Råttanson

RÅTTANSON
I'd Much Rather Be With The Noise
(Open Mind)

Råttanson, eller som det står i hans födelseattest Henrik Aspeborg, är tillbaka. Hans, av mig, mycket efterlängtade uppföljare till ett av 2017 års bästa album - garageklassikern "Full-Scale Shakeability" - har konsekvent fått titeln "I'd Much Rather Be With The Noise". Precis som Flamin' Groovies på "Shake Some Action" 1976 och Dwight Twilley på "Scuba Divers" 1982 ägnade sig åt att manifestera sig genom både suveräna låtar och en ljudbild som väl bekräftade i vilken tradition de ville verka, då de byggde sitt eget popuniversum.

Råttanson är något så unikt som en Phil Spector i fickformat, vilket syftar på det lilla format han verkar i. Hans musik är inte beroende av hundra studiomusiker i en etablerad jättestudio. Det förhåller sig precis tvärtom, hela skivan är inspelad i hans hem med hjälp enbart av trummisen Anders Björklund. I övrigt gör han precis allt själv. Betyder det att det låter smått och primitivt. Nej inte alls. Råttansons Wall of Sound är inget mindre än fantastiskt. Stort, tight och lyckliggörande. Naturligtvis därför att även sångerna genomgående håller så hög klass. Råttanson har, precis som Groovies och Twilley på ovan nämnda plattor, fattat att en fantastisk ljudbild även kräver fantastiska låtar. Och på "I'd Much Rather Be With The Noise" finns inte ett svagt spår.

Den urstarka öppningens "Small Venue Concerts" är uppdaterad MUD och Bay City Rollers, med smakfulla handklappningar och "Oh, sha la la la. I "Hometown-Out-Of-Towner" kliver han in i Mark Bolans glamrockvärld, bara för att några spår senare i "No Best Of Me" förvandla sig till Willy DeVille under dennes storhetstid i Mink DeVilles sena sjuttiotal. Ömsint om att inte kunna leva upp till kärlekens förväntningar. Det är bara smattret från kastanjetter som saknas. Så makalöst snyggt att den skulle passa Miriam Linnas utsökta smak och flickpopskänsla på ett förhoppningsvis tredje soloalbum. Både "Kiss This Year Goodbye" och "Sure Of My Doubts" bär tydliga drag av The Byrds och den stenhårda "Sixgun Smile" fyller rummet och måste höras med reglaget draget upp till elva.

Som sagt, inte ett svagt spår. Råttanson är en av Sveriges mest komplexa musiker och låtskrivare. Han kan sin rockhistoria och plockar russinen ur rock- och popmusikens bästa genrer och sätter in dem i sin alldeles egen älskvärda Spectorvärld.

Genialt rakt igenom!