Sidor

måndag 5 april 2021

LOCOMOTIVE i min jukebox



LOCOMOTIVE
We Are Everything You See
(Parlophone, 1969)

Begåvning räcker inte, det har organisten, sångaren och låtskrivaren Norman Haines plus de övriga medlemmarna - Mick Hincks: bas, Bill Madge: tenorsax, Bob Lamb: trummor och Mick Taylor: trumpet - i den engelska gruppen Locomotive fått erfara. 

Locomotive är inte ensamma om att ha gjort ett genomgående starkt album, som sen ingen köper. De senaste femtio till sextio åren är fulla av exempel på artister/grupper som aldrig fått det erkännande de borde ha fått. Det kan röra sig om artisters egenproducerade, betalda av dem själva, utgåvor, eller produktioner bekostade av etablerade bolag, men där lanseringen varit obefintlig. Så lär fallet ha varit för Locomotive, hemmahörande i Birmingham, England.

Som grupp existerade Locomotive mellan åren 1966 till 1971 och då med ett stort antal medlemsbyten, inte mindre än arton olika medlemmar kom och gick. Det kan också vara förklaringen till att Locomotives skivinspelningar låter så olika. Intressant att notera är att det var först 1970 som det fanns plats för en gitarrist i gruppen.

Embryot till Locomotive fanns i jazzgruppen Kansas City Seven, där trumpetare Jim Simpson och saxofonisten Chris Wood ingick. Under inflytande av rhythm & blues och soul fick jazzinfluenserna ge vika och gruppen bytte namn till The Locomotive. I slutet på 1966 fanns bara Jim Simpson kvar, då Chris Wood träffat Steve Winwood, Dave Mason och Jim Capaldi och bildat Traffic.

Av de nya medlemmarna blev organisten Norman Haines, i egenskap av huvudsaklig låtskrivare och arrangör, något av gruppens primus motor. Det var också han som skrev deras enda hit, "Rudy's In Love", som gjorde entré på brittiska Top 50-listan i mitten på oktober 1968 och stannade i elva veckor, med högsta placering 25. "Rudy's In Love" var Locomotives andra singel, men den första för Parlophone Records. 

Jim Simpson lämnade gruppen 1967 och blev istället deras manager i samband med att debutsingeln "Broken Heart/ Rudy, A Message To You" gavs ut av Direction Records, vilket var en underetikett till CBS för att lansera och distribuera rhythm & blues och soul i Storbritannien. Framsidan är soul/rhythm & blues av det slag Georgie Fame levererade. Baksidan är ska/blue beat skriven av Jamaica-engelsmannen Dandy Livingstone och samma sång som The Specials fick en hit med 1979 - "A Message To You, Rudy". 

Norman Haines arbetande dagtid i skivaffären Sutcliffe's Record Shop, som specialiserat sig på skamusik, och skrev "Rudy's In Love" i samma stil som "Rudy, A Message To You". Trots att den blev en framgång för Locomotive bidrog den också till gruppens framtida isolering och frånvaro av listframgångar. 

För ett uppföljande album till "Rudy, A Message To You" placerade Parlophone Locomotive i Abbey Road-studion tillsammans med producenten Gus Dudgeon - som tidigare arbetat med The Zombies och senare med David Bowie och Elton John - och resultatet blev det extremt försummade albumet "We Are Everything You See". En skiva som visade ett helt annat Locomotive än det som turnérat England runt med en blue beat-hit i ryggen. På långt avstånd från den rhythm & blues-, soul- och skamusik som gjort gruppen känd, innehåller "We Are Everything You See" en helt igenom suverän mix av psykedelia, progressiv rock, jazz och pop i form av starka melodier.

Parlophone höll inne "We Are Everything You See" i närmare ett år efter att den gjorts klar i slutet på 1968. Bolaget var ointresserad av att lansera skivan och problem med distribution gjorde att det dröjde till första februari 1970 innan den hamnade hos skivaffärerna. I Tyskland, som i förhållande till Locomotive saknade förutfattade meningar, bokades gruppen för tv-inspelning tillsammans med Pink Floyd. I England blev de aldrig tagna på allvar av de som lyssnade på progressiv rock. Inte heller blev de bokade på klubbar som Mothers i Birmingham, där bara progressiva grupper spelade. 

John Peel förklarade Locomotives dilemma, då han första gången hörde singeln  "Mr. Armageddon", hämtad från "We Are Everything You See": "It was a great song but we'd tarnished ourselves with 'Rudi', and that we'd never shake that image off."

Alltid bokade på dansklubbar som bara ville ha soulmusik, aldrig accepterade av den publik de ville nå och ett skivbolag som tappat intresset fick Locomotive att ge upp. Inte ens Norman Haines svärmor trodde på honom, utan kommenterade hans brist på framgång med: "I told you you'd never do any good with that music".

Själv håller jag inte alls med hans svärmor, utan betraktar "We Are Everything You See" som en av dessa skivor som följer en genom livet.

Då jag var i tjugoårsåldern 1970 lånade jag på lördagarna ofta föräldrarnas bil och körde de sex milen till Gävle för att köpa skivor. Oftast blev det skivor med artister och grupper som jag inte alls kände till, jag gick för det mesta på skivomslagen. Det var så Locomotive hamnade hos mig och jag gillade den från första spelningen. Till skillnad från mycket annan progressiv rock är "We Are Everything You See" inte experimentell eller improviserad, utan lika välarrangerad, välspelad och genomtänkt som de skivor The Pretty Things spelade in då de befann sig i samma tidsperiod - "S.F. Sorrow" och "Parachute".

Ni som gillar snygga körstämmor och Hammondorgel borde verkligen ge "We Are Everything You See" en lyssning. Och ni behöver inte betala de 1000 pund tidningen Record Collector idag värderar skivan till, den finns i sin helhet på Spotify. Om inget annat lockar så kanske vetskapen om att de gör en fin version av "Coming Down/Love Song For The Dead Che", hämtad från den amerikanska gruppen United States of America, kan intressera.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar