Sidor

söndag 18 december 2016

Hjelle



HJELLE
Högst Medelmåttig
(Jared Sin)


I den tyske författaren Hans Falladas romaner om mellankrigstidens Berlin träffar man samma slags vinddrivna personer som de som idag irrar omkring i Hjelles sånger som utspelar sig i Malmö. Det rastlösa sökande efter en öppen krog vid tre-fyra på morgonen övertygar ingen om att ensam är stark. Tvärtom, i hans sånger är de flesta utlämnande åt sig själva. Var och en får klara sig bäst den kan. Individualismen som politisk idé havererar fullständigt.

Som scener ur något av Ken Loachs diskbänksrealistiska dramer möts vi av lika delar söndermald självkänsla, förlorad stolthet och en okuvlig vilja att i uträkningens ögonblick resa sig på nio och dela ut en smocka till översittare, statusjägare och känslomässiga taskspelare.

Den produktive Hjelle, som annars återfinns i Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Hjelle & Ormarna, gör på "Högst Medelmåttig" precis allt själv. Han inte bara skriver musiken och spelar alla instrument, han bekostar även pressning av skiva och omslag och sköter all distribution själv.

Som musiker, textförfattare och låtskrivare visar Hjelle ännu en gång att han tillhör det absoluta toppskicket. Både i text och musik behärskar han alla känslolägen. Med ärligt visad ilska, sorg, frustration och glädje berör han mig mer än någon annan svensk artist. Storheten i Hjelles poesi ligger i att den berättar hur det är att vara människa. Men han går aldrig bort sig i allmänt hållet diktande. Hjelle är något så stort som den arbetande människans poet. Den som springer trappa upp och trappa ner för att dela ut gratistidningar. Eller den som vilseleds av lugnet som föregår stormen i den storslagna "En dag blir man sjuk". De som tror att klassamhället har upphört att existera har mycket att lära av Hans Fallada, Ken Loach och Andreas "Hjelle" Hjelmér. Jodå, Hjelle platsar bredvid både Fallada och Loach.

Att karln aldrig musikaliskt klampar i klaveret förstärker hans storhet. Jag har gott hopp om att produktionerna han är inblandade i alltid kommer att vara enkla och småskaliga. Mera Folkets Hus än Friends Arena om man så vill och definitivt mera kolonilott än herrgård. Det är oftast lite löst i konturerna, men musiken svänger som satan och vansinnigast svänger "Precis tillräckligt med pengar" som är ursinnig ur-hand-i-mun-rock'n'roll med vidöppen hi-hat i introt. En sån där adrenalinkick som krossar allt motstånd och gör folk fullständigt galna på ett dansgolv. Jag har sett det massor av gånger. Det där magiska svänget som vänder en reserverad publik till bandets fördel.

Till skillnad mot övriga konstellationer där Hjelle medverkar, så har han här kompletterat sin vanligtvis gitarrdominerade Louisiana-ljudbild med några friska orgelsolon som pendlar mellan Question Mark & the Mysterians farfisaljud (Trehundratusen och Dela ut gratistidningar blues) och de orgelackompangemang den outtröttliga Sergels torgs-missionären Maria "Marias enmansorkester" Johansson bjöd narkomaner och stressade jobbpendlare, de som passerade plattan, på (99.50 och Den här jävla stan).

Hjelles blues på svenska är så okonventionell att den även vågar inkorporera ekot av en i sammanhanget så främmande fågel som nämnda Marias enmansorkester. Kan det bli mer spännande?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar