The Maharajas

THE MAHARAJAS

Moody Garage Series

(Back to Beat Records, Ep)

Minns hur stort jag tyckte det var, då The Chesterfield Kings 1985 tog med "My Canary Is Yellow" på sitt andra album, "Stop" (Mirror Records). Stort, därför att det var både exceptionellt och oväntat att en amerikansk grupp skulle gräva ner sig i det svenska sextiotalet och hitta en av periodens obskyra skönheter. Det var från b-sidan till The Namelosers andra singel från våren 1965 - "The Dog/But I'm So Blue" - man hämtade "My Canary Is Yellow", som man valde att kalla den.

Än märkligare var det ändå att ett holländsk band, med det knepiga namnet Midnatt Fryan, 1966 spelade in Lenne Broberg och Bengt Dahléns "Always And Ever", hämtad från Lenne & Lee Kings debutsingel 1965. Likt Lee Kings placerade även Midnatt Fryan "Stop The Music" på singelns andra sida. Och visst måste det ha varit svindlande för Tages, om de hade fått veta, att två amerikanska grupper - The Brymers och Gear One - också spelade in deras "I Should Be Glad" samma år som som de själva gav ut den.

Det var innan internet och youtube och i en tid då musik spreds bland entusiaster via rullband och senare kassettband. Idag är det betydligt lättare att hitta musik, vars hemort kan vara en byhåla var som helst och när som helst.

När svenska The Maharajas nu släpper en EP, bestående av fyra andra artisters låtar, så  arbetar de i en tradition som lyfter fram och ställer sina egna förebilder i centrum. Och de väljer att göra det nära dessa gruppers originalversioner, på samma sätt som Chesterfield Kings, Midnatt Fryan, The Brymers och Gear One också gjorde. 

Maharajas är nu inte vilket coverband som helst, egentligen är de inget coverband alls, utan skämmer vanligtvis bort oss med fantastiska kompositioner. I gruppen finns ju ett par av Sveriges bästa låtskrivare, alldeles oavsett vilken genre de väljer att arbeta inom - garagerock, rock'n'roll, pop, glamrock eller pubrock.

Då det norska skivbolaget Back to Beat skulle sjösätta en ny 7"-vinylserie, innehållande coverversioner av s k moody songs/moody beat från sextiotalet, hade man den goda smaken att låta The Maharajas göra första utgåvan. 

För ett band med anor delvis tillbaka till kompromisslösa Crimson Shadows, var det säkert ingen svårighet att gå ner i garaget och plocka upp fyra känsloladdade alster. Och man gör det med bravur, det är inga dussinartister man lyfter fram. Den riktigt hårda kärnan av kännare/samlare av beat från sextiotalet har säkert redan lagt ut tusenlappar på originalsinglarna, varifrån Maharajas hämtat "Don't Call My Name" (1965, The Weads), "You Can't Erase A Mirror" (1967, Children of the Mushroom), "I Can Live Without You" (1966, Dat En Wat) och "Life Goes On" (1970, The New Dawn). Vi andra får nöja oss med att leta bland mängden samlingsskivor med namn som "Diggin' For Gold" och "Back From The Grave", nu när även samlingsserier typ "Pebbles" blivit åtråvärda.

Inte sällan lades den något mer känsloladdade/ödesmättade balladen som b-sida till en garagetung framsida, då några nyss könsmogna ynglingars för första, och ofta enda, gången fick komma in i en studio. Och det är just då och där som oöverträffade stunder/inspelningar historiskt sett har kommit till. Innan tvivlen på den egna begåvningen sätter in. Det unika med Maharajas är att de lyckas behålla den ungdomliga fräschör och hängivenhet som den här musiken kräver.

Slutligen några fina svenska exempel på "moody beat" från sextiotalet: St Michael Sect: "One Night Dream" (1965), The Flippers: "Don't Be Sad" (1965), The Mascots: "That's You" (1966), Ackes: "Like Before" (1967) och The Madmen: "Words" (1966).