Arvidson & Butterflies

ARVIDSON & BUTTERFLIES
Arvidson & Butterflies
(Kool Kat Musik)

Det låter bra om svensk musik just nu. Ja, riktigt bra till och med. Och allra bäst låter det om svensk musiks undervegetation, alltså de som strävar på utan att få någon som helst uppmärksamhet. De som själva bekostar sina inspelningar och får dem utgivna av små okända bolag.

Tidigare på den här sidan har jag lyft fram svenska grupper/artister som Dee Rangers, Stiffy Jones, Stevie Klasson, Toads of The Short Forest, The Maharajas, Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Kent Norberg för att bara nämna några vars musik håller hög kvalitet.

I våras överraskade Swedish Polarbears från Karlstad stort med sitt debutalbum - "The Great Northern" - innehållande enastående popmusik baserad på stämsång à la The Ivy League och The Jackpots.

Ytterligare en artist med känsla för popmusik är göteborgaren Roger Arvidson, tidigare hemmahörande i The Sonic Walthers och Remains. Och det stör mig ordentligt att jag inte omgående kopplade samman Arvidson med Remains suveräna mini-album "Been Away" (Velodrome Records,1993), som jag spelade dagligen då det kom.

Man måste beundra en musikaliskt begåvad person som Roger Arvidson för hans uthållighet, eller snarare förmågan att "sitta still i båten" och invänta att lusten och glädjen att skriva musik skall infinna sig. Det är nämligen långt, alltför långt om ni frågar mig, mellan skivutgåvorna.

Verksam under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet i Sonic Walthers som släppte två album och tre singlar. Strax därefter aktiv i Remains vilket resulterade i ett mini-album samt vinylsingeln "Feel a Chill/Boy Wonderer". Först efter nästan tjugo års uppehåll känner Arvidson att nu är det nog dags igen. Under eget namn kom 2001 det första soloprojektet - "Arvidson", vilket även är skivans namn. Ett harmoniskt popalbum lika snyggt, rent och självklart som dess enkla titel.

En cliffhanger till vad som skulle komma att bli soloprojekt nummer två ligger näst sist på "Arvidson" - den spröda "I Hear A Sound". Uppenbarligen hörde Roger Arvidson en ljudbild så gudabenådad att det tog honom femton år att färdigställa den. Med facit i hand är det ändå värd all väntan. Till sitt nya album - "Arvidson & Butterflies" - har han skrivit tolv sånger som alla bär karaktären av storslagen pop, så som den kom att definieras av Beatles, Byrds, Beach Boys och deras gemensamma avkomma - Brinsley Schwarz. Det vill säga riktigt snygga melodier och refränger, stämsång, välklingande gitarrer, - med intron och riff som biter sig fast hos lyssnaren - och allt producerat med ett luftigt lätt anslag.

Konvolutets tecknade framsida av Arvidson ger en bild av vad vi har att vänta oss. Den tolvsträngade Rickenbackergitarren är symbolen för det som kommit att kallas powerpop. Visst finns här powerpop, men det större begreppet POP ser jag som mer adekvat i sammanhanget. Grandios och behagfull popmusik som det tidigare nästan bara varit en ung Ian Gomm mäktig att framställa. Jag lyssnar på "Will Follow", "Want What I Can't Have" och "Change The World", blundar och ser framför mig Gomms "Summer Holiday" och "What A Blow" från 1978 respektive 1980.

Nick Lowes, Ian Gomms kollega i Brinsley Schwarz, betydelse för popmusikens överlevnad under sjuttio- och åttiotalet kan inte överskattas. Några av de titlar - och då tänker jag inte på "The Abominable Showman" - som Lowes soloalbum haft går att direkt applicera på Roger Arvidson och hans musik: "Labour of Lust", "Dig My Mood", "The Convincer", "The Old Magic" och "Jesus of Cool". Visst går det att hitta referenser bakåt i Arvidsson & Butterflies musik, men slutresultatet är ändå modern popmusik. Därför är det istället den amerikanska titeln på Nick Lowes debutalbum "Jesus of Cool" som bäst beskriver gruppens musik - "Pure Pop for Now People"!