The Action

THE ACTION
Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968
(Grape Fruit/Cherry Red)

George Martin höll ett vakande öga över The Action då de befann sig i studion. Managern till The Who, Kit Lambert, ville inte, alternativt vågade inte, låta gruppen fortsätta agera förband till Who vid deras regelbundna spelningar på Marquee. Skröna eller ej, men det påstås att då Action spelade på klubben Birdcage i Portsmouth, möttes de utanför staden av en samling mods som eskorterade dem in till centrum i en karavan av skotrar.

Vad som inte är en skröna är hur briljant The Action var. Men, trots att de var fullt jämförbara med storheter som Who och Small Faces fick gruppen aldrig samma genomslag, utan blev en angelägenhet främst för en initierad kärna av engelska mods.

Efter att medlemmarna vandrat runt i olika gruppkonstellationer i sextiotalets början bildade de The Boys, en förupplaga till Action, vilka på hösten 1964 gjorde en vända till Hamburg och lärde sig yrket den hårda vägen. Alltså åtta timmars spelande per kväll/natt. Repertoaren var en blandning av dagsaktuell pop och material lånat från John Lee Hooker, Jimmy Reed, Muddy Waters och kanske främst Chuck Berry.

Efter knappt två månaders vistelse i Hamburg upptäckte de att deras manager stulit deras besparingar. Med hjälp av föräldrarna kunde de ta sig hem till London igen, där de spelade in sin första singel - "It Ain't Fair/I Want You" - under eget namn, The Boys. Redan på våren 1964 hade de som kompband till Sandra Barry gjort singeln "Really Gonna Shake/When We Get Married" som Sandra Barry and The Boys.

Klubbar som Marquee och Flamingo blev naven för de tidiga modsen i London och musiken som spelades där hade stark slagsida åt svart soulmusik. Kompositörer som Holland-Dozier-Holland, Smokey Robinson, Curtis Mayfield och Don Covay tog ett fast grepp om medlemmarna i The Boys, vilka blev kompisar och musikaliska själsfränder till medlemmarna i Who. I december 1964 antog de ett erbjudande att alltid öppna för Who vid deras spelningar på Marquee. Tre månader senare fick de foten av Kit Lambert, då de blivit alltför populära och snabbt byggt upp en egen skara av anhängare som kom till Marquee främst för att se Action.

Det var i samma period man bytte namn till det mer tidsenliga The Action. George Martin såg gruppen vid en spelning i södra London och imponerades stort:

"As soon as the group started playing, I realised that they were very good indeed and played with tremendous precision. The three-part harmonies in particular were musically well constructed, and the lead singer was outstanding. The thing that really struck me about The Action, however, was the overall sound they created. It was tremendously exciting and full of energy, quite unique and unlike any other outfit I had come across at the time."

Inget dåligt omdöme från en person som jobbade så nära The Beatles, sextiotalets största grupp. Martin hade just lämnat EMI för att starta AIR (Associated Independent Recording) och knöt Action till bolaget för att producera gruppen och sedan sälja inspelningarna till Parlophone.

I mitten på oktober 1965 släpptes debutsingeln "Land Of One Thousand Dances/In My Lonely Room". En suverän mix av rhythm blues och soul som i original gjordes av Chris Kenner respektive Martha & The Vandellas. Redan i februari året därpå kom deras mästerliga coverversion av The Marvelettes "I'll Keep Holding On", med en b-sida lånad från Mickey Lee Lanes soulrockiga bagatell "Hey Sah-Lo-Ney". Men i mitt tycke är deras kanske bästa soulinspirerade singel den tredje "Baby You've Got It/Since I Lost My Baby" från juni -66. I original utgiven av Chessgruppen Maurice & The Radiants respektive The Temptations. Som kuriosa kan nämnas att även svenska Steampacket släppte en version av "Baby You've Got It" och med likaledes svenska Sooner Or Later finns en ofärdig och outgiven inspelning av "Since I Lost My Baby". Jag skulle inte bli allt för förvånad om båda grupperna var påverkade av The Action.

Lyssnandet på Beach Boys "Pet Sounds" och nya psykedeliska influenser från den amerikanska västkusten kom att förändra Action. Visst finns det fortfarande en soulbotten på deras fjärde singel, men den är långt mer än så. De två egenkomponerade "Never Ever" och "Twentyfourth Hour" är ypperlig harmonipop, påverkad av ett friare förhållande till framförandet av musik än det den mer strukturerade soulmusiken kunde erbjuda. Singeln, som kom i februari 1967, representerar det absolut bästa från perioden och det är obegripligt att den passerade obemärkt förbi samtidens skivköpare.

Två lysande egna kompositioner hade inte varit tillräckligt för att nå en försäljningsframgång, så när erbjudandet att få "Shadows And Reflections" från den amerikanska låtskrivaren, och personlige vännen till Brian Wilson, Tandyn "Along Comes Mary" Almer såg Action det som att turen äntligen vänt. I tidningen Rave förklarar Reg King entusiastiskt:

"This time we are playing flower music. Flower music is soft, happy, gentle, full-of-life sunshine sound. This new sound is what we've been trying for, for a long time. I hope everybody will buy it and learn what it's all about."

Det finns mycket att säga om "Shadows And Reflections", men nöjer mig med att påpeka att det är ett fullständigt mästerverk! B-sidan "Something Has Hit Me" är skriven av Reg King och visar vilken enorm potential Action besatt.

Efter fem kommersiellt misslyckade singlar upphörde samarbetet med George Martin och Parlophone. Några mer samtida skivutgåvor blev det inte. Inspirerade av The Byrds gjorde Action under 1967 och tidigt 1968 ändå ett antal demos att spela upp för eventuellt intresserade skivbolag. Tyvärr visade sig inget bolag intresserad och inspelningarna, som gick under namnet "Rolled Gold", blev liggande sådär tjugofem år innan de blev tillgängliga för gruppens fans. Materialet är helt skrivet inom Action och hade det fått komma ut i form av deras debutalbum 1967/-68, skulle "Rolled Gold" idag ha varit lika legendarisk som "Music In A Doll's House" av Family och "S.F. Sorrow" av The Pretty Things.

Boxen "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" innehåller hela fyra fullmatade cd-skivor med The Action och för att citera British beat-kännaren Anders i Vänersborg: "Det är banne mig inte dåligt för en grupp som bara gav ut fem singlar när det begav sig." Förutom de officiellt utgivna tolv spåren (singelsidorna med The Boys finns naturligtvis med) får man mängder av demos, studio outtakes, liveinspelningar från BBC och Ready, Steady Go. Allt som allt totalt åttiosex omistliga inspelningar med bra ljud och på toppen ett välskrivet texthäfte.

Glöm allt vad placeringar i aktier och fonder heter och gör istället en riskfri investering som ger ett långsiktigt bestående värde. I motsatts till aktiebörsen faller aldrig Actionbörsen. Köp "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" och få en stabil avkastning över tid.