Mickey Jupp

MICKEY JUPP with FRANK MEAD
Spectrum Recordings April 1975
(Gallery)

För ett fan av Mickey Jupps musik är utgåvan innehållande de sånger Mickey Jupp, tillsammans med gitarristen och munspelaren Frank Mead, lät spela in i april 1975 hos Spectrum Sound Studio i Westcliff i Southend-on-Sea högst sensationell. Ja, jag tvekar inte att jämföra betydelsen av de återfunna inspelningarna med Buddy Hollys så kallade "Apartment Tapes". Trots att omständigheterna och sammanhangen lyckligtvis är så olika beträffande Holly och Jupp, besitter musiken och dess framförande samma magi.

Författaren och Juppkännaren Mike Wade besökte vid flera tillfällen Spectrum Sound. Bland långa rader med askar innehållande inspelade tejper fastnade hans blick en dag på en ask med namnet "Mickey Jupp". Enligt studions ägare Warwick Kemp hade varken Mickey Jupp eller Frank Mead, som vid tidpunkten framträdde som en duo, betalat för studietiden. Så därför stod den där den stod. Wade betalade för inspelningen och tog med sig tejpen hem. Någon månad senare brann studion ner. Utan Wades rådiga ingripande hade vi aldrig fått höra de här unika inspelningarna.

Det är på de små ytorna Mickey Jupp kommer allra mest till sin rätt och hur fantastiskt är det inte att som här få höra honom med bara akustiska instrument - gitarr, munspel och piano - i det som han själv beskrivit som "My Sonny Brown and Terry McGhee period!"

Spectruminspelningarna fyller en del av tomrummet mellan de tre fenomenala albumen med Legend och soloutgåvorna med Mickey Jupp som tog sin början med Stiff Records "Juppanese". Alltså tiden mellan 1972 - 1978.

De tre sångerna "I'm A Car", "Wrong Food" och "Pocket Calculator" har aldrig tidigare funnits på någon av Jupps skivor, vilket ger en god bild av mängden bra låtar mannen skrivit - och ratat. Vilken annan artist skulle rata den fyndiga och lätt bluesiga "I'm A Car" som förstärks så fräckt med Meads slidegitarr och den snygga körsången. Jupp själv lär visst tycka den är genant? Balladen "Wrong Food" är en smittsam trevlig historia som inte lämnar hjärnan i första taget. "Pocket Caculator" är piano- och munspelspubrock av den där välbekant svängiga sorten som blivit något av Jupps signum, medan versionen av "Mystery Train" är ruffig blues som har mer med Junior Parkers original att göra än Elvis rockigare version. Detsamma gäller Jupps egna "Shine On My Shoes" som låter som om den vore inspelad i Sam Phillips Sunstudio innan Elvis gick som barn i huset. Frank Mead är verkligen en gudabenådad munspelare! Den akustiska "Ballad of Guitar Picking Slim" slår de tidigare versionerna med råge.

Och så då "Pilot" som är en av Jupps absolut bästa låtar och det var hos Warwick Kemp han spelade in den allra först. Och som han gör den! Så rent, känsligt och vackert att det är ren Jim Ford-klass!

Trots den sparsamma upplagan, endast hundra tryckta ex, kommer "Spectrum Recordings April 1975" att vara en av 2017 års viktigaste utgåvor. Mickey Jupp är en av Storbritanniens största låtskrivare och detta är en upptäckt av betydande dignitet.

Les Baroques

LES BAROQUES
A&B Sides + All Album Tracks
(Universal, 2cd)

Under samlingsnamnet "The Golden Years of Dutch Pop Music" ger nu holländska avdelningen av Universal Records ut en lågprisserie bestående av samlingar från dels sextiotalets Nederbeat- och sjuttiotalets progressiva rockera.

Bland grupperna från sextiotalet hittar man klassiska namn som Q65, The Outsiders, Bintangs, The Motions, Cuby + Blizzards och Golden Earrings, men även något mindre kända grupper som Les Baroques.

Trots det franskklingande namnet var Les Baroques en helt igenom holländsk grupp och dess historia går tillbaka till 1959. Innan skivdebuten 1965 - då de togs sig gruppnamnet Les Baroques för att det lät så annorlunda - var man verksamma under namn som The Modern Teenage Quartet, Black Bows och Hurricanes Combo.

Då den brittiska popmusiken exploderade, och påverkade allt och alla, 1964/-65 var Les Baroques, genom fem års turnérande, så rutinerade att de musikaliskt redan var en tight vällåtande grupp med en stor trogen publik. Det var under samma period som den begåvade Gerard Schoenaker kom att ingå i gruppen som dess sångare och låtskrivare. Men, då det lät mer intressant presenterades Schoenaker istället som Gary O'Shannon.

Innan O'Shannon blev medlem var Les Baroques ett rent coverband, vars repertoar bestod av material hämtat från grupper som Rolling Stones, Kinks, Searchers, Them och Animals. Trots O'Shannons begåvning som låtskrivare valde gruppen ändå att som framsida på sin debutsingel göra en version av Joan Baez "Silkie", men med omarbetad text av O'Shannon. B-sidans "My Lost Love" däremot är en O'Shannon-komposition och en föraning om i vilken riktning Les Baroques skulle komma att gå. En blandning av både tuff och känslig sextiotalspunk och brittiskt inspirerad rhythm & blues skulle bli gruppens kännetecken. Inte sällan med tungt framträdande orgel och överraskande inslag av fagott och snygga blåsarrangemang. Genombrotten kom med gruppens andra singel, "Such A Cad", som blev en megahit i Holland och en av deras låtar som ofta återfinns på samlingar med Nederbeat.

På grund av militärtjänst tvingades Gary O'Shannon lämna Les Baroques på hösten 1966. Innan avhoppet hann han ändå medverka på gruppens fyra första singlar samt det självbetitlade debutalbumet - "Les Baroques". Ett variationsrikt och fullständigt lysande album, med mestadels material från O'Shannons penna, som borde vara ett måste hos de med minsta intresse för sextiotalsbeat i allmänhet och Nederbeat i synnerhet. Och det är helt förlåtet att man döpt om Booker T. & The M.G.'s "Green Onions" till "Cascard" och angett organisten Rene Krijen som kompositör.

Det finns de som tycker att Les Baroques blev ointressanta efter att Gary O'Shannon lämnat gruppen. Personligen tillhör jag inte den kategorin. Visserligen var den nye sångaren Michel van Dijk inte i O'Shannons klass, men musiken tog en annan riktning och Les Baroques var forfarande ett fantastiskt kompetent band. Med influenser från soulmusiken ("Bread", "A New Girl 'Cross The Street", "For You" och "Hold On To Me") och amerikansk folkrock ("Love Is The Sun", "We're Both To Blame", "Barbarians With Love" och "Oh, Look How Sweet") blev Les Baroques ett helt annat band. Inte kanske lika spännande som då Gary O'Shannon var medlem, men fortfarande definitivt lyssningsvärda. Med Michel van Dijk som sångare gjorde Les Baroques fram till 1968 fem singlar och ett album, "Barbarians With Love".

Så vad hände med O'Shannon efter militärtjänsten. Om jag förstått saken rätt gjorde han bara ytterligare en singel. Men herregud vilken singel! Med The Gary O'Shannon Group spelade han 1969 in "The Barrel Organ/All We Need Is Time, My Love" och speciellt b-sidan tar fullständigt andan ur åtminstone mig. Stor popmusik med psykedeliainfluenser i klass med det bästa Paul & Barry Ryan spelade in. Universal Records har varit hyggliga nog att även ta med Gary O'Shannon Groups singel och just nu önskar jag inget annat än att det i arkiven finns mängder av outgivet material med Gary O'Shannon.

År 2002 gav Nationaal Popinstituut i Holland ut dubbel-cd:n "Les Baroques - The Complete Collection" och det som skiljer den och Universals nya utgåva är hur man presenterar materialet. Popinstituuts utgåva samlar allt material med respektive sångare på varsin cd. Medan den senare "A&B Sides + All Album Tracks" istället lagt gruppens nio singlar (+ "The Barrel Organ/All We Need Is Time, My Love") på cd1 och deras två album på cd2. Vilken man föredrar är en smaksak. Personligen föredrar jag utgåvan från Popinstituut som stilmässigt och kronologiskt känns mest rätt, men den saknar dessvärre Gary O'Shannons allra sista singel.

Nåväl, det går att lösa enkelt genom att köpa båda samlingarna.