Sidor

måndag 24 augusti 2020

Kursaal Flyers

 


KURSAAL FLYERS
Little Does She Know/The Complete Recordings
(RPM, 4-cdbox)

Det har gått ofattbara fyrtiofem år sedan den engelska gruppen Kursaal Flyers skivdebuterade. Innan dess hade de bara spelat ca ett år tillsammans, så när de väl träffades gick allt fort. Visst var man hjälpt av att medlemmarna innan de slog sina påsar ihop funnits i andra olika gruppkonstellationer. Lokala förmågor som The Vikings, The Tradewinds, The Geezenstacks, The Flowerpots, Saints & Sinners, The Fugitives, Pig Iron, Surly Bird, Cowpie, Glory, The Hot Jets och The Bread & Cheese Hillbillies hade tidigare huserat medlemmarna. Rutinen och disciplinen fanns redan. Minst lika viktig var tidpunkten och det faktum att en tendens döljer en annan. Den progressiva rocken kom som en reaktion på sextiotalets "lättviktiga" popmusik och pubrocken och sen punken var en reaktion på Purple- och Zeppelin-erans megarock, vilken fjärmade sig från publiken, krävde mer och mer utrustning och större och större scener.

Punken har i mångt och mycket ensam framstått som den enda motkraften till dåvarande arenarocken, men faktum är ju att det vi idag kallar pubrock krattade manegen åt punken. Ställen som Londonpubarna Tally Ho och Hope & Anchor gjorde det möjligt för ett nära möte mellan publik och musiker i avsikt att göra musiken vardaglig igen. Back to basic var mottot.

I början på sjuttiotalet då grupper fyllde väggen bakom sin trummis med så mycket Marshallutrustning som var möjligt, gick den engelska gruppen Brinsley Schwarz åt det motsatta håller. Man skaffade sig så små högtalare det gick att hitta och drog istället ner volymen. Martin Belmont, som vid tillfället var gruppens road manager, berättade för Will Birch, i boken "No sleep till Canvey Island - The great pub rock revolution", att:

The Brinsleys were the quietist band I'd ever heard in my life. That was their whole thing. They took a perverse pride in it. The Brinsleys were the complete antithesis of what was going on elsewhere, with quite simple songs with great lyrics, mostly written by Nick. But no one person was more important than the whole.


Förenklat kan man säga, att det var då den amerikanska gruppen Eggs Over Easy befann sig i London i skarven 1970/-71, för att spela in material till sitt debutalbum - "Good 'N' Cheap" - som begreppet pubrock tog sin form. Trion slog sig ner i Kentish Town nära jazzpuben Tally Ho, erbjöd sig att spela gratis på deras minst besökta kväll. Tally Ho, som annars enbart bjöd på jazzunderhållning, erbjöd Eggs Over Easy de folktomma måndagskvällarna. Gruppens The Bandinspirerade och countryinfluerade musik kom att  tilltala långt fler än de femton personer som såg dem den allra första måndagskvällen. Inom några månader spelade de där tre kvällar i veckan samt varje söndagseftermiddag och alltid med lapp på luckan.

Eggs Over Easy fick rykte om sig att låta annorlunda. De lär ha haft en repertoar på över hundra sånger, varav hälften var eget material, och i kontakt med publiken agerade de Jukebox. Vad än publiken ville höra kunde de spela. De var rutinerade på det amerikanska sättet - You name it, we play it. Publiken skulle ha valuta för pengarna. 

Då den senare Stiffbossen Dave Robinson hörde gruppen såg han genast likheten med den grupp han själv var manager för - Brinsley Schwarz - och arrangerade ett möte dem emellan. Eggs Over Easys inflytande på Brinsley Schwarz kan inte nog betonas. Nick Lowe var djupt imponerad och Robinson såg i Eggs Over Easy Brinsleys väg framåt. Mängder av material skulle repas in och ingen spelkväll skulle vara den andra lik. Det var så han tänkte sig att en kväll med The Band kunde låta. Spellediga kvällar skulle fyllas med pubspelningar. Vanligtvis spelade gruppen på universitet och college för 200-300 pund per kväll, medan en pubkväll bara gav ca 30 pund. Men 30 pund var mer än ingenting. Och så fick de massor av rutin och möjlighet att träffa en helt annan typ av publik än studenter.


Nittonde januari 1972 var Brinsley Schwarz redo att möta publiken på Tally Ho och under våren samma år blev de bokade varje onsdagskväll i tolv veckor framåt. Att upplevelsen att spela på en pub både var skrämmande och spännande berättar medlemmen Brinsley Schwarz i "No Sleep till Canvey Island":

It was a terrifying experience - the audience was in our face. The atmosphere was good but we were really aware of people scrutinising us. That contact is great, but if you're not happening you can't conceal it"

Jazzmusiken försvann helt från Tally Hos scen. In klev istället band som Brinsleys, Bees Make Honey och Ducks Deluxe. 

Pubjazz föregick pubrock i den bemärkelsen att jazzen var vanlig som underhållning på många av Londons pubar. Dave Robinson, som varit på barer i Amerika och sett storheter som Muddy Waters spela inför en handfull fyllon, letade efter spelställen för Brinsley Schwarz. Varför skulle inte samma sak kunna förekomma i London? Tally Ho hade visat vägen och pubarna The Kensington i Russell Gardens och The Cock Tavern i Kilburn sparkade, på Robinsons inrådan, ut jazzen och engagerade band som Brinsley Schwarz, Eggs Over Easy och Ducks Deluxe. Med olika band varje kväll i veckan fylldes pubarna med rockmusik...och ölen flödade till pubägarnas belåtenhet. 

Eggs Over Easy sådde fröet till pubrock, men det var Dave Robinson som vårdade plantan och fick den växa.

Det var också Robinson som fick Ian Dury upp på banan och in på Tally Ho, i januari 1973. Nåja, Dury var redan igång. Dagen då Gene Vincent lämnade in för gott, den 12 oktober 1971, fick Dury en ingivelse att sätta ihop ett band. Namnet hade han redan tänkt ut, det smålustiga Kilburn and the High Roads. 

Gene Vincents gestalt hade drabbat Dury redan vid fjorton års ålder. Allt hos den bångstyriga sångaren fascinerade tonåringen - utseendet, attityden och naturligtvis rösten. Durys fascination för Vincent skulle mynna ut i de kanske finaste hyllningssånger som en artist tillägnat en annan artist - "Upminster Kid" och "Sweet Gene Vincent".


Ian Durys gestalt måste ha passat in i Dave Robinson vision om att göra rockmusiken vardaglig och lätt tillgänglig för gemene man. Robinson tyckte t o m att det förhöjde känslan och gav ett bättre intryck om en grupps medlemmar själva bar sin egen utrustning i form av instrument, förstärkare och högtalare. Och för att bli riktigt bra spelade man aldrig kortare tid än tre timmar. I Brinsley Schwarz hade han hittat en grupp som hade potential att spela amerikansk rotrock, typ The Band, och i Durys framtoning måste han sett vardagen personifierad. Den som är skeptisk kan ju alltid plocka fram Durys suveräna album "New Boots And Panties!!". Bara en titt på omslaget - där Dury tillsammans med sonen Baxter är avbildad framför butiken Axford, nära Victoria Station - visar att rockmusiken definitivt tagit en ny riktning. Och det en månad innan Sex Pistols släppte sitt debutalbum "Never Mind The Bollocks, "Here's the Sex Pistols". Pubrocken krattade manegen åt punken

Ian Durys musik var långt ifrån lättillgänglig i betydelse lättviktig. Durys musik var lika komplex som medlemmarna i hans grupp Kilburn and the High Roads och senare The Blockheads. Naturligtvis finns där influenser från ikonen Gene Vincent, men modern jazz, reggae, engelsk music hall, och speciellt funk delar utrymmet med rock 'n' roll.

Två och ett halvt år innan "New Boots And Panties" albumdebuterade Ian Dury, tillsammans med Kilburn and the High Roads, med den sanslöst fina "Handsome", där ni hittar "Upminster Kid". Kilburn and the High Roads visade att allt var möjligt, vem hade behov av genrer. Musik behöver inga begränsningar. Inte heller behövs några jättearenor. Dave Robinson visade att en pub räcker.

Southend-on-Sea, eller bara Southend, och närliggande Canvey Island, knappt sex mil rakt österut från London, gav oss lysande musik i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet med grupper som Legend och Dr Feelgood.


Och så förstås KURSAAL FLYERS...


...som det ju egentligen skulle handla om här. Medlemmarna förenades i först gruppen The Bread and Cheese Hillbillies runt årsskiftet 1973/-74. Sättningen var då Will Birch - trummor, Ritchie Bull - banjo, Vic Collins- gitarr, pedal steel och sång, Graeme Douglas - sologitarr och  piano, Dave Hatfield - bas och sång och Paul Shuttleworth - sång. 

Efter två månaders repeterande var man färdig för att ta spelningar. Den lokala Southendpuben The Blue Boar engagerade gruppen två kvällar i veckan. Repertoaren bestod av eget material och låtar de hämtade från countryns, soulens, rock'n'rollens och popens världar. Sommaren 1974 började de, under det nya namnet Kursaal Flyers, få spelningar på de pubar i London som Dave Robinson lyckats övertyga om rockmusikens förträfflighet.

Med sin blandning av material var Kursaal Flyers ett utmärkt band för intima spelningar på den mindre typ av scen som en pub kunde erbjuda. De var helt rätt i tiden. Vid en spelning på 100 Club i London mötte de Jonathan King - känd bl a för att ha skrivit och producerat "It's Good News Week" åt Hedgehoppers Anonymous och för att ha "upptäckt" Genesis - som erbjöd dem skivkontrakt med sitt bolag UK Records (United King Records).


Innan debutalbumet "Chocs Away" spelades in hoppade basisten Dave Hatfield av och banjospelaren Ritchie Bull fick hänga på sig basgitarren. I en intervju i tidningen LARM (nr 9/1978) uttrycker Will Birch sin besvikelse för Lennart Persson över "Chocs Away", som släpptes sommaren 1975. Enligt Birch gick allt för fort, inspelningen gjordes på sex dagar under en period då de turnerade flitigt, och då den kom ansågs det att producenten Hugh Murphy gjort ett för dåligt jobb. Personligen tycker jag det är en alldeles lysande platta, bestående av en egenkomponerad mix av traditionell country och briljant popmusik. Det mesta är skrivet av duon Will Birch och Graeme Douglas och de behärskar både countryns och popmusikens unika format till fullo. Mickey Jupp var väl sommaren 1975, för de flesta av oss utanför Southend, fullständigt okänd. På "Chocs Away" får hans "Cross Country" det hedervärda  uppdraget att avsluta plattan. Kursaal Flyers kunde sin Mickey Jupp och hämtade "Cross Country" från den så kallade "Red Boot"-skivan, utgiven 1970 på Vertigo med gruppen Legend.

I ett rasande tempo följde en sex veckor lång Europaturné, som förband till amerikanska Flying Burrito Brothers, och inspelningen av en uppföljare till den nyss släppta "Chocs Away" skulle påbörjas. Will Birch och Graeme Douglas måste ha bubblat över av konstruktiva låtskrivaridéer. Att bara månader efter det snygga debutalbumet klämma ur sig ett likaledes snyggt andra album, "The Great Artiste", är förbanne mig genialt. Och hur enastående begåvad den här gruppen och kompositörerna Birch/Douglas var visar de i "Fall Like The Rain", som är helt omöjlig att motstå. Sångaren Paul Shuttleworth får användning av hela sin dramatiska talang i beskrivningen av hur svekfull kärleken kan vara. Shuttleworth sjunger den som om han vet hur djupt man kan falla. Om något kan sammanfatta den genre som kallas blue-eyed-soul så är det "Fall Like The Rain".


Paul Shuttleworth gör varenda sång som om han hade skrivit dem alla. Sanningen är att på de två första albumen finns bara ett alster - "Palaise De Dance", där han radar upp olika karibiska rytmer - signerat Shuttleworth. Back To The Book" attackerar han på ett sätt som får systrarna Andrews att le i sin svängigt skönsjungande himmel. I "Hypochondriac" slår han an reggaeton och i "Television", skriven av Nick Lowe, och "Ugly Guys" blir han den försmådde respektive den mindre attraktiva countrysångaren. I "Drinking Alone" är han smokingklädd jazzcrooner mot bakgrund av en sordindämpad trumpet. Ren pop blir det bara i två av låtarna på "The Great Artiste" - "Cruisin' For Love" och "Pain and Misery" - och det är mammas gata för Shuttleworth, liksom för hela Kursaal Flyers.

Två fullständigt lysande och genremässigt svårgreppbara album på mindre än ett år. Var placerar man en grupp som behärskar så många stilarter. Ja, varför inte i en pub. Pubrock var inget annat än band som fick en scen att uppträda på. I övrigt fanns inga egentliga krav på musikaliska likheter. Allt var tillåtet och gensvaret var direkt. Publiken stod en halvmeter framför, drack öl och kunde antingen älska eller hata ett band. Brinsley Schwarz manager Dave Robinson ville göra musik lätt tillgänglig och Kursaal Flyers var ett band som hade rätt utryck i rätt tid och som fick en ordentlig skjuts framåt genom den framväxande pubscenen.


Om "Chocs Away" och "The Great Artiste" varit en uppvisning av Kursaal Flyers bredd som band, är tredje albumet, "Golden Mile", en mer homogen historia. Här är det popmusiken som får störst utrymme. Sånger som "Little Does She Know", "One Arm Bandit", "Modern Lovers", "Street of the Music", "Radio Romance" och "Third Finger, Left Hand" är genomgående strålande popmusik med rötterna i sextiotalet. Som producent valde gruppen Mike Batt, som står för de svulstigt fina stråk- och blåsarrangemangen. I slutet på till exempel "Little Does She Know" går stråkar, blås och en hallelujahkör fullständigt bananas tillsammans med klockspel och kanonkaskader. Normalt hatar jag sånt, men här stämmer det. Och Batts Gene Pitney-arrangemang av "Two Left Feet" går rakt in i hjärtat. Paul Shuttleworth visar sig än en gång vara en gudabenådad sångare. En romantiker, fullt i klass med Willy DeVille, som kan göra storverk till och med i skildringen av en så trivial företeelse som att vara fullständigt renons då det kommer till dans. Låtskrivarna Birch/Douglas försåg honom alltid med utmärkt material, inte sällan om livets tillkortakommanden såsom just dansproblem, spelmissbruk, alkoholproblem och relationssvårigheter, men alltid med en blinkning och en klackspark.

Ett par utsvävningar till andra genrer kunde man ändå inte låta bli att ta med på "Golden Mile". I "Detroit Tin" är man tillbaka i Andrew Sisters härliga swing och jazziga fyrtio- och femtiotal. Som sig bör avslutas även "Golden Mile" med en riktig höjdare, på ettan låg "Cross Country" sist och på tvåan "Drinkin' Alone" och här lämnas vi med "Ready To Go", som är känslosamt framförd countrygospel. Och man vill genast vända på plattan och börja om. 

Den smarta poppärlan "Little Does She Know" blev Kursaal Flyers enda hit. Gruppen hade då bytt skivbolag och det blev CBS, istället för UK Records, som tog dem in på engelska Top 50, där de stannade tio veckor med en högstaplacering nr 14 på senhösten 1976.

Gitarristen Graeme Douglas var inte alls nöjd med, vad han ansåg vara, Mike Batts kommersialisering av deras ljudbild och lämnade gruppen i början på 1977. Han ville ha ett tuffare Kursaal Flyers och blev istället medlem i Eddie and the Hot Rods, där han, tillsammans med deras manager, skrev deras största hit - "Do Anything You Wanna Do" - som i augusti 1977 klättrade till nr 9 på Top 50. Ersättare till Douglas i Kursaal Flyers blev Barry Martin, som senare i 25 år, under pseudonymen Snail's-Pace Slim, tjänstgjorde i den hårt rockande trion The Hamsters.



Kursaal Flyers släppte 1975/-76 tre fantastiska album, som väl sammanfattar vilken fantastisk tid sjuttiotalet var rent musikaliskt. Hur de lät live får vi veta på "Five Live Kursaals", som blev gruppens fjärde och sista album. Skivan spelades in under två kvällar i början på maj 1977 på klassiska Marquee Club i London och producerades av Viv Maile, vilket i sig är en kvalitetsstämpel. Innehållet består av en handfull låtar från de tre tidigare albumen, fyra nyskrivna låtar - "Original Model", "The Sky's Falling In On Our Love", "T.V. Dinners" och "Revolver" - samt avslutningsvis tre coverlåtar - Mike Berry and the Innocents "On My Mind", Arthur Alexanders "Anna" och The Easybeats "Friday On My Mind". Från början var det tänkt att bli enbart en live-Ep, men lyckligtvis bestämde man sig för en fullängdare.

Tanken var att det även skulle ha blivit ett femte album. Under arbetsnamnet "Mods and Rockers" och med Muff Winwodd, tidigare basist i Spencer Davis Group och bror till Steve, som producent spelades fyra låtar in i september 1977 - "Television Generation", "Girlfriend Kinda Guy", "Everything But A Heartbeat" och "Girls That Don't Exist". England exploderade i punk och alla tog intryck, så även Kursaal Flyers. Muff Winwood tycks ha varit en lyhörd producent och helt rätt för "Mods and Rockers"-projektet som fick dem att låta både råare och tuffare än tidigare. Will Birch hade i basisten Richie Bull hittat en en ny låtskrivarkompis och resultatet var precis lika smart som det mellan Birch och Douglas. Tyvärr kom endast Sex Pistols-pastischen "Television Generation" att nå skivköparna. Den släpptes som gruppens sista singel i september 1977, medan de tre övriga låtarna förblev outgivna. I december samma år hade Paul Shuttleworth fått nog och Kursaal Flyers upplöstes. 



4-cd-boxen "KURSAAL FLYERS - Little Does She Know - The Complete Recordings", skall vara det sista det utmärkta RPM Records ger ut och det är ingen dålig sorti. Förutom de omistliga fyra första albumen finns här även den suveränt gitarrtunga återföreningsplattan "A Former Tour de Force Is Forced To Tour" från 1988. Idén till en återföreningsskiva kom från ursprungsbasisten Dave Hatfield och hans Waterfront-etikett. Tillbaka som gitarrist och låtskrivarpartner till Will Birch var Graeme Douglas och visst märks det på kompositionerna att han spelat i Eddie and the Hot Rods och att Will Birch funnits i powerpopgruppen The Records. Det är mer gitarrer och ett betydligt tyngre sound, men det är forfarande förstklassig pop.

Eftersom boxen innehåller allt Kursaal Flyers spelade in finns här naturligtvis också alla singelsidor, radioinspelningar och allt outgivet material. Att den av Mike Batt producerade "The Questionnaire", inspelad i april 1977, inte släpptes är en gåta. Det går bara inte att ha större hitpotential än så. Tidigare nämnda "Ready To Go" verkar ha varit det första låtsamarbetet mellan duon Birch/Bull och det är även de som skrivit "The Questionnaire". 

Många rynkar idag på näsan åt Cd-formatet, men för oss som tycker musiken är det viktiga är Cd:n oklanderlig. För under trehundra kronor ger RPM Records oss samtliga Kursaal Flyers inspelningar, ett välskrivet häfte av Will Birch plus mängder av bilder. Motsvarande produkt i vinyl skulle vara osäljbar p g a priset.

En ny generation ges nu möjlighet att, till en rimlig kostnad, upptäcka en av pubrockens allra bästa grupper - KURSAAL FLYERS.




2 kommentarer: