Sidor

lördag 20 augusti 2016

Little Richard



LITTLE RICHARD
The Explosive Little Richard
(Bear Family)


De som hört Little Richards inspelning av Don Covays "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me", utgiven av Vee Jay Records som singel 1965, vet redan vilken utomordentlig soulsångare Richard var i sin krafts dagar. "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me" besökte i slutet av oktober samma år placering 92 på Billboards poplista, en vecka senare var den utkastad. Ägarna av Vee Jay - makarna Vivian Carter och Jimmy Bracken - brottades med alltför stora finansiella problem för att kunna backa upp Richard ordentligt. I maj 1966 förklarades bolaget i konkurs, men då hade redan Little Richard stämplat ut.

I en ambition att själv ta kontroll över sina inspelningar och utgåvor hade Richard 1965 för avsikt att starta ett eget skivbolag - Bit Records. Två låtar, som förblev outgivna, var allt som spelades in - "Scuba Party" och "My Mother's Eye".

Bit Records kom aldrig till stånd, istället blev det Los Angeles-bolaget Modern som i december 1965 fick ta över efter Vee Jay. Resultatet blev två album utgivna 1966 - "Little Richard Sings His Greatest Hits / Recorded Live" och "The Wild & Frantic Little Richard" - men då utgåvorna från Modern Records nådde skivköparna hade Little Richard ännu en gång bytt skivbolag.

I sin biografi över Little Richard - "The Life and Times of Little Richard/The Quasar of Rock" - beskriver Charles White tiden efter Vee Jays krasch som kaotisk för Richard:

"Then Vee Jay folded...After this, Richard's recording career became very erratic. His stage act was rapidly becoming a form of selfparody. The undiscriminating audiences, who seemed to love his camp fooling more than his music, encouraged his displays of narcissistic nonsense and he became even more eccentric."

Om etiketten Moderns avsikter bara var att sälja femtiotalets Little Richard i en sextiotalskostym, så hade Okeh Records, dit han gick efter Modern, betydligt högre ambitioner:

"Then Things started to move. Richard signed with the prestigious Okeh label, a division of Columbia Broadcasting, and began recording under the direction of Larry Williams, his friend from their Specialty recording days. Booking for live performances rocketed."

Det blev alltså den gamla stallkompisen från Specialty Records som kom att producera Richards inspelningar för Okeh. Larry Williams tog honom på allvar och ville ha något som var större, bättre och sannare än bara nyinspelningar av hans femtiotalslåtar. Som grundkomp bakom Richards sång och pianospel anlitades gitarristerna Johnny "Guitar" Watson och Glen Willings, samt den basist som ingick i Richards turnéband, Eddie Fletcher. Vem den svängiga trummisen eller vilka blåsarna är finns det tyvärr ingen bevarad uppgift om.

Samma känslosamma utlevelse som Richard visar upp på sina Specialityinspelningar, precis samma känslosamma inlevelse och intensitet får Larry Williams ur honom hos Okeh. Oavsett om det är ballader som "The Commandments of Love och "Don't Deceive Me (Please Don't Go) eller uptemponummer som "Money" och "Function At The Junction" så lägger Richard känslorna utanpå kroppen till allmän beskådan. "The Explosive Little Richard" är ett fullödigt soulalbum och i centrum står en av de bästa rock'n'roll-, gospel- och soulsångarna någonsin. Richard behärskar alla stilarter och är han på sitt allra bästa humör, som här, saknar han konkurrens.

Trots att Little Richard och Larry Williams var samma andas barn, vilket den utmärkta "The Explosive Little Richard" är ett bevis på, så var Richards besvikelse över avsaknad av försäljningsframgång från Okeh-perioden stor. Och besvikelsen gick ut över Larry Williams:

"I was in the second year of the Okeh contract and there was still no hit record. So I tore it up... Larry Williams was the worst producer in the world. He wanted me to copy Motown and I was no Motown artist. They made me use their band, which was all trumpets. I got so I wanted to throw all the trumpets in the world Into the river".

Aldrig trodde jag att jag skull behöva uppmana någon att inte lyssna på Little Richard, men då han, som här, pratar ner Larry Williams och Okeh-inspelningarna måste jag be er slå dövörat till. Han har helt enkelt fel! För den som vill ha det bästa av femtiotalets rock'n'roll är Richards album på Speciality ett måste, vill man dessutom ha soulmusik av högsta klass är "The Exlosive Little Richard" ett lika självklart val.

Bear Family-utgåvan är ett dubbelalbum i vinyl och förutom originalskivan finns ytterligare sju spår, varav fyra är inspelade i Abbey Road-studion i London i december 1966 och producerade av Norman Smith!

Nyutgåvan av "The Explosive Little Richard" är en nödvändig påminnelse om vilken enastående artist Little Richard var då han på alla sätt levde upp till bilden av sig själv - Störst, Bäst och Vackrast! En skiva av den här kalibern skall naturligtvis alltid finnas tillgänglig


Fotnot 1.
Vee Jay-singeln "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me" är en av Little Richards inspelningar man med någorlunda säkerhet kan säga att Jimi Hendrix, som då ingick i Richards turnéband, medverkar på, men då under namnet Maurice James.

Fotnot 2.
Den outgivna "Scuba Party", avsedd för Bit Records, dök 1967 upp i filmen "Catalina Caper", där Little Richard ses mima till låten under en båtfärd i partystämning.

Fotnot 3. Samtliga citat ovan är hämtade ur Charles White "The Life and Times of Little Richard/The Quasar of Rock" (Da Capo Press, 1994).

Rekommenderar varmt även Bear Family-samlingen "Little Richard Rocks", som innehåller det bästa från hans femtio- och tidiga sextiotalsinspelningar.

http://raisedonrecords.blogspot.se/2011/12/little-richard-rocks-bear-family-nar.html


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar