BOBBY CHARLES
Bobby Charles, 3-cdbox
(Rhino Handmade)

Det var inte mycket som kunde få Bobby Charles att lämna sitt älskade Abbeville, Louisiana, men när han 1971 torskade för innehav av marijuana så valde han, istället för att ställa sig inför rätta, att fly fältet. I hopp om att inte väcka något uppseende slog han sig ner i Woodstock, New York, vilket - med tanke på avsikten - var sämsta möjliga val. Stan var fullpackad med musiker som Jim Colgrove, Amos Garrett och medlemmarna i The Band. Charles hann inte mer än öppna munnen förrän den historiekunnige Jim Colgrove konstaterade “You´re Bobby Charles, aren´t you” och enligt Colgrove var Charles inte alls bekväm med röjandet av hans identitet: “Well, Bobby just abort shit himself.”

Naturligtvis hamnade Charles genast i centrum för de musiker som vuxit upp med hans sånger, framförda av artister som Bill Haley - “See You Later Alligator”, Tommy McLain - “Before I grow Too Old”, Fats Domino - “Walkin´ To New Orleans” och Clarence “Frogman” Henry - “But I Do”.

Albert Grossman - också boende i Woodstock och manager för Bob Dylan och The Band - ordnade skivkontrakt med sitt eget bolag Bearsville Records. Under några dagar lade Charles - tillsammans med gitarristerna Amos Garrett och Jim Colgrove (här basist) och trummisen N.D. Smart II - grunderna till det som skulle komma att bli hans första Lp. Därefter skulle musiker som Rick Danko, Levon Helm, Garth Hudson, Richard Manuel, Mac “Dr John” Rebennack förgylla Charles sånger med sin närvaro. http://www.geocities.jp/hideki_wtnb/bcback.html

Resultatet är en klassisk skiva som älskats av de flesta som hört den. En tillbakalutad, sugande träskkompott bestående av allt det som gör musiken från Louisiana så speciell. Swamppop, soul, rhythm & blues, country och gospel blandas fritt och obehindrat med vad än de mästerliga musikerna får för sig att slänga in. Allt i ett tillbakahållet tempo. Och ändå är skivans mest karaktäristiska drag just dess oerhörda sväng.

När författaren John Broven intervjuade Johnnie Allan för sitt standardverk “South To Louisiana - The Music Of The Cajun Bayous” (Pelikan Publishing Company - 1992) och frågar honom om Bobby Charles så är Allan full av beundran: “Bobby´s style of writing is a kind of a unique style within a unique style in Louisiana. Some of the songs that he´s written, they´ve got the South Louisiana flavor to it, but he kinda bends them a little towards the New Orleans blues” och vidare “I´ve been to his house recently, he´s still writing and I know he´s still along that type of music...He lives out in a secluded area of Abbeville, way back in the woods. Bobby´s always been a loner. Fact is he´s been to some of our dance jobs sometimes and I´ve practically begged him, “Bobby, get up there and do a few songs!” He won´t do it, he says, “I´m strictly a writer....””

Däri ligger också något av förklaringen till att det självbetitlade albumet “Bobby Charles” försäljningsmässigt inte blev den framgång det borde ha blivit. När det släpptes 1972 vägrade Charles att turnera och det skar sig ordentligt mellan honom och Albert Grossman. Med samma lugna framtoning som den musik han skapade konstaterade Charles: “Me and that guy did not get along. He wanted me to be a star, and I was not cut out to be a star”.

Ni som redan vet hur lysande debutskivan är kommer säkert, liksom jag, att förbluffas över att de tretton outgivna sångerna - som 1974 spelades in som uppföljare till “Bobby Charles” - aldrig gavs ut. Inga fakta finns dokumenterat angående närvarande musiker, men texthäftets författare, Brian Barr, misstänker att det åtminstone är Dr Johns piano och Paul Butterfields munspel vi hör. Båda instrumenten har en framträdande roll och spelas med en brilians och förståelse för musiken som antyder musiker som själva står mycket nära det Charles ville förmedla. Sällan har uttrycket “less is more” varit mer berättigat.

Ointresserad av allt vad artistlivet hade att erbjuda lutade sig Bobby Charles tillbaka på sin veranda, belägen vid en sjö strax utanför Abbeville, matade sin favoritalligator - Gaboon - och hankade sig fram på royalties från sånger han skrivit. Kontemplativ är det mest adekvata uttrycket för Charles musik och texter. Till ett genomgående lågmält komp sjunger han om så vardagliga företeelser som att ha förmågan att kunna känna glädje eller att få uppleva nya sidor hos sig själv.

“...I was not cut out to be a star”.

Den intervju-cd som också medföljer Rhino Handmadeutgåvan understryker vilken unik person Bobby Charles var. I trettio minuter samtalar Charles med en representant för Bearsville Records om sin nyss utkomna skiva, samt berättar om Fats Domino, Allen Toussaint, Dr John, Dave Bartholomew, Todd Rundgren, Rick Danko...

Om det är något världen verkligen behöver så är det stjärnor av Bobby Charles sort.

Fotnot. Som antyds i texten ovan var Bobby Charles vid ankomsten till Woodstock redan en väl etablerad artist och låtskrivare. 2010 gav det tyska skivbolaget Bear Family ut samlingen “BOBBY CHARLES - See You Later Alligator”, vilken innehåller hans femtiotalsinspelningar för Chess Records. http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/07/bobby-charles-see-you-later-alligator.html

http://www.youtube.com/watch?v=Dj1JiqHe8eE
http://www.youtube.com/watch?v=54xUjvCehuc&feature=grec_index