Alex Chilton

ALEX CHILTON
A Man Called Destruction
(Omnivore, dubbelalbum 2017)

Finns det något mer älskvärt än musiker som vågar ha ett fördomsfritt förhållande till annan musik som omger dem. Såg nyligen ett klipp på youtube där svenska Sator som extranummer gjorde en fin version av, de på sextiotalet danska smågrabbarna, The Lollipops "I Will Stay". Lollipops hade, trots sin unga ålder, en stor talang för att skriva bra popmelodier, men har alltid varit svårt underskattade i Sverige.

Då Alex Chilton befann sig i Ardent inspelningsstudio i Memphis för att spela in "A Man Called Destruction", gick det inte en dag utan att dess tekniker, Jeff Powell, av annan personal fick frågan "What is he doing? Is he being a jerk?"

Året var 1994 och Chilton grävde i sin enorma musikaliska minnesbank och hämtade upp aparta go'bitar som Adriano Celentanos rockabillynummer "Il Ribelle" från 1959. Han till och med sjunger den på någon slags fonetisk italienska. Inte kände sig personalen på Ardent mycket säkrare då han instruerade musikerna i hur Jan & Dean hade lagt stämmorna på "The New Girl In School", vilken var B-sidan på deras "Dead Man's Curve" 1964. - "What is he doing? Is he being a jerk?"

Chilton var sedan tiden i både Box Tops och Big Star bekant med Ardents förnäma studiomöjligheter, men, redan inledningsvis, inställd på att inte krångla till saker och ting. Inget annat än det faktiska ljud studiomikrofonerna fångade upp skulle få finnas på inspelningarna. Det var totalförbud för att, med teknikens hjälp, förändra ljudet och det första han gjorde var att stänga av studions equalizer. Ljudet skulle återges precis så torrt och naturligt som då det frambringades.

Förutom "The New Girl In School" och "Il Ribelle" hade Chilton valt ut två mindre obskyra covers, "Sick And Tired", skriven av Chris Kenner men mest känd genom Fats Domino, och Jimmy Reeds "You Don't Have To Go". Båda ingick redan i hans scenrepertoar. Och Chilton gör lysande versioner som på intet sätt är nyskapande, men ändå vittnar om stort artisteri. Det både svänger och har en sugande träskrockkänsla på samma gång. Och det är utmärkande för hela skivan.

Till sin hjälp i studion hade Chilton ett handplockat band på över tio personer, bestående av såväl veteraner som mindre rutinerade musiker. Resultatet är både lek- och själfullt. Med bas, trummor, Hammondorgel, tre blåsare, en kör och sig själv på sång och gitarr skapade Chilton magi. För det var han som höll i trollspöet. I god form och på gott humör, efter ett par timmar på tennisbanan, kom han varje dag väl förberedd till studion.

Förutom de valda coverlåtarna hade han i bakfickan också ett antal egna kompositioner, som tillsammans visar vilken bredd Alex Chilton hade som musiker. Sånger som "Devil Girl", "You're Lookin' Good", "Don't Know Anymore" och "Don't Stop" gör det lätt för lyssnaren att älska dess upphovsman. Karln var Blue Eyed Soul-genren personifierad. De två instumentallåtarna - den jazzigt rockiga "Boplexity" och det ödesmättade begravningsföljet "It's Your Funeral" - är gjorda med samma innerliga känsla som de vokala inslagen.

Nyutgåvan på Omnivore Records innehåller, förutom originalplattan, också alternativa versioner och tidigare outgivna låtar från samma inspelningtillfälle, där sex är av Chiltons penna, samt en inspelning av Clarence "Frogman" Henrys "(I Don't Know Why) But I Do" och "Why Should I Care" ur filmen The Entertainer. Så stor var hans begåvning att han kunde rata den lysande soulpopbagatellen "Give It To Me Baby", där han med både sång och gitarrspel trollbinder.

Alex Chilton var en komplex musiker, men på "A Man Called Destruction" visade han inte upp den destruktiva sidan av sig själv. Den som vill ha mer av den våldsamma varan kan med fördel köpa 1996 års "Cubist Blues", som Chilton delade med Alan Vega och Ben Vaughn. Men det är en annan historia.