THE MAHARAJAS

THE MAHARAJAS
Yesterday Always Knew
(Low Impact)

”Are you ready to shop?”
”Are you ready pop?”

Frågan slungas mot oss från fjärde spåret på The Maharajas nya album "Yesterday Always Knew".

Herregud, visst är jag redo. Mer än redo till och med. Ständigt längtar jag efter musik framförd av grupper som med självklar karisma förmår förena popens magiska skönhet med rockmusikens kraft och punkens energi.

Vissa får allt, andra ingenting. The Maharajas tillhör den första kategorin. Inte nog med att gruppen tycks kunna ikläda sig vilken skepnad som helst, de nöjer sig aldrig ens med att "bara" vara näst bäst.

För inte så länge sedan steg de ur det amerikanska sextiotalsgaraget och intog med bravur den engelska pubrockscenen med "Sucked Into The 70's". Sedan kom den instrumentala singelbaksidan "B-Files", som är lika genuint genial som Kebnekajses första album "Resa Mot Okänt Mål"(1971). Och så nu den briljanta popuppvisningen på "Yesterday Always Knew".

I Maharajas finns tre ytterst begåvade låtskrivare - Ulf Guttormsson, Jens Lindberg och Mathias Lilja - varav speciellt de två förstnämnda tycks besitta den ovanliga förmågan att kunna skriva riktigt, riktigt bra popmusik, byggd på urstarka melodier och harmonier. Och i Mathias Lilja har gruppen en exceptionellt suverän sångare som - uppbackad av Guttormsson och Lindbergs Byrdsliknande stämsång - skulle kunna ha gjort det tidiga sjuttiotalets David Bowie sjuk av avund om han hade hört "Into The Unknown". Den, och de likaledes storslagna "Nothing In Return", "Yesterday Always Knew, "Are You Ready To Shop" och "Nine-One-One", är fullt jämförbara med mästerverk som Jimmy Campbells "Oh Carol, I'm So Sad" från "Yes It Is" (1971) med Rockin' Horse.

Det finns bara ett förbehåll - Mathias Lilja sjunger bättre.

"Are you ready to shop?" Mer än redo, jag köper konceptet rakt av. Pop blir inte bättre än förstasidan på "Yesterday Always Knew".

Ställ in det eventuellt planerade besöket på ABBA-museumet i helgen och köp Maharajas ”Yesterday Always Knew" istället. I alla fall tills gruppen blivit invald i Swedish Music Hall of Fame. Guttormsson, Karlsson, Lilja och Lindberg borde banne mig stå staty utanför entrén!