Sidor

torsdag 31 maj 2012




THE YARDBIRDS
Glimpses 1963 - 1968
(Easy Action / 5Cd-box)

Under sin femåriga historia, 1963 - 68, härbärgerade engelska The Yardbirds bland sina medlemmar tre av rockmusikens största gitarrister - Eric Clapton, Jeff Beck och Jimmy Page. De två sistnämnda, under en kort period, dessutom samtidigt, men ingen av de tre var med från första början

Det var först när Chris Dreja hörde den amerikanska blues- och rhythm & bluesartisten Jimmy Reed som han bestämde sig för att bli musiker.

Samtidigt köpte den femtonårige Jim McCarty sig ett begagnat trumset, träffade basisten Paul Samwell-Smith och tillsammans med dennes bror Brian bildades The Country Gentlemen som spelade dagsfärska hits typ “Shakin´ All Over” och “Apache”.

Konstskoleeleven och munspelaren Keith Relf var omgiven av jazzälskare och lyssnade själv helst på MJQ -The Modern Jazz Quartet.

Men det var gitarristen Anthony Tophams fars skivsamling, bestående av importerade bluesskivor från USA med artister som Blind Lemon Jefferson, Robert Johnson och Jimmy Reed som får ta på sig ansvaret för att The Yardbirds bildades. Topham och Dreja kopierade det de hörde på Topham den äldres skivor, sökte en trummis och träffade McCarty som kände Samwell-Smith som kände Relf som var sångare och munspelare i gruppen The Metropolis Blues Quartet.

1963 var ett utmärkt år för att bilda en grupp med rhythm & blues-ambitioner och ur The Metropolis Blues Quartet och The Country Gentlemen växte The Yardbirds fram. De engelska föregångarna Cyril Davies och Alexis Korner hade krattat manegen för unga bluesentusiaster som Brian Jones, Mick Jagger och Keith Richards, men var själva för gamla för att ta musikformen vidare till en större och yngre publik. The Rolling Stones fräcka attityd och målmedvetna strävan att göra något eget av det Davies och Korner förmedlade gav resultat och plötsligt fanns det mängder av speltillfällen även för Yardbirds och andra unga rhythm & bluesband.

Anthony Tophams far såg, trots sitt eget intresse i amerikansk bluesmusik, ingen framtid i sonens strävan att bli musiker, utan yrkade på studier och ett mer passande arbete. Eric Clapton, skolkamrat till Keith Relf som hade befunnit sig i närheten av det nybildade Yardbirds och vid ett antal tillfällen påmint dess medlemmar om hur mycket bättre gitarrist han var än Topham, fick chansen när Topham inte längre kunde kombinera utbildning med en seriös satsning på musik.


När väl Clapton klev ombord i oktober 1963 hade de övriga just bytt namn från The Blue Sounds till The Yardbirds och erövrat den åtråvärda uppgiften som husband på Giorgio Gomelskys - senare gruppens första manager - Crawdaddy Club i Richmond i sydvästra London. Yardbirds fick ta över de regelbundna spelningarna på Crawdaddy efter Rolling Stones, som där byggt upp en trogen klubbpublik vilken även tog Yardbirds till sitt hjärta.

Söndagen den tionde november samma år annonserade Gomelsky det relativt färska Yardbirds som: “The Group That Got Sonny Boy Williamson Real Satisfied”. I september och oktober besökte Williamson England som del i turnépaketet “American Folk Blues Festival” och lyckades då se en spelning med gruppen. Strax därefter återvände han till England för ett par månaders engagemang på mindre klubbar. Bland annat Crawdaddy där han - kompad av Yardbirds - den åttonde december gör en liveinspelning, vilket är gruppens första professionella inspelning och ett gigantiskt erkännande för en grupp som knappt spelat ihop ett halvår och vars medlemmar bestod av tre tjugoåringar och två som just fyllt arton.

Under våren och sommaren 1964 jobbade sig Yardbirds fram till en position där de regelbundet spelar på legendariska The Marquee Club i centrala London. Först som förband till Long John Baldry & His Hoochie Coochie Man varje torsdagskväll och från början av april som fredagskvällarnas huvudattraktion.

Det var under perioden på Marquee Club - förmodligen tjugonde mars - man spelade in “Five Live Yardbirds”, ett livealbum bestående av rhythm & bluesstandards komponerade av storheter som Ellas “Bo Diddley” McDaniel, Chuck Berry, James “Slim Harpo” Moore, Chester “Howlin´ Wolf” Burnett och John Lee Hooker.

“Five Live Yardbirds” släpptes på nyårsaftonen 1964 och hade då föregåtts av två singlar - “I Wish You Would/A Certain Girl” och “Good Morning Little Schoolgirl/I Ain´t Got You” - varav den senare blev gruppens första hit.

Otåliga och i behov av att etablera sig i större sammanhang var Yardbirds beredda att lämna rhythm & blusen bakom sig, i alla fall beträffande skivutgåvor. När man erbjöds “For Your Love” - skriven av Graham Gouldman i en provhytt i den herrekipering där han jobbade - så är det början på utvecklingen av Yardbirds som ett av världens mest inflytelserika band.

Graham Gouldmans “For Your Love” var ursprungligen inspelad av hans egen grupp The Mockingbirds 1964, men Columbia Records vägrade ge ut en och det var då Yardbirds blev tillfrågade. “For Your Love” spelades in första februari 1965, släpptes femte mars och redan artonde mars gjorde den entré på engelska topplistan, där den stannade i tre månader och placerade sig som högst på en andraplats. I maj samma år gick “For You Love” in på amerikanska Billboard Top 100 och låg även där i tre månader och med plats sex som högsta placering.

Efter två år hade Yardbirds nått världstoppen och alla utom bluespuritanen Eric Clapton var nöjda: “They wanted stardom and commerciality and I wanted something of a tough blues band, really...And that´s when I started feel uneasy, ´cos I could see there was a motivation going on that I didn´t have any sympathy with, what so ever. They wanted a big hit and that was obviously what ´For You Love´ was all about.

Clapton hade egentligen inga problem med att gruppen fick ett stort genombrott. Tvärtom, han och de övriga hade fått smaka på vad berömmelse innebar när de uppträtt tillsammans med The Beatles i december året innan: “When we did the Beatles´ Christmas show, we really began to feel the lack of a hit...It became very clear that if the group was going to survive and make money, it would be on a popular basis. We couldn´t go back to the clubs, because everyone had seen what fun it would be to be famous.

Problemet för Clapton var istället att man valde att spela in just “For Your Love” som var ren popmusik och Paul Samwell-Smith kan bekräfta hans aversion för Gouldmans sång: “He hated ´For You Love´, because he thought we were selling out to market pressures - which we were.” Som alternativ ville Clapton spela in någon av Otis Reddings sånger: “I thought it would be a great single because it was still R&B and soul, and we could do it really funky.

Klyftan mellan en allt mer oengagerad Clapton och de övriga i Yardbirds blev till slut för stor och de inblandade var överens om att skiljas åt. Eric Clapton fångades upp av John Mayall och erhöll kultstatus som gitarrist i The Bluesbreakers. Yardbirds manager Giorgio Gomelsky kontaktade i februari 1965 Jimmy Page och erbjöd honom platsen som ersättare för Clapton. Page avböjde och rekommenderade istället sin kompis Jeff Beck.


Geoffrey Arnold Beck var uppvuxen på en musikalisk meny bestående av Chet Atkins, Merle Travis, Eddie Cochran och Gene Vincent & The Blue Caps, vars första gitarrist, Cliff Gallup, han senare beskrev som: “like Chet Atkins on acid.” När Vincent och Cochran turnerade genom Storbritannien 1960 som “A Fast-Moving Anglo-American Beat Show” satt Beck vid flera tillfällen i publiken och försökte fånga upp så mycket som möjligt av Cochrans gitarrspel.


Jeff Beck lämnade sin dåvarande grupp, The Tridents, trots att de hade gott om jobb på Londons rhythm & blues-klubbar med motiveringen: “The Tridents had built a great following. But there was no way I could exist - they weren´t paying me anything. And I got a free suit when I joined The Yardbirds...

