Sidor

tisdag 31 augusti 2010


HOT KNIVES
I Hear The Wind Blow
(K.O. Records
)

Man får väl inget Sherlockpris om man drar slutsatsen att K.O. Records står för Knock Out Records. Det är i vilket fall som helst nära på en stjärnsmäll som väntar en, när b-sidan - "I Hear The Wind Blow" - på gruppen Hot Knives andra och sista singel från 1976 snurrar på skivtallriken. Musiken som däckar en är på inget sätt våldsam, snarare så melodiös och stilren att musiken egentligen hör hemma tio år innan skivan är inspelad.

Hot Knives bildades i San Francisco runt 1974/-75, när den gudabenådade ex-Flamin´ Groovies-trummisen Danny Mihm lärde känna, och flyttade in hos, sångerskan Debbie Houpt, syster till gitarristen, sångaren och låtskrivaren Michael Houpt.



Syskonen Houpt och Danny Mihm tillsammans med Tim Lynch på gitarr - även han en före detta medlem i Flamin´ Groovies - och basisten Ed Wilson spelade under det drogrelaterade namnet Hot Knives - ett uttryck för ett alternativt sätt att, genom t ex mat eller dryck, inta Marijuana - in två singlar på den egna etiketten K.O. Records.

Båda sidorna på deras debutsingel "Lovin´ You / Around The World" (1976) är skrivna av Michael Houpt. Framsidan är som hämtad ur 1965/-66 års folkrockscen med namn som Beau Brummels och Mamas & Papas, med betoning på de sistnämnda. Debbie och Michael Houpt sjunger solostämman tillsammans och deras röster harmonierar perfekt. Om betoningen i "Lovin´ You" ligger på Mamas & Papas, så lutar sig "Around The World", med sitt rena gruppsound, mer åt Beau Brummels. Bakgrundsstämmorna och det snygga gitarriffet hör definitivt hemma i den tid då Beau Brummels hade sina största listframgångar med "Laugh, Laugh" och "Just A Little".

Som för att riktigt betona var Hot Knives hade sina rötter spelade gruppen in Moby Grapes "Hey Grandma" (1976) som uppföljare till "Lovin´ You". Producent var ingen mindre än Cyril Jordan och om någon vet hur sextiotalets olika beatsound skall låta så är det Cyril "Shake Some Action" Jordan. Flamin´ Groovies tre sjuttiotalsalbum: "Shake Some Action", "Flamin´ Groovies Now" och "Jumpin´ In The Night" är ljudmässigt oöverträffade som de mest genomarbetade hyllningarna till sextiotalets Beatles och Byrds. Att välja Jordan till producent var en kvalitetsmarkering.

Varför Hot Knives lade "I Hear The Wind Blow" som b-sida är en gåta. Möjligtvis trodde man sig inte kunna skriva något lika bra som framsidans "Hey Grandma". Men, precis som "Hey Grandma" blev ett slags signum för Moby Grape, skulle "I Hear The Wind Blow" kunnat ha blivit ett kännetecken för Hot Knives, om gruppen hade fått det genombrott de förtjänade.

Trots att det är nästan tio år mellan en folkrockklassiker som Rose Gardens "Next Plane to London" (1967) och Hot Knives "I Hear The Wind Blow" så är det mer som stilmässigt förenar än skiljer de båda åt. Det är den typen av förstklassig jämförelse man måste göra. Inget annat duger. Om Rhino Records stoppat in "I Hear The Wind Blow" på den utmärkta 4cd-samlingen "Love Is The Song We Sing - San Francisco Nuggets 1965 - 1970" så hade den tillhört ett av toppnumren bland de nästan åttio sångerna. Ingen skulle heller funnit den det minsta malplacerad.

Att "Hey Grandma / I HearThe Wind Blow" förtjänade ett bättre öde än att bara ramla ned död förstod Hot Knives och återutgav den 1977, då med ett annat omslag. Därefter var karriären över för gruppen, men det lär finnas ett antal outgivna inspelningar med Hot Knives. Någon bör gräva fram dessa.

Fotnot. K.O. Records gav ut ytterligare en skiva 1978, då Roy Loney med Ep:n ”..artistic as hell..” återkom till musikscenen efter att han lämnade Flamin´ Groovies 1971. Kompar Loney gör Cyril Jordan - gitarr, George Alexander - bas, Danny Mihm - trummor, Tim Lynch - gitarr, Michael Houpt - gitarr och en pianist vid namn Cab Covay. Förutom de två sistnämnda utgjorde musikerna en återupplivad upplaga av den första generationens Flamin´ Groovies. Det är alltså inte konstigt att det låter så bra!

Tack till Roy Loney för information om gruppen Hot Knives


måndag 30 augusti 2010


MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 6

(Ugly Things #5,6 & 8) DOWNLINERS SECT

1980 såg jag ett pånyttfött Downliners Sect på en liten pub i Putney, strax söder om Themsen, i London. Inget annat band har genom åren fått mig på så gott humör som deerstalkerbäraren Don Craine och hans kamrater. Det här var första gången jag såg dem live och jag skulle inte bli besviken.

Inte bara det ruffiga soundet var intakt. Allt jag förväntat mig fanns där - humorn, glimten i ögat och det svarta rock´n´roll- och rhythm & bluesbaserade låtmaterialet. När bandet skulle spela Rufus Thomas "Walkin´ The Dog" ursäktade sig basisten Keith Grant för att ingen av dem kunde busvissla. Frågan ställdes till oss fåtaliga i publiken, om någon kunde tänka sig komma upp på scenen för att sköta visslingarna. Långt senare har jag förstått att spolingen längst fram, som så flitigt fotograferade bandet, var en från Leeds för kvällen nerliftande ung Mike Stax.

Precis när jag behövde det som mest publicerade Ugly Things, i fyra nummer, The Downliners Sect Story. På totalt fyrtiotre sidor fick vi genom intervjuer med Craine, Grant och gitarristen Terry Gibson bandets historia oss serverat.

Upplevelsen i Putney gav mig samma känsla av välbehag som när jag tidigt 1965 vände på singeln "Little Egypt" och där fann något ännu bättre. B-sidans "Find Out What´s Happening", liksom för övrigt allt bandet spelade in initialt, är ett bra exempel på varför Downliners Sect så utomordentligt väl passade in även under punkens storhetstid på senare hälften av sjuttiotalet. Bevisen hittar man på de inspelningar bandet gjorde 1977 under namnet F.U.2. En ung publik, som hatade pompös arenarock, gav sekten en kultstatus och gjorde dem till sin länk bakåt i historien. Gruppen tydliggjorde punkens rötter i både sextiotalets rhythm & blues och femtiotalets rock´n´roll.

Det enda land som med öppna armar tog emot Downliners Sect var Sverige. Höga listplaceringarna på Tio i Topp 1965 - med "Little Egypt" och "I Got Mine" - gjorde deras skivor tillgängliga för svenska fans, vilket kom att påverka många band. Tages och Umeåbandet The Trappers spelade in "Bloodhound", The Zettlers, även de från Umeå, tog hand om "Beautiful Delilah", Gaggas från Karlstad gjorde "Bright Light Big City", The Shamrocks lade "Easy Rider" som b-sida till sin version av "Cadillac" och Stockholmsbandet Deans valde "Hurt By Love" som deras enda singel. Alla hämtade från Downliners Sects tidiga skivor.

Genom att producenten Mike Collier tidigare arbetat i Amerika och där haft kontakt med ett antal mindre skivbolag, kom Downliners Sects val av låtar att skilja sig något från andra samtida brittiska band. Vi får väl anta att det var han som redan 1964 plockade fram den Nashvillebaserade svarta rhythm & blueskvartetten The Spidells sång "Find Out What´s Happening".

Andra för tiden obskyra alster var "One Ugly Child" och "Bloodhound". Den senare kom att ingå i många svenska bands repertoar. Så även i Gävlebandet Sooner Or Laters som, kanske mer än några andra, var Sveriges motsvarighet till Downliners Sect. Exakt samma sound, samma typ av repertoar och naturligtvis med "Bloodhound" på låtlistan. Utan att då antagligen veta dess egentliga ursprung.

Sooner Or Later kom att vara det enda svenska bandet som spelade på legendariska The Cavern Club i Liverpool. Lördagen den 17 september 1966 plockade de - som förband till Jimmy James & The Vagabonds - upp instrumenten på den lilla valvformade scenen och blev därefter ombedda att återkomma som huvudband torsdagen 22 september. Det är tung historia. Och tro mig, det var ett höjdarband! De hade allt en rhythm & bluesentusiast kunde önska sig.

Men varifrån kom ursprungligen rhythm & bluesklassiker som "Bloodhound" och "One Ugly Child"?

LARRY BRIGHT...

...beskrevs, på grund av sitt fördelaktiga utseende, rösten och sitt arga gitarrspel, som Howlin´ Wolf instoppad i Pat Boones kropp. Böjelsen för voodoo var så integrerad i hans person att de ansågs lika oskiljbara som fett bacon och en bypass-operation. Han bar en alltid »mojo« i form av en aphand runt halsen. Den skulle både ge honom tur samt bringa olycka över ovänner. Behöver jag säga att han ansågs underlig?

Efter uppväxten i Texas sökte sig Bright till Kalifornien och spelade där in för ett antal mindre bolag, bl a Tide och Bob Keanes Del-Fi Records. Keane minns väl den talangfulle gitarristen: »...he was one really weird guy. He was into all that voodoo stuff. Really believed in it too! He used to come into the office waving that mojo of his at me! Said it was some sort of magical monkey´s paw, and that he´d cast a spell on me if I screwed him the way that other producers had.«


Musiken var en blandning mellan Texasblues och rhythm & blues från New Orleans. 1960 fick han en mindre hit med "Mojo Workout", vilken är en variant på "Got My Mojo Working". Brights egna inspelningar av "One Ugly Child" och "Bloodhound" är gjorda med samma attityd som vi senare lärt känna från Downliners Sects. På samlings-cd:n »Larry Bright - Shake That Thing« (Del-Fi) finns båda med plus ytterligare femton nödvändiga låtar, däribland "Bacon Fat", "Maybelline", "New Orleans", "Shake That Thing", "Mojo Workout" m fl. http://www.youtube.com/watch?v=QtcdrMTYRcg

Del-Fi försökte hitta en säljande identitet till Larry Bright genom att knyta an till först surfvågen med "Surfin´ Queen" och sedan till någon av samtidens alla dansflugor med "When I Did The Mashed Potatoes With You", skriven av Carole King. Båda är charmiga, men motsvara inte alls Brights förmåga. Han hade redan bevistat att han inte bara hade ett trevligt yttre utan även var en begåvad låtskrivare, sångare och gitarrist.

Brights eget uttryck skulle kunna sägas ligga någonstans mellan Dale Hawkins och Roy Head runt 1965, alltså då Head hade sin stora hit "Treat Her Right". I snabb följd släppte sedan Roy Head & The Traits två album: »Treat Her Right« (TNT 1965) och »Treat Me Right« (Specter 1965). Mixar man Hawkins och Head skulle man mycket väl kunna få vad som i texten till cd:n »Shake That Thing« beskriver Larry Brights musik som »white trash blues«.

Några viktiga inspelningar saknas tyvärr på »Shake That Thing«. 1971 gjorde Bright suggestiv och sugande träskmusik - à la Slim Harpo - av Lennon-McCartneys rock & rollnummer "I Saw Her Standing There". B-sidan "Bye Bye Texas" går i samma stil, liksom även 1966 års "Parchman Farm", medan Bradford-Gordys "Money" görs på ett sätt som inte liknar någon annan version. Här har varken Barrett Strong eller Beatles stått som förebilder. Musiken är snarare som sprungen ur ett spännande möte mellan The Searchers och Creedence Clearwater Revival. De två egna sångerna "Way Down Home" (1961) och "It Ain´t Right" (1962) verkar båda ha hämtat inspiration från Ray Charles hit "What´d I Say" (1959). http://www.youtube.com/watch?v=XPdXHdEiUaI&feature=related

DOWNLINERS SECTs första Lp »The Sect« kom alltså att stå som förebild för många svenska rhythm & bluesband. Hur förvånade måste de senare inte ha blivit när Lp nummer två kom att heta »The Country Sect« och vara en mix av country och folkmusik. Även om materialet inte var helt comme il faut 1965, finns det ändå några riktigt bra låtar. Tolkningarna av "I Got Mine", "Wait For The Light To Shine", "Midnight Special", "Wolverton Mountain" och den egna "Bad Storm Coming" visar att Downliners Sect alltid hade en räv bakom örat!

Album nummer tre, »The Rock Sect´s In« (1966), borde naturligtvis ha varit nummer två redan året innan. Fullproppad med rock´n´roll och rhythm & blues hade plattan varit en sensation 1965. Tiden hade tyvärr sprungit ifrån bandet. Rhythm & bluesens storhetstid var över. Åt vilket håll skulle bandet ha gått? Terry Gibson ger antagligen den mest sanna bilden...»Well this is what we play, and this is basically what we like to do. There was no way we ever gonna do anything like the Beatles, or do sort of clever sitar music, or use mellotrons, backwards tapes, or the weird things that George Martin was doing...This is what we enjoy doing, and we´re gonna continue to play R&B.«

Samma år som Beatles släppte »Revolver« och Rolling Stones »Aftermath« gick det inte längre att sälja coverinspelningar på Vince Taylors "Brand New Cadillac", Chuck Berrys "Don´t You Lie To Me" eller Little Richards "Hey Hey Hey Hey". Hur bra det än lät, så var avståndet till Stones "Under My Thumb" och Beatles geniala "She Said She Said" gigantiskt.

Trots att »The Rock Sect´s In« på alla sätt är en älskvärd skiva med 1965 års mått mätt, så finns här i alla fall ett spår som 1966 befann sig rätt i tiden. Genom Mike Colliers försorg fick man tillgång till "Why Don´t You Smile Now" av de då okända amerikanska låtskrivarna Lou Reed och John Cale - alltså innan bildandet av Velvet Underground. Downliners Sect gör den på ett sätt som påminner om hur skotska The Poets lät. Och det är ingen dålig jämförelse.

Don Craine och Keith Grant turnerar - med en ny upplaga av gruppen - fortfarande flitigt och besöker nästan årligen Sverige. Craine driver även Eel Pie Club i Twickenham. Vid ett besök i London tag tunnelbanan till Richmond, sätt dig på bussen i cirka femton minuter och du är framme. Det är fortfarande värt det. Räkna bara inte med att få höra "Why Don´t You Smile Now", "Glendora", "The Cost of Living", "Everything I´ve Got To Give" eller "I Can´t Get Away From You". Idag är det hundra procent rhythm & blues vi får höra.

Trots att Terry Gibson - i besvikelse över uteblivna större framgångar - lämnat bandet så är fortfarande hans analys vägledande för Downliners Sect: »This is what we enjoy doing, and we´re gonna continue to play R&B.«


http://www.youtube.com/watch?v=AP-kCIp1gRk
http://www.youtube.com/watch?v=Wc4wr2A6H94
http://www.youtube.com/watch?v=4rGZlrg3kPc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=4e6P34GldVc&feature=related


(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)

onsdag 25 augusti 2010



MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 5
(Ugly Things #23)BELFAST GYPSIES


Sommaren 1966 skulle irländska Them spela på ett lastbilssläp i Högbo Bruk, en mil utanför Sandviken i Gästrikland. Ja, visst låter det märkligt, men på samma släp hade även storheter som Spencer Davis Group och inga mindre än The Who spelat. Sådan var tiden. På den lilla dansbanan bredvid, kallad Popladan, gjorde i september året efter Jimi Hendrix två spelningar.

Visst hade vi förstått att Van Morrison ständigt bytte medlemmar i sitt band, men att han själv inte fanns på scenen var högst märkligt. Det vi fick se och höra var heller inte Morrisons band, utan bröderna Pat och Jackie McAuleys - båda hade tidigare spelat i riktiga Them - nya band som turnerade i Sverige under samma namn.

Ni som hört albumet »Them Belfast Gypsies« och undrat över hur det egentligen förhöll sig, och det eventuella släktskapet med Van Morrisons grupp, får alla era frågor besvarade i Richie Unterbergers utmärkta artikel om gruppen. Baserad på en intervju med dess gitarrist, Ken McLeod - som varit förståndig nog att föra dagbok, rätar Unterberger ut alla frågetecken beträffande gruppens namn och dess historia.

Belfastbröderna McAuley lämnade Van Morrison och Them sommaren 1965, efter att ha varit medlemmar i en av de nio olika konstellationer som bandet hade mellan åren 1964 - 66. Hopträngda i en turnébuss modell mindre och med två dunderhits, "Baby Please Don´t Go" och "Here Comes The Night", i ryggen turnerade Them över hela Storbritannien. Ett tröttsamt resande utan någon som helst logisk planering.

Betalningen var dessutom usel och tjugofyratimmarstillvaron tillsammans med en Van Morrison som ibland vägrade prata på tre dygn blev för mycket för Jackie McAuley. Som organist startade han, tillsammans med brodern Pat på trummor, gitarristen Ken McLeod - även han från Belfasts rhythm & blues-scen - och den engelske basisten Mark Scott, det som så småningom skulle bli Belfast Gypsies. Bandet skulle dock aldrig framträda under det namnet. Låter det rörigt? Det är bara förnamnet!

Uppmuntran från gruppens manager, Ray Henderson, att ta strid för namnet Them ledde naturligtvis till ett nederlag när det kom till rättslig prövning. I Storbritannien blev Scott, McLeod och de båda McAuley förbjudna att använda gruppnamnet, men utanför de brittiska öarna var det ok. Ett mindre antal spelningar gjordes på hemmaplan som The Other Them, men till ett så lågt gage att medlemmarna höll på att svälta ihjäl.

Alltid hungriga, hängde bandet på Giaconda Café på Denmark Street och i maj 1966 kom amerikanen Kim Fowley - naturligtvis! - in och beställde en skinkmacka: »(I) saw these guys sitting on a table nearby. 'Are you in a group' I asked? - as so many people who used the café were - and they replied 'Yeah we were in Them'«. Till bandets förvåning, men med en osviklig känsla för gatans talanger svarade Fowley: »Oh really? Let´s go and make an album.«

På kort tid och med en låg budget spelas sju av skivan »Them Belfast Gypsies« tolv låtar in i den lilla, men anrika, Regent Soundstudion. Fowley var naturligtvis inte dummare än att han förstod hur genialt riffet i "Gloria" - b-sidan (!) på Them/Van Morrisons första singel "Baby Please Don´t Go" - var. Utifrån samma riff skrev bandet "Levitation", vilken Fowley ändrade till "Gloria´s Dream". Trots att varken någon Gloria eller drömmar nämns i texten.

Med en intensitet - främst i "People, Let Freak Out", "Secret Police", "Hey Gyp-Dig The Slowness" och redan nämnda "Gloria´s Dream" - som närmast känns jagad, förverkligar Belfast Gypsies Kim Fowleys enkla filosofi beträffande sina produktioner - »dog crap rock& roll«!

Freak Out var ett för bandet okänt begrepp, men hetsad av Fowley gör man det bästa för att försöka förstå dess innebörd. "People, Let´s Freak Out" bärs fram av en Bo Diddley-rytm och innehåller det snyggaste Diddleysolo som Bo inte gjort själv.

Det som på vinyl nådde skivköparna skulle komma att skapa den namnförvirring som varat ända fram till publiceringen av intervjun med Ken McLeod. Singlar från det Fowley-producerade materialet gavs ut under namn som Them, Freaks of Nature och Belfast Gypsies - det var Kim Fowley som kom på namnet. Själva Lp:n kom enbart att släppas i Sverige, på etiketten Sonet/Grand Prix och först på sommaren 1967, men gav inte heller den någon direkt vägledning om vad bandet egentligen hette.

Var det Them, Belfast Gypsies eller kanske till och med Them Belfast Gypsies. När skivan kom spelade det i vilket fall ingen roll längre för bandet. De hade turnerat oavbrutet i Skandinavien från juni 1966 till november samma år för att sedan åka hem för ett kortare speluppehåll. Därefter skulle medlemmarna tyvärr aldrig mer mötas.

För att fylla ut ett helt album spelades vid ankomsten till Köpenhamn i juni 1966 ytterligare fem låtar in. På rekommendation av Fowley kontaktades den skotske producenten Jimmy Campbell och natten mellan 29 och 30 juni spelad Belfast Gypsies in skivans bästa spår. Versionerna av Bob Dylans "It´s All Over Now Baby Blue", här kallad enbart "Baby Blue", Derroll Adams "Portland Town" och den egna "Suicide Song" är lysande folkrock.

Övriga två sånger var "Boom Boom" och "Midnight Train" och som helhet utgör skivan »Them Belfast Gypsies« av Belfast Gypsies - rätt benämning enligt Ken McLeod och han bör veta - en genial mix av brittisk rhythm & blues och folkrock. Två genrer vars formtoppar, vid utgivningtillfället, redan var passerade med ett till två år. Vi skall vara bolaget Sonet tacksamma för dess brist på koll, men hur tänkte man egentligen?

Hur det lilla tyska skivbolaget Break-A-Way Records tänkte, när de 2005 fick möjlighet att ge ut Belfast Gypsies, tidigare outgivna, egenhändigt inspelade demos från februari 1966 är lättare att förstå. Bandet betalade ur egen ficka inspelningarna av Dylans "It´s All Over Now Baby Blue", Graham Bonds "I Want You" och den egna "Movin´ Free". Demon var försvunnen fram till 1997, då den danske samlaren Christian Jespersen hittade en lackskiva med "I Want You" och "It´s All Over Now Baby Blue" på en skivmässa i Köpenhamn.

För intresserade av brittisk beat är fyndet - trots avsaknaden av "Movin´ Free" - nästan att jämföra med att hitta den heliga Graal. Break-A-Way-utgåvan är gjord i tio tums vinyl med snyggt färgomslag, ljudet är perfekt och musiken fantastisk! "Baby Blue" är en annan version än den på Lp:n och visar att Belfast Gypsies inte på något sätt bara var en produkt av Kim Fowley. Hans stora förtjänst var istället att han trodde på dem och satsade både tid och pengar.

Intressantast är naturligtvis "I Want You" som vi ju inte har hört tidigare. Helt borta är det smått jazziga drag som Graham Bonds Org. originalversion har. Det här är brittisk rhythm & blues när den är som bäst - tuff och kompromisslös!

Jag har alltid haft känslan av att jag såg något unikt den där sommarkvällen 1966. Det fanns en aura av farlighet runt bandet som kändes både äkta och naturlig och som förstärktes av Mark Scotts fårskinnsväst, mystiken runt bandet - vilka var de egentligen?, diskussionerna höll oss igång i månader efteråt - och den hårt pulserande rytmen i kombination med Jackie McAuley röst. Musiken bar spår av tidiga Them, men bara spår.

Ovissheten kring Belfast Gypsies gör Richie Unterbergers klargörande intervju med Ken McLeod till en av de mest efterlängtade artiklarna i Ugly Things. Desto roligare då att Unterberger väljer att publicera den i Mike Stax tidning. Men om sanningen skall fram, så är nog Ugly Things det enda magasin som skulle låta trycka en tjugotresidig kärleksförklaring till något så marginellt som två bröder som en gång spelade i Van Morissons Them!

http://www.youtube.com/watch?v=viGyGaRobRc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=-vW5ZWjl9uo&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=4qpWFz02W34

(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)

tisdag 24 augusti 2010



MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 4
(Ugly Things #19)KIM FOWLEY

Kim Fowley är en av amerikansk pop och rocks mest spektakulära figurer. Rastlös som få och med en rejäl fingertoppskänsla för vad han själv kallar »dog crap rock & roll«, lyckades han utifrån ingenting skapa säljande skivor. Redan 1960 placerade han, den tillfälligt ihopsatta gruppen, The Hollywood Argyles som etta på amerikanska Hot 100-listan med "Alley-Oop", skriven av en ung Dallas Frazier. Även "Popsicles & Icicles" med The Murmaids från 1963 nådde toppen av försäljningslistan.

Året innan hade Fowley ett finger med vid inspelningen av den svarta vokalgruppen The Rivingtons inspelning "Papa-Oom-Mow-Mow". Samma år bildades ytterligare en lös konstellation kallad B Bumble & The Stingers, bestående av bl a trummisen Earl Palmer och en klassiskt skolad pianist, Al Hazan. Efter en tagning var "Nut Rocker", trots Hazans kritiska invändningar, klar för pressning. Båda blev storsäljare och den senare även listetta i England.

Fowley producerade doo-wop-gruppen The Innocents hit "Honey I Do" 1960, The Crescents "Pink Dominos" 1960 samt Paul Revere & The Raiders "Like Long Hair" 1961. Trots tre år av framgångar ringde fortfarande faderns ord i Fowleys öron: »You´re not Jewish, you´re not in the Mafia, you´re not black, you´re not a hillbilly. Why the fuck do you think you can be in the music business?«

1963 söker Fowley upp Karl Engemann, senare manager åt Osmonds Brothers, på Capitol Records för ett jobb som producent och talangscout (A&R). Även fast han hade ett flertal listframgångar, varav "Nut Rocker" var en världshit, så nekas han jobbet med förklaringen, att han förmodligen var en person som tar in musiker på kontoret och därmed bidrar till en atmosfär som kommer att störa sekreterarna!

Och visst hade Engemann rätt. Fowley visste inget annat sätt att arbeta på: »I was driven by rock & roll and I thought that was all I would need...All I was, was a fucking asshole who could generate songs like a human jukebox, and that didn´t make one difference or another - I wasn´t qualified....Well I never did get another job. I was one of those guys that just never fitted into an office - ever. But I´m really quite good at being a talent scout and a songwriter and a record producer, and I´ve made some miraculous sounding music on tape...But then again, you don´t take a fucking baboon and a donkey to Buckingham Palace or they´ll piss and shit on everything, right?«

Vad var då hemligheten bakom Kim Fowleys tidiga framgångar? Hans arbetssätt var så djupt förankrat på gatunivå att han aldrig lyckades ta sig in i värmen någonstans! Han kunde stå i ett gathörn en hel dag för att vänta in de som bar på en gitarr. Ville det sig väl hittade han någon form av begåvning och drog in dem i studion. För hundra dollar kunde han producera en sång hela Amerika ville höra. Fowley var helt enkelt överallt. Ingen person eller musikalisk konstellation var för liten för hans öron. Han letade potential hos alla och överallt.

Författaren Rob Finnis, som både satt ihop musiken samt skrivit texthäftet till samlings-cd:n »Impossible But True - The Kim Fowley Story«, beskriver träffande Fowley som en rock & rollens Forrest Gump. Alla, både med eller utan betydelse, inom skivbranschen har passerat revy framför honom.

Efter att Kim Fowley läst ett antal nummer av Ugly Things tog han kontakt med Mike Stax via följande email: »You are a very good writer - but you weren´t there. I was, and I have stories that will blow your mind«.

Så sant, så sant! Visst har karln mycket att berätta. Alla har korsat hans väg och i många fall innan de ens slog igenom, eller - i vissa fall än märkligare - till och med fyrtio år innan de höjts till kultstatus.

Våren 1964 dyker Fowley, med en resväska full med pengar, upp i London och placerar sig själv i händelsernas centrum. Han flyttade in hos P J Proby och Viv Prince som delar lägenhet. Utan någon som helst blygsel promenerade han hem till Joe Meek, rinde på och blev insläppt.

Han producerar The Hellions debutsingel "Daydreaming of You". I gruppen ingick Jim Capaldi och Dave Mason, båda kom senare att ingå i Traffic. Den begåvade unge gitarristen Ritchie Blackmore spelade i The Lancasters när Fowley producerade deras "Satan´s Holiday / Earthshaker" (1965).

N´Betweens blev mera känd som Slade och arbetade ihop med Fowler i studion. Giorgio Gomelsky betalade honom för att lansera Yardbirds i Amerika. Han tog över Gary Leeds, senare Gary Walker i Walker Brothers, som trummis till P J Probys engelska band. Alvin Lee skickade honom tejper med sitt band The Jaybirds. Tillsammans med Cat Stevens skrev han låten "Portobello Road".

Karln var helt enkelt överallt...

Tillbaka i Amerika igen hittar man honom i "Help I´m A Rock" på Mothers of Inventions Lp »Freak Out«. Han skrev låtar ihop med West Coast Pop Art Experimental Band. Och så vidare. Och så vidare.

Ja, så där håller det på. Kim Fowley har förmodligen påverkat oss alla utan att vi ens vet om det. Försök att bortse från hans tröttande utfall om vem som knullade vem, så är han dessutom en underhållande berättare med ett förbluffande minne.

Den som inte känner sig övertygad om Fowley som en popmusikens Forrest Gump, kan ju besöka hans hemsida www.kimfowley.net/ för att beskåda i vilka syltburkar karln haft fingrarna.

Med glimten i ögat utfärdar Mike Stax följande varning angående intervjun med Fowley: »WARNING: The interview that follows is not suitable for readers of a nervous or uptight disposition. Contents are frank, explicit, sexist and potentially slanderous. They are also illuminating and highly entertaining. Intelligent and open-minded readers only may now proceed with due caution...«

I motsats till de unga flickorna i Fowleys största framgång, The Runaways, skulle jag aldrig låta mina döttrar umgås med en figur som Kim Fowley. Vill ni veta varför, läs intervjun - eller snarare monologen - i Ugly Things

http://www.youtube.com/watch?v=Op2U-qGUDkg&a=GxdCwVVULXfGEQL9Z5iZyIgIph5k4Xn_&playnext=1

http://www.youtube.com/watch?v=3yCZdh2KRJI

http://www.youtube.com/watch?v=NoRzDubs4cY


(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)

söndag 22 augusti 2010

I min Jukebox


THE RENEGADES
I Was There
(Scandia)


Konkurrensen mellan de engelska banden på hemmaplan var i mitten på sextiotalet mördande. Mängder av dessa grupper reste till Tyskland och genomgick där mandomsprovet att mot dålig betalning spela åtta timmar per natt, sju dagar i veckan.

Andra musiker drog lite längre norr ut för att överleva. Några lyckades bättre än andra. Johnny Vallons & The Deejays - senare bara The Deejays - kom till Sverige 1963 som utbytesband för att svenska Spotnicks skulle få turnera i England. The Red Squares erövrade Danmark med sin stämsång och Birminghamgruppen The Renegades tog Finland med storm.

Medlemmarna i Renegades, Kim Brown - kompgitarr och sång, Denys Gibson - sologitarr, Ian Mallett - bas och Graham Johnson - trummor, var uppvuxna med The Shadows instrumentalmusik och amerikansk rock´n´roll. Instrumentalmusiken kastade man åt sidan när beatmusiken 1963/-64 erövrade England, Europa och USA, men femtiotalets rock´n´roll lämnade gruppen aldrig riktigt.

Förmodligen var Renegades övertygade om att ingen kände till Vince Taylor när de kom till Finland 1964. Hur skall man annars förklara att gruppen så fräckt stal - d v s skrev sig själva som kompositörer - Taylors idag mest kända inspelning. Engelsmannen Vince Taylor skrev och spelade in “Brand New Cadillac” redan 1959, men hur märkligt det än kan låta så blev det ingen hit i England. Taylor emigrerade 1961 till Frankrike och erhöll där helgonstatus bland franska rock´n´rollfans.

Renegades fick en megahit i Finland med sin, något omarrangerade, version av “Cadillac” och det var deras förtjänst att svenska The Hep Stars kom över låten, som här hemma bara skulle komma att förknippas med dem.

Första svenska grupp att spela in “Cadillac” var ändå inte Hep Stars. Från Huddinge kom The Shamrocks som i skiftet 1964/-65 fick möjlighet att turnera i Finland tillsammans med Renegades. De båda banden kom bra överens och bytte sånger med varandra.

Av Renegades fick Shamrocks “Things Will Turn Out Right Tomorrow” och “Cadillac”, som medlemmarna i Renegades måste ha presenterat som sin egen. Av Shamrocks fick Renegades “If I Had Someone To Dream Of”, “And I Need You” och “I Was There”. Alla tre skrivna av Shamrocks gitarrist och sångare Jimmy Lindskog.

Jimmy Lindskog, vars egentliga namn är Nils Lindskog, började sin musikaliska bana som sångare och gitarrist i Jimmy Dee & The Frazers, men värvades till Shamrocks 1964. Lindskog stannade i Shamrocks i cirka ett år och skrev bland annat båda sidorna på gruppens debutsingel, “We Gonna Make It / A Lonely Man”.

Av de sånger Lindskog skrev och som spelades in av Shamrocks eller Renegades så intar “I Was There” en absolut särställning. Ja, inte bara i Renegades - Shamrocks spelade aldrig in den - repertoar, utan ”I Was There” är en av de bästa beatballader som överhuvudtaget pressats i vinyl.

Att Renegades kunde förvandla och göra underverk med andras sånger vittnar deras inspelning av Bill Haley & The Comets - jag utgår från att de i först hand hade hört Haleys version - burleskt jazziga, western swingäventyr “Thirteen Women (And Only One Man In Town)” från 1954. Renegades dränker “Thirteen Women” med en skrikig orgel och fuzzbox som gör tolkningen till ett utmärkt exemplen på det som långt senare skulle komma att kallas freakbeat.

Hur Shamrocks gjorde “I Was There” vet vi inte. Men, det går inte att komma från att Kim Brown sjunger Lindskogs våldsamma svartsjukedrama med en så suggestiv, nästan hypnotisk, framtoning som får en att tro att han verkligen upplevt texten själv. Som om det vore han och inte Jimmy Lindskog som skrivit text och musik. Bakom Kim Brown är Renegades fullständigt lysande. Sologitarristen Denys Gibsons smakfullt lätt distade gitarr ackompanjerar Browns röst perfekt, Graham Johnsons lätta hi-hatslag och Ian Malletts snyggt klättrande och melodiska basgångar är själva hjärtrytmen i sången.

När Lindskog hoppade av Shamrocks, för att få mer tid för sin familj, så gick sextiotalet uppenbarligen miste om en verklig låtskrivartalang.

Behöver jag upprepa att “I Was There” från 1965 års självbetitlade Lp med The Renegades är en av de bästa beatballader som över huvudtaget pressats i vinyl.

Fotnot. Den som inte vill lägga ut en förmögenhet på Lp:n “The Renegades”, kan lugnt invänta Norton Records kommande singel med gruppen, där ena sidan blir “I Was There”. Miriam Linna och Billy Miller har nyligen, tillsammans med A-Bones, varit i Finland och träffat Kim Brown. Rättigheterna lär vara inhandlade och därmed kommer mästerverket åter att vara tillgängligt. Det förtjänar Renegades, Shamrocks och framför allt Nils ”Jimmy” Lindskog som antagligen gick miste om en framgångsrik kompositörskarriär.



fredag 20 augusti 2010



MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 3
(Ugly Things #18) SCREAMING LORD SUTCH


David Sutch var naturligtvis ingen riktig lord. Han var inte ens en riktig sångare, om man med det menar att ha åtminstone några musikaliska kvaliteter. I dag finns han inte ens bland oss längre. Efter perioder av depressioner och sorgen efter kvinnan i sitt liv - modern som dog två år innan - hängde sig Sutch vid femtionio års ålder i sitt hem i London den sextonde juni 1999. Dagen innan skrev han in i sin almanacka: »Depression, depression, depression is too much.«

Förhållandet till modern var av det slaget att det borde ha intresserat psykoanalytiker. Han kom att lämna alla sina kvinnor till förmån för umgänget med mamman. Kanske var beroendet av, och styrkan i kärleken till Annie Emily Sutch en följd av att fadern, William Sutch, körde ihjäl sig under mörkläggningen av London 1941. Faderlös redan innan ett års ålder och utan syskon var allt ljus riktat mot honom redan från ruta ett. Ett förhållande han aldrig kunde vänja sig av med.

Screaming Lord Sutch kom att bli en mästare på att förena skräck, humor och rock & roll. I en tid när en gul cardigan på en man väckte uppmärksamhet på Londons gator, lät Sutch håret växa axellångt - tre år innan Beatles ens hade lugg. Genom att pinka in ett revir där ingen annan europé tidigare befunnit sig, lyckades han ständigt höra talas om sig i en sensationslysten och lättmanipulerad press. Hans historia går tillbaka till sent femtiotal och en stor kärlek till amerikansk rock & roll.

Den senare välrenommerade trummisen Carlo Little träffade Sutch 1960. Det var också han som lärde den bekymmerslöse nye bekantskapen grunderna bakom vokal timing. Sutch var röstmässigt inget naturligt val som sångare, däremot hade han en ovanlig förmåga att dra uppmärksamhet till sin person.

Carlo Little: »When he walked in a room you felt good: «Dave´s here.» He was a very eccentric character obviously but he was fun. He wasn´t so well educated, but he had this way about him. The way he told things it just made you laugh, and he laughed along with it and it was very infectious...You felt great every time...You knew you were with somebody special, but you couldn´t put your finger on it - somebody who just makes you feel good because of their presence....And he dressed loud - different from most people.«

Little satte1960 ihop bandet The Savages bestående av musiker som Bernie Watson - gitarr, Ricky Brown - bas och Nicky Hopkins - piano. Inriktningen var att göra något annorlunda och med Sutch som sångare var i alla fall den ambitionen förverkligad. Med Screaming Jay Hawkins som förebild plankade man inte bara namnet utan även delar av amerikanens scenshow.

Screaming Lord Sutch & The Savages behövde aldrig några skivframgångar för att dra publik. Sutch ovanliga framtoning i skräck och med en scenkostym bestående av leopardskinn och buffelhorn skapades alltid nyfikenhet. Lägg till en likkista, startpistoler, yxor, brinnande hattar, höftskynken, monsterfötter och aktiviteter som att skära ut hjärta och lever - hämtat från nötkreatur via ortens slakteri - på någon stackars utvald bandmedlem och du förstår varför David Edward Sutch gick under namnet The Godfather of Horror långt innan Alice Cooper ens tänkte på att bli musiker.

Ian Gillan från Deep Purple var mycket imponerad av scenartisten Screaming Lord Sutch: »He never claimed to be a singer in the conventional sense - not in any sense at all, as far as I could make out. But he was an entertainer. A great entertainer. No matter how brilliant the individuals in his band was, you never looked at them when Screaming Lord Sutch was on stage. He dwarfed them!«

Naturligtvis vred sig studioillusionisten och ljudeffekternas mästare Joe Meek av skratt och upphetsning vid åsynen av detta märkliga band. På stående fot bjöd han dem till sitt kombinerade hem och inspelningsstudio på 304 Holloway Road, för att på vinyl återskapa den skräckparodi som Sutch varje kväll spelad upp.

Debutsingeln "Big Black Coffin" börjar också följdriktigt med isande vindar, regnet som slår mot marken, ett knarrande kistlock öppnas och ett dödsvrål som inleder musiken. Historien är klassisk skräpskräck. En död som varje natt öppnar kistan och graven för att hämta med sig ett offer tillbaka. HMV som släppte inspelningen fick kalla fötter och lät döpa om den till "´Til The Following Night".

Därefter följde effekttyngda inspelningar med namn som "Jack The Ripper", "Monster In Black Tights", "She´s Falling In Love With The Monster Man", "Dracula´s Daughter" och "Black And Hairy". Den senare med en typisk Sutchtext: »Last night I was diggin´ in the cemetery, up jumped a man all black and hairy...« Parallellt spelades också mer traditionell rock & roll in, med titlar vi alla känner igen: "Good Golly Miss Molly", "I´m A Hog For You baby", "Don´t You Just Know It", "The Train Kept A Rollin´" och "Honey Hush".

Låt er inte luras av de barnsliga texterna eller det skräckkomiska i Sutch uppträdande. Musiken är förstklassig rock & roll. Vid sidan av Billy Furys debut-Lp »The Sounds of Billy Fury« från 1960 är Screaming Lord Sutch, med sin humor och sitt egensinne, en av få engelsmän som kommit riktigt nära amerikansk rock & roll-standard.

Soundet skulle i samtiden komma att påverka band som The Undertakers, där basisen Jackie Lomax ingick, och i framtiden kom grupper som Cramps, Stray Cats och White Stripes att ta honom till sina hjärtan.

Av de inspelningar han gjorde efter sextiotalet är det bara »Lord Sutch and Heavy Friends«, hans Lp-debut från 1970, som faller under strecket. En gräslig heavy metalhistoria, som trots musikerna Jimmy Page, Jeff Beck, John Bonham, Nicky Hopkins och Noel Reddings medverkan, borde ha stannat i arkivet. Enbart "Brightest Light" och "Baby Come Back", den senare en omarbetning av Roy Heads "Treat Her Right", går att lyssna på rakt igenom.

Däremot är den Vic Maile-producerade »Hands of Jack The Ripper« (1972) med bl a Richie Blackmore, Keith Moon, Noel Redding, Matthew Fisher och Nick Simper i kompet om inte lysande, så åtminstone oerhört underhållande. Så även den för Ace Records tio år senare inspelade »Rock & Horror«, där Freddie »Finger« Lee, Wild Bob Burgos, Tony Dangerfield, Matthew Fisher och Terry Gibson/Clempson står för musiken.

Med de här plattorna ställde sig Lord Sutch i täten för de revival-rock & roll-band som växte fram i Europa under sjuttiotalet. Han tillhörde definitivt aristokratin bland band, där viljan emellanåt var större än förmågan, som The Wild Angels, Matchbox, Crazy Cavan & The Rhythm Rockers, Long Tall Ernie & The Shakers och The Houseshakers. Band som älskade inte bara förebilderna från femtiotalet, utan även sög åt sig allt som Rockin´ Ronnie Weiser släppte på Rollin´ Rock-etiketten och som måste ha gått i taket över Mack Allen Smiths billiga inspelningar från sextio- och sjuttiotalet. Och vem har inte gjort det?

Trots sina vokala tillkortakommanden lyckades alltid Sutch fylla sitt band, The Savages, med gräddan av musiker. Bland de som stått på lönelistan finns namn som Mick Abrahams (Blodwyn Pig), Frank Allen (Searchers), Ritchie Blackmore (Deep Purple & Rainbow), Wild Bob Burgos, Terry Gibson/Clempson (Downliners Sect), Tony Dangerfield, Matthew Fisher (Procol Harum), Nicky Hopkins, Freddie “Finger« Lee, Ian Hunter (Mott the Hoople), Carlo Little och Nick Simper (Deep Purple).

Lord Sutch var inte bara en usel sångare, utan även en dito politiker. Med en dåres envishet innehar han det engelska partiledarrekordet. Genom val, från 1963 och fram till sin död 1999, ledde han partier med namn som: »Sod ´Em All Party«, »National Teenage Party«, »National Independent Teenage Party«, »Young Ideas Party«, »GB - Go To Blaze - Party«, »Loony Liberal Headache Party«, »Loony Euro Sausage Party« och det mest långlivade »Official Monster Raving Loony Party«.

Med kampanjslogans som »Vote For Ghoul; He´s No Fool« och »Vote For Insanity: You know It Makes Sense« och med krav på eliminering av fattigdom, trepersoners-tandemcyklar, legalisering av kommersiell radio, uppvärmda toasitsar för pensionärer, rösträtt vid arton års ålder, licens för innehav av katt, två dagars arbetsvecka och fem dagar helg samlade han total under trettiosex år 15657 röster!

Kanske berodde bristen på politisk framgång på att kadern inom »Official Monster Raving Loony Party« inte kunde hålla samman. En utbrytargrupp bildade det konkurrerande »Raving Loony Green Giant Party«. Vad vet jag?

Hans besatthet för att exponeras i media överträffades enbart av hans dragning till skräp. Han kunde aldrig gå förbi en loppmarknad eller lumpbod utan att köpa med sig mängder. Han ägde tre fastigheter i London, alla fylldes från golv till tak med fynd. I ett ögonblick av klarsyn, strax före sin död, skrev Sutch i sin almanacka: »If I get depressed I shop and buy junk that I don´t need and I don´t want«.


Screaming Lord Sutch var en minst sagt besynnerlig man. Under hela sitt liv levde han på en begåvning han fullständigt saknade. I en miljö där alkohol och droger är att betrakta som en folksjukdom, var han i det närmaste nykterist och övertygad drogmotståndare. Med en kärlek till sin mor som är ovanlig hos en vuxen man. Samlandes på allt - inget fick slängas. Utrustad med en genial känsla för medial exponering - eller för att tala klarspråk, karln var extremt mediekåt - gjorde han sig till en alltid aktuell nyhet i engelsk press. När ett av hans hus tog eld, ringde han pressen innan han ringde brandkåren.

Vincent Damon Furniers syn på sitt alter ego Alice Cooper är antagligen den grundkurs i överlevnad som Sutch aldrig deltog i: »People who have tried to live their character have died trying to do it. Jim Morrison, Janis Joplin and Keith Moon. All these people were larger than life off-stage - I knew them all - and they burned out, fast. So I separated Alice and myself a long time ago. When I´m becoming Alice for a show I really look forward to it. But don´t expect to see that character walking down New Bond Street if I´m shopping.«

Screaming Lord Sutch, jag saknar dig!

http://www.youtube.com/watch?v=fynyeXrAR6I
http://www.youtube.com/watch?v=3yrnqto0qcE&feature=related

(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)