Boken om TAGES - från Avenyn till Abbey Road
Göran Brandels / Lennart Wrigholm
(Premium)

Under ett par nätter läser jag ännu en gång Göran Brandels och Lennart Wrigholms utmärkta bok om Tages, som i slutet på förra året utkom på Premiums förlag.

Författarna har på ett alldeles föredömligt sätt dokumenterat gruppens historia. Med ett sanslöst unikt bildmaterial - skivomslag, tidningsartiklar, turnélistor, affischer och mängder av privata fotografier - låter de oss följa deras utveckling. Från åren innan inspelningen av “Sleep Little Girl”, via den tidiga rhythm & blues- och popperioden, fram till de geniala albumen “Contrast”, “Studio” och “The Lilac Years” får vi veta allt vi vill veta om Tages. Och allt vi inte visst oss vilja veta om gruppen.

Det är en engagerad och kärleksfull bok Brandels och Wrigholm skrivit. Ja, rent av en hyllning till ett av Sveriges genom tiderna bästa band. Den som söker skandaler får leta någon annanstans, om det nu finns några. Tages verkar ha varit ett genomgående trevligt band, verksam i en trevlig musikmiljö. Det tycks inte ha funnits tid för annat än turnéer, låtskrivande, skivinspelningar, tidningsintervjuer och fanklubbsträffar.

Då jag nu läser boken för andra gången gör jag det med Tages samlade produktion i högtalarna. Den senaste veckan har jag helt ägnat gruppens musik. Eftersom jag sålt min svenska sextiotalssamling, närmare sjuhundra singlar och ett stort antal Lp-skivor, så får jag ta min tillflykt till boxen “TAGES - This One´s For You!” (EMI, 1994), vilken innehåller allt officiellt material plus liveinspelningar och diverse rariteter.

Boxens informativa texthäftet är författad av Kjell Wiremark och har säkert varit en lika spännande läsning för Brandels och Wrigholm som den varit för mig i närmare tjugo år.

Så med “Boken om TAGES - från Avenyn till Abbey Road” i ena handen, texthäftet till “TAGES - This One´s For You!” i den andra, Premiums böcker “Stora Popboken - Svensk Rock & Pop 1954-1969” och “Tio i Topp 1961-74” liggande på var sitt ben och örat tätt tryckt mot högtalaren tar jag mig an uppgiften att förmedla mina intryck.

VÄSTKUSTENS BEATLES

När Tages på sensommaren 1964 ställde upp i Göteborgs-Tidningens tävling om vilken grupp som var västkustens Beatles, var kraven inte bara att låta som föregångarna utan de medverkande grupperna skulle även bestå av fyra medlemmar och se ut som Beatles. Sångaren Tommy Blom befann sig i London vid tillfället, vilket gjorde det möjligt för Göran Lagerberg - bas, Danne Larsson - kompgitarr, Anders Töpel - sologitarr och trummisen Freddie Skantze att delta.

Av de arton band som ställde upp i tävlingen fanns förutom Tages bland annat Shakers och Jackpots, varav både Tages och Jackpots gick till final tillsammans med ytterligare fyra band. Finalen ägde rum i Lisebergshallen den 17 augusti och Tages tog hem 600 röster av de totalt 1300 röstande i publiken och tilldelades, förutom äran av att vara västkustens Beatles, priset som var en veckas vistelse i London.

Uppståndelsen kring gruppen gjorde det nystartade skivbolaget Platina intresserad. Den SKF-anställde ägaren Evert Jakobsson var lika oerfaren i branschen som medlemmarna i Tages, men lyckades ändå övertyga gruppen om att Platina var rätt bolag för dem. Kontraktet kom inte bara att gälla en enstaka singel, utan sträckte sig ett par år framåt i tiden.

Med förhoppningar om att få komma till en etablerad studio i Stockholm inväntade Tages ett klartecken från Jakobsson. När väl skivbolagsdirektören hämtade upp gruppen gick resan inte till huvudstaden, utan till en brottarlokal belägen i en hyreshuskällare i Göteborgsstadsdelen Nylöse.

Den taffliga inspelningen av “Sleep Little Girl” och dess b-sida, den något mer charmiga “Tell Me Your Mine”, utsattes för hård kritik av recensenter och musikerkollegor. Något som inte hindrade Tio i Topp-publiken att den 28 november låta “Sleep Little Girl” peta ner Beatles från listans förstaplats. Under sig hade gruppen inte bara Beatles “I Should Have Known Better“ utan även världshits som Elvis Presleys “Ain´t That Loving You baby”, Rolling Stones “Around And Around”, Beach Boys “Little Honda”, Manfred Manns “Sha La La” och “Baby Love” med Tamla Motownstjärnorna Supremes.

Inte illa av en popgrupp som strax innan kallat sig för Tages Skiffel, vilka el-förstärkt sig genom radioapparater och som fick ordning på gitarrstämningen först när Göran Lagerberg, initialt spelande tvättbräda, blev medlem.

Sanningen bakom Tages första framgångar ligger nog mer i det vakuum som det tidiga svenska sextiotalet befann sig i gällande unga människors musikaliska identitet. Den brittiska ungdomen hade fått Beatles och Rolling Stones att spegla sig mot. I Sverige var det fullständigt dött om man inte ville vara raggare.

Tages “Sleep Little Girl” var en synnerligen blek variant av engelsk Merseybeat. Och den rhythm & blues som samtidigt växte fram i London - vars förebilder var musiker som Alexis Korner och Cyril Davies - var den inte ens i närheten av. Det var nog mer Tages utseende och dess smarta kläder som attraherade de som tidigt bar fram gruppen, för vilken fjorton- eller femtonåring ville se ut som en raggare i slutet på 1964 och början på 1965? Själv kände jag ingen som frivilligt skulle ha satt sig i en raggarbil!

Trots både framgång och en ständigt växande konsertpublik tog Tages ändå åt sig av den kritik som musikerkollegor tidigt riktade mot gruppen. Att bli betraktade som en skitgrupp, med medlemmar som visserligen var söta men dessvärre oförmögna att spela, var svårt att svälja. De nedlåtande omdömena blev en viktig sporre för gruppen. Tages hade fått smak på vad framgång innebar och insåg att förkovran krävde hårt arbete. I en intervju 1989 bekräftade gitarristen Danne Larsson riktigheten i kritiken och hur beslutsam man blev att göra något åt saken: “Inledningsvis hade vi en nia på en tiogradig skala när det gällde gullighet. Musikaliskt låg vi säkert bara på en fyra. Men sedan bet vi hop, repade som galningar och med tiden hamnade vi säkert som nia även när det gällde musiken!”

THE ONE FOR YOU

Resultatet lät inte vänta på sig och efter tre visserligen charmiga singlar - “Sleep Little Girl”, “I Should Be Glad” och “Don´t Turn Your Back” - kryper Tages latenta talang fram i ljuset med den fjärde singeln, “The One For You / I Got My Mojo Working”. Framsidan är hårt driven beatmusik där gruppen visar prov på både spelskicklighet och låtskrivarbegåvning, medan b-sidans öppningsriff är en helt egen och genial lösning för att närma sig den bluesstandard Muddy Waters gjorde känd. Båda låtarna finns också med på Tages först Lp som släpptes på hösten 1965 och är albumets två bästa spår.

När tidningen Bildjournalen i mars 1966 bifogade en så kallad flexiskiva - den andra av totalt sex stycken där ett urval av Sveriges bästa band deltog med en egen, inte tidigare publicerad komposition - var kreativiteten inom Tages på topp. Generöst lät man tidningen gratis dela ut en av gruppens - och det svenska sextiotalets - mest dynamiska inspelningar, “The Man You´ll Be Looking For”, skriven och sjungen av basisten Göran Lagerberg. Tages visade upp ett självförtroende som måste ha fått de kritiserande musikerkollegorna att fullständigt tappa hakan. Lagerbergs basspel är inte att leka med och bilden av vem som var primus motor i gruppen började så smått bli synligt.

Lagerberg skrev och sjöng även “So Many Girls” som blev gruppens nästa singel. En söt popmelodi med vilken Tages skulle erövra England, med avresa från Göteborg den 19 mars 1966. Bokningsbolaget International Artist Corporation (IAC) skulle lansera Tages i stora delar av Europa och först ut var England.

Nya kläder hade sytts upp, en helt ny scenshow repats in och IAC lovade spelningar i popmetropolerna Liverpool och London, vilka skulle kombineras med presskonferenser, radio- och TV-framträdanden. Spänningen och förväntningarna byttes mot besvikelse och frustration när båten anlände London och det visade sig att IAC missat att söka arbetstillstånd hos det engelska musikerförbundet.

Det som skulle bli arton dagars turnéspelningar blev istället ofrivillig semester för medlemmarna. Säkert fanns det ändå tillfälle att använda tiden på näst bästa sätt, att på nära håll studera engelska band. Antagligen fullmatade med intryck gick man vid hemkomsten direkt in i Europafilms studio och gjorde två suveräna inspelningar av mods-soul-klassikerna “I´ll Be Doggone” och “Hitch Hike”, ursprungligen framförda av Marvin Gaye för Tamla Records och populära bland dåtida engelska rhythm & blues- och modsband.

Singeln är ett vittnesmål om hur snabbt Tages utvecklades och åt vilket håll man var på väg. Inget annat svenskt band hade så framgångsrikt och skickligt förvaltat brittisk rhythm & blues och Merseybeatpop. Inga andra hade heller lyckats blanda intrycken med egen kreativitet så som Tages, vare sig det gällde de egna kompositionerna eller valet av smakfulla covers. Bara en döv eller en illvillig lyssnare kunde bortse från Tages uppenbara begåvning, lyhört framtagen av den experimentvillige producenten Anders “Henkan” Henriksson som blev något av en sjätte medlem i gruppen.

Efter två mycket framgångsrika år på ständig turné och åtta högt placerade Tio i Topp-placeringar tröttnade trummisen Freddie Skantze och gjorde sin sista spelning med Tages i Örebro den 16 juli 1966. Äktenskap och en karriär inom försäkringsbranschen hägrade mer än skrikande fans och oändliga resor i en trång turnébuss.

2 HELT ENKELT

Skantze medverkade på det mesta av Tages andra Lp, stilfullt och anspråkslöst helt enkelt kallad för “2”, medan ersättaren - den tekniskt briljante Stockholmaren Tommy Tausis - hörs på några av skivans verkliga toppnummer; “Dancing In The Street”, “Crazy ´Bout My Baby” och “Jealous Girl”. Den senare hämtades från pubrockens urfäder - Johnny Kidd And The Pirates - som släppte “Jealous Girl” som singel sommaren 1964. Tages version, med den karaktäristiska kompgitarren, framstår än idag som ett mästerverk inom Merseybeat så som genren kom till uttryck i Liverpool 1965 och tidigt 1966.

Bästa egna kompositionen på “2” är tveklöst den Who-inspirerade freakbeatkanonaden “Guess Who”, men också de övriga; “In My Dreams”, “I Still Remember”, “Dirty Mind”, “Those Rumours” och “Go” håller hög klass.

Vokalt blev Tommy Tausis en rejäl förstärkning för gruppen. Han och Lagerberg delade på sånginsatserna där han medverkade på andra albumet och hans stämma kom ofta att höras i kören bakom respektive solosångare.

Tausis var, trots sin unga ålder, en veteran som redan spelat med band som The Customs, Guy & The Turks, Jan Rodhe & The Wild Ones, The Best och The Strangers. En ledig kväll jammade några av Tages medlemmar med andra musiker, bl a Tausis, på Göteborgsklubben Que Club och blev imponerade av hans tekniska spelstil. När Skantze slutade var samtliga överens om att Tausis var rätt person att ersätta denne.

EXTRA EXTRA!, READ ALL ABOUT IT!

Det vi fick höra av Tausis på “2” var bara en föraning om vad som komma skulle. Inom fyra månader hade Tages ytterligare en Lp klar. Titeln hämtades från de engelska tidningsförsäljarnas utrop “Extra Extra! Read all about it!” och visst blev Tages något alldeles extra med Tausis bakom trummorna. Personligen håller jag “Extra Extra” för gruppens mest speltajta album och förtjänsten är just det explosiva driv Tausis trumspel tillförde Tages.

Sex av tredje albumets totalt tolv spår är skrivna av medlemmarna i Tages plus Henriksson. Göran Lagerbergs “True Fine Woman” och Tommy Bloms “Secret Room” är riktiga höjdare, varav den senare väckte viss anstöt hos känsliga personer då den handlar om barnalstring.

De coverversioner man valde att göra var sådana där gruppen ansåg att originalversionerna hade passerat förbi alldeles för obemärkta. Och visst förtjänade “Mohair Sam”, “Mustang Sally”, “Howlin´ For My Baby” och “Ride Your Pony” att lyftas fram och körstämmorna (vilka vi tack och lov skulle få höra mycket mer av längre fram) på “Friday On My Mind” och det verkligen brittiska anslaget i “Understanding”, skriven av Steve Marriott och Ronnie Lane, är något alldeles i hästväg bra!

Tages var vid den här tiden så rutinerade att när skivbolaget ville ge ut en ny singel och frågade efter eventuell titel, tittade Danne Larsson ut genom fönstret och såg reklamskylten Mac Baren Tobacco Company. Snabbt svarar han att titeln är Miss Mac Baren, men någon sång fanns inte. Den komponerade man i turnébussen mellan Köpenhamn och Stockholm.

Då Blom, Larsson, Lagerberg och Töpel gemensamt semestrar på Kanarieöarna i januari 1967 nås de av beskedet att Tommy Tausis, med kort varsel, tagit ett plan till Mexico City för att bli permanent medlem i The Spotnicks, vars dåvarande trummis - den tidigare Ringo Starrvikarien Jimmy Nicol - plötsligt hoppat av. Tages manager Rolf Hedin fick den delikata uppgiften att: “Skaffa en ersättare som ser bra ut, är utåtriktad, samt en jäkel på trummor!”

Tommy Tausis såg sig nog inte som en poppidol och hans tystlåtna personlighet kände sig kanske aldrig riktigt hemma i en grupp där de övriga känt varandra sedan barnsben. Senare i intervjuer ger Tausis uttryck för skillnaden mellan honom och de övriga: “Rent spelmässigt kom vi fint överens. Men det blev lite för mycket ´gagg´. Jag är inte direkt pratsam. Jag tycker om att vara tyst.”

På rekommendationer från både trummisen Tor-Erik Rautio i The Shanes och skivbolaget Karusells producent Simon Brehm kontaktade Rolf Hedin Lasse Svensson, då verksam i den relativt okända Stockholmsgruppen Hi-Balls, och erbjöd honom jobbet att ersätta Tausis. Betänketid fanns inte och redan tre timmar efter erbjudandet satt Svensson på tåget till Göteborg. Väl framme repade han med Tages hela följande natt och bara någon dag därefter påbörjades en två månader lång turné med spelningar i princip varje kväll.

I samband med medlemsbytet lämnade Tages skivbolaget Platina till förmån för EMI, vilka kunde erbjuda större resurser, mer avancerad teknisk utrustning och en bredare marknadsföring, såväl internationellt som här hemma i Sverige.

På Nalen, i mars 1967, premiärvisade Tages sin nya scenshow, där de - klädda helt i vitt stående framför stora vita skärmar - belystes av ett antal diaprojektorer som omväxlande visade bilder med op-mönster, seriefigurer och jätteporträtt av medlemmarna, varvat med ultraviolett strålkastarljus som gjorde gruppen självlysande.

Aldrig tidigare hade en svensk popgrupp uppträtt så spektakulärt som Tages gjorde under våren och sommaren 1967. De avverkade varenda folkpark i Sverige, slog publikrekord och vid en spelning på Liseberg kom sexton tusen (16000!) för att se gruppen. Den psykedeliska ljusshowen lämnade resten av den svenska popelitens framträdanden en bra bit bakom. Långt före andra svenska band låg även Tages skivinspelningar som kom att ges ut under EMI-etiketten Parlophone.

Det förpliktigade att ligga på samma bolag som Beatles. Anders Henriksson minns hur man gick in i studion helt utan något färdigt material: “Det var mycket experimenterande. Vi visste inte när vi gick in i studion hur det skulle låta när det var klart.” För Lasse Svensson - som tidigare bara släppt några mediokra singlar med Hi-Balls - blev det en helt ny upplevelse att jobba med Tages: “Saker och ting var väldigt annorlunda mot vad jag var van vid tidigare. De hade bara fragment av låtar. Jag minns att texten till Every Raindrop skrevs ute i korridoren, medan några av oss var inne och arbetade på musikbakgrunden.”

Tillkomsten av “Every Raindrop Means A Lot” utgick från Henrikssons förslag att addera två helt olika sångidéer med varandra. Att till Tommy Bloms lugnare verser lägga Göran Lagerbergs snabbare partier som refräng, binda samman de båda med Svenssons pampiga trumupptakt och lägga på ljudet av regn visade sig vara både smakfullt och säljande.

Tiden då man gick in i en studio, rev av tolv låtar på ett par dagar och så var nästa skiva klar var förbi. Framgångarna i både Sverige och Danmark med “Every Raindrop Means A Lot” gav Tages arbetsro. Göran Lagerberg lät nöjd, då han i en intervju 1967 förklarade: “Vi tillbringar längre tid i studion nu. Har ingen bestämd melodi när vi kommer hit utan huvudena fulla av en massa idéer som vi leker fram. Det blir improvisationer med spelglädje och känsla . Alltihop bandas och klipps sedan ihop. Texten lägger vi på efteråt!”

Livet som medlem i Tages var inget latgöra. En vinterturné avlöstes av en vårturné, som avlöstes av en sommarturné, som i sin tur avlöstes av en höstturné och så var det dags för en vinterturné igen....Någon gång där emellan spelades också skivorna in. Priset de fick betala förklarar Danne Larsson senare med: “Vi var jätteisolerade. Det var bara Anders som på slutet hade sällskap med sin Anna. Vi andra hade fått slut allesammans.”

CONTRAST

Att uppoffringarna var värda isoleringen, i alla fall för lyssnarna, visar deras fjärde album “Contrast”, som redan i april 1967 låg klar till försäljning. Öppningsspåret, den suveräna “I´m Going Out”, hittade Henriksson på baksidan av en singel som den amerikanska sångerskan Lesley “It´s My Party” Gore släppt tidigare samma år.

Även nästa sång var hämtad från en singel-b-sida. Det var hos Memphisbolaget STAX man hittade Rufus “Walkin´ The Dog” Thomas smått funkiga inspelning av “Sister Got A Boyfriend”, vars fräcka öppningsrader lyder:

Sister's got a boyfriend,
 poppa's got a shotgun.
If they ever get together,
boyfriend is gonna run.

För att komma någorlunda i närheten av Rufus Thomas raspiga soulröst fick Göran Lagerberg ta till okonventionella metoder. Ett rikligt intag av krita och därefter snabbt ut i studiokorridoren för att skrika sig ordentligt hes. När Henriksson sedan ökade hastigheten på de förinspelade bakgrunderna, för att nå en högre tonart, tvingades Lagerberg att anstränga sig till det yttersta.

Det obskyra originalet till “House Of Soul Hill” hittades hos soul- och rhythm & bluesbolaget Imperial och deras artist Ray Eddlemon, eller som han kallade sig Baby Ray. Sången skrevs av honom själv och finns med på hans enda album, “Where Soul Lives” från 1966 och som singelbaksida till hans inspelning av Big Jay McNeelys “There´s Something On Your Mind”.

Minst lika obskyr som “House Of Soul Hill” är ursprunget till “Wanting” skriven av en P Antell, vilket väl måste vara Peter Antell som runt årsskiftet 1966/-67 släppte singeln “Warm Stoke / Wanting” för skivbolag New Voice. Av Tages version att döma kan det finns all anledning att närmare kolla upp hur originalet låter.

Slutligen återstår bara en icke Tageskomponerade sång på “Contrast”, den spännande "You´re Too Incomprehensible". Bakom pseudonymen F. Thokon - F.Akon gömde sig Anders henriksson och Torstein Bergman. Stråkar, tempoväxlingar, baklängesuppspelade trummor, stämsång à la The Ivy Leagues “My World Fell Down” och “Lonely Room”, åskväder framställt genom skakande av en två meter lång plåt och slutligen ljuden från en helikopters roterande rotorblad gör “You´re Too Incomprehensible” till en fascinerande uppvisning i hur väl uppdaterade Tages var i samtida internationell popmusik.

Lite av samma ödesmättade känsla som i Henriksson-Bergmans sinnesutvidgande alster skapade duon Tommy Blom och Danne Larsson i “Prisoner 763” och “Why Do You Hide It”. Tillsammans med Bloms “Fuzzy Pattern”, Larssons “One Day” och den av Lagerberg-Henriksson komponerade “Hear My Lamentation” surfade Tages högt på den psykedeliska vågen som sköljde över världen. Och “Contrast” var ändå bara början och upptakten till det som kom att bli Tages verkliga mästerverk. Deras magnifika sista album “Studio” låg bara ett drygt halvår fram i tiden.

 Först skulle man bara imponera med ytterligare ett par singlar. Samtliga medlemmar står som kompositörer till “She´s Having A Baby Now”, vilken fick engelska skivbolag att tacka nej till att kontraktera Tages. Texten, som handlar om en oönskad tonårsgraviditet, ansågs för kontroversiell. Enligt Lagerberg är den inspirerad av en händelse i bekantskapskretsen: "Det var en kompis som gjorde en tjej med barn. Hon fick sluta skolan och satt som 17-åring ensam hemma med ett barn."

Det var på ännu en b-sida i Lesley Gores singelproduktion man skulle hitta nästa storsäljare. Hennes “Treat Me Like A Lady” blev med Tages en underbart fin popproduktion, men med den omskrivna titeln “Treat Her Like A lady”. Utgåvan sammanföll med en hett efterlängtad Englandsturné, där skivan - uppbackad av en promotionfilm gjord av Peter Goldman - i den engelska pressen redan hade fått fina recensionen.

Vistelsen i England blev kostsam och föll inte ut som gruppen tänkt sig. För många spelningar på landsbygden, utan en hitlåt i bagaget, var bokningsbolagets misstag. Det blev som att börja om från början igen. En känsla som säkert försvann då gruppen fick möjlighet att spela in i den legendariska Abbey Road-studion.

Som vanligt fanns det inga färdiga låtar när det började bli dags att gå in i studion. Natten innan hade Anders Henriksson och Göran Lagerberg träffats på ett hotellrum i London och skrev där “Like A Woman”, vilken - tillsammans med “It´s In A Dream” - spelades in under några minnesvärda dagar. Till Henriksson och Tages förfogande stod producenten Ron Richards, en dignitär som hade upptäckt The Hollies och producerat alla deras hits.

STUDIO

När arbetet med “Studio” påbörjades hade Lp-skivans betydelse radikalt förändrats. Efter år då singelskivan helt dominerat skivmarknaden, och dess försäljning var en grupps viktigaste mått på sin popularitet, kom Lp-skivan att bli det dokument där musiker fick chans att visa upp vad man behärskade. Beatles hade slutat turnera och med hjälp av George Martin lade gruppen ner så mycket arbete på sina inspelningar, att dessa i det närmaste var omöjliga att framföra live. Allt högre krav ställdes på låtskrivare, musiker och producenter. Hitlistornas betydelse minskade. Ja, till och med föraktades av skivköpare som ville ha en större upplevelse än den singelskivan kunde erbjuda.

Musikaliskt var allt tillåtet i slutet på 1967 och Tages valde att söka inspiration i våra svenska folkmusikrötter. Tillsammans med Henriksson tillbringade de mycket tid i Dalarna och knöt där kontakt med spelmän som Pekkos Gustav och Pål Olle. Enligt Lasse Svensson var jakten på ett eget och originellt uttryck en viktig drivkraft: "Originella ljud och gimmicks var på modet under dessa år. The Beatles hade redan använt sitar, så det instrumentet ville vi inte använda, så enkelt var det. Vi trodde att den svenska folkliga traditionen var lika intressant så därför använde vi alla typer av folkinstrument."

Folkmusikfiolerna i inledning på “Have You Seen Your Brother Lately” är det första man hör när “Studio” läggs på skivspelaren. Resten är ett tolv låtar långt äventyr där Tages framförde sin egen “Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band”. Föregångaren “Contrast” blandade friskt psykedelia med soul och helheten kan kanske upplevas något splittrad. På “Studio” var soulmusiken borta, till förmån för de psykedeliska influenserna som istället fick helt fritt spelrum, vilket resulterade i ett rakt igenom homogent album.

Fantasin flödade och förutom medlemmarnas egna instrument kan man höra Sveriges Radios symfoniorkester, Lasse Samuelssons blåssektion, spelmännen Pekkos Gustav och Pål Olles fioler, musettedragspel, piano, Hammondorgel, tvärflöjt, krumhorn, zinka, spilopipa, baklängesljud och gitarrer körda genom ett Lesleykabinett. Och längst fram den helt magnifika sången och körerna som fullständigt överrumplar lyssnaren. Med “Studio” spelade Tages i samma division som de engelska grupperna Move, Marmalade, Herd och Love Affair.

