Sidor

onsdag 16 maj 2012


IAN DURY - The Definitive Biography.
Will Birch
(PAN Books)

En kallsup vid sju års ålder förändrade för alltid livet för Ian Robins Dury.

Augusti 1949 var i södra England den varmaste månaden någon kunde minnas. Det som skulle bli en trevlig utflykt till Westcliff, nära Southend On Sea, med sol och bad i pool slutade med arton månaders sjukhusvistelse. Vattnet Ian Dury hade svalt innehöll poliovirus, med förlamning av vänster sida som följd.

“There´s nothing wrong with it!!!” står det under låtlistan på Durys debutalbum under eget namn,“New Boots And Panties!!”. Uttrycket kom att ordentligt skrämma upp en av hans kvinnliga bekanta som ihärdigt försökta avstyra Durys påträngande närmande. Oförstående om varför hans charm inte räckte till drog han ner gylfen och kastade fram spelet med kommentaren “There´s nothing wrong with it”.

Sin burdusa attityd skaffade sig Dury redan när han efter sjukperioden skrevs in Chailey Heritage Craft School, ett internat för barn med funktionshinder, som Dury beskrev som en kombination av sjukhus, skola och fängelse. En institution där de svagaste eleverna gick ett helvete till mötes, men där Dury överlevde genom att stålsätta sig: “Chailey made me strong...it was all right, although some terrible things went on there. There were some really evil sadistic fucking bastards and bullies among the teachers...There were a few pervy teachers there, but only on a wanking level...I saw some heavy-duty sadism a couple of times with a bloke hitting a kid with a stick, kids who were small and disable and mentally not on the case...It was a very tough place, very cold and very brutal. The law of the jungle reigned.”

Efter tre år på Chailey Heritage Craft School var Dury en hårding som hellre trakasserade andra än tog illa vid sig för sina svårigheter att gå. Populär bland kompisar blev han först då det var uppenbart att han hade en konstnärlig begåvning som lämpade sig för att rita av pinup- och gangsterbilder, hämtade från lättsinniga tidningar som Titbits och Parade och framsidorna till Mickey Spillanes böcker.

Från lättklädda damer och Spillanes böcker var det inte långt till den rockabillyvärld som befolkades av underdogs som Elvis Presley och Gene Vincent under några år i mitten av femtiotalet. Precis som Dury själv bar Vincent - efter en motorcykelolycka - en stålskena för att kunna stödja sig på sitt vänstra ben. Vincents musik var precis så tuff och förolämpande mot den goda smaken som Durys eget uppträdande gentemot omvärldens auktoriteter.

Till skillnad mot de brittiska universiteten var konstskolorna öppna för alla och på Walthamstow School of Art, och senare Royal Collage of Art, träffade Ian Dury likasinnade som fullständigt struntade i hans fysiska tillkortakommanden. Istället var det intresset för konst, jazz, marijuana och författare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg som förenade. Med snabba repliker och gatusmart humor sågs Dury inte bara som en krympling och för första gången i sitt liv kände han att han styrde mot ett mål.

Mötet med konstlärarna Peter Blake och Fred Cuming, vars inställning “If you´re into football, draw footballers, if you´re into car racing, draw cars. Draw whatever you´re into.”, var en befrielse för Dury, som senare beskrev åren på konstskolorna med: “The kind of work a few of us were into related to being able to enjoy things that were popular rather than going down the bleeding library all the time. Pop Art, I suppose you could call it. Jazz was involved. It was OK to be rude or common in our art. Nobody was aiming to be academically clever.”

Gene Vincents plötsliga död på hösten 1971 var så omskakande för den då trettioårige Ian Dury att han, trots sin ålder, såg sig tvungen att föra dennes mission vidare: “I really rated Gene Vincent. The visual aspects of him as much as the sound of it, but I loved that as well...When he died, he was only the same age as Van Gogh. I remember thinking I´d get a band together...so I gathered all my mates together. I had the name ´Kilburn ant he High Roads´; I thought it was very funny”.

Trots bristen på självklar sångröst skapade Ian Dury allt det en frontfigur för ett rockband kunde önska sig. I grunden en Teddy Boy-attityd som med cockneyhumor och på rimmande slang skrev slagfärdiga och personliga texter - en blandning mellan komikern Tommy Cooper och Chuck Berry - och i ryggen alltid de bästa musikerna, ovsett om gruppen var Kilburn and the High Roads eller The Blockheads.

Några som tidigt såg storheten hos Ian Dury och gruppen Kilburn and the High Roads var popgeniet Nick Lowe, basist, låtskrivare och sångare i Brinsley Schwarz, samt Schwarz manager Dave Robinson. De båda fanns i publiken på klubben Speakeasy när Kilburns gjorde en av sina första spelningar någonsin. Lowe minns mycket väl kvällen: “I think that I discovered The Kilburns. They were unbelievable.” Bara någon dag senare satt Robinson vid Durys köksbord och förklarade ivrigt att pubrock skulle stjäla tillbaka musiken från storbolagen och återföra den till folket.

Stora visioner minsann, och visst passade den uppkäftige Ian Durys grupp, med sin blandning av rock´n´roll, calypso, reggae och jazz, in på pubarna. “Dave made it sound very logical. The pubs...it was free to get in, thruppence on a pint, you´d have local radio supporting it...plus the vibe you´d create, and the most important thing - playing three hours a night - an excellent way of learning your trade. Up to point, what Dave said was true.” Robinson blev Durys manager med förklaringen “I´m a loser, you´re a loser, let´s get together.”

När den prominente rockskribenten Nick Kent i september 1973, för New Musical Express räkning, recenserade en spelning med Kilburn and the High Roads på 100 Club i London, trodde han sig först se sex kriminella äntra scenen: “Hardened Criminals Plan Big Break-Out” var rubriken och texten löd: “...tonight , you see is rock´n´roll night... The stage starts to fill out with a motley assortment of individuals...then some character one presumes to be the singer finally appears; he looks like a greased-back, squat Lou Reed - but even Reed never looked quite as oppressive and sinister as this... he is simply the most charismatic figure I´ve ever seen on a small British stage. ”

För Dury var bandets utstrålning lika viktig som hur musiken lät. Med omsorg byggde Dury en image av udda karaktärer runt High Roads. Den långe och gänglige Humphrey Oceans gitarr var aldrig ens inpluggad eftersom han inte kunde spela, men i sin vida vita kostym såg han så fantastisk ut i kontrast till gruppens kortväxta bastist, Charlie Sinclair. Trummisen Davis Rohoman var tvungen använda kryckor för att komma upp på scenen och saxofonisten Davey Payne såg fullständigt livsfarlig ut. Då Dury bokade hotellrum för en spelning i Bath beskrev han gruppens med: “We´re a band. There are six of us, one´s a midget, two os us are cripples and one of the cripples is black.

När väl det utmärkta albumet “Handsome” med Kilburn and the High Roads släpptes 1975 var gruppen redan upplöst och Dury själv på väg mot sitt genombrott på den nystartade etiketten Stiff Records. Medveten om sitt eget värde som textförfattare och imageskapare lämnade Dury inget åt slumpen inför inspelningen av “New Boots And Panties!!”. Till och med platsen för fotograferingen av skivans omslag var Durys idé. Framför klädaffären Axford´s på 306 Vauxhall Bridge Road lät han fotografera sig tillsammans med sin son Baxter och därefter kunde ingen längre undgå att förstå att vardagen var tillbaka i brittisk musik.

Vid punkens genombrott 1976/77 var Ian Dury plötsligt en centralgestalt och hans DIY-attityd en inspiration för en hel generation unga musiker. Själv var han trettiofem år och omgiven av embryot - Charley Charles: trummor och Norman Watt-Roy: bas - till vad som skulle utveckla sig till ett av världens bästa rockband, The Blockheads.

Ian Dury skapade bilden av sig själv, men framgången och berömmelsen hade sitt pris, vilket en av hans flickvänner, Denise Roudette, uppmärksammade: “Up until then he was quite open and trusting, but when he became famous, it was scary business. His eyes went black and he lost it.” Fans som i all välmening bad om en autograf möttes av svar som: “Why don´t you fuck off and leave me alone.” och bandmedlemmen Chaz Jankel fick veta att: “Your wife is a fucking maggot - I don´t know what you see in her.”

Samtliga citat ovan är hämtade ur Will Birch välskrivna biografi över Ian Dury, i vilken vi får följa honom från vaggan till den smärtsamma bortgången i tarm- och levercancer i mars 2000. Utan några försköningar får vi inblick i Durys komplexa person - den tuffa uppväxten och handikappet som aldrig tilläts ta överhanden. Birch har intervjuat alla som stått Dury nära och har inte blundat för hans manipulerande, elaka och oförskämda läggning, men mest av allt är det berättelsen om Ian Durys obändiga målmedvetenheten att mot alla odds nå toppen.

När det inte fanns någon naturlig plats för en sån som Dury inom den utseendefixerade rock- och popvärlden ritade han helt fräckt om dess prototyp och placerade sig själv i centrum. Hans förmåga att entusiasmera sin omgivning var enligt hans första manager Gordon Nelki enastående: “He could hardly walk down the street, but the vision he put together was amazing, brilliant. It attracted spectacular attention from start.” och musikern Chris Lucas är lika imponerad: “He was going to be our passport to a rock´n´roll nirvana. He had a few years on us and was streetwise. He knew people and had credibility. He was mesmerizing and charismatic from the beginning, and we believed in him.”

Inte illa av en person som hade så mycket emot sig. Hans historia, spännande och engagerat berättad av Will Birch, borde ingjuta hopp hos alla som misstror sig själv och sin egen förmåga.

http://www.youtube.com/watch?v=fbtAA3ZRq8Q
http://www.youtube.com/watch?v=4woKl4GGTZs
http://www.youtube.com/watch?v=TgoS_B45x4E


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar