JIMMY DONLEY
The Shape You Left Me In
(Bear Family)



JIMMY DONLEY
In The Key of Heartbreak / The Complete TEAR DROP Singles And More
(ACE)

Att historien varit full av människor man är glad över att ha sluppit möta kan nog alla skriva under på, men att musiker, vars musik man är svag för, är av det slaget att man skulle gå omvägar för att slippa träffa är svårare att acceptera. Jimmy Donley lär ha varit av den sorten, eller vad sägs om Johnnie Allan och Bernice Larson Webbs - i boken “Born To Be A Loser” - omdöme: “Jimmy Donley was not the sort of man that many people would have wanted either as a friend or an enemy. A belligerent, often violent, alcoholic with an appetite for amphetamine-based substances - not to mention a hair trigger temper that regularly resulted in a severe pummelling for anyone who invoked the ´red mist´ - he was a poor excuse for a human being, if truth be told.”

Det sociala arvet var inte precis till Jimmy Donleys fördel. Hans far, Tag Donley, var en ökänd buse, missbrukare, alkoholist och rasist. Då Jimmy var tretton år låste fadern in honom tillsammans med en prostituerad och för att lätta upp stämningen lät fadern honom förstå att: “It´s all right to screw anybody except your mother.”

Då Donley i mitten på femtiotalet tog värvning i den amerikanska armén trodde omgivningen att han skulle lugna ner sig. Men armén gav upp, tillkallade en psykiater och Donley fick omdömet: galen, omöjlig att hantera och fullständigt olämplig att tjänstgöra i armén.

Kvinnor, och det fanns många, som attraherades av Donleys charm fick snart också erfara hans rasande svartsjuka. Hustru nummer ett, Edith, var bara sexton år när de träffades och knivskars svårt av Donley när hon dansade med en av hans kamrater. Dessutom sköt han hennes katt när denne strök sig mot hennes ben. Fru nummer två, Mertise, spöades upp redan på deras första träff. Den tredje Mrs Donley, Mona, fick en kniv i bröstet när hon kallade en bartender för raring. Den fjärde, Garnet, fick stryk för jämnan, medan nummer fem, Lillie May, blev kastad ut från en balkong.

När den yngre systern Myrna idag tänker tillbaka på Jimmy Donley och deras far ser hon likheter mellan de båda männen: “He (Jimmy) had mental problems. He was like a Jekyll and Hyde. He´d get drunk and go crazy. Maybe a demon possessed him. It certainly looked that way sometimes. It was almost the same thing with my daddy. Another Jekyll and Hyde” och domen faller hårt på fadern: “You might just say he ruined my life and Kenny´s (James “Jimmy” Kenneth Donley - min anm.). Conscience is what killed my daddy. When I went to the VA Hospital to visit him, they told me, ´He wants a new conscience. We can´t do that for him´”.

Donleys musikaliska begåvning räddades och utvecklades av modern Mertie, medan fadern djupt misstyckte till att han vid elva års ålder började arbeta som musiker, vilket också innebar umgänge med svarta. Inte ens när Donley lyckades intressera Fats Domino för sånger han skrivit - “What A Price” blev en jättehit för Domino 1961 - lyckades han blidka fadern och få dennes gillande.

Uppvuxen i Gulfport i Mississippi, inte alltför långt från New Orleans, Louisiana, var Donley välbekant med Fats Dominos musik. I slutet på femtiotalet tog han mod till sig och åkte hem till Domino, knackade på och presenterade sig som låtskrivare. Domino imponerades stort av det han fick höra och förutom “What A Price” placerad han “What A Party” och “Rockin´ Bicycle” på hitlistorna.

Sina egna inspelningar släppte Jimmy Donley mellan 1956 - 1960 på Decca Records, och från början på sextiotalet - då han träffat producenten och studioägaren Huey Meaux och istället började arbeta för honom - på bolaget Tear Drop Records. Owen Bradley, som producerade de tidiga Deccautgåvorna, insåg Donleys storhet och gratulerade Meaux: “You signed yourself up another Hank Williams.”

Med en hårdnackad inställning om pengar direkt i handen - “I don´t believe in that royalty stuff. I need the money now. I can always write more songs tomorrow” - kom Donley, i utbyte mot ett par hundra dollar, att sälja i princip alla rättigheter till sina kompositioner. Det är därför man inte hittar hans namn på låtar Fats Domino spelade in, vilket sammanlagt måste ha handlat om hundratusentals dollar i förlust för Donley.

Förutom att Domino finns som kompositör på Donleys sånger förekommer namn på musikerkollegorna Marion “Prof” Carpenter och Murphy “Pee Wee” Maddux. Sin absolut sämsta affär gjorde Donley när han sålde alla sina rättigheter, även de framtida, till den kringresande Reverend J. Charles Jessup som påstod sig stå i direktkontakt med Gud och därmed var en garanti mot eventuella sjukdomar och olyckor. För totalt tusen dollar fick Jessup rätten till allt Jimmy Donley skrev, men det var å andra sidan innan pastorn dömdes för både bedrägeri och bigami. Han gifte sig med en femtonårig församlingsmedlem, hans fjärde fru, innan han ens skilt sig från sin tredje.

Jimmy Donleys Deccainspelningar finns på Bear Familysamlingen “The Shape You Left Me In”, innehållande en blandning av stilar som rock´n´roll, rhythm & blues och swamppop, medan musiken på ACE-samlingen “In The Key of Heartbreak” uteslutande handlar om swamppop. De flesta av dessa är producerade av Huey Meaux - också han köpte sig sångrättigheter - och inspelade i Cosimo Matassas studio i Louisiana. Även ett antal suveräna demoinspelningar där Donley sjunger till eget gitarrkomp - vilka Meaux lät köpa upp från systern och den sista hustrun, Lillie Mae, och ge ut efter Jimmy Donleys allt för tidiga död - finns med på “In The Key of Heartbreak”.

Det är som swamppopartist Jimmy Donley främst kommer till sin rätt och där befinner han sig i samma klass som giganten Joe Barry, vars band, The Vikings under ledning av en ung Mac “Dr John” Rebennack, kompade honom i Matassas studio.

Med lysande inspelningar som “Born To Be A Loser“, “A Woman´s Gotta Have Her Way”, “Please Mr Sandman”, den själfulla “Think It Over” och kärleksförklaringen “Forever Lillie Mae” - efter att hon hade fått stryk en gång för mycket lämnade hon Donley för gott med orden: “I´m going to get out before he kills me.” - befäster Donley sin ställning som en av de riktigt stora amerikanska låtskrivarna.

I den otroligt känsliga demoinspelningen “I´m To Blame” ber han slutligen Lillie Mae om förlåtelse och förutspår sitt eget självmord. Det påstås att den handskrivna texten till “I´m To Blame” tillsammans med ett foto av Lillie Mae, en bibel och moderns dödsannons låg på sätet bredvid Donley då han gasade ihjäl sig i sin bil 20 januari 1963.

Trettiofyra år gammal hade Jimmy Donley fått nog av rädslan att gå över gränsen och till en kvinnlig bekant, Mary Ladner, säger han bara några dagar innan sitt självmord: “I think I´ll shoot myself. If I don´t, I´m going to kill somebody. That´s why I´ve got to kill myself first.”

Huey Meaux chockades av beskedet om Donleys död och kanske förklarar hans korta sammanfattning över artisten och låtskrivaren Jimmy Donley vari dennes storhet bottnade: “Of all the musicians I´ve been around, he´s got to be the most lonesome guy...He wrote songs and sang them in a `heartbreak´ key...Jimmy sang like he was the saddest man in the world”


http://www.youtube.com/watch?v=dekRcnNywvw&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=u86er2Ce7nQ&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=xa-TmuRB6tQ
http://www.youtube.com/watch?v=xa-TmuRB6tQ&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=4Ly4ZvS5QQI