Årsbästa 2016

ÅRSBÄSTA 2016
Ni som bara vill se årsbästalistor med skivor utgivna 2016 kan sluta läsa nu. Sånt bekymrar inte den enbemannade redaktionen på Raised On Records. Mottot är som vanligt att det som är bra är bra, oavsett när det når örat. Någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. Nåväl, nedan finner ni årets höjdare. Håll till godo.

HJELLE
Högst Medelmåttig

(Jared Sin)

Som musiker, textförfattare och låtskrivare visar Hjelle ännu en gång att han tillhör det absoluta toppskicket. Både i text och musik behärskar han alla känslolägen. Med ärligt visad ilska, sorg, frustration och glädje berör han mig mer än någon annan svensk artist. Storheten i Hjelles poesi ligger i att den berättar hur det är att vara människa. 

Att karln aldrig musikaliskt klampar i klaveret förstärker hans storhet. Jag har gott hopp om att produktionerna han är inblandade i alltid kommer att vara enkla och småskaliga. Mera Folkets Hus än Friends Arena om man så vill och definitivt mera kolonilott än herrgård. Det är oftast lite löst i konturerna, men musiken svänger som satan och vansinnigast svänger "Precis tillräckligt med pengar" som är ursinnig ur-hand-i-mun-rock'n'roll med vidöppen hi-hat i introt. En sån där adrenalinkick som krossar allt motstånd och gör folk fullständigt galna på ett dansgolv.

DET ENDA ALTERNATIVET
Man föds inte så här
(Sweken21, ep)

Outtröttligt skildrar Hjelmér den vilsenhet som är så smärtsamt påtaglig idag. Vem är arbetarklass, medelklass och överklass? Finns det alls något klassamhälle? Vart tog arbetarrörelsen vägen? Ingen kan som Andreas Hjelmér beskriva det vakuum som drabbar en identitetslös arbetarrörelse. Texter som "Den trasiga delen av mig", "Rolf Nilenhed", "Namn och adresser" och ”En idiot med utsökt smak” borde räcka för att nominera honom till fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris.

Musikaliskt har Det Enda Alternativet skalat bort allt som skulle kunna stå i vägen för det de vill säga med sina texter. Med precision och perfektion når gruppen det som är rockmusikens kärna - enkelhet. Ja, de har musikaliskt tagit sig ända ner till den nivå där Rockin' Sydney & His Dukes - i en skrubb hos J.D. Miller i Ville Platte, Louisiana - i det tidiga sextiotalet spelade in mästerverk som "She's My Morning Coffee" och "You Ain't Nothin' But Fine".

GROOVY UNCLE
Play Something We Know!
(State, 2011)

SUZI CHUNK (& GROOVY UNCLE)

Girl From The Neck Down

(Trouserphonic, 2012)

GROOVY UNCLE feat. SUZI CHUNK

One Wowel Away From The Truth

(Trouserphonic, 2013)

GROOVY UNCLE feat. SUZI CHUNK & MISS MODUS

Persuaded

(Trouserphonic, 2014)

GROOVY UNCLE & SUZI CHUNK

Life Is A Gift

(Trouserphonic, 2015)

Groovy Uncle som grupp är egentligen en lös konstellation med låtskrivaren, sångaren och gitarristen Glenn Prangnell som enda permanenta medlem och sammanhållande nav kring vilket olika tillfälliga medlemmar i Groovy Uncle snurrar. Namnet Groovy Uncle hämtade Prangnell från en recension av en konsert med David Bowie, där recensenten beskrev Bowies framträdande som att han "was prancing about like some groovy uncle at a family disco".

Glenn Prangnell är en multibegåvning som kan popmusikens historia utan och innan. Han känner varenda vrå där den formats. Om det så bara var på en sunkig sylta belägen på Große Freiheit under det tidiga sextiotalet, eller i en kondensdrypande tegelkällare i Liverpool från samma tid. Eller på 10 Carew Road i Northwood, England, där det hus som gruppen Brinsley Schwarz hyrde 1970 låg. Till och med det kyffe i the Brill Building där en sofistikerad Burt Bacharach började sin kompositörsbana tycks bekant för Prangnell. Han vet, ända in till minsta beståndsdel, hur en bra poplåt skall konstrueras. På skiva efter skiva radar han upp den ena poppärlan efter den andra. Alla skrivna  av honom själv och innehållande fantastiska melodier, stämsång, handklappningar och arrangemang som lämnar Paul McCartney, Cyril Jordan och Nick Lowe stående med gapande munnar. På allt, efter den av Merseybeat stark påverkade debuten "Play Something We Know", återfinns också Cardiffsångerskan Suzi Chunk.  De som gillade Cilla Black och Dusty Springfield i deras glansdagar får en högtidsstund att se fram emot.

STURGILL SIMPSON

A Sailor's Guide To Earth

(Atlantic)

Blue eyed soul med countrykänsla från en av vår tids riktigt, riktigt stora sångare. Och då menar jag Elvisklass. Såg hans magiska spelning på Berns i somras och var stundtals tvungen att hålla i mig för att inte lyfta från golvet. Då han mot slutet gjorde ljuvliga "Oh Sarah" gav han mig den kanske största konsertupplevelse jag haft. Sturgill Simpson är en gigant med växtvärk och halvstora spellokaler som Berns är snart ett minne som vi som var där får vårda ömt.

LITTLE RICHARD

The Explosive Little Richard
(Bear Family)

Samma känslosamma utlevelse som Little Richard visar upp på sina Specialityinspelningar, precis samma känslosamma inlevelse och intensitet får producenten Larry Williams ur honom hos Okeh Records. Oavsett om det är ballader som "The Commandments of Love och "Don't Deceive Me (Please Don't Go) eller uptemponummer som "Money" och "Function At The Junction" så lägger Richard känslorna utanpå kroppen till allmän beskådan. "The Explosive Little Richard" är ett fullödigt soulalbum och i centrum står en av de bästa rock'n'roll-, gospel- och soulsångarna någonsin. Richard behärskar alla stilarter och är han på sitt allra bästa humör, som här, saknar han konkurrens.

SWEDISH POLARBEARS
The Great Northern
(SoundAsleep)

Trots att Swedish Polarbears funnits som grupp sedan 2006 är det först nu de släpper sitt debutalbum. Under tio års tid har den värmländska gruppen byggt en ljudbild i rakt nedstigande led från Big Star. Och äntligen, äntligen återkommer genomarbetade harmonier och stämsång i modern svensk rock- och popmusik, såsom den kom till uttryck hos de bästa grupperna på sextiotalet. Trodde aldrig jag skulle få uppleva något liknande igen. Jag är både knäsvag och omtumlad. 

PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
Blood & Treasure
(Hound Gawd!)

I den magnifika "Don't Be Sellin' Emptiness To Me" hittar man drivkraften - "...we all fear a wasted life..." - bakom Todds alltid lika jordnära och levande musik. Själva begreppet rock, och kanske ännu mer rock'n'roll, är idag urvattnat, innehållslöst och fullständigt ofarligt, men hos musiker som Pat Todd tycks inget kunna ta död på vare sig glöden eller passionen.

THE VANJAS
No Tomorrow Boy / Push It
(Some More Music, singel) 

The Vanjas har med "No Tomorrow Boy" helt och fullt lyckats återskapat den oskuldsfulla magi - med vilken flickgrupper som Ronettes, Crystals, Shirelles, Shangri-Las, Marvelettes, Marta and The Vandellas m fl fick popmusiken att överleva under första hälften av sextiotalet - som var mer vanlig långt innan man i sånger kunde uttrycka sig lika rakt och kompromisslöst som Ebba Grön i "Ung Och Kåt".