Tages stod på toppen av sin karriär och för gruppen återstod endast ett par singlar innan Tommy Blom meddelade att han hade för avsikt att lämna bandet. Inspelningarna av “There´s A Blind Man Playin´ Fiddle In The Street” och “Fantasy Island”, på vilken Skansens Spelmanslag deltog, följde stilmässigt “Studio” tätt i spåren. Så gjorde också första singeln som skulle lansera fyramannagruppen Tages - “I Read You Like An Open Book / Halcyon Days”. B-sidan fick man av Peter Framton och Andy Bown från Herd. Levererad med ett löfte om att de själva inte skulle spela in den. Herd mörkade och berättade aldrig att man redan gett ut den under namnet “Our Fairy Tale”.

Den 31 augusti gjorde Tommy Blom sin sista spelning med Tages och då gruppen inte lyckades övertala Mikael Rickfors att ta över efter Blom fortsatte man iställer på fyra man.

Fortfarande hägrade ett internationellt genombrott och att erövra England var den stora utmaningen. En rimlig strävan då Tages är den mest brittiska popgrupp som kommit från Sverige. Det går inte att peka ut någon enskild, helt dominerande internationell förebild för Tages. Att kopiera var aldrig nödvändigt, än mindre önskvärt, men att influenserna var komna från de brittiska öarna går inte att ta miste på.

Det musikaliska kunnandet, förmågan att skriva låtar, producenten Anders Henriksson och den enorma fingertoppkänslan gör att Tages popmusik fortfarande i det närmaste är oöverträffad på våra breddgrader. Och det är lätt att glömma bort att i kombinationen folkmusik och rock var Tages föregångare till grupper som Contact och Kebnekajse.

Managern Richard Reece-Edwards lyckades få holländska Philips Records att förskottera femtiotusen dollar, så att gruppen kunde åka över till London för att spela in nästa album. Som motkrav ställde Philips två Lp-skivor samt två singlar för lansering i både Europa och USA. Reece-Edwards insisterade på att Tages, för att möta en internationell publik, var tvungen att byta namn och från sommaren 1969 började gruppen istället att framträda som Blond.

När de svenska konkurrenterna Hep Stars och Shanes sadlade om och blev dansband, satsade på Svensktoppen med genanta pinsamheter som “Sagan Om Lilla Sofi” respektive “Doktor E. Munk”, skulle Lagerberg, Larsson, Svensson, Töpel och producenten Henriksson gå in i Advision Studio i London och komma ut med en fullt värdig uppföljare till “Studio”.

THE LILAC YEARS

Med “The Lilac Years” lämnade Tages/Blond sextiotalet bakom sig och blev ett modernt rockband i klass med amerikanska storheter som Moby Grape, Band, Rasberries och Crosby, Still, Nash & Young.

Bandet var supertight, Lagerberg sjöng bättre än någonsin och “The Lilac Years”, med formidabla låtar som “Six White Horses”, “Deep Inside My Heart”, “Sailing Across The Ocean”, “Time Is Mine”, “The Girls I Once had” och “I Wake Up And Call”, blev för Tages en värdig avslutning på en lång och oklanderlig karriär.

Författarna till “The Encyclopedia of Swedish PROGRESSIVE MUSIC 1967-1979”, Tobias Petterson och Ulf Henningsson, får sista ordet, för jag kan inte säga det bättre själv:

Om TAGES: “...where The Beatles looked to India for inspiration, Tages explored the traditional folk music of Dalarna for a unique Swedish version of psychedelia.”

Om BLOND: “The album (The Lilac Years, min anm.) features high-quality psychedelic pop with great produktion, interwoven vokal harmonies and lush string arrangments played by The London Symphony Orchestra.”

Så sant, så sant...

Fotnot 1. Tyvärr är boxen “TAGES - This One´s For You!” utgången. Följande minibox finns tillgänglig och rekommenderas tills EMI tar sig i kragen och än en gång återutger allt Tages spelade in.

Fotnot 2. När 5 cd-boxen ovan är inhandlad vill ni naturligtvis även ha Blonds "The Lilac Years". Och där har ni tur. Den finns återutgiven som cd med singlar och dvd-material som bonus.

Och har ni traskat ända hit borde "Boken om TAGES - från Avenyn till Abbey Road" vara ett givet köp. Den är inte bara trevlig läsning, den är ju förbaskat snygg också.

Och inte nog med det, ni får då även den unika ep-skivan "Live And Jealous" som bifogas boken.