Med Beck på gitarr förändrades Yardbirds snabbt och övergången från den tämligen snäva rhythm & bluesen till en mer experimentell gitarrock - ofta med psykedeliska inslag trots att genren inte ens var uppfunnen - var både spännande och stilfull. Hans speciella spelstil förbryllade Keith Relf: “You could never get him to tune up. He´d go on stage with his guitar totally out of tune and bend the strings. He never played chords - just all bendy notes - but he never once played out of tune.

Att Clapton slutade och Yardbirds fick in Beck var en förutsättning för att gruppen skulle komma vidare och för Beck att utvecklas som musiker. Gitarren kom att dominera ljudbilden på ett helt annat sätt än när Clapton var med i gruppen. Förutom sin egensinniga spelstil använde Beck ofta mikrofonstativet för att få fram ljudet av en bottleneck eller så lämnade han tillfälligt scenen med gitarren lutande mot förstärkaren, tjutande av rundgång. Själv säger han om den tidiga perioden i Yardbirds: “There were no two nights the same. Everybody loved it. We tried to weld this experimentation onto the format of a pop song - that´s where the Yardbird style developed.

Beck hade tillräckligt med självförtroende för att ersätta Clapton så att vissa i publiken fortfarande ville se Clapton bekymrade honom inte alls: “I got these idiots shouting out, ´Where´s Eric?´. So my first public annoncement with The Yardbirds was, ´Don´t be so fucking rude. Don´t you read the music papers? Eric´s left.´”


Som Jeff Beck beskrev Yardbirds utveckling, med ett experimenterande av popformatet, gjorde att en helt ny typ av material kom att bli tongivande i deras repertoar. Ytterligare två Gouldmanlåtar, “Heart Full Of Soul” och “Evil Hearted You”, spelades in och förstärkte gruppens position med höga placeringar på Englandslistan (en andra- respektive tredjeplats). Som baksidor lades egna kompositioner, bland annat den ödesmättade, av Samwell-Smith och McCarty skrivna, “Still I´m Sad”.

Inom loppat av bara två månader fick Yardbirds, med “Heart Full Of Soul”, sin andra storsäljare i Amerika. I september 1965 åkte gruppen, som det kanske tuffaste bandet i den brittiska popinvasionen, över för en treveckorsturné, bestående av spelningar, radiointervjuer och TV-framträdanden. Mest spännande var ändå besöken i först SUN-studion i Memphis - där Sam Phillips producerade deras inspelningar av “Train Kept A Rollin´” och “You´re A Better Man Than I” - och inspelningen av “I´m A Man” i den likaledes legendariska Chess-studion i Chicago.

Med undantag av Sam Phillips inhopp som producent hade allt fram till och med freakbeatexplosionen “Shapes Of Things” - även den inspelad hos Chess under gruppens andra Americaturné i december 1965 - producerats av Giorgio Gomelsky. Därefter byttes han ut, både som manager och producent, mot Simon Napier-Bell - under åttiotalet känd som manager åt Wham - som är den som initierar arbetet med gruppens andra Lp. Den självbetitlade “Yardbirds”, men mera känd som “Roger the Engineer” p g a kompgitarristen Chris Drejas tecknade omslagsbild, en karikatyr av ljudteknikern Roger Cameron.



Styrkan i Yardbirds summerar Dreja med: “The Yardbirds was a wonderfully democratic band. Everybody´s contribution was recognised. We were the sum of the parts as opposed to one guy presenting five numbers as a fait accompli.”

 Viljan att göra ett studioalbum hade funnits i över ett år, men det fanns aldrig tid på grund av de ständiga turnéerna i hemlandet, på kontinenten och ett par resor till Amerika. Den stabila och intakta grunden bestående av Keith Relf, Chris Dreja, Jim McCarty och Paul Samwell-Smith och förmågan att samarbeta medlemmarna emellan gjorde det möjligt att på mindre än en vecka, mer fanns det inte pengar till, sommaren 1966 spela in “Yardbirds / Roger the Engineer”. Allt material skrevs och arrangerades på plats och under kreativa former experimenterade man med bluesriff, rytmer och melodier blandade med mer exotiska tongångar.

