The Enchanted Guitar of Pekka Laine
(Svart)
En skiva bestående av instrumentalmusik lämnar över till lyssnaren att skapa sina egna bilder, att fritt associera till ett sammanhang i vilken musiken skulle fungera. Pekka Laine tar oss med på en rejält spännande åktur, med en enorm spännvidd. Hur mycket lättare hade det inte varit att fastna i en allt för stor fascination för gitarrgiganter som Shadows, Spotnicks, Ventures, Dick Dale eller Link Wray, än att våga/vilja göra något eget. Pekka Laines musikaliska värld däremot verkar helt sakna begränsningar. Någon slentrianmässig promenad längst minnenas aveny är det, tack och lov, inte. Illusioner av vyer som hämtade ur billigt framställda spagettiwesternfilmer, blandas med drömska scener för att oväntat övergå i mystisk psykedelia/progressiv rock som hämtad ur Pink Floyds "Ummagumma"-period. Det är självklart så här det skall göras om man inte vill fastna i ett nostalgiskt träsk där gitarrljuden låter som när barn härmar elgitarrer med munnen.
Spotnicks var mina första idoler och jag tycker fortfarande om deras skivor, men jag vill inte att gitarrbaserad instrumentalmusik idag skall låta Bo Winberg 1962/-63. Pekka Laine gör som Kenny Håkansson och Kebnekajse gjorde 1971, när de spelade in låtarna "Frestelser i Stan", "Orientens Express" och "Förberedelser Till Fest" för skivan "Resa Mot Okänt Mål", man uppdaterade gitarrinstrumentalmusiken. Båda har gjort genren oförutsägbar för lyssnaren. Ett, i tid, närmare exempel är den svenska gitarrsuveränen Robert Johnson, och hans Punchdrunks, vars senaste album, "Morte di Seeburg" (2017), är på samma nivå och lika spännande som Pekka Laines "The Enchanted Guitar of Pekka Laine"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar