Sidor

tisdag 24 augusti 2010



MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 4
(Ugly Things #19)KIM FOWLEY

Kim Fowley är en av amerikansk pop och rocks mest spektakulära figurer. Rastlös som få och med en rejäl fingertoppskänsla för vad han själv kallar »dog crap rock & roll«, lyckades han utifrån ingenting skapa säljande skivor. Redan 1960 placerade han, den tillfälligt ihopsatta gruppen, The Hollywood Argyles som etta på amerikanska Hot 100-listan med "Alley-Oop", skriven av en ung Dallas Frazier. Även "Popsicles & Icicles" med The Murmaids från 1963 nådde toppen av försäljningslistan.

Året innan hade Fowley ett finger med vid inspelningen av den svarta vokalgruppen The Rivingtons inspelning "Papa-Oom-Mow-Mow". Samma år bildades ytterligare en lös konstellation kallad B Bumble & The Stingers, bestående av bl a trummisen Earl Palmer och en klassiskt skolad pianist, Al Hazan. Efter en tagning var "Nut Rocker", trots Hazans kritiska invändningar, klar för pressning. Båda blev storsäljare och den senare även listetta i England.

Fowley producerade doo-wop-gruppen The Innocents hit "Honey I Do" 1960, The Crescents "Pink Dominos" 1960 samt Paul Revere & The Raiders "Like Long Hair" 1961. Trots tre år av framgångar ringde fortfarande faderns ord i Fowleys öron: »You´re not Jewish, you´re not in the Mafia, you´re not black, you´re not a hillbilly. Why the fuck do you think you can be in the music business?«

1963 söker Fowley upp Karl Engemann, senare manager åt Osmonds Brothers, på Capitol Records för ett jobb som producent och talangscout (A&R). Även fast han hade ett flertal listframgångar, varav "Nut Rocker" var en världshit, så nekas han jobbet med förklaringen, att han förmodligen var en person som tar in musiker på kontoret och därmed bidrar till en atmosfär som kommer att störa sekreterarna!

Och visst hade Engemann rätt. Fowley visste inget annat sätt att arbeta på: »I was driven by rock & roll and I thought that was all I would need...All I was, was a fucking asshole who could generate songs like a human jukebox, and that didn´t make one difference or another - I wasn´t qualified....Well I never did get another job. I was one of those guys that just never fitted into an office - ever. But I´m really quite good at being a talent scout and a songwriter and a record producer, and I´ve made some miraculous sounding music on tape...But then again, you don´t take a fucking baboon and a donkey to Buckingham Palace or they´ll piss and shit on everything, right?«

Vad var då hemligheten bakom Kim Fowleys tidiga framgångar? Hans arbetssätt var så djupt förankrat på gatunivå att han aldrig lyckades ta sig in i värmen någonstans! Han kunde stå i ett gathörn en hel dag för att vänta in de som bar på en gitarr. Ville det sig väl hittade han någon form av begåvning och drog in dem i studion. För hundra dollar kunde han producera en sång hela Amerika ville höra. Fowley var helt enkelt överallt. Ingen person eller musikalisk konstellation var för liten för hans öron. Han letade potential hos alla och överallt.

Författaren Rob Finnis, som både satt ihop musiken samt skrivit texthäftet till samlings-cd:n »Impossible But True - The Kim Fowley Story«, beskriver träffande Fowley som en rock & rollens Forrest Gump. Alla, både med eller utan betydelse, inom skivbranschen har passerat revy framför honom.

Efter att Kim Fowley läst ett antal nummer av Ugly Things tog han kontakt med Mike Stax via följande email: »You are a very good writer - but you weren´t there. I was, and I have stories that will blow your mind«.

Så sant, så sant! Visst har karln mycket att berätta. Alla har korsat hans väg och i många fall innan de ens slog igenom, eller - i vissa fall än märkligare - till och med fyrtio år innan de höjts till kultstatus.

Våren 1964 dyker Fowley, med en resväska full med pengar, upp i London och placerar sig själv i händelsernas centrum. Han flyttade in hos P J Proby och Viv Prince som delar lägenhet. Utan någon som helst blygsel promenerade han hem till Joe Meek, rinde på och blev insläppt.

Han producerar The Hellions debutsingel "Daydreaming of You". I gruppen ingick Jim Capaldi och Dave Mason, båda kom senare att ingå i Traffic. Den begåvade unge gitarristen Ritchie Blackmore spelade i The Lancasters när Fowley producerade deras "Satan´s Holiday / Earthshaker" (1965).

N´Betweens blev mera känd som Slade och arbetade ihop med Fowler i studion. Giorgio Gomelsky betalade honom för att lansera Yardbirds i Amerika. Han tog över Gary Leeds, senare Gary Walker i Walker Brothers, som trummis till P J Probys engelska band. Alvin Lee skickade honom tejper med sitt band The Jaybirds. Tillsammans med Cat Stevens skrev han låten "Portobello Road".

Karln var helt enkelt överallt...

Tillbaka i Amerika igen hittar man honom i "Help I´m A Rock" på Mothers of Inventions Lp »Freak Out«. Han skrev låtar ihop med West Coast Pop Art Experimental Band. Och så vidare. Och så vidare.

Ja, så där håller det på. Kim Fowley har förmodligen påverkat oss alla utan att vi ens vet om det. Försök att bortse från hans tröttande utfall om vem som knullade vem, så är han dessutom en underhållande berättare med ett förbluffande minne.

Den som inte känner sig övertygad om Fowley som en popmusikens Forrest Gump, kan ju besöka hans hemsida www.kimfowley.net/ för att beskåda i vilka syltburkar karln haft fingrarna.

Med glimten i ögat utfärdar Mike Stax följande varning angående intervjun med Fowley: »WARNING: The interview that follows is not suitable for readers of a nervous or uptight disposition. Contents are frank, explicit, sexist and potentially slanderous. They are also illuminating and highly entertaining. Intelligent and open-minded readers only may now proceed with due caution...«

I motsats till de unga flickorna i Fowleys största framgång, The Runaways, skulle jag aldrig låta mina döttrar umgås med en figur som Kim Fowley. Vill ni veta varför, läs intervjun - eller snarare monologen - i Ugly Things

http://www.youtube.com/watch?v=Op2U-qGUDkg&a=GxdCwVVULXfGEQL9Z5iZyIgIph5k4Xn_&playnext=1

http://www.youtube.com/watch?v=3yCZdh2KRJI

http://www.youtube.com/watch?v=NoRzDubs4cY


(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar