets (Ford & Womack) - US Lp “The Poet” 1981 (Beverly Glen Music 10000)
Sekrets (Ford & Womack) - US single 1981 (Beverly Glen Music 2000)
Where do we go from here (Ford & Womack) - US Lp “The Poet” 1981 (Beverly Glen Music 10000)
Where do we go from here (Ford & Womack) - US single 1982 (Beverly Glen Music 2001)
Through the eyes of a child (Ford & Womack) - US Lp “ThePoet II“ 1984 (Beverly Glen Music 100003)
Surprise, surprise (Ford & Womack) - US Lp “ThePoet II“ 1984 (Beverly Glen Music 100003)
Trying to get over you (Ford & Womack) - US Lp “ThePoet II“ 1984 (Beverly Glen Music 100003)
Tell me why (Ford & Womack) - US Lp “ThePoet II“ 1984 (Beverly Glen Music 100003)

Who´s foolin´ who (Ford & Womack) - US Lp “ThePoet II“ 1984 (Beverly Glen Music 100003)
American dream (Ford & Womack) - US Lp “ThePoet II“ 1984 (Beverly Glen Music 100003)
Whatever happened to the times? (Ford & Womack) - US Lp “So many rivers” 1985 (MCA)
So many rivers (Ford & Womack) - US Lp “So many rivers” 1985 (MCA)
Trying to get over you (Ford & Womack) - UK Cd “Soul Sensation Live” (Sequel 1998 / Castle 2000)

JOE HICKS (US)
All in (Ford & Hicks) - US Lp “Mighty Joe Hicks” 1973 (Enterprise ENS-1028)

BOBBY RUSH (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - single 1973 (Jewel 840)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - single 1995 (Ronn R-125)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) “She´s a good ´un (It´s Alright)” - Ronn 1995

NEVILLE GRANT (Jamaica)
Harry hippie (Ford) - UK? single 1973 (Attack ATT-8058)

RON WOOD (UK)
Sweet baby mine (Ford & Womack) - UK Lp “Now look” 1975 (Warner Bros K56145)
Sweet baby mine - (Ford & Womack) - UK single 1975 (Warner Bros K 16679)
Fountain of love (Ford & Wood) - UK Lp “1234” 1981 (CBS 85227)
Outlaws (Ford & Wood) - UK Lp “1234” 1981 (CBS 85227)
She never told me (Ford & Wood) - UK Lp “1234” 1981 (CBS 85227)
RON WOOD & BO DIDDLEY (UK/US)
They don´t make Outlaws like they used to do (Ford & Wood) - “Live at the Ritz” 1988 (Victory Music )

THE TEMPTATIONS (US)
Up the creek (without a paddle) (B Jeffrey, T L Thomas & J Ford) - US single 1976 (Gordy 7150)
Sweet gypsy Jane (T L Thomas, J Bowen & J Ford) - US Lp “Wings of love” 1976 (Gordy G6-971S1)
Sweetness in the dark (J Bowen & J Ford) - US Lp “Wings of love” 1976 (Gordy G6-971S1)
Up the creek (without a paddle) (B Jeffrey, T L Thomas & J Ford) - US Lp “Wings of love” 1976 (Gordy G6-971S1)
China doll (T L Thomas, J Bowen & J Ford) - US Lp “Wings of love” 1976 (Gordy G6-971S1)
Mary Ann (D Baldwin, J Bowen & J Ford) - US Lp “Wings of love” 1976 (Gordy G6-971S1)
Dream world (Wings of love) (D Baldwin, J Bowen & J Ford) - US Lp “Wings of love” 1976 (Gordy G6-971S1)
Paradise (D Baldwin, J Bowen & J Ford) - US Lp “Wings of love” 1976 (Gordy G6-971S1)

JERMAINE JACKSON (US)
Lovely you´re the one (T L Thomas, J Bowen & J Ford) - US Lp “My name is Jermaine” 1976 (Motown M6-842S1)

ROSE BANKS (US)
Whole new thing (B Jeffrey, T L Truman & J Ford) - US Lp “Rose” 1976 (Motown M6-845S1)
Whole new things (B Jeffrey, T L Truman & J Ford) - US single 1976 (Motown
It´s not the season (It´s the reason) (J Bowen & J Ford) - US Lp “Rose” 1976 (Motown M6-845S1)

BURTON CUMMINGS (Canada)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - CAN Lp “Burton Cummings” 1976 (Portrait PRT 81573)

BILLY PRESTON (US)
Whole new thing (B Jeffrey, T L Truman & J Ford) - US Lp “Whole new thing” 1977 (A&M 4656)

DAVE EDMUNDS (UK)
Ju ju man (Ford) - UK Lp “Get it” 1977 (Swan Song SSK 59404)
Ju ju man (Ford) - UK single 1977 (Swan Song SSK-19410)
Ju ju man (Ford) “Live” - Castle 2000
Ju ju man (Ford) “A pile of rock-Live” - Sanctuary 2001

TANYA TUCKER (US)
If you feel it (Jerry Goldstein & Jimmy Ford) - US Lp “TNT” 1978 ( MCA), 1998 CD (MCA 31152)

NICK LOWE (UK)
36 inches high (Ford) US Lp “Jesus of cool” 1978 ( Smash SLEPT1)
NICK LOWE & THE IMPOSSIBLE BIRDS (UK)
36 inches high (Ford) UK CD “Live! On the battlefield” 1994 (Upstart 021)

BILLY BURNETTE (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) US Lp “Billy Burnette” 1979 (Polydor PD-1-6187)

JOHNNIE ALLAN (US)
Ju ju man (Ford) - US Lp “Good timin´ man” 1979 (Flyright)
Ju ju man (Ford) - GER Lp “Swamp Music Vol. V - Krazy Kats / Louisiana Swamp, Pop & Rock” 1990 (Trikont US-0167)

CAMILLE BOB (aka Lil´ Bob) (US)
Harry hippie (Ford) - US single 1980 (Master-Trak 3010)

FLAMIN´ GROOVIES (US)
Ju ju man (Ford) - US CD “Psychedelia/ San Francisco Legends”, Studio outtake 1987? (Retro)

LEROI BROTHERS (US)
Niki Hoeky ((P Vegas, L Vegas & J Ford) ) - US CD “Viva Leroi” 1989 (New Rose 196)

SIX WAS NINE (Germany)
Surprise surprise (Ford & Womack) - GER CD “Let it come your way” 1994 (Virgin CDVIR29)
Surprise surprise (Ford & Womack) “Best of romantik rock Vol. 2” (Various artist) - BMG 2001

SWAMP MAMA JOHNSON (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US CD “Wetlands” 1996 (BMSA 995)

TONY SHERIDAN (UK / Germany)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) GER CD “Rock ´n´ Roll Live” 1997 (Sonia)

THE DELTA RIDERS (US)
Crazy cajun cake walk band (Ford) - US CD “Kickin´ up dust” 2001 (Rubyjude 6201)

JO ANN KELLY (UK)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - US CD “Rare & Unissued Recordings, Vol. 3” (Mooncrest)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - UK CD “Black rat swing” 2003 (Castle CMDDD596)

KING GHIDORAH (Japan)
Shinjitsu no bakudan (D Baldwin & J Ford) 2002

KENNY FIFE & THE BAC TRAC BAND (US)
Harry hippie (Ford) - US 4 songs CD “Kenny Fife” 2002
Harry hippie (Ford) - US CD “Pure swamp pop gold Vol. 3” 2003 (CSP CSP-1031)

ROBERT PALMER (UK)
Crazy cajun cake walk band (Ford) UK CD “Drive” 2003 (Compendia )

BABES IN JAZZLAND (CAN)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) CAN CD “Babes in jazzland” 2006

TAREN YELLE BAND (US)
Niki Hoeky (P Vegas, L Vegas & J Ford) - “Live at American Blues Jam” - Demo 2006?

STERLING HARRISON (US)
Surprise, Surprise (Ford & Womack) - US Lp “South of the Snooty Fox” 2007 (Hacktone 271868)

WEBB WILDER (US)
Ju ju man (Ford) - US CD ”More like me” 2009 (Blind Pig 485129)
Changing colors (Ford & Jordan) - US CD ”More like me” 2009 (Blind Pig 485129)

IAN GOMM & JEB LOY NICHOLS (UK/US)
Surprise, Surprise (Ford & Womack) - UK CD ”Only time will tell” 2010 (Relaxa 038)
Go through Sunday (Ford) - UK CD ”Only time will tell” 2010 (Relaxa 038)

JIM FORD DISKOGRAFI

Singlar
Linda Comes Running / Sing With Linda (Mustang 3025 - 1967)
Linda Comes Running / Sing With Linda (President PT 153 - 1967)
Ramona (My Darlin') / She Knows How To Make Me Feel Like A man (Mustang 3027-1967)
Ramona (My Darlin´ / Ramona My Darlin´ (Mustang 3027 Promo - 1967)

JIMMY FORDE
Hangin´ From Your Lovin´ Tree / Crazy Cajun Cake Walk Band ( Flick City 3000 - 1968)

JIMMY FORD
Look Again / I´m So Thankful (Flick City 3001 - 1968)

Dr Handy´s Dandy Candy / Dr Handy´s Dandy Candy (Sundown SD114 Promo - 1969)
Harlan County / Changin´ Colour (Sundown SD115 - 1969, orange etikett))
Harlan County / Changin´ Colour (Sundown SD115 - 1969, ljusblå etikett)
To Make My Life Beautiful / Love On My Brain (Sundown SD116 - 1969)
To Make My Life Beautiful / To Make My Life Beautiful (Sundown SD116 Promo -1969)
Rising Sign / Big Mouth USA (Paramont 0258 - 1973)

Lp & Cd
HARLAN COUNTY (Sundown/White Whale JHS 1002 - 1969, orange etikett)
HARLAN COUNTY (Sundown/White Whale JHS 1002 - 1969, regnbågsfärgad etikett)
THE SOUNDS OF OUR TIME (Bear Family BCD 16777 AR - 2007)
POINT OF NO RETURN (Bear Family BCD16993 AR - 2008)
THE UNISSUED PARAMOUNT ALBUM / BIG MOUTH USA (Bear Family BAF 18004 - 2009)
THE UNISSUED PARAMOUNT ALBUM / BIG MOUTH USA (Bear Family BCD 16978 AG - 2009)
THE UNISSUED CAPITOL ALBUM (Bear Family BAF 18005 - 2009)
THE UNISSUED CAPITOL ALBUM (Bear Family BCD 16978 AG - 2009)

Samlingsskivor
GREAT MOMENTS IN VINYL HISTORY - Harlan County (Special Delivery 1009 - 1997)
COUNTRY GOT SOUL Vol. 1 - I´m Gonna Make Her Love Me (Casual 004 - 2003)
COUNTRY GOT SOUL Vol. 2 - Harlan County (Casual 008 - 2005)
SONICALLY SPEAKING Vol. 30 - Harlan County (Tidn. Sonic 30/1976)

TV- & Filmmedverkan
AMERICAN BANDSTAND (TV-framträdande 1969.10.18)
JIM FORD framförde ”Harlan County” och ”Working My Way To LA”

BONGO WOLF´S REVENGE - 1970
Film producerad av Tom Baker.
Medverkande: Mike Bloomfield, P.J. Proby, Jim Ford
Soundtrack: Mike Bloomfield & Jim Ford

Tidningar
BILLBOARD MAGAZINE (1969.08.23)
Tvåsidig reklam för ”Harlan County”













PLAYBOY MAGAZINE - Jan 1970
”The good, the bad & the garlic”
(Skämtsam bildserie i westernmiljö)
















(Delar av artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy.nu)

LONELY AVENUE
The Unlikely Life & Times of Doc Pomus
Alex Halberstadt
(Da Capo Press, 2007)

Doc Pomus drar nervöst det ena skämtet efter det andra. Hans besökare skrattar inte åt något av det han säger. Mitt emot Pomus sitter mannen som i princip ensam grävde den grav som hela Brill Building-epoken jordfästes i, och som gjorde livet så mycket fattigare för kompositören till mästerverk som “Lonely Avenue”, “This Magic Moment” och “Save The Last Dance For Me”.

Bob Dylan var i desperat behov av hjälp att komma över sin svårighet att sätta ord till de melodier som fortfarande med lätthet hemsökte hans hjärna. Därav dennes oväntade audiens hos en av populärmusikens största sångsmeder, med över tusen kompositioner på sitt samvete.

Fyrtio år innan mötet med Bob Dylan hade den då artonårige Jerome Felder placerat sig så diskret så möjligt vi sidan av den lilla scenen på George´s Tavern i Greenwich Village på nedre Manhattan i New York. Kvällen var på väg mot midnatt och på scenen framförde trumpetaren Frankie Newton en improvisation baserad på Billie Holidays ödesmättade “Strange Fruit”.

Vilande på sina kryckor och med ett tomt ölglas i handen försökte den unge mannen se oberörd ut. Musiken, stimmet från publiken och den tunga cigarettröken hade gjort honom osynlig för någon timme, men nu hade barägaren ögonen på honom: “Why doncha you spenda some money or getta the fuck outta here”.

Utan pengar och med hjärtat bultande i kroppen stammade grabben fram: “I´m a blues singer and I´m here to do a song”, varpå barägaren nickade mot scenen: “If you´re really a singer lemme hear you sing”.

Det tog Jerome Felder ungefär två minuter att ta sig igenom Big Joe Turners “Piney Brown Blues”. När rädslan släppte på vägen hem i tunnelbanan mindes han knappt något av sitt uppträdande mer än publikens ljumma applåder. Stärkt av sitt eget mod, och att publiken trots allt hade applåderat, var han redan dagen efter tillbaka på George´s, hälsade på barägaren och presenterade sig: “My name is Doc Pomus, and I´m here to sing the blues”.

Som barn drömde han om att bli den bäste boxaren eller den bäste baseballspelaren - med kryckor. Men det var innan han hade hört Big Joe Turner. Trots att det lät osannolikt tänkte Felder - eller Doc Pomus som han kom att kalla sig för att hemlighålla sitt nattliv för sina föräldrar - inte låta vare sig hudfärg, judisk religion eller den polio han haft sedan barnsben hindra honom från att gå i sin store idol Turners fotspår.

Därefter fyllde jazz, blues och rhythm & blues helt hans tankar, strävan och drömmar. Han var själv förvånad över hur orädd han var när det kom till musikaliska initiativ. Att han ens vågade utmana den publik som var själva måltavlan för de genrer inom vilka han var verksam: “...when I start singing everybody gets lost in the music...I like the blues because they tell a sad story. They´re bottom music. I like to sing for Negro audiences because they´re tough, you can´t fool them with show tricks. Imagine though! People come to see me to forget their troubles.” (Picture Life magazine, september 1954)

Kompad av musiker som Freddie Mitchell, King Curtis och Mickey Baker spelade Pomus under flera år uteslutande på svarta klubbar och barer runt om i New York. Han skivdebuterade som nittonåring 1945 och det var en storslagen röst Pomus hade under sina år som bluesshouter. Som den enda vita rhythm & bluessångaren gjorde han ett trettiotal inspelningar för bolag som Chess, Apollo, Selmer, After Hours, Coral, Dawn och Derby innan han i mitten på femtiotalet sadlade om och helt satsade på låtskrivandet, vilket gav både mer pengar och tid för den nygifte Doc Pomus.

Kontakten med artistbokaren Maele Bartholomew visade hur tufft det kunde vara att få ordentligt betalt för sina framträdanden. Som ersättning lämnade hon över en påse heroin till Pomus för en spelning han gjort tillsammans med Duke Ellingtons band. Medveten om vad den betalningen hade fört Charlie Parker - vars agent var just Maele Bartholomew - så spolade han ner det vita pulvret i toaletten och började fundera på en ny karriär.

De första framgångarna som kompositör kom när Atlanticartisterna Big Joe Turner och Ray Charles spelade in "Boogie Woogie Country Girl" i november 1955 respektive “Lonely Avenue” i maj 1956. Ingen behövde längre tvivla på att Doc Pomus kunde skriva musik.

Riktigt framgångsrik skulle Pomus dock bli först när han träffade den tolv år yngre pianisten Mort Shuman, en artonårig rhythm & bluesfanatiker som rullade tangenterna i stil med förebilder som Ivory Joe Hunter och Charles Brown. Shuman hade aldrig tidigare träffat en vit man så besatt av svart musik som Doc Pomus och när den senare föreslog ett samarbete var Shuman inte sen att svara ja.

Under senare delen av femtio- och det tidiga sextiotalet skulle kompositörsduon Pomus - Shuman skriva in sig i historien med sånger som “This Magic Moment, “Save The Last Dance For Me”, “Sweet For My Sweet”, “A Mess of Blues“, “Little Sister”, “(Marie's The Name of) His Latest Flame”, “Suspicion”, “Viva Las Vegas” och “Chains of Love”, vilken såldes till Ahmet Ertegun för 50 dollar.

När Robert Zimmerman plötsligt dyker upp i Greenwich Village, kallar sig för Bob Dylan och drar historier om Woody Guthrie fick Doc Pomus istället börja arrangera illegala pokerkvällar för att försörja sig. Runt bordet satt karaktärer som Harry the Horse, Little Train, Kind-Faced Red och License Plate Benny från Bronx.

Den bekymrade Bob Dylan dröjde sig kvar länge hos Pomus den där sommarkvällen 1986. Tiderna hade förändrats och det var länge sedan Dylan skrev med lätthet. Innan han gick strax före midnatt lämnad han över en kassett med musik och bad Pomus komma upp med idéer till texter. Kanske kunde de båda männen göra något tillsammans.

Författaren Alex Halberstadt träffade aldrig Doc Pomus personligen, men väl delar av hans familj och har fått ta del av deras minnen, anteckningar, foton samt Pomus dagböcker. Utifrån det materialet har “Lonely Avenue” blivit en levande och spännande biografi över en av de mest grandiosa kompsitörerna populärmusiken tagit fram.

Lungcancer tog Doc Pomus liv 1991, men hans musik kommer ingen att kunna ta död på.

http://www.youtube.com/watch?v=JTOlXV3T__g
http://www.youtube.com/watch?v=4IY25Yce2to&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=n-XQ26KePUQ

GENE VINCENT
I´m Back And I´m Proud
(RPM)

Gene Vincent hade “Problem” inristat i pannan.

Vägen från den miljonsäljande “Be Bop A Lula” 1956 fram till det blödande magsåret och den för tidiga döden 1971 hade varit rejält svängig. Det skadade vänsterbenet värkte ständigt och alkoholkonsumtionen var långt ifrån försvarbar. Hans lynniga humör skrämde bort även de mest välvilliga och av alla pengar som rullat in fanns på slutet av sextiotalet inget kvar

Ingen räknade med Gene Vincent längre.

Den engelske diskjockeyn John Peels ambition var att leta upp udda, begåvade artister som ansågs passé och för tillfället saknade skivkontrakt. För sin nystartade etikett Dandelion Records - döpt efter Marc Bolans hamster - passade därför en av femtiotalets bästa röster alldeles utmärkt.

Peels delägare i Dandelion, det amerikanska skivbolaget Elektras engelska chef Clive Selwood, blev den av de två som i augusti 1969 åkte över till Amerika för att få till stånd ett kontrakt med Gene Vincent och dennes tänkte producent, Kim Fowley.

Trion Vincent, Fowley och Selwood, som inte var bekanta med varandra innan, träffades första gången på Roosevelt Hotel i Los Angeles. Gene presenterar sig med orden: “Here I am and here´s my producer, Kim Fowley, he´s gonna produce the album, varpå tvåmetersmannen Fowley släntrar sig genom rummet, slänger fram handen till Selwood och utbrister “Hey, grease me some of that teenage dogshit!”

När Selwood är på väg att lämna hotellet dras han åt sidan av Vincent som säger sig ha hamnat i en bekymmersam situation: “Oh by the way, I´m about to be thrown out of my apartment, could you lend me fifty dollars?”.


En ruinerad rockstjärna som blygsamt tiggde femtio dollar och vars bäst-före-datum ansågs passerat för länge sedan, en producent med fullständigt obegripligt språk och i bilradion på väg från mötet rapporterades det om Charles Mansons mord på Sharon Tate och hennes bekanta. Det var en smått förvirrad Clive Selwood som lämnade Los Angeles.

Inspelningen av “I´m Back And I´m Proud” följde ungefär samma mönster. Initiativtagaren John Peel var glad över att ha lyckats kontraktera sin gamla idol Gene Vincent, men hade i övrigt inga idéer om vad han ville ha av Vincent. Inte heller fanns det pengar för att förverkliga Fowleys utsvävande tankar om att ta med sig Gene ner till den djupaste södern. I Jackson, Mississippi ville han spela in en livsfarlig skiva bestående av originalmaterial som knöt an till Genes egna rötter och, kompad av lokala musiker, obehindrat blanda dessa med country och träskrock. En strålande idé som fick den ekonomiskt sinnade Clive Selwood att sparka bakut.


Den voodoomagi som Kim Fowley hade hoppats kunna skapa, stannade istället vid ett personligt missnöje i en hippieinspirerad Elektrastudio i Los Angeles, där - enligt Fowley - allt var fel; omgivningen, studion, musikerna och låtarna. Trots att suveräna musiker som Johnny “Blue Caps“ Meeks - gitarr, Red Rhodes - steel guitar och dobro, Mars Bonfire - gitarr, Skip Battin - bas , Grant Johnson - keyboard och Jim Gordon - trummor medverkade så infann sig aldrig de riktigt magiska ögonblick han hade önskat.

Inte heller Vincent var tillfreds med arbetet. Han höll sig nykter, var väl förberedd och noggrann men kände sig stressad av Fowleys forcerade arbetssätt och oförlösta visioner. Det dröjde inte länge förrän Vincent tyckte riktigt illa om sin producent. I förtvivlan ringde han transatlantiska samtal till sin engelske vän Adrian Owlett och beklagade sig över Fowley: “They´ve sent a madman over here. I just can´t work with him”. Och nästan gråtfärdig utbrister han: “What have they done to my songs”.


Nyfikna i största allmänhet blandades med celebriteter som Michael Jackson, John Sebastian, Linda Ronstadt, Jim Morrison och övriga medlemmar i The Doors som tillsammans med sina groupies regelbundet besökte studion i Los Angeles för att bevittna inspelningen. När Gene skulle lägga på sången till “Sexy Ways” var kontrollrummet så packat med folk att han fullständigt tappade tålamodet: “I have a gun in my boot, I will pull the gun out of my boot and shoot at them through the window unless they leave.”

När väl inspelningarna var över skickade Gene ett fem sidor långt telegram till Clive Selwood och berättade att han låg på sjukhus med diagnosen cancer och bara hade fyrtioåtta timmar kvar att leva. Han sade adjö och tackade för allt. Selwood slängde sig på telefonen och ringde Genes hemnummer, där en fullt frisk Gene Vincent svarade “Uh, I got better”.


Selwood blev inte mindre förbryllad när den hårdkokte, och av Vincent hatade, engelske managern Don Arden ringde upp honom och gjorde anspråk på “I´m Back And I´m Proud”: I understand that you´ve made an album with Mr Craddock (Genes riktiga namn var Vincent Eugene Craddock - min anm.), I think it´s only fair to tell you that I have a contract with Mr Craddock covering all phases of the entertainment industry for the next seven years, do you wanna talk about it?

Chockad över upptäckten att investerade pengar skulle vara bortkastade vänder sig Clive Selwood till John Peel för ett gemensamt agerande gentemot Arden, men fick till svar: “Give him the fucking album, It´s not worth getting killed for...Just give it to him, you know Don´s reputation”

När Selwood senare besökte Ardens kontor i London så utspelade sig följande scen: “A couple of heavies were standing either side of the desk - the phone rang and Don picked it up and said “Have him killed!”, It went again and he said “Have his legs broken!” I knew it was his secretary outside just ringing him for effekt, but nevertheless it was a bit daunting.”

Det var den typen av rådgivare Gene hade haft och det förklara något av hans paranoida läggning och ständiga känsla av att bli lurad.


Hur låter då “I´m Back And I´m Proud”?

Ja, inte så som Kim Fowley självkritiskt beskriver den i alla fall: “The album was artistic rubbish, it was reeking of the English version of what the fifties was, it was like someone wanting sex without being touched. I was the producer of a Gene Vincent record which isn´t very good.”

Trots att den inte når upp till Genes klassiska Capitolskivor från femtiotalet eller den självbetitlade “Gene Vincent” som London Records släppte 1967, vilken består av en genial mix av folkrock, country och pop, så är “I´m Back And I´m Proud” stundtals en alldeles lysande skiva. Eventuella brister beror snarare på valet av låtmaterial än på dess framförande.

Fulländade versioner av “Be Bop A Lula” och “Lotta´ Lovin” var redan gjorda av Vincent och The Blue Caps 1956 respektive -57. De nya versionerna är visserligen välgjorda, men känns ändå något onödiga.

Riktigt intressant blir skivan när Gene tar sig an traditionella sånger som “Circle Never Broken”, “Black Letter” och “In The Pines” samt Hank Williams “(I heard that) lonesome Whistle” och Ernest Tubbs “Rainbow At Midnight”, där framför allt den senare hör till det absolut bästa han spelade in.


Det var som countrysångare den åldrande - nåja, han var bara trettiofyra år 1969, men värktabletter och sprit gjorde kroppen dubbelt så gammal, - Gene Vincent var som mest spännande. Att han fortfarande kunde hantera rock´n´roll visste vi ju redan och versionerna av The Drifters “Ruby Baby”, Big Boppers “White Lightnin´”, Bobby Days “Rockin´ Robin” och Hank Ballad & The Midnighters “Sexy Ways” är strålande exempel på att Gene Vincent aldrig någonsin förlorade känslan, närvaron eller utlevelsen i den konstart där han var en av de främsta.

Och då har jag inte ens berättat att rösten bara blev bättre och bättre med åren...


Fotnot 1. Citaten ovan är hämtade ur Steve Mandich utmärkta bok “SWEET GENE VINCENT - The Bitter End” (Orange Syringe Publications, 1999)

Fotnot 2. För den som vill läsa om den skoningslöse managern Don Arden - vars motto var “If you can´t get it your way, hang them out the window” - rekommenderas Steve Overburys bok “Guns, Cash And Rock ´n´ Roll - The Managers” (Mainstream Publishing, 2007)

http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/05/steve-overbury-guns-cash-and-rock-n.html

http://www.youtube.com/watch?v=dXGB2V69Ogo

http://www.youtube.com/watch?v=yGBxxnxD3Qs

http://www.youtube.com/watch?v=wBpAkTwOcPE&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=4q_zn_n7zws