LUXURY LINER & VANJA RENBERG

To Heal A Hurting Heart / Don't Forget To Bury Me

(Red Rocking Recordings, singel 2015)

Två snygga countryspår av Stockholmsgruppen Luxury Liner. I duetten "To Heal A Hurting Heart" är gruppen förstärkta med Raised On Records svenska favoritsångerska Vanja Renberg. Är ute på tunn is angående Luxury Liners historia, men det här verkar vara deras skivdebut. Med ett bandnamn som förpliktigar och en uppenbar förmåga att både skriva bra låtar och passionerat framföra dessa så borde inte ett helt album vara alltför långt borta.

TOADS OF THE SHORT FOREST
The wind up bird / I Told You Once, I Told You Twice
(Beluga, singel 2016)

Det vore alltför lätt att falla för frestelsen att jämföra med Nuggetsartisterna, men - med risk för att s.a.s svära i kyrkan - "The Wind Up Bird" slår närapå det mesta som kom från det amerikanska sextiotalsgaraget. I alla fall just nu i överraskningen och extasens överrumplande ögonblick! Det är naturligtvis stora ord att påstå att en svensk grupps inspelning idag skulle kunna utmana ursprungskällan, där de uppenbarligen hämtat inspiration, men varför inte? 

DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)

Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu

BUTTERFLIES
Arvidson & Butterflies
(Kool Kat Musik)

Till sitt nya album - "Arvidson & Butterflies" - har Roger Arvidson skrivit tolv sånger som alla bär karaktären av storslagen pop, så som den kom att definieras av Beatles, Byrds, Beach Boys och deras gemensamma avkomma - Brinsley Schwarz. Det vill säga riktigt snygga melodier och refränger, stämsång, välklingande gitarrer, - med intron och riff som biter sig fast hos lyssnaren - och allt producerat med ett luftigt lätt anslag.
Konvolutets tecknade framsida av Arvidson ger en bild av vad vi har att vänta oss. Den tolvsträngade Rickenbackergitarren är symbolen för det som kommit att kallas powerpop. Visst finns här powerpop, men det större begreppet POP ser jag som mer adekvat i sammanhanget. Grandios och behagfull popmusik som det tidigare nästan bara varit en ung Ian Gomm mäktig att framställa. Jag lyssnar på "Will Follow", "Want What I Can't Have" och "Change The World", blundar och ser framför mig Gomms "Summer Holiday" och "What A Blow" från 1978 respektive 1980.

KLASSON'S BLACK WEEDS
Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway
(Bullet Point Publ. / Killer Cobra Rec.)

Efter att i över tjugo år ha stått tillbaka för att musikaliskt berika andra, steg Stevie Klasson 2007 fram som soloartist med ett av det årets finaste album - "Don't Shoot The Messenger (Wild Kingdom Records). Nu, nio år senare, kommer uppföljaren "Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway" som bifogas boken med samma namn. Eller är boken kanske ett omfattande texthäfte till skivan. Trots att boken är rejält underhållande, med massor av halsbrytande anekdoter tagna ur det annorlunda liv Klasson levt sedan de tidiga tonåren, så är det främst hans musik som inte vill släppa taget om mig.

THE BRATS

Be A Man / Qualude Queen

(Hozac, singel 2013)

Hozac Records återutgåva av The Brats "Be A Man" är ett reningsbad av guds nåde. Positiv, vital och högst förtjusande glamrock från mitten av sjuttiotalet med gitarristen Rick Rivets som har ett förflutet i en förlaga till New York Dolls. Så snyggt och stilfullt att det bara inte går att låta bli att le!

PAGANS

Hopped Up / Nowhere Girl

(Get Hip)

Den gitarrdominerade b-sidans "Nowhere Girl" är så spralligt fräck och nonchalant att den enda jag kan tänka på är Gary Holton. Trots att han inte har ett dugg med Pagans att göra. Herregud karln har ju varit död i över trettio år. Ändå är det som om "Nowhere Girl" vore skriven just för honom. Alltså rock'n'roll med klacksparkar, en lurig blick och mängder av rävar bakom båda öronen. Hur skoj som helst!

JUSTIN TROUBLE

Justine Trouble

(Mono-Tone)

Det var banne mig en välgärning av Mono-Tone Records att 2015 återutge Justin Troubles mycket fina debutalbum från 1982. New York-rock av bästa sort. Johnny Thunders ler säkert instämmande i sin gitarrhimmel.

MIRIAM 

Down Today

(Norton, 2015)

Miriam Linna följer upp den ursökta debuten "Nobody's Baby" med den likaledes utsökta "Down Today". Med undantag av två originalsånger, skrivna av producenten och musikern Sam Elwitt, tar Miriam sig an personliga favoriter gjorda av bland annat The Turtles, Beau Brummels och Bob Lind. Arrangemangen är lysande och Miriam tankar nytt bränsle i den flickpopgengre där Ronettes, Shirelles och Shangri-Las är de stora förebilderna.

MYSTIC BRAVES

Days of Yesteryear

(Lolipop)

"Days of Yesteryear" är Mystic Braves tredje fullängdare och den första med gruppen för mig. Hemmahörande i Los Angeles för gruppen vidare traditionen från musiken på Rhinosamlingarna "Where The Action Is!" och "Love Is The Song We Sing". Fantastiskt snygg lättpsykedelia med beslöjade vokala insatser. Tio egna sånger som alla skulle kunna ha varit skrivna i Kalifornien 1967 och bara riktigt bra låtskrivare kan skriva låtar som "Now That You're Gone" och "Corazon"!

THE FLORIDA BOX - 1950 & 1960s Oddball Labels

(Be! Sharp Records)

Den som vill veta var garagerocken har sitt ursprung får av Be! Sharp Records ett utomordentligt detaljerat och uttömmande svar. I deras ambitiösa projekt att, delstat för delstat, dammsuga den nordamerikanska kontinenten i sökandet efter obskyra skivbolag och deras artister har nu turen kommit till Florida. Precis som de två tidigare - "The Texas Box" och "The Michigan Box" - är Floridaboxen ett absolut måste för älskare av slyngelrock'n'roll.

SVENSKA SHAKERS - R&B Crunchers, Mod Grooves, 

Freakbeat and Psych-Pop from Sweden 1964-1968

(RPM International)

Efter att tidigare bland annat gett ut samlingar med svenska sextiotalsband som Mascots, Hep Stars, Tages och Shanes fortsätter engelska RPM International att botanisera i vår svenska pophistoria. Dubbel-cd:n "Svenska Shakers" ger en god inblick i hur mycket bra musik det spelades in av svenska beatgrupper mellan åren 1964-68. Det är en guldgruva för noviser, men vi som redan har samlingarna "Searchin' For Shakes", båda utgåvorna av "Stora Popboxen" (= 7 cd:n) och de två första volymerna av "Who Will Buy (These Wonderful Evils) kan tyvärr inte räkna med att få mer än drygt en handfull nya titlar. Av "Svenska Shakers" totalt fyrtioen låtar återfinns trettiofyra av dem redan på de ovan uppräknade samlingarna. Med tanke på hur mycket bra som ännu inte återutgivits, tycker jag nog att RPM har gjort det lite för lätt för sig.

THE WIZARDS

The Singles 1964 - 1967

(Kebab Cat Records)

Den då relativt nybildade norska gruppen The Wizards, hemmahörande i Narvik, kom till Sverige på senhösten 1963 och blev kvar ett antal år. Fram till och med 1967 spelade de in sex singlar under egen namn, samt medverkade som kompgrupp på skivinspelningar bakom artister som Mic Linder, Kringlorna och Johnny Waard. På utgåvan "The Singles 1964 - 1967" återfinns samtliga deras tolv singelsidor plus en inspelning av The Impressions "You Must Believe Me", som de lät ligga kvar i arkivet. Förutom fina coverversioner - Small Faces "Sha-La-La-La-Lee", Peter Paul and Marys "The Very Last Day" och den obskyra "I Need Your Love", som var b-sida till amerikanen Jeff Lynns singel "A Better Man Than I", utgiven av Kentuckybolaget Twin-Spin Records 1965 - gjorde Wizards tre suveräna egna kompositioner. Wizards upplöstes på hösten 1967 med flaggan i topp. Kompgitarristen Terje Rønstad skrev "I Never Go Again" och trummisen Ivar Olsen "The Girl Is Sleeping" och powerpopmästerverket "See You Tonight". Tre mycket fina kompositioner som, om inte militärtjänsten kommit emellan, hade tagit The Wizards hur långt som helst.

LUCINDA WILLIAMS

The Ghosts of Highway 20

(Highway 20 Records)

Efter mästerliga "Car Wheels On A Gravel Road" har Williams, i mina öron, aldrig riktigt återhämtat sig. Årets dubbel-Lp kunde jag ändå inte låta bli att köpa eftersom omslaget är så förbaskat välgjort och snyggt. Kom hem och placerade den på skivtallriken och tyckte det lät sådär...tills det var dags för de fyra sångerna på sida tre - "Ghost of Highway 20", "Bitter Memory", Springsteens "Factory" och "Can't Close The Door On Love" - och där fastnade jag. Lucinda Williams är rehabiliterad i mina öron.

JAN KOTSCHACK

RESAN MOT ROCKENS RÖTTER

Mr R&B räddar ett musikaliskt världsarv 

(Premium Publ.)

Årets bästa, positiva och mest nödvändiga händelse relaterad till musik är Jan Kotschacks biografi över Jonas Bernholm. Ingen annan svensk förtjänar att få sin historia berättad som Jonas Bernholm. Varför? Ja, köp boken så förstår ni varför. Bernholm borde belönas med både Polar- och Nobelpriset för sin gärning i mänsklighetens tjänst!

ÅRETS BÄSTA KONSERTER

WILKO JOHNSON - Debaser, Stockholm 160203

DANIEL ROMANO - Kulturhuskällaren, Örebro 160703

STURGILL SIMPSON - Berns, Stockholm 160705

THE VANJAS - Rosengrens Skafferi, Örebro 160903

Skickat från min iPad

Hjelle

HJELLE
Högst Medelmåttig
(Jared Sin)

I den tyske författaren Hans Falladas romaner om mellankrigstidens Berlin träffar man samma slags vinddrivna personer som de som idag irrar omkring i Hjelles sånger som utspelar sig i Malmö. Det rastlösa sökande efter en öppen krog vid tre-fyra på morgonen övertygar ingen om att ensam är stark. Tvärtom, i hans sånger är de flesta utlämnande åt sig själva. Var och en får klara sig bäst den kan. Individualismen som politisk idé havererar fullständigt.

Som scener ur något av Ken Loachs diskbänksrealistiska dramer möts vi av lika delar söndermald självkänsla, förlorad stolthet och en okuvlig vilja att i uträkningens ögonblick resa sig på nio och dela ut en smocka till översittare, statusjägare och känslomässiga taskspelare.

Den produktive Hjelle, som annars återfinns i Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Hjelle & Ormarna, gör på "Högst Medelmåttig" precis allt själv. Han inte bara skriver musiken och spelar alla instrument, han bekostar även pressning av skiva och omslag och sköter all distribution själv.

Som musiker, textförfattare och låtskrivare visar Hjelle ännu en gång att han tillhör det absoluta toppskicket. Både i text och musik behärskar han alla känslolägen. Med ärligt visad ilska, sorg, frustration och glädje berör han mig mer än någon annan svensk artist. Storheten i Hjelles poesi ligger i att den berättar hur det är att vara människa. Men han går aldrig bort sig i allmänt hållet diktande. Hjelle är något så stort som den arbetande människans poet. Den som springer trappa upp och trappa ner för att dela ut gratistidningar. Eller den som vilseleds av lugnet som föregår stormen i den storslagna "En dag blir man sjuk". De som tror att klassamhället har upphört att existera har mycket att lära av Hans Fallada, Ken Loach och Andreas "Hjelle" Hjelmér. Jodå, Hjelle platsar bredvid både Fallada och Loach.

Att karln aldrig musikaliskt klampar i klaveret förstärker hans storhet. Jag har gott hopp om att produktionerna han är inblandade i alltid kommer att vara enkla och småskaliga. Mera Folkets Hus än Friends Arena om man så vill och definitivt mera kolonilott än herrgård. Det är oftast lite löst i konturerna, men musiken svänger som satan och vansinnigast svänger "Precis tillräckligt med pengar" som är ursinnig ur-hand-i-mun-rock'n'roll med vidöppen hi-hat i introt. En sån där adrenalinkick som krossar allt motstånd och gör folk fullständigt galna på ett dansgolv. Jag har sett det massor av gånger. Det där magiska svänget som vänder en reserverad publik till bandets fördel.

Till skillnad mot övriga konstellationer där Hjelle medverkar, så har han här kompletterat sin vanligtvis gitarrdominerade Louisiana-ljudbild med några friska orgelsolon som pendlar mellan Question Mark & the Mysterians farfisaljud (Trehundratusen och Dela ut gratistidningar blues) och de orgelackompangemang den outtröttliga Sergels torgs-missionären Maria "Marias enmansorkester" Johansson bjöd narkomaner och stressade jobbpendlare, de som passerade plattan, på (99.50 och Den här jävla stan).

Hjelles blues på svenska är så okonventionell att den även vågar inkorporera ekot av en i sammanhanget så främmande fågel som nämnda Marias enmansorkester. Kan det bli mer spännande?

Groovy Uncle

GROOVY UNCLE
Play Something We Know!
(State)

MERSEYBEAT! Men, inte bara med stort M utan med versaler rakt igenom. Och med ett stort, stort utropstecken efter. Här duger inga simpla gemener för att beskriva den musik Groovy Uncle levererade på sitt debutalbum från 2011. Visst, det är fem år sedan, men jag har till alldeles nyligen helt missat gruppen. Å andra sidan har ju Merseybeat som stilbegrepp mer än femtio år på nacken. Den melodiösa popmusik de grupper som trängdes på Cavern Clubs lilla scen i Liverpool skrev och framförde har, i mina öron, aldrig låtit omodern.

Vill man höra, och varför skulle man inte vilja det?, en sentida, och nu samtida, version av de brittiska grupperna The Move, The Roulettes och Dean Ford and The Gaylords - som 1967 bytte namn till Marmalade - bör man snarast införskaffa "Play Something We Know!". Men inte för att Groovy Uncle ägnar sig åt att plagiera de nämnda storheterna, varav inga var från Liverpool, utan för att de likt dem förädlar genren.

Groovy Uncle som grupp är egentligen en lös konstellation med låtskrivaren, sångaren och gitarristen Glenn Prangnell som enda permanenta medlem och sammanhållande nav kring vilket olika tillfälliga medlemmar i Groovy Uncle snurrar. Namnet Groovy Uncle hämtade Prangnell från en recension av en konsert med David Bowie, där recensenten beskrev Bowies framträdande som att han "was prancing about like some groovy uncle at a family disco".

Prangnell är hemmahörande i Medway, vilket i sig borde sätta igång smaklökarna hos vänner av garagerock, och har tidigare varit verksam i grupper som The Offbeats och Kravin' A's. Efter ett längre uppehåll från gruppaktiviteter och med ca sextio nyskrivna låtar kom tolv av dessa att platsa på "Play Something We Know". Tolv sånger innehållande allt det som är karaktäristiskt för Merseybeat när den är som bäst; superstarka melodier, Beatlesharmonier från runt tiden för "A Hard Days Night", stämsång, handklappningar och med en kompgitarr lika viktig som sologitarren.

En av pop- och rockmusikens bästa egenskaper är att man, åtminstone som regelbunden lyssnare och skivköpare, hela tiden får nya hjältar. Efter att ha hört "Play Something We Know!" har den senaste tiden handlat om att skaffa allt som Glenn Prangnell varit inblandad i. Låter det bara hälften så bra som musiken på "Play Something We Know" är det ändå toppklass.

Jag menar naturligtvis TOPPKLASS!

Fatboy

FATBOY
Songs Our Mothers Tought Us
(Bear Family)

Som en magisk, magnifik och majestätisk hyllning till kvinnorna som gjort dem till de de är - deras mammor om man skall tro skivans titel - släpper Fatboy sitt första samlingsalbum. Materialet är hämtat från deras fem ordinarie album - "Steelhearted" (2004), "In My Bones" (2008), "Overdrive" (2010), Love Creole" (2012) och "Moments" (2016) - och det känns helt rätt att gruppens hittillsvarande historia sammanfattas av ett av världens mest ambitiösa skivbolag - Bear Family Records.

Den som har minsta intresse för rock- och popmusikens rötter hamnar förr eller senare hos tyska Bear Family. Inget annat bolag har så tålmodigt, envist och kunnigt synliggjort rockmusikens ursprung i country, blues, rhythm & blues och rock'n'roll. Fatboys egensinniga hybrid av rockabilly, country, pop och Twin Peaks-gitarrer är som ett koncentrat av Bear Familys gigantiska katalog.

I "What Would Elvis Do?" frågar sig Fatboy hur Elvis skulle reagera om han kunde kliva ner - för karln är väl i himlen - till Memphis idag. För mig träder bilden av den unge modige Elvis fram. Den, där han lugnt förklarar, att han inte tycker sig ha gjort något fel då han aggressivt ställs till svars för att sjunga svart musik. Elvis kärlek till, och mod att försvara, all slags populärmusik, svart eller vit spelade för honom ingen roll, var för sin tid imponerande tolerant och rakryggat. Det är väl inte otänkbart att han idag, likt Fatboy, även skulle ha velat utveckla och förnya sin musik. Och det är just förmågan att kunna uppdatera den genre som utgör Fatboys grund - rockabilly - som gör att de inte fastnar i nostalgi och trista klichéer.

Eftersom Fatboy låtmässigt aldrig har haft några svackor, har det säkert varit långt mycket svårare att välja bort än att välja material till "Songs Our Mothers Taught Us". Att av cirka sextio låtar tvingas begränsa sig till enbart femton kan inte ha varit ett helt lätt jobb, men den som tagit sig an uppgiften kan känna sig mer än nöjd. Trots att jag redan hört allt innan gör både låtvalen och dess inbördes placering att det låter som ett helt nytt album. Det finns egentligen ingen anledningar att lyfta fram enskilda sånger, men jag kan ändå inte låta bli att nämna den vackert vemodiga "Last Train Home". Med regnet smattrande mot fönstret, och uppbackad av den amerikanska sångerskan Kim Richey, plockar Thomas Pareigis fram sin allra mest sorgsna röst. Ångerfull blottlägger Pareigis hur vilsen han varit som drivit runt i sökande efter sann kärlek, trots att den hela tiden funnits precis framför hans fötter - om han bara hade öppnat ögonen. Genialt storslaget och mycket svårslaget.

Titeln "Songs Our Mothers Taught Us" är en parafras på Everly Brothers andra album, "Songs Our Daddy Taught Us" (1958), innehållande brödernas tolkningar av äldre folk- och countrysånger. Barnpsykiatrikern Gustav "Skå-Gustav" Jonsson myntade på sextiotalet begreppet "det sociala arvet" för att visa att föräldrar med sociala svårigheter ofta överför dessa till sina barn. Med sina respektive skivor visar Everly Brothers och Fatboy att det sociala arvet även verkar i motsatt riktning. Goda musikaliska förebilder är bevisligen även de överförbara. Det finns all anledning att rikta en tacksamhetens tanke till medlemmarna i Fatboys mödrar för deras utomordentligt goda musikaliska påverkan.