The Maharajas

THE MAHARAJAS

Moody Garage Series

(Back to Beat Records, Ep)

Minns hur stort jag tyckte det var, då The Chesterfield Kings 1985 tog med "My Canary Is Yellow" på sitt andra album, "Stop" (Mirror Records). Stort, därför att det var både exceptionellt och oväntat att en amerikansk grupp skulle gräva ner sig i det svenska sextiotalet och hitta en av periodens obskyra skönheter. Det var från b-sidan till The Namelosers andra singel från våren 1965 - "The Dog/But I'm So Blue" - man hämtade "My Canary Is Yellow", som man valde att kalla den.

Än märkligare var det ändå att ett holländsk band, med det knepiga namnet Midnatt Fryan, 1966 spelade in Lenne Broberg och Bengt Dahléns "Always And Ever", hämtad från Lenne & Lee Kings debutsingel 1965. Likt Lee Kings placerade även Midnatt Fryan "Stop The Music" på singelns andra sida. Och visst måste det ha varit svindlande för Tages, om de hade fått veta, att två amerikanska grupper - The Brymers och Gear One - också spelade in deras "I Should Be Glad" samma år som som de själva gav ut den.

Det var innan internet och youtube och i en tid då musik spreds bland entusiaster via rullband och senare kassettband. Idag är det betydligt lättare att hitta musik, vars hemort kan vara en byhåla var som helst och när som helst.

När svenska The Maharajas nu släpper en EP, bestående av fyra andra artisters låtar, så  arbetar de i en tradition som lyfter fram och ställer sina egna förebilder i centrum. Och de väljer att göra det nära dessa gruppers originalversioner, på samma sätt som Chesterfield Kings, Midnatt Fryan, The Brymers och Gear One också gjorde. 

Maharajas är nu inte vilket coverband som helst, egentligen är de inget coverband alls, utan skämmer vanligtvis bort oss med fantastiska kompositioner. I gruppen finns ju ett par av Sveriges bästa låtskrivare, alldeles oavsett vilken genre de väljer att arbeta inom - garagerock, rock'n'roll, pop, glamrock eller pubrock.

Då det norska skivbolaget Back to Beat skulle sjösätta en ny 7"-vinylserie, innehållande coverversioner av s k moody songs/moody beat från sextiotalet, hade man den goda smaken att låta The Maharajas göra första utgåvan. 

För ett band med anor delvis tillbaka till kompromisslösa Crimson Shadows, var det säkert ingen svårighet att gå ner i garaget och plocka upp fyra känsloladdade alster. Och man gör det med bravur, det är inga dussinartister man lyfter fram. Den riktigt hårda kärnan av kännare/samlare av beat från sextiotalet har säkert redan lagt ut tusenlappar på originalsinglarna, varifrån Maharajas hämtat "Don't Call My Name" (1965, The Weads), "You Can't Erase A Mirror" (1967, Children of the Mushroom), "I Can Live Without You" (1966, Dat En Wat) och "Life Goes On" (1970, The New Dawn). Vi andra får nöja oss med att leta bland mängden samlingsskivor med namn som "Diggin' For Gold" och "Back From The Grave", nu när även samlingsserier typ "Pebbles" blivit åtråvärda.

Inte sällan lades den något mer känsloladdade/ödesmättade balladen som b-sida till en garagetung framsida, då några nyss könsmogna ynglingars för första, och ofta enda, gången fick komma in i en studio. Och det är just då och där som oöverträffade stunder/inspelningar historiskt sett har kommit till. Innan tvivlen på den egna begåvningen sätter in. Det unika med Maharajas är att de lyckas behålla den ungdomliga fräschör och hängivenhet som den här musiken kräver.

Slutligen några fina svenska exempel på "moody beat" från sextiotalet: St Michael Sect: "One Night Dream" (1965), The Flippers: "Don't Be Sad" (1965), The Mascots: "That's You" (1966), Ackes: "Like Before" (1967) och The Madmen: "Words" (1966).

Rodger Wilhoit

RODGER WILHOIT

The "Social World" of Rodger Wilhoit 
(Sweet Mental Revenge Records)

 En kamrat till mig hade en kamrat, en före detta arbetskamrat, som var notoriskt otrogen. Till slut tröttnade hans fru och hotade lämna honom. Kamraten kom förtvivlad samma kväll hem till min kamrat, drack en öl och ringde sen gråtande till sin hustru och lovade att "jag skall bättra mig, jag skall bli en ny människa". Min kamrat och hans kamrat gick därefter på restaurang för att äta en bit mat. Plötsligt var kamraten borta, men infann sig morgonen efter hos min kamrat och berättade, att han kvällen innan träffade en kvinna han inte kunde motstå. Min kamrat blev förbannad och påminde honom om att: "du skulle ju bli en ny människa", varpå den notoriskt otrogne uppgivet svarade : "ja, och han var otrogen han med".

Det är den händelsen jag tänker på då jag hör texten till "The Smell Of Strange Perfume" 

A man who drinks gets taken by the bottle

and his need for booze keeps adding misery

But my hang-up is loving other women

and the smell of strange perfume controles me

Rodger Wilhoit verkade veta allt om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Ja, t o m då kärlek egentligen inte är kärlek utan, som i exemplen ovan, mer ett tvång att erövra. Samma tema återkommer i "Eyes With That Hungry Look", där han i baren "förbarmar" sig över en kvinna som försummas av sitt manlig sällskap. Med van blick ser han direkt att hon hungrar efter ömhet och kärlek.  Den som aldrig sårat någon eller själv blivit sårad kan inte låta så övertygande som Wilhoit gör. Rodger Wilhoit är countrymusikens motsvarighet till pubrockens Mickey Jupp. I likhet med Jupp gör Wilhoit mästerverk av såväl olycklig som obesvarad kärlek.

Förklaringen till Casanovakomplexet kanske finns i "I've Spent My Time In Hell Loving You":

You were so much an angel
that I couldn't see your horn
Now all I see is the devil
when I look Into your eyes
And the horn that I couldn't see
now stand out on you.
The pearly gates of heaven
should swing wide for me

Cause I've spent my time in hell lovin' you

I "Mighty Band of Gold" återkommer han till frestelsen att erövra och deklarerar "I can't stop me from lovin' you bar-room angel". Ett annat destruktivt behov var spriten, som genom återkommande klubb- och barspelningar alltid var närvarande. Där spriten går in går vettet ut och hur "the whiskey took control of my weakness" berättar han i "Social World". Sett utifrån är det ingen avundsvärd tillvaro. 

Rodger Wilhoit var född 1937 och växte upp på landsbygden i Greenville, Tennessee. Under de tidiga tonåren satt han klistrad vid radions utsändningar från Grand Ole Opry, vilket gav honom hans musikaliska forstran. Inspirerad av bluegrassgiganter som Stanley Brothers, Bill Monroe och Flatt & Scruggs blev han som sextonåring medlem i sitt första band, The Country Boys.

På en klubbspelning träffade Wilhoit sin själsfrände Carl French, en bilarbetare vars högsta önskan var att bli del av en värld befolkad av musiker. Trots oförmågan att varken kunna sjunga eller spela ett instrument, levererade French sångtexter som passade in på Rodger Wilhoits livsstil. Carl French är medkompositör till samtliga sånger utom en på "The 'Social World' of Rodger Wilhoit", som ursprungligen kom ut 1974. Att de handlar om Wilhoit gör French ingen hemlighet av: "Rodger sings these songs as if he'd lived them, and most of them he did" och vidare "...no one else knows Rodger as I do". Carl French blev för Rodger Wilhoit vad Buddy Killen var för Joe Tex. Båda hade en orubblig övertygelse om respektive artists genialitet. Och det är lätt att förstå French och Killen, då både Wilhoit och Tex är djupt mänskliga i sin respektive musikaliska gärning.

Rodger Wilhoit rätade upp sitt liv och beskriver vägen dit i "When I Climb Back Up To Living". Det räckte inte att han var plågsamt självutlämnande och gjorde den finaste countrymusik man kan höra. Han fick ändå aldrig uppmärksamhet efter förtjänst. Den nystartade etiketten Sweet Mental Revenge vill ändra på den saken och har gjort en synnerligen påkostad återutgåva av "The 'Social World' of Rodger Wilhoit". 

Rodger Wilhoit gick bort 1:a juli 2020.