Sidor

lördag 18 oktober 2014

The Mascots


THE MASCOTS
Your Mascots
(RPM International)


THE MASCOTS
Ellpee (dubbel-cd)
(RPM International)


Strax före jul 1964 cyklade jag till den kombinerade tobaks-, väsk- och skivaffären på bruksorten där jag växte upp och köpte Mascots tredje singel "Baby, Baby / Call Me Your Love". Hela julhelgen snurrade skivan på den orangefärgade plastgrammofonen tills familjen bönade och bad att jag skulle byta skiva.

Nu blev jag ändå aldrig något stort Mascotsfan, det kom annat emellan. Merrymen, Friends, Sooner Or Later och andra svenska grupper i Stones och Pretty Things fotspår vägde tyngre.

Medlemmarna i Mascots gick alla på Adolf Fredrik Musikskola, vilket vid en första anblick kanske kan tyckas gynnsamt för unga musiker. För en popgrupp som Mascots tror jag istället att det fungerade mer som ett sänke. Det fanns ett skolaktigt pretentiöst drag hos gruppen man sällan, eller näst intill aldrig, hittade hos andra svenska band på sextiotalet.

Bortsett från "Lyckan" - vilken jag inte greppar varför de ville spilla tid på - så är de tidiga singellåtarna - "I Like My Bike", "Baby, Baby" och "Call Me Your Love" - avslappnat charmig Merseybeatpop. När sedan albumet "Your Mascots" kom 1965 så hade man höjt ribban med några verkligt fina kompositioner, ”When I Return”, "A Sad Boy" och "Stones Fell", men som helhet lyfter det aldrig riktigt.

I de nu aktuella cd-utgåvornas texthäften jämför dess författare, den engelska musikjournalisten Kieron Tyler, vid flera tillfällen Mascots med den engelska gruppen Zombies, men någon Colin Blunstone fanns inte i den svenska gruppen. Tvärtom var det genomgående just sången som nästan aldrig fungerade för Mascots. De vokala insatserna på engelska låter för det mesta obekväma, osvängiga och ansträngda. Enda gången de verkade kunna slappna av ordentligt, i samband med inspelningen av "Your Mascots", är då de i Carole King och Gerry Goffins charmbagatell "Walking With My Angel" tycks ha haft riktigt roligt.

Ett år senare kom Mascots andra och sista album, "Ellpee". Och trots att det mestadels känns som om de stackars studenterna hade hela Adolf Fredriks lärarkollegium på sina axlar så finns här ändå några riktiga toppnummer; ”I Close Your Eyes”, "Nobody Crying", "I Won't Let You Down", ”A Different Mind”, den teatraliska "That's You" och framför allt den suggestiva "I Want To Live".

Mascotsutgåvorna från RPM innehåller, förutom de båda Lp-skivorna, även gruppens alla singlar och de följer samma mönster. En hel del låter väldigt ansträngt, medan andra inspelningar är riktigt bra; "The Girl That You Are", "You Could Be My Friend", "Stewball", "So Sad About Us", "Tell Me Lady", "Baby, You're So Wrong" och i rättvisans namn skall jag även nämna att med tiden började även sången att låta skaplig för gruppen.

Uttrycket "för mycket och för lite skämmer allt" är användbart på RPM:s ambition att återutge Mascots hela skivkatalog. Visst finns det ett värde i att dokumentera en grupps hela produktion, men kanske ändå inte om det blir alldeles för många framtryckningar med fjärrkontrollen. En enkel-cd med bara det bästa hade varit ett bättre sätt att vårda gruppens anseende. Vi hade då i alla fall sluppit höra hur Mascots 1969 - samma år som Tages blev Blond och spelade in "The Lilac Years” - försökte förvandla sig till Östen Warnerbring i ”You´re Never Gonna Find Me”.

Men, beträffande Mascots är jag ändå beredd att förlåta allt för deras bidrag till Bildjournalens bifogade flexiskivor, "Words Enough To Tell You" (1965), som med självklarhet visar varför de, i just det ögonblicket, förtjänade att kallas Sveriges Beatles.


Fotnot. RPM:s Mascotsutgåvor innehåller alla gruppens utgivna inspelningar förutom ”For Janet (whom I met)” som återfinns på samlingsskivan ”Popligan - För FN och Flykting-67” (1967).

17 kommentarer:

  1. Hej! Måste tacka för en jäkligt intressant blogg, många speciellt dina inlägg om Gene Vincent gillar jag.
    Men Mascots är ju också sköna, jag känner faktiskt en kille vars farfar var med i Mascots och fick träffa Beatles backstage 1964 när dem var i Sverige.

    SvaraRadera
  2. Hejsan...
    ...och tack för dina vänliga ord. Gene Vincent kan man aldrig få för mycket av och beträffande Mascots, visst är det tungt att ha träffat Beatles i ett omklädningsrum. Ha det bra!
    Magnusson

    SvaraRadera
  3. Hej igen!
    Hittade lite intressant information om Gene Vincents idag totalt bortglömda Sydafrika-turné 1965 som jag vill tipsa om till ett Gene Vincent-fan.

    http://www.spentbrothers.com/archives/2012/11/30/gene_vincent_in_south_africa_1965/

    Hittade förresten en LP med mannen på "Mickes Skivor" i Stockholm, det har blivit många spelningar av skivan. Även om jag gillat Vincents musik länge så hade jag ändå inte lyssnat på så värst många av hans låtar innan. LP:n innehöll många intressanta spår jag aldrig hört tidigare, "Cruisin" är bäst. Jag såg också nyligen dokumentären från 1969, stackars Vincent, han borde fått ett bättre öde än att förväntas sjunga alltmer urvattande versioner på sina gamla hits inför ett hundratal fans.
    Tackar igen för en väldigt intressant blogg!
    Mvh: Mascoten

    SvaraRadera
  4. Hej igen!
    Tack för dina vänliga ord och för länken om Genes Sydafrikaturné. Den delar vi gärna med oss av

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Kanske börjar bli tjatig om Gene Vincent, men iallafall fall så hittade jag en sida där alla Genes konsertdatum fanns, och vad ser jag under fliken 1964, jo att Gene Vincent faktiskt gjorde en spelning i KT, Stockholm 1964! Jag hade aldrig ens tänkt tanken att Gene faktiskt skulle varit i Sverige!
    Nästa dag åkte han vidare till Finland för tre framträdanden i Helsingfors, vilket ochså var förvånande.
    Med vänlig hälsning, mascoten

    SvaraRadera
  6. Nää, det kan aldrig bli tjatigt att skriva om Gene Vincent.
    Det stämmer att Gene var i Sverige och spelade i Stockholm 1964. Enligt uppgift skulle Little Richards vara kvällens huvudnummer, men han dök aldrig upp så Gene fick axla den rollen. Som förband fanns Jerry Williams & Violents och Suzie. Hon och Gene kompades av den engelska gruppen The Hi Grades, med Mike Watson (aka Little Mike) på bas.
    I slutet på 80-talet skrev jag en gigantisk (syftar på sidantalet) artikel om Gene som publicerades i den svenska rock'n'roll-tidningen American Music och där finns i nr 39/1989 ett foto från tillfället, taget av en kompis till rock'n'roll-konnässören Kent Heineman.
    Fortsätt gärna att skriva om Gene Vincent och med fördel kan du skaffa de böcker jag på annan plats omnämnt.
    Mvh
    Magnusson

    SvaraRadera
  7. Angående böcker om Gene Vincent, här är sidan där jag listar några intressanta sådana.
    http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/06/gene-vincent-outtakes-bear-family-det.html
    På ebay bör det inte vara omöjligt att hitta dessa. Lycka till!

    SvaraRadera
  8. Tackar så mycket för svaren,förresten finns det bilder bevarade/publicerade från konserten 64? skulle vara kul att se Gene rocka loss i Sverige. Böckerna om Vincent skall letas upp omgående! Tack för tipsen och all information!
    Mvh Mascoten

    SvaraRadera
  9. När jag tittade vidare på ditt svar lite närmare så såg jag att du hade skrivit att det faktiskt finns en bild publicerad, tidningen med bilden och artikeln ska införskaffas inom kort!

    SvaraRadera
  10. Hej igen!
    Kollade vad som finns kvar hos American Music och blev överraskad av hur mycket som fortfarande finns i tryck. Artikelserien om Gene Vincent i nio nummer hittar du i #36 - #44.
    Adressen är:
    http://www.americanmusicmagazine.com/rpmam.pdf
    Det var länge sedan jag skrev den och har inte läst den sedan dess, så jag kan inte säga om jag tror du kommer att finna den läsvärd.
    Uppskattar och förstår sin nyfikenhet och entusiasm gällande Vincent. Han var ju trots allt en av de bästa...

    SvaraRadera
  11. Hejochhå igen!
    Upptäckte just att jag angav fel nummer i vilken Gene Vincent var fotograferad i Sverige. Det skall vara #29 - då American Music fortfarande kallade sig Rock&Roll Performers Magazine - istället för #39. Detta nummer finns tyvärr inte i tryck längre, men om du skickar mig din emailadress hit:
    Raisedonrecords@hotmail.se
    Så skall jag scanna av bilden och skicka dig. OK?

    SvaraRadera
  12. Hej!
    Nu är mejladressen skickad!

    SvaraRadera
  13. Jo min lovade kommentar kom nog inte fram ändå(mobilen krånglade)

    Vilken bild! Bilden var minst lika bra som väntat! Tittar man i vänstra hörnet så ser man ju faktiskt en affisch på Little Richard, undrar varför han inte kom. Nåja, publiken fick ju rock'n roll i alla fall då Vincent blev huvudattraktion istället!
    konserten måste varit riktigt bra, förresten: vet du vilka låtar Vincent sjöng under kvällen? Vore intressant.
    Tack återigen för bilden!

    Mvh Mascoten

    SvaraRadera
  14. Kul att du gillar bilden. Vet inte vilka låtar har gjorde, men kan väl tänka mig kanske Bluejean Bop, Rocky Road Blues, You're My Sunshine, Baby Blue, Say Mama, Be Bop A Lula och kanske Lotta Lovin', eventuellt nån enstaka till men sen var det nog över.

    SvaraRadera
  15. Hej igen!
    Har inte lyckats hitta låtlistan från konserten i Stockholm - men däremot listan från en av hans konserter i Finland två dagar senare! Den kan mycket väl vara identisk med den svenska.
    Här är länken:

    http://www.setlist.fm/setlist/gene-vincent/1964/kulttuuritalo-helsinki-finland-73d8aa1d.html

    SvaraRadera
  16. Johnny Meeks är död.

    http://www.guitarworld.com/johnny-meeks-former-gene-vincent-his-blue-caps-guitarist-dead-78/25159

    SvaraRadera