LONELY AVENUE
The Unlikely Life & Times of Doc Pomus
Alex Halberstadt
(Da Capo Press, 2007)

Doc Pomus drar nervöst det ena skämtet efter det andra. Hans besökare skrattar inte åt något av det han säger. Mitt emot Pomus sitter mannen som i princip ensam grävde den grav som hela Brill Building-epoken jordfästes i, och som gjorde livet så mycket fattigare för kompositören till mästerverk som “Lonely Avenue”, “This Magic Moment” och “Save The Last Dance For Me”.

Bob Dylan var i desperat behov av hjälp att komma över sin svårighet att sätta ord till de melodier som fortfarande med lätthet hemsökte hans hjärna. Därav dennes oväntade audiens hos en av populärmusikens största sångsmeder, med över tusen kompositioner på sitt samvete.

Fyrtio år innan mötet med Bob Dylan hade den då artonårige Jerome Felder placerat sig så diskret så möjligt vi sidan av den lilla scenen på George´s Tavern i Greenwich Village på nedre Manhattan i New York. Kvällen var på väg mot midnatt och på scenen framförde trumpetaren Frankie Newton en improvisation baserad på Billie Holidays ödesmättade “Strange Fruit”.

Vilande på sina kryckor och med ett tomt ölglas i handen försökte den unge mannen se oberörd ut. Musiken, stimmet från publiken och den tunga cigarettröken hade gjort honom osynlig för någon timme, men nu hade barägaren ögonen på honom: “Why doncha you spenda some money or getta the fuck outta here”.

Utan pengar och med hjärtat bultande i kroppen stammade grabben fram: “I´m a blues singer and I´m here to do a song”, varpå barägaren nickade mot scenen: “If you´re really a singer lemme hear you sing”.

Det tog Jerome Felder ungefär två minuter att ta sig igenom Big Joe Turners “Piney Brown Blues”. När rädslan släppte på vägen hem i tunnelbanan mindes han knappt något av sitt uppträdande mer än publikens ljumma applåder. Stärkt av sitt eget mod, och att publiken trots allt hade applåderat, var han redan dagen efter tillbaka på George´s, hälsade på barägaren och presenterade sig: “My name is Doc Pomus, and I´m here to sing the blues”.

Som barn drömde han om att bli den bäste boxaren eller den bäste baseballspelaren - med kryckor. Men det var innan han hade hört Big Joe Turner. Trots att det lät osannolikt tänkte Felder - eller Doc Pomus som han kom att kalla sig för att hemlighålla sitt nattliv för sina föräldrar - inte låta vare sig hudfärg, judisk religion eller den polio han haft sedan barnsben hindra honom från att gå i sin store idol Turners fotspår.

Därefter fyllde jazz, blues och rhythm & blues helt hans tankar, strävan och drömmar. Han var själv förvånad över hur orädd han var när det kom till musikaliska initiativ. Att han ens vågade utmana den publik som var själva måltavlan för de genrer inom vilka han var verksam: “...when I start singing everybody gets lost in the music...I like the blues because they tell a sad story. They´re bottom music. I like to sing for Negro audiences because they´re tough, you can´t fool them with show tricks. Imagine though! People come to see me to forget their troubles.” (Picture Life magazine, september 1954)

Kompad av musiker som Freddie Mitchell, King Curtis och Mickey Baker spelade Pomus under flera år uteslutande på svarta klubbar och barer runt om i New York. Han skivdebuterade som nittonåring 1945 och det var en storslagen röst Pomus hade under sina år som bluesshouter. Som den enda vita rhythm & bluessångaren gjorde han ett trettiotal inspelningar för bolag som Chess, Apollo, Selmer, After Hours, Coral, Dawn och Derby innan han i mitten på femtiotalet sadlade om och helt satsade på låtskrivandet, vilket gav både mer pengar och tid för den nygifte Doc Pomus.

Kontakten med artistbokaren Maele Bartholomew visade hur tufft det kunde vara att få ordentligt betalt för sina framträdanden. Som ersättning lämnade hon över en påse heroin till Pomus för en spelning han gjort tillsammans med Duke Ellingtons band. Medveten om vad den betalningen hade fört Charlie Parker - vars agent var just Maele Bartholomew - så spolade han ner det vita pulvret i toaletten och började fundera på en ny karriär.

De första framgångarna som kompositör kom när Atlanticartisterna Big Joe Turner och Ray Charles spelade in "Boogie Woogie Country Girl" i november 1955 respektive “Lonely Avenue” i maj 1956. Ingen behövde längre tvivla på att Doc Pomus kunde skriva musik.

Riktigt framgångsrik skulle Pomus dock bli först när han träffade den tolv år yngre pianisten Mort Shuman, en artonårig rhythm & bluesfanatiker som rullade tangenterna i stil med förebilder som Ivory Joe Hunter och Charles Brown. Shuman hade aldrig tidigare träffat en vit man så besatt av svart musik som Doc Pomus och när den senare föreslog ett samarbete var Shuman inte sen att svara ja.

Under senare delen av femtio- och det tidiga sextiotalet skulle kompositörsduon Pomus - Shuman skriva in sig i historien med sånger som “This Magic Moment, “Save The Last Dance For Me”, “Sweet For My Sweet”, “A Mess of Blues“, “Little Sister”, “(Marie's The Name of) His Latest Flame”, “Suspicion”, “Viva Las Vegas” och “Chains of Love”, vilken såldes till Ahmet Ertegun för 50 dollar.

När Robert Zimmerman plötsligt dyker upp i Greenwich Village, kallar sig för Bob Dylan och drar historier om Woody Guthrie fick Doc Pomus istället börja arrangera illegala pokerkvällar för att försörja sig. Runt bordet satt karaktärer som Harry the Horse, Little Train, Kind-Faced Red och License Plate Benny från Bronx.

Den bekymrade Bob Dylan dröjde sig kvar länge hos Pomus den där sommarkvällen 1986. Tiderna hade förändrats och det var länge sedan Dylan skrev med lätthet. Innan han gick strax före midnatt lämnad han över en kassett med musik och bad Pomus komma upp med idéer till texter. Kanske kunde de båda männen göra något tillsammans.

Författaren Alex Halberstadt träffade aldrig Doc Pomus personligen, men väl delar av hans familj och har fått ta del av deras minnen, anteckningar, foton samt Pomus dagböcker. Utifrån det materialet har “Lonely Avenue” blivit en levande och spännande biografi över en av de mest grandiosa kompsitörerna populärmusiken tagit fram.

Lungcancer tog Doc Pomus liv 1991, men hans musik kommer ingen att kunna ta död på.

http://www.youtube.com/watch?v=JTOlXV3T__g
http://www.youtube.com/watch?v=4IY25Yce2to&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=n-XQ26KePUQ