IAN & THE ZODIACS
Wade In The Water
(RPM)

I 1995 års upplaga av mastodontverket “THE TAPESTRY OF DELIGHTS - The Comprehensive Guide To British Music Of The Beat, R&B, Psychedelic And Progressive Eras 1963-1976” (Borderline Productions) avslutar författaren Vernon Joynson artikeln om Ian & Zodiacs med omdömet: “Most of their music is poor, but ´Wade In The Water´, a jazzy/R&B classic done by Ramsay Lewis and others, is brilliant, raunchy and very moddy with Hammond organ”

Att “Wade In The Water” är brilliant är lätt att skriva under på, men att Ian & The Zodiacs musik i övrigt skulle vara dålig, fattig, tråkig, torftig eller hur man nu väljer att översätta “Most of their music is poor...” stämmer inte alls. I alla fall inte så som den är samlad och förpackad på RPM:s nyutkomna “Wade In The Water”. Tvärtom skulle jag vilja säga.

Likt Liverpoolkollegorna The Remo Four framstår gruppen som ytterst kompetent och likheterna är flera. Båda grupperna förblev förbisedda av alla utom av den kvalitetsmedvetna Hamburgpubliken, vars behov av merseybeatpop och rock´n´roll tycktes vara omättligt. Bådas skivframgångar var också koncentrerade till Tyskland, med ett undantag. Philips Records släppte Ian & The Zodiacs inspelning av “The Crying Game” 1965 i Amerika, där den blev en jättehit i Texas. Mer än 250 000 exemplar såldes och gruppen åkte över för att följa upp framgången, men problem med arbetstillstånd gjorde att de aldrig fick tillåtelse att uppträda eller ens prata i radio.

Efter tre bortkastade veckor åkte man - både fattigare och besvikna - tillbaka till Hamburg, där de, trots det hårda klimatet, alltid kände sig uppskattade och välkomna.

I boken “Twist And Shout” (Nirvana Books, 2004) berättar sångaren Ian Edwards för författaren Spencer Leigh hur väl omhändertagna de blev i St. Pauli-distriktet: “ The first time I went down the Grosse Freiheit to the Star-Club was frightening. We were four young lads from Liverpool and we arrived in the blue capitol of the world, but it was the strippers, prostitutes and gangsters who looked after the band. We didn´t have any problems: they told us where to go and what to do...If the girls of the night had a good night, then it was a good night on stage for us as well. The bottles would be sent up. You would lose face if you didn´t drink what they sent you. It´s fine if they sent you beer but it´s hard for four people to drink a bottle of Scotch in an hour.”

Ur Ian & The Zodiacs totala skivproduktion, bestående av imponerande sjutton singlar, en Ep och sju Lp-skivor - varav två under namnet The Koppykats - har engelska RPM sammanställt “Wade In The Water”, vilken helt saknar svackor och rent utfyllnadsmaterial. Oavsett om gruppen tog sig an kända sånger som nämnda “Wade In The Water”, “Respect”, “Ride Your Pony” och “The In Crowd” eller de egna kompositionerna “Na-Na-Na-Na-Na”, “Why Can´t It Be Me” och den fantastiska “No Money, No Honey”, så gör man det högst personligt och som en värdig representant för den musikstil som tog The Beatles först till Hamburgs horkvarter och därefter till den absoluta världstoppen.

I fallet Ian & The Zodiacs är jag mer benägen att hålla med Greg Shaw än Vernon Joynson, då Shaw i sitt fanzine “Who Put The BOMP” nr 3 från 1973 beskriver gruppen som en av de bättre från Liverpool: “There is a definite Liverpool sound that I hear in the better Mersey groups, such as the Searchers, Swinging Blue Jeans, Ian & the Zodiacs, Faron´s Flamingos, and so on.” och förklarar varför de var mer än simpla plagiatörer “It´s very wrong to assume that they were only trying to copy the American records. They obviously liked the songs and the music, but I think they realized, in most of the cases, that they couldn´t duplicate it. What the best groups did was adept the songs to their own style...”

Samlingsskivan “Wade In The Water” är den första i sitt slag för Ian & The Zodiacs och en mycket välkommen utgåva för oss som aldrig kan få nog av det som kännetecknade Liverpools specifika bidrag till rockmusiken - merseybeat.

http://www.youtube.com/watch?v=aoMtbtsirNI
http://www.youtube.com/watch?v=kbDcMCNy6NI
http://www.youtube.com/watch?v=jwGQ-OfFUXo
http://www.youtube.com/watch?v=YYMk6nLmDds
http://www.youtube.com/watch?v=fv4IYk1IksM

THE ROOSTERS
All Of Our Days
(Break-A-Way)

Det är högst besynnerligt att ett band som Roosters - hemmahörande i Kalifornien - under sina verksamma år 1966 - 68 enbart gjorde tre singlar. Men vilka singlar sen. Man kan inte låta bli att imponeras. Vad hade det kunnat bli av gruppen om den bara fått chansen.

Dess gitarrist Timothy Ward växte upp i den bästa av världar: “The ´60s were a beautiful moment in time for young people trying to express themselves. For me it was the gates of heaven opening, giving me a direction to walk.”

Likt många samtida band hade de sin historia i det tidiga sextiotalets surfmusik, men påverkades starkt då Beatles, tidigt 1964, öppnade dörren för det som skulle komma att kallas The British Invation. Under namnet The Five More släpptes “I´m No Good / Avalanche”, där framsidan är charmig merseybeat medan baksidan är instrumental gitarrsurf som väl skulle ha platsat på soundtracket till Pulp Fiction.

När Bob Dylan pluggade in sin Fender på Newport Folk Festival 1965 och när Byrds och Turtles lånade hans “Mr Tambourine Man” respektive “It Ain´t Me Baby” då bytte Five More namn till Roosters och lämnade både surf och merseybeatpop bakom sig.

Gruppen konverterade till folkrock och med den alldeles lysande singeln “One Of These Days / You Gotta Run” (1966), visade de hur seriöst de tog förvandlingen. Att skivan aldrig nådde skivköparna berodde uteslutande på att skivbolaget, med det spännande namnet Progressive Sounds Of America, saknade ordentlig distribution.

Bättre tur hade Roosters med sin andra singel "Rosebush / Ain´t Gonna Cry Anymore" (Enith Records, 1966), som - tillsammans med ytterligare tre låtar som tills nu förblivit outgivna - spelades in i Gold Star Studios i Los Angeles och blev en lokal hit i västkuststäderna Santa Barbara och Fresno.

Med en säljande singel och ett TV-framträdande i Dick Clarks American Bandstand fick gruppen spelningar på klubbarna på Sunset Strip. Ofta som förband till storheter som Doors, Rascals, Iron Butterfly och Chambers Brothers, men även som kompband till Sonny and Cher när de var som hetast.

Philips Records uppmärksammade bandet och släppte deras sista singel “I´m Suspecting / Love Machine” 1968, vars bakgrunder är gjorda av studiomusiker och där gruppen bara står för det vokala. Philips var beredd att satsa ordentligt, men då hade Roosters redan börjat tappa medlemmar och entusiasmen var på väg bort.

Det krävs en kombination av stora namn som Beau Brummels och Love, årgång 1966, för att komma i närheten av hur Roosters inspelningar låter. Break-A-Way Records är värd all respekt för att de lyfter fram den kortlivade amerikanska folkrocken.

Albumet “All Of Our Days” är ett utomordentligt bra exempel på vad stämsång, tamburin och en Rickenbacker kan åstadkomma.

http://www.youtube.com/watch?v=eMWZeCY1GSk
http://www.youtube.com/watch?v=zqm6WM_0wJ4&feature=related

BIG JOE TURNER
Rocks
(Bear Family)

Joe Turner var bara femton år när han målade mustasch under näsan, lånade faderns hatt för att se äldre ut och därmed lyckades smita in på några av de nattklubbar i Kansas City där pianisten Pete Johnson rullade tangenterna. Väl inne bönade och bad han om att få komma upp på scenen för att sjunga ett par nummer.

Året var 1927 och den något äldre Pete Johnson hittade i den unge Turner en själsfrände, vars stora röst passade utmärkt till hans eget boogieattackerande pianospel.

Turner och Johnson var på trettiotalet etablerade och djupt rotade i Kansas Citys jazz- och bluesscen när de 1938 även gjorde succé i New York, där de - tillsammans med bl a Count Basies orkester, Sister Rosetta Tharpe och boogie-woogiepianisterna Albert Ammons och Meade Lux Lewis - uppträdde på Carnegie Hall.

Under New Yorkbesöket såg Vocalion Records till att få in duon i en studio och resultatet blev den klassiska “Roll `Em Pete”, vars sväng ger en bild av hur fantastiskt det måste ha varit att se dessa två gentlemän i full aktion. Turner blandande drinkar som sjungande bartender till Johnsons tuffa pianospel.

I baksidestexten på albumet “Joe Turner Sings The Blues - Volume Two” (Realm Jazz/Oriole Rec, 1965) minns jazzpianisten Mary Lou Williams tiden i Kansas City: “Now the Sunset had a bartender named Joe Turner, and while Joe was serving drinks he would suddenly pick up a clu for a blues and sing it rights where he stood, with Pete playing piano for him. I don´t think I´ll ever forget the thrill of listening to big Joe Turner shouting and sending everybody, night after night, while mixing drinks.”

Som kringresande bluesshouter gjorde Turner under fyrtiotalet inspelningar när tillfälle gavs. Förutom Vocalion gav bolag som Decca, National - där han fick sin första större hit med “My Gal´s A Jockey” - Stag, Aladdin, MGM, Freedom och Imperial ut hans skivor, men det var först när han träffade Ahmet Ertegun som han blev en nationell angelägenhet.

Under ett framträdande på Apollo Theatre i Harlem, New York 1951- då Turner gjorde ett gästspel hos Count Basies orkester - fanns Ertegun i publiken och redan samma kväll erbjöd han Turner 500 dollar för att spela in "Chains Of Love" och "Bump Miss Susie" för Atlantic Records.

Att Atlantic - där Ruth Brown som storsäljande rhythm & bluesdrottning drog in mest pengar - var helt rätt för Turner bevisades av att han omgående fick ett flertal hits; “Chains Of Love” nådde andraplatsen på R&B-listan 1951, både “Honey Hush” och “Shake Rattle and Roll” tog förstaplatsen 1953 respektive 1954 och redan året efter var han tillbaka med en andraplats för “Flip, Flop and Fly”.

Pianisten, arrangören och kompositören Jesse Stone, eller som han ibland kallade sig Charles Calhoun, var i det närmaste oersättlig för tidiga Atlantic. Han skrev ett flertal av bolaget hits och var mannen bakom Turners “Shake, Rattle And Roll”, “Lipstick, Powder And Paint”, “Midnight, Noon And Night” och “Flip Flop And Fly, men skrev även åt andra Atlanticsstorheter som The Drifters, Ray Charles, Ruth Brown och Lavern Baker.

När det blev känt att Joe Turner skulle dyka upp och behövde material ritade Stone ihop “Shake, Rattle And Roll” och lånade från studiobandets trummis Baby Lovett den småsnuskiga raden “I´m like a one-eyed cat peeping in a seafood store” och för att lyssnaren skulle veta vart den enögde katten var på väg tog Stone ut riktningen “...over the hill, way down underneath”.

När rock´n´roll tog världen med storm i mitten på femtiotalet var Turner fyrtiofem år och knappast arketypen för dess kommande utövare. Yngre förmågor som Elvis Presley, Johnny Burnette och hans Rock´n´Roll Trio, Jerry Lee Lewis, Ray Peterson och Bill Haley tog över och lånade av Turner och de flesta av oss trodde det var något alldeles nytt.

Men inget är nytt under solen för själv sa Turner att han alltid sjungit rock´n´roll.

Vissa gör det bara bättre än andra och Big Joe Turner var den bäste!

http://www.youtube.com/watch?v=20Feq_Nt3nM
http://www.youtube.com/watch?v=epePqDKBZeg
http://www.youtube.com/watch?v=GCpWGa4SZnw

SLIM HARPO
Rocks
(Bear Family)

James Moore började som munspelare i Lightnin´ Slims band - band kanske är att säga för mycket, ofta var det bara Lightnin´ på gitarr, Moore på munspel och till det en trummis - men ambitionen för Moore var att övertyga Louisianaproducenten Jay Miller - som i sin tur sålde inspelningar till legendariska Excello Records - att få spela in något eget. När tillfälle gavs blev resultatet, enligt Miller, inte alls något att skryta över. Moores munspel var naturligtvis formidabelt, men sången lät inte bra.

Svag för gimmickar döpte Miller ofta om sina artister. Otis Hicks blev Lightnin´ Slim, Cornelius Green blev Lonesome Sundown, Leslie Johnson blev Lazy Lester och James Moore fick finna sig i att kallas Slim Harpo, men det var först efter att han av Miller uppmanats att göra något åt rösten. Sjunga nasalt kanske kunde fungera.

Och med täppt näsa skulle Slim Harpo komma att bli Jay Millers mest sålda artist. Det började med den småkåta machodeklarationen “I´m A King Bee” som 1957 blev en rejäl lokal hit, fortsatte med “Rainin´ In My Heart” 1961 och vidare med “Baby, Scratch My Back” 1966. Pengarna rullade in till Millers Crowleykontor och Harpos swampblues skulle, vid sidan av Chuck Berry och Bo Diddley, komma att bli en de största influenserna för brittisk rhythm & blues.

Det engelska Stateside Records utgåva “Authentic R&B” slog 1963 ner som en bomb bland unga brittiska rhythm & bluesentusiaster och bland beundrarna hittar man de mest betydelsefulla; Mick Jagger, Brian Jones och Keith Richards. Om inte för något annat så var det viktigt för Slim Harpos plånbok, att The Rolling Stones inledde sidan två på sitt debutalbum med hans “I´m A King Bee”.

John “Judy In Disguise (With Glasses)” Fred mötte Harpo en morgon på banken: “He said `John Fred, have you ever heard of the Rolling Stones?...You think this is any good?´ Then he showed me a BMI royalty check for $25,000 that was for `I´m A King Bee´ and I said `Yeah Slim, that sure looks pretty good to me´”.

Slim Harpo tillhör den typen av artister som har en unik och högst personlig stil som inte går att ta miste på. Han blandade ogenerat sin swampblues med pop, country och rock´n´roll och redan i en inledande takt förstår man vem och vad som skall komma. Han har en märklig förmåga att till ett dansant svängigt komp låta både slö och nonchalant.

Att det låter så bra om Slim Harpos inspelningar är i stor utsträckning producenten Jay Millers förtjänst. I en intervju gjord av Svante Grundberg, för radioprogrammet Bip Bop Boom från februari 1981, berättar Miller att han skötte allt själv i studion, från rattandet av mixerbord och bandspelare till att få artisten att förstå att känsla och enkelhet var vad han ville ha.

Mick Jagger lär ha sagt “What´s the point in listening to us doing `I´m A King Bee´ when you can hear Slim Harpo”. Utan att på något sätt förringa Stones version, så visst har han rätt Jagger. Originalet är alltid bäst och på “Slim Harpo Rocks” hittar ni förutom “I´m King Bee” också “I Got Love If You Want It” (Yardbirds, Kinks), “Shake Your Hips” (Rolling Stones, Love Sculpture), “Baby, Scratch My Back” (Yardbirds), och “Rainin´ In My Heart” (Pretty Things).

Den som inte tidigare är bekant med Slim Harpos musik har här ett ypperligt tillfälle att lära känna en av blues- och rhythm & bluesens stora stilbildare.

Och tror ni inte på Mick Jagger så kanske Gérard Herzhafts beskrivning i “Encyclopedia Of The Blues” (Arkansas Press, 1992) kan övertyga: “A drawling nasal voice, an extremely sober accompaniment (a guitar playing only a few riffs, a bass, and drums) and a few harmonica phrases: this is Slim Harpo´s music. But beyond that simplicity, there was that unbridled humor of Harpo´s compositions, that intense swing, and that undefinable atmosphere that is the essence of the Louisiana swamp blues.”

http://www.youtube.com/watch?v=XWLvm11MAaM
http://www.youtube.com/watch?v=z2UU7wOoOHM
http://www.youtube.com/watch?v=07q0KNf2vgI

Fotnot. För de som vill höra mer av Slim Harpo rekommenderas "SLIM HARPO: Shake Your Hips" (Ace CDCHD 558, 1995), vilken innehåller ett stort antal tidigare outgivna spår och ger en god bild av hur influerad av country Slim Harpo var.