Utan att riktigt veta hur det gick till förvandlades ett skojande med Bill Haleys “Rock Around The Clock” till “Over Under Sideways Down” och när väl texten lekts fram spelades sången in på en tagning.

Normalt gick man från en idé där någon hade ett riff, en basgång eller en rytm och utifrån det försöka arbeta fram en melodi. När det var dags att spela in gjorde McCarty, Samwell-Smith, Dreja och Relf klar bakgrunden och först därefter släpptes Beck in för att lägga på precis vad som kom upp för stunden. Sin egen medverkan beskiver Beck som: “I didn´t write - all I did was wait for them to come up with these threadbare songs and then make something of them.

När “Yardbirds / Roger the Engineer” släpptes i mitten på juli omnämndes den senare i New Musical Express som “a mini-Revolver”, syftandes på Beatles sjunde Lp som hamnade på skivdiskarna tre veckor senare. För Beatles tog det drygt två månader att spela in “Revolver”, vilket med dagens mått är smått sensationellt, innehållande till största delen suveränt material, men även utfyllnadsnummer som “Got To Get You Into My Life” och “Yellow Submarine”.

Yardbirds kom tomhänta till studion, stannade en vecka och gjorde “Yardbirds / Roger the Engineer” till, vid sidan om The Pretty Things “Get The Picture” (-65) och S.F.Sorrow (-68), ett av det brittiska sextiotalets mest spännande album. Förutom tre bluesnummer består skivan av homogen, experimentell popmusik på väg mot psykedelia, helt i linje med de singlar som tidigare spelat in tillsammans med Jeff Beck - “Heart Full Of Soul”, “Evil Hearted You”, “Still I´m Sad” och “Shapes Of Things. Kanske är bluesnumren att betrakta som skivans utfyllnad, men vilken utfyllnad i så fall. Yardbirds och Beck tog den brittiska bluesmusiken till helt nya höjder. Som en knäpp på näsan till de som på konserter ropat “Where´s Eric?” levererar han “The Nazz Are Blue”, “Rack My Mind” och “Jeff´s Boogie” till ett så gudabenådat gitarrspel att man glömmer att andas. Det är som om han ville sätta de skrikande idioterna på plats en gång för alla.


Innan ens det nyinspelade albumet kom ut meddelade basisten Paul Samwell-Smith att han tänkte lämna gruppen för att arbeta som producent - det var han och Simon Napier-Bell som tillsammans producerade “Roger the Engineer” - på heltid. Ännu en gång gick frågan till Jimmy Page om han kunde tänka sig att bli medlem i Yardbirds, men då som basist. Han tackade ja, men ganska snart tog istället Chris Dreja över basgitarren och Yardbirds fick världens två bästa sologitarrister i frontlinjen - Jeff Beck och Jimmy Page.

Chris Dreja såg i medlemsbytet ett tuffare Yardbirds växa fram: “An advantage of Paul leaving in 1966 was that it freed us to explore other areas - music with more muscle.” Och nog fanns där muskler. I oktober briserade den majestätiska “Happenings Ten Years Time Ago”, ett gitarrpsykedeliskt mästerverk utan dess like. Aldrig tidigare hade rockmusik låtit så utmanande. Två gitarrister som i total frihet löper amok med österländska influenser, ambulanssirener och ett knivvasst solo till tungt bakgrundskomp. Över allt detta oväsen Keith Relf lite späda röst i en underbart flummig text om att sjunka ner i tidens källa.

Här stod Yardbirds på sin absoluta topp, något som förmodligen kan bekräftas av de som hade turen att se den här uppsättningen. Hur rätt hade inte Jeff Beck när han i en intervju konstaterade: “We were on the threshold of this new thing. The Yardbirds were the first psychedelic band.” En fingervisning om hur det kunde se ut och låta får man i filmen “Blow-Up” av Michelangelo Antonioni, där Yardbirds framför “Stroll On”, vilket är gruppens skruvade version av Tiny Bradshaws svängiga “Train Kept A-Rollin´”, filtrerad genom Johnny Burnette Rock´n´Roll Trio och i Antonionis film våldsamt framförd av Yardbirds.

“Psycho Daisies”, baksidan på den engelska utgåvan av “Happenings Ten Years Time Ago”, är också värd ett omnämnande. En enkel, blytungt elektrifierad blues där Beck åter knäpper “Where´s Eric?”-gaphalsarna på näsan. Han spelar som om han verkligen ville köra “Don´t be so fucking rude...Eric´s left.” långt ner i halsen på dem. Eric Clapton själv hade inga problem med Jeff Becks begåvning, då han på en fråga om ersättaren svarade: “Jeff is more of a musician than I am. I do things the longest way round...but Jeff knows exactly what he wants and how to get it.


Utifrån sett kanske två supergitarrister i samma grupp låter som en bra idé, men inom Yardbirds började det bli trångt för de konstnärliga själarna och svårast att hantera situationen hade Jeff Beck. Under gruppens påfrestande, värdelöst organiserade (enligt Page) tredje Amerikaturné i november försvinner han plötsligt under förevändning att han har problem med halsen. Han sade sig tvungen att åka tillbaka till England, men blev strax därpå sedd roande sig i Los Angeles nattliv

Yardbirds turnérade ständigt men tjänade inga större pengar och hade definitivt inte råd med en odisciplinerad Beck som därför sparkades ur gruppen. Istället fortsatte man på fyra man och när det ekonomiskt såg som värst ut lämnade Simon Napier-Bell över managerkontrakten till Peter Grant, som tidigare arbetat som turnéledare - rest med bland annat Jerry Lee Lewis, Gene Vincent och Bo Diddley - åt den stenhårde engelske managern Don Arden. Den som försökte lura Arden riskerades att, upp och ner, hängas ut genom ett högt beläget fönster tills “förhandlingen” var avslutad.

Van att dagligen umgås med musiker följde Grant med Yardbirds på deras resor i Amerika, höll nere kostnader, såg till att de fick betalt i tid och lyfte gruppen från spelningar på småklubbar till stora scener som The Fillmore.

Grants visste vad producenten Mickie Most hade gjort för engelska artister som Lulu, Donovan och (suck) Herman´s Hermits och överlät till denne att producera Yardbirds framtida inspelningar. I hopp om att åter placera gruppen på hitlistorna togs kanske inte alltid de bästa besluten. Eller som Jim McCarty mer drastiskt uttryckte det: “Mickie Most - a protagonist in our downfall.

När “Happenings Ten Years Time Ago” aldrig blev den storsäljare i England som Columbia Records räknat med förnyades inte kontraktet. Peter Grant förhandlade fram ett nytt med amerikanska Epic Records och samarbetet mellan Most och Yardbirds resulterade i sexton inspelade låtar. En gavs aldrig ut och resten spreds över fyra singlar och albumet “Little Games”. Endast den suveräna singeln “Little Games/Puzzles” ansågs värd att ges ut i England, resten var förbehållet Amerika.


Jimmy Pages senare omdöme om “Little Games” som “horrible” är snarare en självkritisk överdrift än en nykter bedömning. Kan man bara överse med att Yardbirds aldrig riktigt hämtade sig från att Jeff Beck var borta och att mästerverket “Happenings Ten Years Time Ago” aldrig mer kunde upprepas, så kommer “Little Games” i en annan dager. Hela första sidan är riktigt bra, där “Little Games”, “Smile On Me”, “Tinker, Tailor, Soldier, Sailor” tillsammans med b-sidans “Drinking Muddy Water” och “No Excess Baggage” är klassisk tung Yardbirdsrock eller experimentell pop om man så vill. Jimmy Page akustiska “White Summer” är en förkänning av Led Zeppelin medan “Glimpses” med lätthet skulle ha platsat på “Yardbirds / Roger the Engineer”. “Stealing Stealing” är jugband-blues av det slag tidiga Flamin´ Groovies var så attraherad av och kvar finns då bara “Only The Black Rose” och “Little Soldier Boy”, vilka är de enda som med rätta kan betraktas som “horrible”.

I mitten på July 1968 tillkännagav Peter Grant att The Yardbirds delats i två delar. Keith Relf och Jim McCarty bildade duon Together medan Jimmy Page och Chris Dreja, tillsammans med nya musiker, skulle fullfölja befintliga kontrakt och fortsätta som Yardbirds.

Enligt Dreja var det Page som var mest motiverad att föra namnet Yardbirds vidare: “Jimmy was hot for The Yardbirds to carry on. I even went up to Birmingham with him and Peter Grant to addition Robert Plant and John Bonham, but I wasn´t interested in becoming a jobbing musician with strangers.

Det blev istället studiomusikern och basisten John Paul Jones som, tillsammans med Page, Plant och Bonham, bildade The New Yardbirds som sedan bytte namn till Led Zeppelin. Men det är en helt annan historia.



GLIMPSES...
...skulle det ju handla om.

Det engelska bolaget Easy Action har gjort oss vänner av The Yardbirds en jättetjänst, när man på fem fullmatade Cd:n samlat mängder av obskyrt livematerial, reklamjinglar, outgivna demo- och radioinspelningar blandat med intervjuer, där gruppens medlemmar själva berättar sin historia.

Naturligtvis finns versioner av alla klassiska Yardbirdslåtar representerade, men också sånger som aldrig gavs ut, såsom “The Stumble”, “Spoonful”, “Carol”, “Little Queenie”, “The Sky Is Crying”, “Love Me Like I Love You”, Dylans “Most Likely You Go Your Way”, “Garnet Mimms “My Baby” (de två sistnämnda från Sveriges Radio) och Jack Holmes “Dazed And Confused”.

Den 25 augusti 1967 spelade Yardbirds på The Village Theatre i New York. Förband var en trio ledd av sångaren och gitarristen Jack Holmes och vid sidan står hela Yardbirds och lyssnar. I en intervju i engelska SHINDIG! #6 berättar Jim McCarty om vilket stark intryck Holmes gjorde när trion spelade “Dazed And Confused”: “We played with Jack in New York and I was struck by the atmosphere of “Dazed And Confused”. I went down to Greenwich Village and bought his album and we decided to do a version. We worked it out together with Jimmy contributing the guitar riffs in the middle...”.
 
Redan innan Yardbirdsspelningen i New York fanns “Dazed And Confused” på Jack Holmes debutalbum, “The Above Ground Sound of Jack Holmes” (Tower, 1967). Tidigt 1969 kom Led Zeppelins debutalbum, innehållande bland annat “Dazed And Confused” men nu angavs istället Jimmy Page som kompositör. Ingen Holmes nämns, inga övriga Yardbirdsmedlemmar som medarrangörer nämns. Bara Jimmy Page. Han gick till och med så långt att han skickade advokater på Epic Records, när bolaget i september 1971 släppte “Live Yardbirds! Featuring Jimmy Page” - inspelad i mars 1968 på Anderson Theatre i New York - där Yardbirds version av Holmes “Dazed And Confused” finns med under titeln “I´m Confused”.

Epic tvingades dra tillbaka “Live Yardbirds! Featuring Jimmy Page”, men boxen “Glimpses 1963 - 1968” rår tydligen inte Pages advokater på, här finns ett par versioner av “Dazed And Confused”, daterade januari respektive mars 1968 och de är väl värda att höra.

För oss som redan har allt med Yardbirds är boxen naturligtvis ett måste. För andra som bara är nyfikna och vill bekanta sig med gruppen så kan jag inte tänka mig en bättre introduktion än “Glimpses 1963 - 1968”. Den enda risk ni utsätter er för är att ni även kommer att tycka er behöva allt deras studiomaterial.

Fotnot. Citaten ovan är hämtade dels från intervjuerna på “Glimpses 1963 - 1968” samt tagna ur Alan Claysons utmärkta biografi “THE YARDBIRDS - The band That Launched Eric Clapton, Jeff Beck, Jimmy Page” (Backbeat Books, 2002). Bör finnas i bokhyllan hos den som är intresserad av brittisk 60-talsbeat i allmänhet och The Yardbirds i synnerhet.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar